En pojkes borttappade identitet

Lorta, 13 år, drömmer om att bli fotbollsproffs.

SOFIA I THAILAND Lorta är 13 år och drömmer om att bli fotbollsproffs. Han tränar så ofta han får chansen på skolans fotbollsplan för hemma i byn Huairai uppe i bergen finns inga öppna ytor där man kan spela. Där är det branta bergsväggar och regnskog utanför knuten.

Jag är på besök i Lortas skola nere i staden Chiang Rai tillsammans med chefen för Plans program för födelseregistrering här i regionen, Arbe Pearpha. Han träffade Lorta på ett besök i Lortas by när Plan knackade dörr för att kartlägga hur många som är statslösa i regionen. Nu har Plan hjälpt Lorta med DNA-test för att sedan kunna ansöka om medborgarskap.
– Jag är den enda i min familj som inte har ett id-kort för min mamma tappade bort mina papper när jag var liten. Jag har varit ledsen för det, det får mig att känna mig annorlunda. Och när man blir äldre får man inga jobb, säger Lorta.

Runt 80 000 personer uppskattas vara statslösa i Chiang Rai-regionen. Som statslös tvingas man ta de lägst betalda, svarta jobben. Antingen som jordbrukare eller som drogkurir. Vi befinner oss mitt i den Gyllene Triangeln (gränsområdet mellan Thailand, Burma och Laos) där droghandeln står för en stor del av ekonomin. Trafficking av unga, statslösa flickor är också ett stort problem. De luras in i prostitution och säljs till bordeller i olika länder i regionen.

Lortas föräldrar är analfabeter, arbetar som lantarbetare och tjänar motsvarande 70 kronor om dagen. Det räcker inte för att försörja de fyra barnen.
– I framtiden vill jag hjälpa mina föräldrar och jobba extra som servitör på en restaurang, men det går inte utan id-kort. Sen när jag blir stor vill jag läsa på universitet och flytta ner till stan. Uppe i bergen finns ingenting att göra, säger Lorta.

Jag tar farväl av Lorta, önskar honom all lycka med sina planer och hoppas att hans id-kort blir klart snart. Den unga generationen från Thailands minoritetsbefolkningar håller på att flytta fram sina positioner. Då behöver de samma mänskliga rättigheter som alla andra.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig

Vill du göra en insats? Klicka på vår födelseapp på Facebook och våra sponsorer skänker 10 kr till arbetet med att födelseregistrera alla barn.

Hon är rädd för att bli tagen av polisen

SOFIA I THAILAND  Warunee tillhör Akha-folket i norra Thailand och har levt i 17 år utan en laglig identitet. I 17 år har hon inte kunnat lämna regionen Chiang Rai av rädsla för att bli tagen av polisen om hon påträffas utan identitetshandlingar någon annanstans i landet. Hon är tvungen att betala fullt pris för sjukvård medan thailändska medborgare betalar hälften, kan inte söka stipendier för högre studier, inte öppna ett bankkonto och så vidare, och så vidare.

Akha-folket lever isolerade i bergsbyar på gränsen mot Burma. Många är fattiga och saknar utbildning. Och många barn som föds i hemmet registreras aldrig. Jag träffar Warunee på Plan Thailands kontor i Chiang Rai, som arbetar för att barn från ursprungsbefolkningar i Thailand ska registreras och få medborgarskap.
– Alla mina kompisar och alla i min familj har id-kort utom jag. Mitt efternamn blev felstavat på födelsebeviset när jag föddes och därför godkändes inte min ansökan om medborgarskap när jag var liten, berättar Warunee och tårar rinner nerför hennes kinder.

– Det största problemet för mig nu är att jag vill ansöka om stipendier för att kunna fortsätta min utbildning till hotellreceptionist och det går inte utan id-kort.

Warunee fick kontakt med Plan när de gick runt i hennes by och knackade dörr för att ta reda på vilka bybor som saknade identitetshandlingar. Warunee var en av dem och Plan hjälpte henne förra sommaren med att bekosta ett DNA-test för att bevisa att hon är dotter till sina föräldrar. Ansökan om medborgarskap ska ta tre månader, enligt thailändsk lag. Warunee har nu väntat i snart ett år och Plans medarbetare som följer ärendet fick just höra att det kommer dröja minst sex månader till.
– Det är jobbigt att vänta, men förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta mina studier framöver, säger Warunee.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig

17-årig flicka hjälpt av dna-test

SOFIA I THAILAND Med Plan Thailand till Burma över dagen. Var tvungen att lämna passet i gränskontrollen, vilket kändes sådär. Staden Tachileik är Gyllene Triangelns centrum. Och piratkopiornas mecka. Varje dag passerar tusentals människor gränsen för att köpa och sälja dvd:s, handväskor, cigaretter, skor och kläder. Allt ser nästan likadant ut som i Thailand, ändå känns det annorlunda. Ovanför oss i de regnskogsklädda bergen pågår en helt annan handel – med droger och trafficking av barn. Områden med många människor som saknar identitetshandlingar är perfekta miljöer för de kriminella nätverk som handlar med barn. Ingen vet hur många burmeser som lever illegalt i Thailand och arbetar under slavliknande förhållanden. Deras barn faller ofta offer för trafficking. Och detsamma gäller barn från de thailändska urbefolkningarna som bor uppe i bergen nära gränsen. Många av dem är statslösa och har inte samma rättigheter som thailändska medborgare. Snart ska jag träffa en 17-årig flicka från Akha-folket som levt som statslös hela sitt liv utan möjlighet att lämna sin by eller ha tillgång till sjukvård. Nu har Plan Thailand hjälpt henne att göra ett dna-test för att bevisa att hon är sina föräldrars dotter. Hennes resa mot ett liv med samma rättigheter som alla andra har just börjat.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig Plan Sverige

De är de första flickorna i deras släkt som går i skolan

SOFIA I THAILAND Runt om i världen finns det platser där utvecklingen från en generation till nästa går extra snabbt. Femtonåriga Wi Alai Rat och hennes tvillingsyster Wi Laiwan som bor i Chiang Rai-provinsen i nordvästra Thailand är exempel på det. De är de första flickorna i deras släkt som går i skolan. Därmed de första flickorna som får möjligheten att ha andra planer för sina liv än att gifta sig tidigt och bli mammor. Blir det som Wi Alai Rat och Wi Laiwan hoppas på, så kommer deras liv att se helt annorlunda ut än deras mammas och mormors. För Wi Alai Rat och Wi Laiwan tänker inte sluta skolan nu efter klass nio. De vill fortsätta studera på gymnasiet och sen helst vidare på universitet – något som var helt otänkbart för deras mamma, som är analfabet och sliter hårt med jordbruket och de sjutton korna hemma i byn.
– Jag vill studera engelska och bli turistguide, säger Wi Alai Rat.
– Jag gillar mest naturvetenskap och vill bli läkare, säger systern Wi Laiwan.

Wi Laiwan och Wi Alai Rat, 15,år, (tv) och två klasskompisar lär sig sy kläder i skolan, som de sedan kan sälja. Foto: Sofia K-N, Plan

De tillhör Akha-folket som lever isolerat i bergen alldeles nära gränsen till Burma och Laos. Den slingriga vägen hit är hisnande vacker med gröna regnskogsklädda berg, banan- och ananasplantager och risodlingar. Det är nära 40 grader i skuggan och fuktigt. Doi Saenjai-skolan, som Plan stödjer, ligger i en dalgång omgiven av tropisk grönska. Här går elever mellan 6-15 år och förutom de vanliga skolämnena får flickorna lära sig att sy och göra traditionellt hantverk för att tjäna extra pengar. De yngre flickorna gör armband och små väskor till mobiltelefoner, medan de äldre syr och broderar kläder, som de sedan försöker sälja på marknader.

Plan stödjer också ett projekt med en så kallad ”Mat-bank”, som pojkarna sköter om. Där får de lära sig att odla och ta hand om skolans grisar och höns. Pojkarna tjänar en slant och djuren och grönsakerna används till skolmaten. Alla barn här kommer från minoritetsbefolkningar, som generellt är diskriminerade och lever under väldigt fattiga och primitiva förhållanden. Vissa byar har inte ens elektricitet. Internet finns inte alls.
– Pengarna vi tjänar går till mat till familjen, säger Wi Laiwan och hennes syster,  som på sin fritid måste hjälpa till hemma med korna och hushållssysslor.
– Pojkarna kan spela fotboll och leka efter skolan. Det är orättvist, säger Wi Alai Rat.

Så, fast utvecklingen för flickors rättigheter har gått framåt finns det mycket kvar att göra.

Armontep, 14 år, tvättar hönsens matskålar. Två gånger om dagen ger han dem mat och hämtar ägg som sedan används till skollunchen. Foto: Sofia K-N, Plan.

/Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig Plan Sverige.

Nyfiken på fadderskap? Läs mer om minoritetsfadder och flickafadder!