Vi borde ta upp kampen mot diskriminering

Praoelev på Plan International Sverige

Mitt namn är Alma Åberg, jag är snart 15 år och har praktiserat på Plan International Sverige under en vecka. Orsaken till att jag ville göra praktik på Plan International Sverige var för ett par år sedan då jag såg på tv hur terrorn växte fram i Libyen, vilket senare blev starten till den samhällsintresserande personen jag är idag. En tid senare efter att ha hört om andra situationer i världen där de mänskliga rättigheterna kränks fick jag reda på att man kunde vara fadder till ett barn och bidra till att hen får en säkrare framtid. Genom en tillfällighet berättade min mamma om Plan där jag har sedan dess varit fadder till en flicka på Haiti.

Första dagen på praktiken bemöttes jag av min handledare som gav mig information om verksamheten och utifrån vilka principer de jobbar ifrån, FN:s barnkonvention. Jag fick ett papper där de 54 konventionerna var kort sammanfattade, vilket var en fördel då jag tidigare hade hört orden vid ett fåtal tillfällen. Att själv som barn inte har gått igenom eller sätt konventionen där de står vilka rättigheter jag och alla andra barn har är absurt, för tänk om mina rättigheter hade kränks och jag visste inte ens att de var mina vilka rättigheter jag hade. Att barn kan bli så lätt utnyttjade skrämmer mig, för det är svårt att kräva sin rätt om man inte vet vilka rättigheter man har.

I barnkonventionen berörs många punkter som verkligen stärker barns rättigheter i samhället men de punkterna som jag brinner mest för och känner kränkts mest är artikel 2 som handlar om att alla barn har samma rättigheter samt artiklarna 28-29 där det beskrivs att alla barn har rätt till en grundskoleutbildning. För mig som snart har gått ut grundskolan känns dessa artiklar självklara men samtidigt vet jag att för många är de inte en självklarhet. För att kunna komma ur fattigdom och kunna utveckla länderna behöver barn, landets framtid, få en trygg utbildning och detta gäller oavsett vilket nationalitet, religiös tro, hudfärg, sexuell läggning eller kön barnet har.

Själv som flicka i ett demokratiskt land upplever jag diskriminering men inte på den nivån som andra barn gör, detta skrämmer mig då jag vet att många upplever mycket värre saker. Jag känner att som ett land där största delen av befolkningen strävar efter jämställdhet borde vi ge ett gott exempel till andra länder och ta upp kampen mot diskriminering. Speciellt diskrimineringen mot flickor vilket är den mest utsatta gruppen i samhället oavsett i vilket land, ett bra tillfälle för att vissa flickor och ledare i världen att detta är vad vi vill så kan man uppmärksamma FN:s internationella flickdag den 11 oktober varje år. För själv är jag trött på detta, vi lever i 2015 det är dags att agera – jag vill inte längre uppleva diskriminering eller höra att någon annan blir utsatt av det.

Av: Alma Åberg

Kamana, 15 år: ”Jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig”

Kamana, 15 år från Nepal

”Jag tycker att unga ska vara mycket mer involverade i katastrofarbetet. Vi har erfarenheter som inte vuxna har och vet vilken hjälp vi behöver.”

Orden kommer från femtonåriga Kamana som bor i Sundrawati i Dolakha, i nordöstra Nepal. Hon har likt alla barn vi pratar med förlorat sitt hem i den senaste jordbävningen i maj. Nu bor familjen med både mormor och farmor i ett tillfälligt hus av trä med plåttak, som de hoppas ska klara av monsunperioden som står för dörren. Byn ligger otroligt vackert längs en grönskande sluttning omgiven av bambuskog och böljande terrassodlingar. Här växer majs, ris, vete, potatis, ingefära och koriander. Luften ljuder av cikador och fåglar. Mitt i detta paradis ligger Kamanas och alla andra grannars hus i ruiner.

Kamanas by i Nepal

”Vi var på väg hem från templet när marken plötsligt började skaka. Vi hörde ett högt dån. Mamma sa att det nog bara vägarbete någonstans. Vi förstod inte att det var en jordbävning. Sen såg vi husen som hade rasat runt omkring”, berättar Kamana om den första jordbävningen i april.

Den andra jordbävningen i maj var än mer förödande här. Under våra dagar här har vi träffat många barn som är rädda och oroliga över hur deras familjer ska klara av den här katastrofen. Många säger att de inte visste någonting om jordbävningar innan den här ödesdigra våren. Men Kamana hör inte till dem.
”Jag är inte rädd. Vi har lärt oss i skolan vad vi ska göra om det är en jordbävning. Man ska ta skydd under ett bord eller en säng.”

För att kunna uppfylla barnkonventionen behöver humanitära organisationer lyssna på barns erfarenheter och fråga vilka behov de har efter en katastrof. Det är sällan det sker. Kamana berättar att ingen har frågat henne vad hon och hennes kompisar behöver.

”Vi unga tjejer har stort behov av mensskydd när man har förlorat allt. Mat och tält är såklart viktigt men sådana här saker behöver man också prata om”, säger Kamana.

Barn och unga är extra sårbara i katastrofer men de kan också vara en enorm resurs om vi bara väljer att lyssna på deras erfarenheter och bjuder in dem att aktivt vara med i hjälparbetet. Att få vara aktiv hjälper till att bearbeta traumat efter katastrofen till skillnad från att behandlas som ett passivt offer.

Kamana är ett lysande exempel på det. När de första hjälpsändningarna kom till Sundrawati efter fem dagar berättar hon att det blev tumult när alla i byn kom för att hämta sina matransoner.

”Ingen frågade mig men jag sa till folk att ta det lugnt och bad dem att ställa upp sig i en kö och vänta på sin tur. Hjälporganisationen tackade mig efteråt”.

Hon ler och fortsätter:
”Sen var USAID här och utbildade volontärer för att kunna identifiera barn som är undernärda. Jag gick en heldagskurs och sen var vi runt i byn och träffade barn men vi hittade inga undernärda.”

Orden bubblar ur Kamana när hon berättar om vad hon gjort den här tiden efter jordbävningen.

”Dessutom har jag varit volontär i Plans barnvänliga plats och lekt och pratat med barn om jordbävningen. Men jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig.”

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Läs mer om Plans arbete i Nepal