“Timbuktu i mina tankar”

Leaving the mosque after prayers, north Mali
Folk lämnar moskén i Timbuktu efter bön. Foto: Plan

KONFLIKTEN I MALI Jag är helt överlycklig idag eftersom Timbuktu, min hemstad, den enda stad jag kände till innan konflikten började, nu är fritagen. Jag kommer att kunna prata med pappa igen. Jag kan knappt tro att det är sant.

Igår var jag deppig, precis som många av dessa dagar. Jag vaknade tidigt för att gå till skolan och som vanligt tog jag mammas telefon för att ringa pappa i Timbuktu. Jag slog hans nummer i hopp om att få prata med honom men den enda röst jag hörde var meddelandet från telefonbolaget som sa att numret inte gick att nå.
Jag har hört det meddelande varje morgon de senaste tre veckorna. Telefonnätet ligger nere i Timbuktu och jag har inte kunnat prata med pappa på länge. Efter det misslyckade samtalet, började jag dagdrömma, jag försökte minnas vår sista konversation, i december, när pappa lovade att allt skulle bli bra och att det nya året skulle bli bättre än 2012.

Jag försökte också komma ihåg vad han hade på sig den dagen jag lämnade Timbuktu med mamma, mina två bröder och min lillasyster. Att tänka på de här sakerna fick mig att inse hur mycket jag saknade pappa och hur mycket jag oroade mig för honom. Jag saknar min pappa så mycket. Han är en sån cool person.
Men jag vill inte tänka på det mer. Det är över nu, enligt vad jag hörde på nyheterna i morse. Franska soldater har kommit till min hemstad och befriat den! Jag är sååå glad!

Jag vill åka tillbaka till Timbuktu så fort som möjligt, för att träffa mina vänner, min farmor och farfar och mitt hus. Jag ser fram emot att komma tillbaka till det liv jag hade innan allt det här började. Vi var en helt vanlig familj. Jag åt frukost med min pappa varje dag innan han gick till jobbet.
Jag längtar efter att börja i skolan igen, som ligger på gångavstånd från vårt hus. Här i Ségou har jag varit tvungen att åka på åsnekärra till en skola – och det är bara de gånger som mamma har haft råd att betala för skjutsen.

Jag kan inte längre vänta på att få komma tillbaka till mitt liv i Timbuktu, att få lägga allting bakom mig, allt som hänt sedan våra städer och hem intogs av rebellerna och Sharialagar tvingades på oss. Inom några timmar gick vi från att vara en vanlig familj till att bli fångar i vårt eget hem. Vi kunde knappt gå ut av rädsla för att bli arresterade eller attackerade.

Allt det är över nu. Jag är så glad!

Av ”Mariam”. En 15-årig flicka från Timbuktu som tvingats fly och nu bor med sina släktingar i Ségou-regionen. Namnet är ändrat för att skydda hennes identitet.