Dags för safari och Victoriasjön

FADDERRESAN TILL KENYA. På morgonen lämnar vi Meru för att ta oss till Ol Pajeta Concervacy i Laikipia-regionen, där vi ska åka på safari. Vi lämnar en mycket torr region och ser under vår busstur till vår slutdestination hur landskapet förändras. Regnperioden borde ha kommit för flera veckor sedan till Machakos och Theraka, men marken är fortfarande snustorr och människor och djur väntar på att det viktiga regnet ska ge jorden bördighet och liv. Under resan ser vi dock hur omgivningen blir allt grönare och på vägen passerar vi jordbruk, boskapsfarmer, kaffeplantage och teodlingar.

Vi rör oss i området runt Mount Kenya, Afrikas näst högsta berg, som ger goda förutsättningar för jordbruk och boskapshållning. Vi passerar för första, men inte sista gången, ekvatorn, skiljelinjen mellan norra och södra halvklotet.

Framme vid Ol Pajeta checkar vi in i våra safaritält och ser till vår förtjusning att det finns fri utsikt över ett vattenhål i närheten som regelbundet besöks av hundratals djur.

På vår eftermiddagssafari ser vi inte bara många av Afrikas fantastiska arter, vi besöker också ett sanctuary för chimpanser. Här rehabiliteras djur som räddats från svarta marknaden. På kvällen ser vi en stor elefanthjord dricka vatten i mörkret. Vi sitter tysta och betraktar dessa fantastiska varelser. Under natten hör vi ljudet från syrsor, apor och savannens djur vid det närliggande vattenhålet. Och på morgonen väcks vi av fåglarnas sång.

Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Hela gänget vid ekvatorn.
Hela gänget vid ekvatorn.

Vi vaknar upp tidigt för att ge oss ut på vår morgonsafari innan frukost. Solen har precis gått upp och det är lite kyligt, men vackert och stillsamt ute. Från våra safaribilar ser vi både elefanter, lejon, zebror, giraffer, antiloper, vårtsvin, bufflar, sjakaler, noshörningar och andra djur.

SONY DSC

Vi besöker ett rhino sanctuary och får se en svart noshörning på nära håll. Det är en 21-årig hane, Barack, som tagits omhand sedan han skadat ena ögat i en strid, och blivit blind på det andra av starr. Ol Pajeta är känt för sina noshörningar och det finns 129 totalt i parken i dagsläget. Rangers skyddar området mot tjyvjägare, ända är det i snitt en noshörning som dödas varje eller vartannat år. Vi passerar en noshörningskyrkogård som vittnar om detta.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

På vår kvällssafari får vi se flera lejon. Både honor med ungar och senare ett par på smekmånad.

När vår vistelse på Ol Pajeta lider mot sitt slut har vi sett fyra av fem djur som utgör the Big Five.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

blogginlagg-6-1

blogginlagg-6

blogginlagg-6-3

På morgonen lämnar vi Ol Pajeta för att resa vidare genom Great Rift Valley och besöker Lake Nakuru National park. Här ser vi bland annat hyenor, buffel, noshörningar och giraffer. Parken är känd för sitt flamingobestånd, men har också drabbats av kraftiga översvämningar till följd av ökad vattennivå och många träd kring saltsjön har därför dött.

Dagen efter reser vi vidare till Kisumo och Viktoriasjön. Vi åker båttur på Viktoriasjön och besöker marknader. Här ska vi återigen få åka ut på fältbesök och se Plans arbete under två dagar.

blogginlagg-7-1

blogginlagg-7-2

blogginlagg-7-4

blogginlagg-7-5

blogginlagg-7-3

blogginlagg-7

Av: Emma och Stephanie, Plan International Sverige

Nyfiken på våra fadderresor? Läs mer här.

Fadderbarnsbesök – den absoluta höjdpunkten på vår resa!

FADDERRESAN TILL KENYA. Äntligen är vi på väg till vårt fadderbarn i Kenya! Vi känner oss lite spända. Resan startar på Plans kontor i Tharakaområdet. Där får vi träffa personalen som ger oss information om Plans verksamhet både vad gäller fadderbarn och olika projekt i fält.

Charles, den Planmedarbetare som har ansvar för vårt fadderbarn, följer med oss som guide på resan tillsammans med Sveriges Planrepresentant Stephanie och en chaufför. Vi börjar resan i en av Plans jeepar och första stoppet blir vid en affär som liknar en kiosk men som verkar ha det mesta som man kan behöva i ett hushåll. Med hjälp av vår guide inhandlar vi gåvor i form av olika hushållsvaror som familjen kan behöva.

Sedan börjar färden på slingriga och skumpiga vägar. Det tar oss över en timme att nå vårt första besök, som är en skola. Vi får träffa skolans ordförande som berättar om det arbete som föräldrar tillsammans med Plan, är involverade i. Det handlar om att bygga en förskola och ett murat latrinhus. På skolans område finns ett nybyggt skolhus som staten har byggt. Det gamla saknar både dörrar och fönster. Barnens skollov har börjat så vi får varken träffa lärare eller barn tyvärr. Vi tackar för besöket och tar adjö av ordföranden och del föräldrar som håller på med byggandet.

Nu fortsätter resan till vårt fadderbarn, Isaiahs hem. Ytterligare en färd på ännu mindre vägar. Efter ett tag, som känns som en evighet, är vi framme. Vi hälsas välkomna med sång och dans av en grupp kvinnor och barn. Och i vimlet ser vi Isaiah, som kommer fram till oss. Vi blir alldeles exalterade. Väl framme vid huset hälsas vi också välkomna av de närvarande männen. Sedan börjar en presentation av alla. Vi sitter ute på plaststolar under ett stort träd. Vi får sitta som på hedersplatser med Isaiah mellan oss. Efter presentationen får vi tid tillsammans med Isaiah och kan berätta för honom, med hjälp av ett fotoalbum, hur vår familj och vårt land ser ut och de olika årstiderna. Vi har tagit med en fotboll och lite andra leksaker. Många av barnen och släktingarna är också intresserade och vill titta. Vi blir bjudna på mat av Isaiahs mamma. Det serveras ris och en köttgryta. Det är oerhört viktigt att man smakar på maten, då ses man som en del av familjen. Efter maten överlämnar vi matgåvorna till Isaiahs mamma och även lite skrivmaterial. Som gåva från mamman får vi en bastmatta som hon gjort. Dessutom får vi och Stephanie var sin sopkvast av Isaiahs farfar. Vi märker att farfar är väldigt stolt över Isaiah. Efter presentöverlämnandet tackar vi för den enorma gästfriheten.

Vår resa till Kenya är fantastisk och besöket hos Isaiah är den absoluta höjdpunkten!


blogginlagg-4-bild-3

Av: Marita och Lennart Wiktorsson

Fadderbarnsbesök – ett minne för livet

FADDERRESAN TILL KENYA. Det är jag och min dotter Tove, 18 år. Vi vaknar till en het dag, tar oss tre timmar med buss på stundtals mycket dåliga vägar ut på landsbygden. På Plankontoret i en större by får vi sällskap av personal som känner familjen så vi flyttar över i jeepar och tar oss 45 minuter ut på landet och kommer slutligen fram då vägen vi färdas på tar slut. I hörnet av ett tält står fyra killar och vinkar ivrigt och får hoppa in i bilen. Vi är försenade och de har nog stått en stund. Beräkande tider i Kenya har vi lärt oss är plus minus 1-2 timmar. Men även det har sin charm.

En av pojkarna visar sig vara Duncan, som är knappt 7 år. Han är mycket blyg till en början. Vi kommer fram till huset där de bor och genast kommer resten av familjen fram, mamma pappa och lillebror, 3 år. I bakgrunden skymtar också farfar och en äldre syster till mamman. De tar emot oss varmt men speciellt mamman är väldigt blyg. Får dock en go kram men hon böjer ner huvudet mot min axel. Efter att jag frågat var Duncan sover visar han mig sitt och sin broders lilla rum. Tror även föräldrarna sover där, men man visar inte mer av det murade lilla huset med plåttak men det verkar rent och snyggt. Tomten runt huset är omgärdat med staket gjort av pinnar där strosar både höns, hund och katt. Bakom huset finns fina mangoträd och vi visas till ca tio stolar under ett gigantiskt mangoträd som vi får veta står på grannens tomt. Duncans släkt är inte stor men det kommer hela tiden fler och fler barn från husen runt omkring.

Med hjälp av tolk pratar vi med familjen och får veta att Duncan trivs i skolan, gör sina läxor och han springer och hämtar sin skolväska och visar stolt upp sina skrivhäften. Pappan säger också att sonen är snäll och skötsam. Jag blir så glad att se båda föräldrarna prata så lugnt och fint med sina barn. Vi tittar i ett fotoalbum som vi tagit med oss med bilder av familjen och naturen och de olika årstiderna. De är väldigt intresserade av när barnen badar i havet med simringar. Det framkommer att de aldrig har sett havet, troligtvis inte ens en större sjö. Flera av de vi möter har aldrig sett en vit människa, de rör sig bara i området där de bor.

blogginlagg-3-1

Vi har väldigt trevligt under mangoträdet. Flickorna dras till dottern Tove och vill ta på henne och sitta i henne knä. Alla är klädda i fina små klänningar. Alla verkar ha klätt upp sig inför kompisens fadderbesök. Man förstår att det också är en stor händelse för alla.

Vi plockar fram lite saker vi har med oss, ett par fotbollar, en uppblåsbar jordglob där vi tittar på Sverige och Kenya. En bok: ”Do you know Pippi Longstocking” som jag några killar i tonåren kan läsa för de mindre barnen. Mamman kommer också med två fina korgar hon gjort till oss. Allting känns så bra. Det går nu inte att ta miste om att Duncan trivs i att stå i centrum. Tittar man på honom nu spricker han i ett stort leende. Precis då vi tror att vi ska bryta upp meddelar familjen att de har förberett en liten måltid åt oss. vi bjuds på en linsgryta med potatis i som smakar mycket bra, till det dricker vi te. Det är vi, Plan-representanterna, Duncan, hans mamma och farfar som äter. Kvinnorna äter för sig själva i köket. De springer bara fram och tillbaka och serverar.

Då vi drar oss mot bilen följer alla med och vinkar av oss. Jag får en jättehård kram av mamman och hon vill inte släppa . Väldigt rörande. Även Duncan ger oss nu en hård kram. Det känns oerhört bra att ha fått träffa Duncan och se att han har människor omkring sig som tar väl hand om honom. Även om han bor enkelt så bor han naturskönt. På en sluttning med en vacker dal framför sig och vackra berg i bakgrunden. Familjen är lantbrukare och verkar klara sig själva på vad marken levererar. Man har en kilometer till närmsta vattenhål och skolan ligger bara på andra sidan ängen. Vi känner oss nöjda med att ha fått träffa Duncan och se att han har det bra. Den absoluta höjdpunkten på resan. Jag är så nöjd med att vi tog beslutet att åka med på fadderresan – verkligen ett minne för livet!

Av: Anne Hellstrand, Planfadder på resa i Kenya

Vill du bli Planfadder? Läs mer här.

Fadderresan till Nicaragua: Första dagarna i fält

Efter våra dagar i Leon beger vi oss mot det lokala programkontoret i Chinandega.

IMG_7361

Där får vi träffa Plan International Nicaraguas lokala personal och vi åker sedan ut till flera samhällen i distriktet Chinandega för att se olika projekt. Vi besöker  kulturella projekt som syftar till att främja hantverk och sport och därefter besöker vi ett hälsocenter för små barn. Utöver det ser vi ett spännande läsprojekt som fokuserar på att öka lusten till att läsa.

IMG_7566

Besök på läsprojektet.
Besök på läsprojektet.
Först ut att träffa sitt fadderbarn var Helena. Det blev ett väldigt lyckat besök.
Först ut att träffa sitt fadderbarn var Helena. Det blev ett väldigt lyckat besök.

Helena blev först ut med att besöka sitt fadderbarn och sedan var det Berndt och Elisabets tur. Efter två fullspäckade dagar åker vi vidare mot nya projektbesök i Madriz.

Häng med oss här på bloggen!

Besök hos fadderbarn.
Elisabet och Berndt träffar sitt fadderbarn.

Av: Helena, Plan International Sverige

Fadderresa Nicaragua: Politisk historia och kyrkor i Leon

I Leon gör vi en rundtur i staden som dels visar de välbevarade koloniala byggnaderna men även ger oss en inblick i stadens våldsamma förflutna med långa diktaturer, strider och avrättningar i kampen om makten. Nu är staden fredlig men många politiska motsättningar kvarstår.

Leon ses även som ett kulturellt centrum där bland annat kända poeter såsom Ruben Dario verkade. Staden har massor av vackra kyrkor och katedraler såsom domkyrkan från 1700-talet där man kan ta en promenad i strumplästen på det bländande taket.

Gruppen med faddrar på katedralens vita tak.
Gruppen med faddrar på katedralens vita tak.

Av: Helena, Plan International Sverige

Fadderresa Nicaragua: Mot Leon

Vi omges av vackra vulkaner och sjöar. Men vi ser samtidigt tydliga spår av den långa perioden av torka.
Vackra Nicaragua.

Efter besöket på landkontoret beger vi oss mot den koloniala staden Leon. På vägen dit ser vi varför Nicaragua kallas vulkanernas och sjöarnas land. Vi omges av vackra vulkaner och sjöar. Men vi ser samtidigt tydliga spår av den långa perioden av torka.

På vägen mot Leon ser vi hur flera åkrar drabbats av torkan.
På vägen mot Leon ser vi hur flera åkrar drabbats av torkan.

Av: Helena, Plan International Sverige

Fadderresa till Nicaragua

Just nu är ett gäng faddrar iväg på resa i Nicaragua. Helena från Plan International är resledare och här kommer hennes första uppdatering.

Nicaragua1Söndagen den 10 april landade vi i Nicaraguas huvudstad Managua efter en lång resa via Amsterdam och Atlanta. På morgonen efter var det dags för välkomstinformation på Plan International Nicaraguas landkontor. Vi fick information om de största utmaningarna i landet och en översikt över vilka programområden vi skulle besöka. De utmaningar som finns är bland annat en hög andel tonårsgraviditeter, våld inom och familjen och i skolan och risk för att utsättas för katastrofer. Landet drabbas bland annat av flera mindre jordbävningar per år. De senaste åren har även en extrem torka lett till brist på mat och vatten. Vi kommer att se många exempel på det under vår resa.

Av: Helena, Plan International Sverige

Fadderbarnsbesök i Tanzania

Mimmi och Ella var båda med på vår senaste fadderresa till Tanzania där de fick besöka sitt fadderbarn H. Här är deras berättelse från besöket.

Vi tyckte att det var lite stelt i början, men efter ett tag så började vi lära känna vårt fadderbarn, H. Det var spännande och roligt att träffa henne. Vi fick även svara på frågor som vi hade förberett innan. Hon ställde frågor till oss om snö som vi fick svara på.

Det var spännande och roligt att träffa henne. Vi fick även svar på frågor som vi hade förberett innan.
Mimmi och Ella visar H bilder från Sverige.

Det var en fantastisk resa som vi aldrig kommer att glömma. Plan International var en stor hjälp under resans gång.

Barnens möte med fadderbarn skolan
På besök i skolan.

Av: Mimmi, 11 och Ella, 11

Vill du också bli fadder? Läs mer här.

Vill du veta mer om våra resor? Läs mer här.

Ett möte för livet

Under denna resa har vi mött otroligt många människor men det är några som jag kommer minnas extra mycket. När jag träffade mitt fadderbarn så var vi i gruvsamhället Geita. Det är ett av programområdena i Tanzania som Plan International arbetar i. De andra i gruppen fick bland annat träffa barn som tidigare jobbat i gruvorna men som nu, tack vare Plans arbete, slipper det.

Jag fick veta att jag skulle träffa en ungdomsgrupp som genom utbildning av Plan International arbetar ideellt med att sprida kunskap om barns rättigheter och även family planning. Man skulle grovt kunna förklara begreppet family planning som sexualkunskapen vi har i skolan i Sverige. I Tanzania räknas man som ungdom  från 17 år upp till 35 år.

Jag hade inte så mycket förväntningar kring dettta möte och det kanske var därför det blev så fantastiskt.

Jag möts av fem tjejer i åldrarna 17-32 år. Vi sätter oss i en ring, tjejerna, jag och medföljande Planpersonal.
Lina hälsar på ungdomsgruppen som via Plan International har fått utbildning så de kan arbeta med att sprida kunskap om sexuell hälsa, HIV och barns rättigheter.

Jag möts av fem tjejer i åldrarna 17-32 år. Vi sätter oss i en ring, tjejerna, jag och medföljande Planpersonal. Jag var den enda svenskan och eftersom jag är lite rostig på swahili utöver vad jag har lärt mig från filmen Lejonkungen (simba = lejon) så fick jag tolkhjälp.

Jag börjar fråga lite om deras arbete och vad som började som ett blygt möte slutade i sång. Ibland när översättning behövs tittar många på den som översätter istället för den som orden är ämnade för. Så var inte fallet här. Den äldsta (32år) visar tydligt med sitt kroppsspråk att hon brinner för att informera alla kring preventivmedel, HIV och barns rättigheter. Vilket blir självklart när hon förklarar att hon fick sitt första barn när hon var 15 år. Tidigare nämnde jag att den yngsta tjejen i gruppen var 17 år. 17 + 15 = 32 år. Den äldsta och yngsta i gruppen är mor och dotter. Hon förklarar att hon inte ville att hennes dotter skulle göra samma misstag som hon gjort. Jag kan själv inte föreställa mig hur det skulle vara om jag hade blivit mamma när jag var 15.

Det finns gott om felaktig information kring preventivmedel som dessa tjejer ständigt får jobba emot.

Jag frågade om den vanligaste missuppfattningen och fick svaret: ”Om man använder kondom så finns risken att man kan få cancer”. Om jag fysiskt hade kunnat tappa hakan så hade jag gjort det.

Sång som verktyg
Jag frågar på vilket sätt de sprider kunskap till samhället och de berättar att de ofta använder sig av sång. De tittar lite blygt på mig och säger att om jag vill så kan de sjunga en sång. Jag säger ”YES, please!” Då sprider sig leenden på deras läppar. De sjunger en sång om barns rättigheter och en om HIV. Jag kan inte sluta le medan de sjunger. Jag har suttit och kollat på dessa klipp så mycket sedan jag kom hem och jag ler varje gång. Jag försökte verkligen få dem att förstå hur viktigt deras arbete är och hur imponerad jag var.

När mötet avslutas berömmer jag en av tjejernas sjalar. Många i vår grupp har under resans gång uppmärksammat just alla vackra starka färger på kläderna i Tanzania. En diskussion bryter ut på swahili mellan tjejerna och Planpersonalen. Sedan förklarar Irene från Plan International att de vill att vi ska åka hem till den äldsta av tjejerna för att jag ska få en sjal som de själva har färgat med hjälp av batik. Sagt och gjort sätter vi oss i bilen och åker dit.

De klär upp mig, jag snurrar och alla skrattar och till det behövs ingen översättning. Leenden är universella.

Av: Lina Osslund, Planfadder och resenär på fadderresan till Tanzania

Klicka här för att läsa mer om våra resor.

Klicka här om du vill bli Planfadder.

Möte med mitt fadderbarn

Många intressanta dagar med safari i Manyara, Ngorogoro och Serengeti och besök hos Plan Internationals projekt i Mwanza, Geita och andra ställen. Nu är det dags att flyga till Dar el Salaam och mitt möte med mitt fadderbarn närmar sig.

Det är faktiskt lite pirr i magen inför vad som väntar och även en förväntan.

Vi åker bil mot Kisarawe, fyra mil söder om Dar. Där träffas vi på Plans programkontor för kort information och för att hämta upp Planpersonal som ska följa med på besöket, bland annat för tolkning från swahili till engelska. Emma tolkar från engelska till svenska för mig.

Ing Marie Överby_1Vi åker till skolan där mitt fadderbarn S går. Jag möter en glad och lite blyg kille, vi hälsar på varandra och han vill visa mig sitt klassrum. Jag följer med och får även träffa några av hans klasskamrater. I hans klass går 32 elever, både flickor och pojkar.

Vi åker tillsammans hem till honom för att träffa den övriga familjen. Där finns mamma och pappa. S har fyra syskon, tre flickor och en pojke.

Vi träffas utanför deras hus, jag känner mig välkommen, hälsar på var och en och sätter mig på en pall som de tagit fram till mig. Jag ser att S tycker att det är kul och spännande att få besök av mig. Han är tystlåten med svarar på frågor. Planpersonalen förklarar vilka vi är och varför vi har kommit. Vi var ju många, tre personer från Plan Tanzania, hon som är volontär i området, vår reseledare Emma och jag.

Ing Marie Överby_2

Pappan presenterar sin familj, de är jordbrukare och odlar cashewnötter, kokospalmer, mango och majs. Jag hade tagit med mig lite presenter, som papper och pennor. En uppblåsbar jordglob blir populär, där kan jag även visa var jag bor. Jag har också med mig ballonger som vi alla blåser upp. Att se glädjen i deras ögon när vi kastar ballongerna mellan oss är fantastiskt. Jag får frågan vad jag gör och hur jag bor i Sverige, så jag berättar mer om mig.

Ing Marie Överby_4En mycket trivsam stund med S och hans familj och med stöd av Emma ställer jag lite frågor till S. Jag frågar vad han vill bli efter skolan och efter en stunds funderande säger han att han vill jobba med Plan International. Det han tycker bäst om i skolan är engelska och matematik.

Han är mycket duktig i skolan, bland de fyra bästa i alla ämnen.

Han tycker mycket om att spela fotboll och hans favorit är Messi. Jag frågar om han känner till Zlatan och han svarar direkt PSG, så det vet han mycket väl.

S har en lång skolväg, en timmes gångväg. Men han tycker mycket om sin skola, han går hemifrån klockan sex på morgonen och går hem efter skolans slut vid två. Sedan brukar han gå tillbaka för att spela fotboll med sina kompisar. Alltså fyra timmars gång per dag.

Mamman visar oss deras vattenhål, cirka 150 m från huset, där badar S och tvättar sina kläder, skoluniformen som består av vit skjorta och blå knäbyxor. De använder det vattnet till tvätt och disk. Dricksvatten får de hämta en timmes gångväg hemifrån.

Ing Marie Överby_3

Huset består av murade väggar, metalltak och cementgolv. Bakom huset finns en latrin. De har även några höns som går fritt.

Ett mycket trivsamt och lugnt möte, där barnen leker med ballongerna och vi tittar på jordgloben. Vi är där cirka två timmar, som avslutning går familjen iväg för att ta ner två kokosnötter som de skalar och öppnar åt oss och vi dricker solvarm kokosmjölk.

Allt detta är ett möte att ta sitt hjärta och minnas. Plan International gör verkligen skillnad. Att se alla projekt som finns och alltid med barn i fokus känns så rätt att bidra till.

Av: Ing-Mari Överby, Planfadder

Vill du också bli fadder som Ing-Marie? Läs mer här.