Det mest nödvändiga, och lite till

”Någon säger Bonjour Madame! när jag går förbi. Inte lätt att se skillnad med bomullsduken, kepsen, och solglasögonen.”

FREDRIK I NIGER. Onsdag. Vägen norrut från Niamey är för det mesta spikrak. Det går därför fort att ta sig upp mot gränsen till Mali. Man behöver bara sakta in för att passera enstaka överfulla taxibussar, eller för farthinder i betong som gjutits vid byarna. Vi saktar in, får en glimt av bylivet, sen acceleration och spikrakt norrut igen. Bredvid den asfalterade bilvägen slingrar en annan väg i sanden, upptrampad av getter, kärror, sandaler.

Byarna vi passerar är inte stora. Kanske tjugo, trettio hushåll. Låga platta hus med små stängda fönster. Hettan måste hållas ute. Det mesta här ute i halvöknen har samma sandfärg i olika skiftningar. Även husen och moskén mitt i byn. Mörkt gröna löv på glesa buskar bryter av mot den bleka sandjorden. Tålmodiga getter med tunga ögonlock rör sig mellan buskarna och äter ett mörkt grönt löv i taget. På några enstaka ställen ser man som ett ljusgrönt puder över sanden. Ungt sprött gräs. De få regn som kommit nu i juni har väckt fröna. Alla här ber och hoppas att regnen ska fortsätta den här gången. Att det ljusgröna man skymtar ska få bli en frisk matta. Men ju längre norrut vi kommer, desto färre gröna avbrott i sandfärgen.

Plans kontor. Det är härifrån Plan genomför arbetet till stöd för flyktingarna från Mali.

Vi kommer till Plans kontor i Tillaberi 10 mil norr om Niamey. Det är härifrån Plan genomför arbetet till stöd för flyktingarna från Mali. Jag har kommit hit för att träffa den ansvariga personalen, och för att skapa mig en egen bild av läget i ett utav flyktinglägren, Ayourou, ca 45 kilometer från Malis gräns. Vi fortsätter därför de nio milen ytterligare norrut, mot Ayourou.

FNs flyktingorganisation, UNHCR, har delegerat det övergripande ansvaret för skötseln av lägret till Plan Niger. Arbetet görs dock bäst i samarbete med andra organisationer. Läkare utan gränser, FN, och Plan samarbetar för att möta flyktingarnas grundläggande behov. Och det behövs kraftfulla insatser för att lyckas med det. Vatten måste transporteras i tankbilar, tills man kan borra brunnar. Mat måste delas ut. De flesta som flytt har kommit till Niger utan tillräckliga egna resurser till försörjning. Hälsa och hygien är också avgörande om lägret ska kunna fungera som ett nytt hem, även om det är temporärt. Därför behövs bland annat primärvård och latriner, men också kunskap. Många som flytt är inte vana att bo permanent i stora grupper. De är nomader och har helt enkelt inte behövt tänka på de hälsorisker som finns i större grupper av människor.

Det är bara att konstatera, de grundläggande behoven måste mötas. För tillfället klarar vi det, men det finns bara finansiering klar för de närmaste månaderna, och de flesta tror att lägret kommer behövas ett bra tag framöver. Ingen tror att säkerhetsläget i Mali snart kommer bli bättre. Många säger att det först kommer att bli värre. Så det behövs resurser för att upprätthålla värdiga förhållanden i lägret i Ayorou, 45 km från Mali och från den osynliga linje i sanden som betyder skydd för de som flytt.

Värdiga förhållanden. Det räcker inte med att bara hålla en människa vid liv om hon ska stanna i kanske flera år. De som nu ska bo i lägret behöver känna att de kan påverka sin situation, att de själva har resurser till att fortsätta leva så gott som möjligt. Och det har de. Kunskap, sociala nätverk, tid och armkraft. Det är därför självklart att inkludera flyktingarna och stödja deras egna initiativ för en hållbar situation i lägret. Exempelvis kommer vi dela ut getter så att familjerna själva kan börja producera mjölk och kött. För barnen kommer vi bland annat starta en sommarskola för att underlätta deras integration i skolorna lokalt i Niger till hösten.

Tillsammans med de som flytt och som nu ska bo i lägret Ayourou försöker vi alltså skapa förutsättningar för ett vettigt, värdigt liv. Då krävs det ibland att man helt släpper tankarna på det praktiska, även när det är överväldigande, och bara har roligt.

När jag kommer fram är det fest. Mitt besök sammanfaller med FNs internationella flyktingdag. Några står för underhållning. Bland annat ett tiotal män på kameler

När jag kommer fram till lägret ser jag att det är fest. Mitt besök sammanfaller med FNs internationella flyktingdag. Guvernören är där för att ge sitt stöd. Lokalbefolkningen har kommit för att delta i festen. Några står för underhållning. Bland annat ett tiotal män på kameler som gör en uppvisning. Basso, som jobbar på Plan Niger och reser med mig till lägret, förklarar att Plan bestämt att göra lite extra roligheter för barnen idag. Mina Plan-kollegor delar ut enkla presenter till flyktingbarnen. Kanske sånt vi brukar tycka är billigt och plastigt, små visselpipor, enkla solglasögon. Men barnen tycker det är kul. Och som sagt, man måste ha kul, även när man inte vet hur länge maten räcker. Idag är det musik, dans, och bra mat.

Kvinnor och barn med gula plastdunkar köar vid vattentanken.

Jag går iväg från festen. Vill gå runt och se de provisoriska bostäderna. Det är tält eller presenningar som spänts över väggar av grenar och kvistar. Det finns få träd. Nästan ingen skugga. Jag måste skyla mig under en bomullshandduk som jag virar runt huvet. Några soldater vilar vid sin pickup som är bestyckad med en grovkalibrig kulspruta. Nigers armé står för säkerheten här. Malis rebeller är trots allt inte så längt borta. Jag träffar på några män som håller på att bygga latriner. Några barn ropar och vinkar. Någon säger Bonjour Madame! när jag går förbi. Inte lätt att se skillnad med bomullsduken, kepsen, och solglasögonen. Det är kö borta vid vattentanken. Några kvinnor och barn med gula plastdunkar.  Annars är det ganska tomt bland tälten. De flesta har samlats vid festen.

Lägret. Det är tält eller presenningar som spänts över väggar av grenar och kvistar. Det finns få träd. Nästan ingen skugga.

Jag går upp mot en låg kulle för att kunna fotografera lägret. På andra sidan kullen sträcker den torra slätten ut sig oändligt. En ensam man har byggt sin hydda på sluttningen bort från lägret, ut mot slätten. Han ser ut att vara Touareg, ett nomadfolk. Jag skulle vilja fråga honom hur det är för en nomad att behöva söka säkerheten i ett läger. Men jag kan inte hans språk och han skakar på huvudet när jag undrar om han kan franska. Att döma av utrustningen han har framför sig är han skräddare, och det ser ut som om han har åtminstone några kunder. Det gläder mig att det finns en skräddare i flyktinglägret i Ayourou, på tal om värdighet.

Fredrik Karlsson i Ayourou, Niger.

Vill du bidra till Plans katastrofarbete i Sahel?

  • Sms:a KATASTROF till 72910 och bidra med 50 kr.
  • Sätt in ett bidrag på något av våra 90-konton: Pg 90 07 31-1 eller Bg 900-7311. Märk inbetalningen med ”Sahel”
  • Besök vår gåvoshop och ge 100 kronor.
  • Du kan också bidra till arbetet i Sahel genom att bli katastroffadder. Tack för ditt stöd!