Alla ensamkommande barn får stöd i flyktinglägret

Kibondo. Solidariteten mellan människor som förlorat allt och lever i den yttersta misär upphör inte att förundra. Jeanine, 30, förlorade sin man i konflikten i Burundi förra året. Yvonne, 15, förlorade sina föräldrar i samma konflikt för 12 år sedan. Hon är en av Burundis tusentals föräldralösa barn som behöver en fosterfamilj. Jeanine har antagit rollen som fostermamma trots att hon redan ansvarar för en egen dotter och sin syster som är blind.
– Vi flydde tillsammans och tar hand om varandra, säger Jeanine.
– Jag vill att mitt fosterbarn ska känna sig som min egen dotter. Jag försöker ta hand om henne så gott jag kan med de små medel jag har.

Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

De fyra kvinnorna och flickorna kom hit till flyktinglägret Nduta för ett år sedan. De bor i ett smutsigt tält med plastmattor, tunna madrasser och filtar på golvet. Det är olidligt varmt där inne mitt på dagen, men kallt på natten.

Plan International har ansvaret för de ensamkommande barnen flyktinglägren Nduta och Mtendeli. Så fort ett barn registreras som ensamkommande görs en utredning om det finns andra släktingar eller grannar i lägret som barnet kan bo med. I annat fall finns fosterfamiljer stand-by som Plan har utrett och utbildat tidigare. Vi matchar ihop barnen med familjer som har barn i lämpliga åldrar. Fosterfamiljerna får stöd med extra skolmaterial och matransoner. Plans socialarbetare följer upp varje fosterbarn för att se hur hen har det och det finns möjlighet att byta om barnet eller fosterföräldrarna önskar.

Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Att vara på flykt från krig och ha lämnat sitt eget hem och allt man äger, inte veta om man någonsin kommer kunna komma tillbaka – och ändå ställa upp att ta emot någon annans barn som är i behov av skydd. Det är stort.

Jeanine känner ett stort ansvar för Yvonne och medger att det är svårt ibland.
– Jag känner mig ledsen när jag inte kan ge henne allt hon behöver. Till exempel kläder eller skolböcker, men jag har inte råd.

Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. "Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma." Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. ”Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma.” Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Hur ser hon på Yvonnes framtid?
– Jag vill skydda henne från att råka ut för något här i lägret. Jag varnar henne för att låta sig luras av pojkars lögner, hon kan råka illa ut och bli gravid.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Plans ungdomsvolontärer Julienne och Rubin är med och skapar positiv förändring i lägret

Nduta, Kibondo. Det är söndag morgon i flyktinglägret Nduta och människor går i stora klungor längs vägen, klädda i sina bästa kläder på väg till kyrkan. Många kvinnor har färgsprakande klänningar med matchande schalar draperade i håret. Vi är på väg hem till Rubin och Julienne, två av Plan Internationals ungdomsvolontärer som sprider kunskap till andra unga om vikten av att gå i skolan i lägret. Dessutom informerar de om frågor om hygien, menstruation, hiv och barnäktenskap.

Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Julienne är 16 år och flydde ensam till Tanzania i oktober 2015. Båda hennes föräldrar är döda.
– Jag fick en fosterfamilj när jag kom hit till Nduta. Det var så jag fick kontakt med Plan. Jag utbildade mig till ungdomsrådgivare för att jag vill försöka förändra livet för unga här i lägret, säger Julienne.

Hennes kollega, Rubin 17 år, är också fosterbarn. Hans föräldrar dog när han var 7 år och han har blivit omhändertagen av grannar sedan dess. Min pappa var utbildad och arbetade som läkare. Vi levde ett gott liv eftersom han tjänade bra. Människor blev avundsjuka. En dag stormade folk in i vårt hus och mördade både min pappa och mamma, säger Rubin.

Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Vi tar rygg på de här två fantastiska ungdomarna när de ska på uppdrag i lägret. Vi kör till den zon där de brukar arbeta och de går snabbt runt och samlar ihop folk. Julienne börjar tala om hur viktigt det är att föräldrarna skickar sina barn till skolan. Hon må vara en späd 16-åring, men när hon talar inför de femtiotal barn och vuxna som samlats är rösten stark och säker.

En äldre man ställer en motfråga. Han undrar hur han ska kunna skicka sina barn till skolan när de bara har ett ombyte med kläder? De kan inte tvätta kläderna för då måste barnen gå nakna och han vill inte skicka barnen till skolan med smutsiga och trasiga kläder. Flera föräldrar stämmer in, bristen på kläder är det största hindret för att barnen inte går i skolan, enligt dem. Deras röster är upprörda.

Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Men Juliette och Rubin backar inte. De står lugnt kvar och Julienne svarar att det är svårt men att de måste låta barnen gå i skolan i alla fall. Sedan kommer de till de känsliga frågorna om barnäktenskap och hur flickor ska sköta sin hygien vid mens. Bristen på mensskydd och toaletter på skolorna är en av anledningarna till att så få tonårsflickor går i skolan i flyktinglägren.

– Dessutom är det så många flickor som gifts bort eller blir gravida alldeles för tidigt. Det måste vi ändra på och vi märker att vårt arbete har effekt, säger Julienne efteråt.
Hon är nöjd med sessionen. Som ungdomsrådgivarna är de själva med och försöker skapa en positiv förändring i lägret. Det skapar engagemang och mening i en tillvaro som annars är svår och frustrerande. 25 000 unga mellan 15-24 år bor i Nduta. Bara några procent av dem går i skolan eller arbetar.

Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

– Tonåren är en svår period, säger Rubin. Jag trivs inte i lägret eller i familjen jag bor med. Det känns som om de inte tycker om mig. Men det ger mig styrka att jobba som ungdomsrådgivare för jag gillar att dela min kunskap med andra.

Att se så engagerade ungdomar stå och tala inför en stor grupp vuxna och barn gjorde Molly Nutley och oss alla otroligt imponerade. Det krävs stort mod och självförtroende. Något som många unga burundier på flykt uppenbarligen har.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Läs mer om Plan International och Musikhjälpen 2016 här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Burundi – en glömd katastrof

Molly Nutley landar i Tanzania för Musikhjälpen 2016 tillsammans med personal från Plan International
Molly Nutley landar i Kigoma, Tanzania. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Kibondo, 12 december Vi har rest i två dygn för att ta oss till Tanzanias nordvästra hörn, på gränsen till Burundi. Plan International har i år fått äran att stå värd för Musikhjälpens reportageresa som i år ska skildra barn i krig och deras rätt att gå i skolan. Med på resan är skådespelaren Molly Nutley, SVT:s fotograf Andreas Rydbacken och producenten Maria Boklund. De ska rapportera om en av världens glömda katastrofer – konflikten i Burundi och flyktingströmmarna därifrån.

Plan-International-staff
Plans chaufför Hamis och pressansvarige Makassy. Fantastiskt teamwork för att göra Musikhjälpens reportage möjliga.  Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Från den lilla flygplatsen i Kigoma hoppar vi in i en minibuss och kör fem timmar norrut på skumpiga, kopparfärgade sandvägar genom ett vidsträckt böljande landskap. Det är regnperiod och grönskan omsluter vägen på båda sidor med palmer och bambuträd. Långt bort i horisonten syns höga bergskedjor. Det är andlöst vackert och väldigt glesbefolkat. Vi når vår bas, hotellet i Kibondo, i skymningen.

Bara tio mil härifrån pågår ett krig. En humanitär kris som får väldigt lite uppmärksamhet i media. Konflikten i Burundi blossade upp på våren 2015 och sedan dess har 300 000 människor flytt över gränsen, varav 200 000 hit till Tanzania. Inne i Burundi är fyra miljoner på flykt från sina hem och över en miljon är i behov av humanitär hjälp. Det råder svält på flera håll eftersom människor inte har kunnat sköta sitt jordbruk det senaste året. 60 procent av dem som kommer till flyktinglägren är barn och ungdomar.

Molly Nutley vid burundiska gränsen
Molly Nutley vid gränsen till Burundi. Bara 10 mil bort pågår ett krig. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Första dagen åker vi till den burundiska gränsen. En oansenlig skylt mitt ute på savannen meddelar att här börjar Burundi. Molly spelar in en speaker när hon tar ett steg över till andra sidan och konstaterar att det känns läskigt att veta att det pågår ett krig där borta bakom bergen. 300 människor kommer över gränsen varje dag. De flesta har vandrat till fots i flera dagar.

På transitcentret en bit därifrån möter vi Sinarinzi Siwalisi, 30 och hennes man Kadomba Yoweli, 69 med sönerna Japheti, 8 och Emmanuel, 4 år. De har vandrat i flera dagar för att ta sig i säkerhet. Molly Nutley intervjuar dem och frågar vad det var som fick dem att bestämma sig att fly.

Molly Nutley intervjuar Sinarinzi Siwalisi och hennes man Kadomba Yoweli som flytt från Burundi
Molly Nutley intervjuar Sinarinzi Siwalisi och hennes man Kadomba Yoweli som flytt från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

”Vår äldsta son blev dödad av rebellstyrkor. Då vågade vi inte vara kvar längre”, säger pappan.

De bestämde sig för att fly – för andra gången i deras liv. Han berättar att familjen flydde till Tanzania under den förra krisen för 15 år sedan. De är trötta och sorgsna men lättade att vara i säkerhet.

Nu väntar de tillsammans med ett hundratal andra nyanlända under ett stort tak av presenning på att bli hämtade i buss till det stora flyktinglägret Nduta en dryg timme bort. Eftersom Burundi är ett land som har befunnit sig i konflikt fram och tillbaka i decennier är det många barn som fått sin skolgång avbruten flera gånger. Andra, som den här familjens pojkar, har aldrig ens gått i skolan. Att det finns skolor i flyktinglägren betyder allt för att ge dessa barn – och deras föräldrar – hopp om en ny framtid.

Paret säger till Molly: ”Vi hoppas att våra söner får börja i skolan så fort vi kommer till lägret.”

/Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

High-five och skratt blandas med allvar i flyktinglägret

FÄLTRESA TANZANIA. Jag hade turen att träffa barn i flera grupper och i olika åldrar där det fanns både lek och sång samt stöd för läxläsning. De flesta sessionerna hölls i temporära eller semi-permanenta byggnader. Tack vare att det är vinter just nu i Tanzania stiger inte temperaturen högre än 25-30 grader under den varma delen av dagen.

Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.

I temporära byggnader, där tak och väggar är gjorda av plast, blir det fortfarande varmt väldigt snabbt när cirka 30 personer delar på utrymmet. Därför är det så viktigt att de byggnader som används för många är byggda för att hålla värmen ute. I många fall har givare svårt att ge bidrag för dessa byggnader på grund av risker som kommer efter att responsen är slut och byggnaderna ska överlåtas i annat syfte. Hur som helst så finns ett enormt värde i att investera i detta, både för att kostnaderna för reparationer minskar men också för att ge barnen en bekväm plats att vara barn på under tiden de flyr. Jag som besökare hade svårt att befinna mig i rummen som var gjorda av plast mer än tio minuter, hade det varit sommar vet jag inte om jag hade klarat mer än någon minut.

Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.
Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.

074 (2)

Tid för utomhusaktivitet där leksaker som rockringar delas ut till barnen.
Tid för utomhusaktivitet där leksaker, till exempel rockringar, delas ut till barnen.

Vad gör Plan International här just nu?
Vårt arbete i dessa läger fokuserar just nu främst på att bidra med barnsäkra platser och psykosocialt stöd. Plan International ser till att det finns platser där barnen kan träffas före och efter skolan där de kan få leka och träffa kompisar, samt få möjlighet till rådgivning av utbildad personal inom psykosocialt stöd om de har behov av att prata. Detta är vanligt efterson alla barn i lägren har varit med om händelser som inget barn ska behöva gå igenom, speciellt för de barn som har särskilda behov, är ensamkommande eller under flykten har blivit separerade från sina familjer.

”Kolla vad jag kan!”

Genom så kallad case management kan vi få en indikation på om något barn eller någon i deras familj behöver stöd som Plan International inte kan bistå med och sedan se till att en organisation som kan tillgodose det specifika behovet kontaktas. I de fall där behoven ligger inom Plan Internationals område, bistår vi med stöd. Till exempel ser vi till att barn som kommer ensamma eller separerade från sina familjer kan få leva i fosterfamilj så länge de behöver. Varje dag kommer nya fall där barn behöver fosterfamiljer och det finns hundratals fall som fortfarande är öppna eftersom Plan International hela tiden följer upp och försäkrar sig om att allt går bra under tiden barnen är i fosterfamiljerna.

Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.
Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.

Självklart blev det uppståndelse i de barnsäkra platserna av min närvaro. Jag försöker alltid smyga och hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt för att inte störa, men det brukar (precis som den här gången) inte fungera alls. Min längd och mitt ljusa hår gör oftast att både klasser stannar av och ett följetåg uppstår. Detta följetåg vill också av någon anledning alltid high-fiva. Dock tar det en stund, men när en modig person vågar sig på att låta sin hand möta min så följer ungefär hundra high-fives, gärna samtidigt. I dessa områden kan ibland tatueringar associeras med häxeri, och jag brukar gömma min tatuering jag har på underarmen för att undvika att skrämma någon. Den här gången gick det inte så bra att göra det, men de barn jag träffade verkade inte avskräckas utan pekade och skrattade vilt istället. Helt okej från min sida. De får gärna skratta åt mig, bara de skrattar en stund och ett litet, litet ögonblick glömmer de hemskheter de genomlevt.

En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.
En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.

Av: Annica Englund, samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet

Du vet väl att du kan besöka ett flyktingläger från din egen mobil eller dator? Mitt nya hem är Plan Internationals 360-upplevelse där du upplever ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania, ur ett barns perspektiv. Just nu förflyttas alla burundiaska barn till Nduta och Mtendeli lägren, en process som pågått sedan oktober förra året.

Läs mer om barnen på flykt här.

På besök hos barnen på flykt

FÄLTRESA TANZANIA. Jag heter Annica Englund och jobbar som samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet i Stockholm. Jag jobbar nära de landkontor i Södra och Östra Afrika och Asien där vi har projekt som stödjer barn i katastrofer på olika sätt. Att få träffa de kollegor och barn jag arbetar med nästan dagligen betyder så mycket. Att se deras ansikten, höra dem prata och ta reda på vad de behöver är viktigt för att jag ska kunna bidra på bästa sätt i projekten. Därför befinner jag mig just nu i Tanzania där jag besöker Plan Internationals kontor och katastrofrespons i Kibondo, Kigoma, som arbetar med flyktingbarn och deras familjer som flytt från Burundi.

På väg till barnsäker plats i Mntendeli. Plan och Caritas delar på platserna för att bedriva utbildning och skydd av barn på samma område för att försäkra sig om att barnen inte behöver förflytta sig långt mellan skola och barnsäker plats.
På väg till barnsäker plats i Mtendeli.

Oroligheterna i Burundi har drivit hundratusentals på flykt till grannländerna Tanzania, Rwanda och Uganda med majoriteten till Tanzania sedan sommaren 2015. I nuläget finns över 70 000 burundiska flyktingar i Tanzania och nyanlända kommer fortfarande. Mellan 50-200 personer registreras dagligen som nyanlända, varav mer än hälften är barn, som i många fall kommer ensamma.

Behoven i lägren är omfattande på många plan, men behoven av skydd av kvinnor och barn, hälsa, rent vatten och sanitet är extra tydliga. Som resultat av vattenbrist och dåliga hygienförhållanden har kolera härjat i lägret under en lång period. Men sedan två nya läger för burundiska flyktingar öppnades hösten 2015 har problemet till stor del försvunnit. Förflyttningen till de nya lägren försenades först på grund av vattenbrist men i dagsläget har situationen förbättrats och varje person har nu tillgång till 24 liter vatten per dag. 20 liter rent vatten är absolut minimum enligt internationell standard för att en person ska kunna leva drägligt och ta hand om sin hälsa.

Vattentank vid skolan och den barnsäkra platsen. Vatten är en bristvara i lägren och dessa behållare är av stor vikt för att kunna bedriva verksamheten och samtidigt behålla den standard som barnen behöver.
Vattentank vid skolan och den barnsäkra platsen. Vatten är en bristvara i lägren och dessa behållare är av stor vikt för att kunna bedriva verksamheten och samtidigt behålla den standard som barnen behöver.

Det går 23 personer per latrin medan högsta antalet personer per latrin inte ska överstiga 20 personer, en situation som det arbetas intensivt med att förbättra. Plan International arbetar på plats i både Rwanda och Tanzania för att stötta de barn som flyr det politiska våldet i Burundi. I Tanzania där jag nu befinner mig arbetar Plan International i nära samarbete med andra organisationer för att bidra till en dräglig tillvaro för människorna och att de får sina basala behov tillgodosedda.

Jag besökte de två lägren Nduta och Mtendeli tillsammans med Planpersonal från det lokala kontoret i Kibondo. Det spelar ingen roll hur många läger man varit i, de är alla olika beroende på vilket land det är, vilken tid i responsen man gör besöket och vilken typ av konflikt människorna flytt ifrån. Situationen för barnen ser olika ut, dock är alltid behovet av skydd stort och barns utsatthet alltid tydlig.

Barnen samlas under rasten i den barnsäkra platsen i Mtendeli för att observera sina besökare noggrant.
Barnen samlas under rasten i den barnsäkra platsen i Mtendeli för att observera sina besökare noggrant.

Både Nduta och Mtendeli är rymliga eftersom tälten är uppställda med gott utrymme emellan så att både träd och grönområden finns kvar i lägren. Träden ger skugga och lindring från hettan. Utrymme är en indikation på bra organisering av lägret, och att minumumkrav på ”camp management” uppfylls.

Båda lägren är så kallade stängda läger där de boende kan ansöka om att lämna lägren under kortare eller längre perioder. Det finns inga större marknader i lägret, utan dessa har dessa utvecklats utanför lägren, därför är det viktigt kunna ta sig ut för att skaffa mat och ved.

I väntan på tillstånd att hälsa på i Mtendeli. Det är viktigt att alla besökare som inte arbetar i lägren registreras och har tillstånd att gå in.
I väntan på tillstånd att hälsa på i Mtendeli. Det är viktigt att alla besökare som inte arbetar i lägren registreras och har tillstånd att gå in.

Plan International har ett mycket gott samarbete med den tanzaniska staten och andra hjälporganisationer. Vi arbetar alltid nära partner och förmånstagare och är måna om att samarbetet ska fungera för att koordineringen ska bli så lyckad som möjligt. I Tanzania känner man att detta fungerar förträffligt och det var precis vad jag upplevde under mitt besök. Till exempel har Plan International, som i lägren är ledande på skydd av barn, och Caritas, som är ledande på skola och utbildning, slagit samman de båda sektorerna så att skola och barnsäkra platser samt utrymme för psykosocialt support finns på samma område. På så vis slipper barnen gå långt mellan de olika aktiviteterna. Detta gör också att närvaron i skolan ökar och fler barn kommer till de barnsäkra platserna samt attt organisationerna stödjer varandras arbete dagligen.

Läxhjälp pågår i en av de mobila barnsäkra platserna i Nduta. Barnen i den här gruppen är mellan 5 och 8 år gamla.
Läxhjälp pågår i en av de mobila barnsäkra platserna i Nduta. Barnen i den här gruppen är mellan 5 och 8 år gamla.

Av: Annica Englund, samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet

Läs mer här om hur vi på Plan International arbetar med barn i katastrofer.

Vill du stödja vårt arbete? Då kan du bli Planfadder här!

Lugna dagar i Zanzibar

Resans sista stopp, ön Zanzibar.
Resans sista stopp, ön Zanzibar.

Nu börjar resan närma sig sitt slut, vi har bara några dagar kvar på vår tid tillsammans i Tanzania. Det har varit intensivt, fyllt av både rörande och roliga upplevelser, så några lugnare dagar på den fina ön Zanzibar känns inte fel. En del av oss vilar på stranden, medan andra gör utflykter eller spelar volleyboll. Vi smälter och reflekterar över det vi varit med om under resan.

P1000370

 

Ing-Mari och Lina ute på snorkelutflykt.
Ing-Mari och Lina ute på utflykt.

Av: Emma och Stephanie, Plan International Sverige

Här kan du läsa mer om våra resor.

Fadderbarnsbesök i Tanzania

Mimmi och Ella var båda med på vår senaste fadderresa till Tanzania där de fick besöka sitt fadderbarn H. Här är deras berättelse från besöket.

Vi tyckte att det var lite stelt i början, men efter ett tag så började vi lära känna vårt fadderbarn, H. Det var spännande och roligt att träffa henne. Vi fick även svara på frågor som vi hade förberett innan. Hon ställde frågor till oss om snö som vi fick svara på.

Det var spännande och roligt att träffa henne. Vi fick även svar på frågor som vi hade förberett innan.
Mimmi och Ella visar H bilder från Sverige.

Det var en fantastisk resa som vi aldrig kommer att glömma. Plan International var en stor hjälp under resans gång.

Barnens möte med fadderbarn skolan
På besök i skolan.

Av: Mimmi, 11 och Ella, 11

Vill du också bli fadder? Läs mer här.

Vill du veta mer om våra resor? Läs mer här.

Ett möte för livet

Under denna resa har vi mött otroligt många människor men det är några som jag kommer minnas extra mycket. När jag träffade mitt fadderbarn så var vi i gruvsamhället Geita. Det är ett av programområdena i Tanzania som Plan International arbetar i. De andra i gruppen fick bland annat träffa barn som tidigare jobbat i gruvorna men som nu, tack vare Plans arbete, slipper det.

Jag fick veta att jag skulle träffa en ungdomsgrupp som genom utbildning av Plan International arbetar ideellt med att sprida kunskap om barns rättigheter och även family planning. Man skulle grovt kunna förklara begreppet family planning som sexualkunskapen vi har i skolan i Sverige. I Tanzania räknas man som ungdom  från 17 år upp till 35 år.

Jag hade inte så mycket förväntningar kring dettta möte och det kanske var därför det blev så fantastiskt.

Jag möts av fem tjejer i åldrarna 17-32 år. Vi sätter oss i en ring, tjejerna, jag och medföljande Planpersonal.
Lina hälsar på ungdomsgruppen som via Plan International har fått utbildning så de kan arbeta med att sprida kunskap om sexuell hälsa, HIV och barns rättigheter.

Jag möts av fem tjejer i åldrarna 17-32 år. Vi sätter oss i en ring, tjejerna, jag och medföljande Planpersonal. Jag var den enda svenskan och eftersom jag är lite rostig på swahili utöver vad jag har lärt mig från filmen Lejonkungen (simba = lejon) så fick jag tolkhjälp.

Jag börjar fråga lite om deras arbete och vad som började som ett blygt möte slutade i sång. Ibland när översättning behövs tittar många på den som översätter istället för den som orden är ämnade för. Så var inte fallet här. Den äldsta (32år) visar tydligt med sitt kroppsspråk att hon brinner för att informera alla kring preventivmedel, HIV och barns rättigheter. Vilket blir självklart när hon förklarar att hon fick sitt första barn när hon var 15 år. Tidigare nämnde jag att den yngsta tjejen i gruppen var 17 år. 17 + 15 = 32 år. Den äldsta och yngsta i gruppen är mor och dotter. Hon förklarar att hon inte ville att hennes dotter skulle göra samma misstag som hon gjort. Jag kan själv inte föreställa mig hur det skulle vara om jag hade blivit mamma när jag var 15.

Det finns gott om felaktig information kring preventivmedel som dessa tjejer ständigt får jobba emot.

Jag frågade om den vanligaste missuppfattningen och fick svaret: ”Om man använder kondom så finns risken att man kan få cancer”. Om jag fysiskt hade kunnat tappa hakan så hade jag gjort det.

Sång som verktyg
Jag frågar på vilket sätt de sprider kunskap till samhället och de berättar att de ofta använder sig av sång. De tittar lite blygt på mig och säger att om jag vill så kan de sjunga en sång. Jag säger ”YES, please!” Då sprider sig leenden på deras läppar. De sjunger en sång om barns rättigheter och en om HIV. Jag kan inte sluta le medan de sjunger. Jag har suttit och kollat på dessa klipp så mycket sedan jag kom hem och jag ler varje gång. Jag försökte verkligen få dem att förstå hur viktigt deras arbete är och hur imponerad jag var.

När mötet avslutas berömmer jag en av tjejernas sjalar. Många i vår grupp har under resans gång uppmärksammat just alla vackra starka färger på kläderna i Tanzania. En diskussion bryter ut på swahili mellan tjejerna och Planpersonalen. Sedan förklarar Irene från Plan International att de vill att vi ska åka hem till den äldsta av tjejerna för att jag ska få en sjal som de själva har färgat med hjälp av batik. Sagt och gjort sätter vi oss i bilen och åker dit.

De klär upp mig, jag snurrar och alla skrattar och till det behövs ingen översättning. Leenden är universella.

Av: Lina Osslund, Planfadder och resenär på fadderresan till Tanzania

Klicka här för att läsa mer om våra resor.

Klicka här om du vill bli Planfadder.

Möte med mitt fadderbarn

Många intressanta dagar med safari i Manyara, Ngorogoro och Serengeti och besök hos Plan Internationals projekt i Mwanza, Geita och andra ställen. Nu är det dags att flyga till Dar el Salaam och mitt möte med mitt fadderbarn närmar sig.

Det är faktiskt lite pirr i magen inför vad som väntar och även en förväntan.

Vi åker bil mot Kisarawe, fyra mil söder om Dar. Där träffas vi på Plans programkontor för kort information och för att hämta upp Planpersonal som ska följa med på besöket, bland annat för tolkning från swahili till engelska. Emma tolkar från engelska till svenska för mig.

Ing Marie Överby_1Vi åker till skolan där mitt fadderbarn S går. Jag möter en glad och lite blyg kille, vi hälsar på varandra och han vill visa mig sitt klassrum. Jag följer med och får även träffa några av hans klasskamrater. I hans klass går 32 elever, både flickor och pojkar.

Vi åker tillsammans hem till honom för att träffa den övriga familjen. Där finns mamma och pappa. S har fyra syskon, tre flickor och en pojke.

Vi träffas utanför deras hus, jag känner mig välkommen, hälsar på var och en och sätter mig på en pall som de tagit fram till mig. Jag ser att S tycker att det är kul och spännande att få besök av mig. Han är tystlåten med svarar på frågor. Planpersonalen förklarar vilka vi är och varför vi har kommit. Vi var ju många, tre personer från Plan Tanzania, hon som är volontär i området, vår reseledare Emma och jag.

Ing Marie Överby_2

Pappan presenterar sin familj, de är jordbrukare och odlar cashewnötter, kokospalmer, mango och majs. Jag hade tagit med mig lite presenter, som papper och pennor. En uppblåsbar jordglob blir populär, där kan jag även visa var jag bor. Jag har också med mig ballonger som vi alla blåser upp. Att se glädjen i deras ögon när vi kastar ballongerna mellan oss är fantastiskt. Jag får frågan vad jag gör och hur jag bor i Sverige, så jag berättar mer om mig.

Ing Marie Överby_4En mycket trivsam stund med S och hans familj och med stöd av Emma ställer jag lite frågor till S. Jag frågar vad han vill bli efter skolan och efter en stunds funderande säger han att han vill jobba med Plan International. Det han tycker bäst om i skolan är engelska och matematik.

Han är mycket duktig i skolan, bland de fyra bästa i alla ämnen.

Han tycker mycket om att spela fotboll och hans favorit är Messi. Jag frågar om han känner till Zlatan och han svarar direkt PSG, så det vet han mycket väl.

S har en lång skolväg, en timmes gångväg. Men han tycker mycket om sin skola, han går hemifrån klockan sex på morgonen och går hem efter skolans slut vid två. Sedan brukar han gå tillbaka för att spela fotboll med sina kompisar. Alltså fyra timmars gång per dag.

Mamman visar oss deras vattenhål, cirka 150 m från huset, där badar S och tvättar sina kläder, skoluniformen som består av vit skjorta och blå knäbyxor. De använder det vattnet till tvätt och disk. Dricksvatten får de hämta en timmes gångväg hemifrån.

Ing Marie Överby_3

Huset består av murade väggar, metalltak och cementgolv. Bakom huset finns en latrin. De har även några höns som går fritt.

Ett mycket trivsamt och lugnt möte, där barnen leker med ballongerna och vi tittar på jordgloben. Vi är där cirka två timmar, som avslutning går familjen iväg för att ta ner två kokosnötter som de skalar och öppnar åt oss och vi dricker solvarm kokosmjölk.

Allt detta är ett möte att ta sitt hjärta och minnas. Plan International gör verkligen skillnad. Att se alla projekt som finns och alltid med barn i fokus känns så rätt att bidra till.

Av: Ing-Mari Överby, Planfadder

Vill du också bli fadder som Ing-Marie? Läs mer här.

Highlights från fadderresan i Tanzania

Fadderresan innebar många nya möten och spännande upplevelser. Vi besökte flera av Plans utvecklingsprojekt runt om i Tanzania. Här kommer några highlights från besök där vi fick en insyn i hur Plan arbetar och möjlighet att träffa och prata med de barn och vuxna som våra projekt når ut till.

Ing-Marie besöker en skola.
Ing-Marie besöker en skola.
En bra dag på jobbet! Stephanie som arbetar på Plan International Sverige och är en av reseledarna på denna fadderresa, tillsammans med skolelever.
En bra dag på jobbet! Stephanie som arbetar på Plan International Sverige och är en av reseledarna på denna fadderresa, tillsammans med skolelever.
Jan och Lars får träffa barn som tidigare arbetat i guldgruvor och höra deras berättelser och drömmar om framtiden.
Jan och Lars får träffa barn som tidigare arbetat i guldgruvor och höra deras berättelser och drömmar om framtiden.
En av solisterna som sjöng en välkomstsång vid ett av våra projektbesök.
En av solisterna som sjöng en välkomstsång vid ett av våra projektbesök.
Faddrarna besöker en hälsoklinik som Plan International byggt upp. Hälsokliniken utför inte bara allmän sjukvård, utan även enklare operationer och vaccinationer. Vi fick träffa hälsovolontärer från området som utbildar invånarna i preventivmedel, vanliga sjukdomar och hur man känner igen dem samt mödravård.
Faddrarna besöker en hälsoklinik som Plan International byggt upp. Hälsokliniken utför inte bara allmän sjukvård, utan även enklare operationer och vaccinationer. Vi fick träffa hälsovolontärer från området som utbildar invånarna i preventivmedel, vanliga sjukdomar och hur man känner igen dem samt mödravård.
Faddrarna får provsitta elevernas skolbänkar.
Faddrarna får provsitta elevernas skolbänkar.
Barnen är nyfikna på Lisbeths kamera när vi besöker en skola.
Barnen är nyfikna på Lisbeths kamera när vi besöker en skola.
Reseledarna Emma och Stephanie. Lunchstopp på väg från ett Planprojekt till ett annat.
Reseledarna Emma och Stephanie. Lunchstopp på väg från ett Planprojekt till ett annat.

Av: Emma och Stephanie, Plan International Sverige

Vill du också bli fadder? Läs mer här.

Är du nyfiken på våra fadderresor? Läs mer här och följ hashtagen #resmedplan på Instagram.