Pussel i A4-format

Jag tittar ut genom fönstret och ser en beige moln-vägg ta sig fram genom kvarteret, rakt mot kontoret.

FREDRIK I NIGER Ny arbetsvecka på kontoret i Niamey. Igår satt jag i möte hela dagen med Plan Nigers katastrofteam. Det består av ett femtontal personer med ansvar för att leda och samordna den humanitära responsen. Under mötet går var och en igenom hur arbetet går framåt inom sitt ansvarsområde.  Mitt under en rätt så sömnig budgetdetalj säger Madougou, sammankallande i katastrofteamet, ”Det är bäst vi stänger fönstren, här kommer en sandstorm.” Madougou har ingen särskild upphetsning eller oro i rösten, snarare samma vana ton som när vi där hemma konstaterar att det är bäst att ta med paraplyet på midsommar i år igen. Jag tittar ut genom fönstret och ser en beige moln-vägg ta sig fram genom kvarteret, rakt mot kontoret. Det är bara Madougous lugna tonfall som gör att jag inte blir rejält nervös. Synen är, vad ska jag säga… ödmjukande. Jag har aldrig sett något liknande, och kollegorna från Niger har tålamod med att vi bryter mötet en stund för att svensken ska få titta.
Vinden tilltar. Snart börjar solljuset dämpas. Först som av en slöja, sen mer som av ett regnmoln, och efter några minuter är sandstormens hjärta över oss, och det blir mörkt som en snöfri novembernatt. Man kan bara knappt se hur det stora trädet alldeles utanför kontorsfönstret vrider sig stormbyarna.

Min kollega Yacouba Basso på Plans kontor i Niger.

Jag frågar några av kollegorna om det är farligt att vara ute när sandstormen kommer. De säger att det är en bra idé att söka skydd så snabbt som möjligt, förutom att du inte ser något så är det inte hälsosamt att andas in för mycket sand. De betryggar mig dock om att det är OK att gå precis utanför dörren för att kolla. Så jag tar ett djupt andetag och går ut. Jag möts av en hård och varm vind. Det har hunnit ljusna lite igen efter att de allra mest kompakta massorna passerat och en mörkt röd dager tränger igenom stormen. Sanden märks inte omedelbart, men efter bara tio-femton sekunder så knastrar det mellan tänderna, och ögonen känns torra och ansträngda. Jag kisar upp i stormen några ögonblick till och går sen in till kollegorna som är roade över att jag alls ville gå utanför dörren. Men det var det värt. Jag har sett en del av Afrikas natur förut, men aldrig en sandstorm och det gjorde mer intryck än det mesta hittills. Det var överväldigande.
Överväldigande är ett ord som ofta kommer i tanken också när jag ser det arbete som vi står i här. Medarbetarna på Plan Nigers kontor står mitt i en ström av information som sållas, analyseras, vidarebefordras, ifrågasättas, förklaras, försvaras, bifogas till ett mejl, till femtio mejl, och glöm inte att kopiera in Vice Vikarierande Vederbörande X och Y och Z. Men allt detta måste göras, och det är det ingen som ifrågasätter, även om det är ansträngande, för det måste bli gjort.

Komplicerat och bråttom. Det dagliga katastrofarbetet handlar om att hantera en väldig massa information på en mycket begränsad tid.

För dem som jag arbetar närmast här på det centrala Plankontoret handlar alltså det dagliga katastrofarbetet om att hantera en väldig massa information på en mycket begränsad tid. Att lägga ett pussel, med tillräckligt många bitar på rätt plats för att man ska förstå helheten någotsånär. Där ute i det vidsträcka Niger finns SITUATIONEN, alltså de behov som är större än vad det samhället där klarar av att möta. Men situationen är inte densamma överallt, och den har inte samma orsaker för alla, överallt. Många har dåligt med mat främst för att skörden slog fel. Andra kanske främst för att de inte fått lön eller inte längre får pengar skickade från släktingar med arbete i Libyen, för att släktingarna fick fly från Libyen under revolutionen. På några platser har majoriteten av familjerna redan tomt i förråden, och barnen är redan sjuka av undernäring. För andra grupper räcker resurserna för att klara den här krisen utan att svälta, men för att klara de närmaste månaderna kommer de behöva sälja en massa av sin boskap till underpriser och köpa andra nödvändiga matvaror till överpriser. Så inför nästa torka står de betydligt mer sårbara. Och till hela denna komplexa situation läggs så över 40 000 flyktingar från Mali, koncentrerade till ett område som är hårt drabbat av matkrisen.
Situationen är sammansatt, levande, i förändring, och låter sig inte hur som helst reduceras till A4 format. Men man måste försöka lägga ett så bra pussel som möjligt. Olika aktörer bidrar med olika bitar. FN, olika departement, lokala myndigheter, NGOs. Alla har värdefull information som bidrar till att förstå helheten. Ändå är det en utmaning att lägga pusslet rätt. Men vi måste försöka, det finns inget alternativ. All denna information, helhetsbild såväl som detaljer, behövs för att vi ska kunna förklara behoven och ansöka om resurser hos regeringar och andra givare. Och när våra ansökningar börjar ge resultat startar nästa pussel: Hur använder vi bäst de resurser vi fått från olika håll till att möta behoven där ute i verkligheten?
Ja, det är komplicerat och bråttom på samma gång. Det betyder att en stor humanitär insats aldrig kommer att vara optimal. Det kommer alltid gå att peka på saker som kunde ha gjorts bättre. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Vi måste fortsätta så gott det går, och för varje dag jag jobbar bredvid kollegorna i Niger blir jag mer och mer säker på att pusslet läggs tillräcklig väl, att resurserna möter de akuta behoven.

Fredrik Karlsson, Niamey, Niger