Fadderresa till Peru – äntligen framme

Efter en tidig morgon, två flyg och många timmar senare är vi äntligen framme i Lima tillsammans med våra 16 faddrar. Första kvällen hinner vi bara checka in och lägga oss för att göra oss redo för ett fullspäckat schema under kommande veckor.

Vi inleder första dagen med ett morgonmöte där Plan Internationals lokala personal möter och introducerar oss i vilka utmaningar och behov landet står inför. Bland annat drabbas Peru regelbundet av jordbävningar på grund av dess geografiska läge och El Niño har senast i år lett till kraftiga regn och stora översvämningar. Andra områden som Plan International fokuserar på är små barns tillgång till förskola, ungas sexuella och reproduktiva hälsa och skydd av barn.

Med hjälp av lite statistik gav landschefen Ramin, tillsammans med sina kollegor, oss en bild av landets många utmaningar. Exempelvis att 51 % av barn mellan 6 och 36 månader i landsbygden lider av anemi eller blodbrist, närmare 70 % av alla elever som går ut lågstadiet har inte grundläggande läs- och skrivkunskaper samt att 72 % av kvinnor har upplevt våld i relationer och av dessa har mindre än 30 % valt att söka hjälp.

Peru är ett medelinkomstland med stora klasskillnader. Trots den växande medelklassen lever fortfarande 30 % av befolkningen i fattigdom och 10 % i extrem fattigdom, d.v.s. med en inkomst på mindre än 1,5 USD om dagen.

Vi ser fram emot att få se några av Plans projekt som syftar till att förbättra möjligheterna för barn och ungdomar under kommande dagar!

Av: Stephanie och Gunilla, Plan International 

Första och sista mötet – ungdomsrådet i El Salvador

Tovas sista möte med globala ungdomsrådet

Hettan slår emot mig när jag kliver ut från flygplatsen, klockan är långt över midnatt, men hemma i Sverige är det redan morgon. Jag har landat i San Salvador, huvudstaden i El Salvador, för att delta i Plan Internationals globala ungdomsråds årliga möte. Det är med blandade känslor jag reser hit, framförallt känner jag mig otroligt peppad på att få träffa alla medlemmar, men det är också med en vemodig känsla jag kommer hit, först och främst för att jag precis fått reda på att Kamanda och Sorie från Sierra Leone och Maisha från Bangladesh inte fått sina inresevisum beviljade. För det andra för att det här kommer bli mitt sista möte innan jag slutar efter fyra år och det här är antagligen sista gången jag träffar många av medlemmarna som är utspridda över hela världen.

Vem är jag då?

Jag heter Tova Andersson, är 20 år och har varit engagerad i Plan International i snart åtta år. Jag har suttit i Plan International Sveriges ungdomsråd, varit observatör i Plan Internationals styrelse och nu gör jag min sista termin som medlem i globala ungdomsrådet innan Sanjidul från Sverige tar över min post. Det globala ungdomsrådet är en grupp ungdomar som arbetar för att öka ungas möjlighet till inflytande inom Plan International. Vi arbetar på alla nivåer inom organisationen, från gräsrotsnivå där vi hjälper till och stöttar uppbyggnaden av nya ungdomsråd, till organisationens högsta beslutsfattande organ där vi har två observatörsplatser. Gruppen bestående av nio ungdomar mellan 16 och 24 år. Här finns representanter från nästan hela världen.

Trots det fullspäckade mötesschemat vaknar jag plötsligt upp i min hotellsäng och inser till sin förskräckelse att jag idag måste packa väskorna och åka hem. Jag försöker trösta mig själv med tanken på alla underbara människor jag träffat och alla fina minnen som jag kommer ha med mig hem. Minnen såsom min första dag i El Salvador, när hela ungdomsrådet tidigt på morgonen kastade sig in i bilen, satte på den gemensamma Spotify-listan med låtar från tio olika länder, för att åka till ett av Plan International El Salvadors fältkontor. Där spenderade vi en hel förmiddag med att prata och utbyta erfarenheter med engagerade ungdomar från El Salvadors ungdomsråd. De berättare om hur de kämpar för att minska antalet tonårsgraviditeter som får många unga tjejer att hoppa av skolan och deras arbete med att sprida information om sexuella och reproduktiva rättigheter. De berättade om landets stora utmaningar och gängvåldet som gör det omöjligt för ungdomarna att vara ute efter solen gått ner i rädsla för att bli rånade. De berättade också om riskerna med att vara engagerad i Plan International i ett land där det sker femton mord per dag.

Även om deras vardag och aktiviteter skiljer sig radikalt från min och Sanjiduls verklighet i Sverige fanns det också många likheter. När jag satt och lyssnade slog det mig att alla ungdomar har samma brinnande engagemang för barns och ungas rättigheter. Även om vi arbetar med vitt skilda ämnen i våra hemländer och tacklar helt olika problem med allt från gängvåld till internettrassel, kämpar vi ändå mot samma mål.

Ett annat minne är från avslutningsmiddagen med Kamanda från Sierre Leone och Frank från Uganda. Som jag redan skrivit kunde Kamanda inte delta i mötet för att han inte fick något inresevisum, men det stoppade inte honom från att delta via Skype. Det tycker jag symboliserar styrkan med det globala ungdomsrådet. Trots visaproblem, tidskillnader och språkbarriärer låter vi det inte stoppa oss. Det är också det jag tar med efter mina fyra år, den otroliga kraften som skapas när ungdomar från olika bakgrunder och kulturer möts och tillsammans kämpar mot ett gemensamt mål. Jag vet också att allt arbete som vi dagligen lägger ner ger resultat. När globala ungdomsrådet bildades 2013, fanns det tolv ungdomsråd, idag finns det 45 världen över. Vårt mål är att det till år 2020 ska finnas ungdomsråd i alla 71 länder där Plan International arbetar. Det är ett ambitiöst mål, men jag tror vi kan klara det, för om ungdomar från tio länder, i fyra olika tidszoner och på tre olika språk kan mötas via Skype varannan vecka är ingenting omöjligt.

Och Sanjiduls första möte…

Jag kände en impuls av lycka, glädje och nervositet i hela kroppen när jag vaknade upp tidig onsdag natt för att bege mig till Landvetter för att ta flyget till El Salvador. Mitt namn är Sanjidul Huda och jag har varit medlem i ungdomsrådet i drygt fyra år. Att arbeta med engagerade människor för ungdomsinflytande, med kampanj, event och interna arbeten på nationell nivå har varit fantastiskt. Men när jag fick möjligheten att skicka iväg en ansökan till det globala ungdomsrådet, GYAP, var det ingen tvekan. GYAP, eller Global Youth Advisory Panel, är ett globalt ungdomsråd med nio ungdomar från hela världen. Tillsammans arbetar vi för att skapa bättre förutsättningar för ungas engagemang och inflytande inom Plan International och de arbeten som organisationen medverkar i.

Det är viktigt att GYAP finns eftersom Plan International arbetar över hela världen och därmed är det oerhört viktigt att få ungdomars perspektiv från alla världens hörn, och inte bara utvalda länder. Under en vecka i El Salvador fick jag som ny medlem en introduktion på vad GYAP är och hur arbetet fungerar. Vi besökte bland annat deras kontor där även El Salvadors ungdomsråd var. Det var häpnadsväckande att få se hur andra ungdomsråd arbetar och fungerar, deras samspel och engagemang. Att byta erfarenheter och lära sig av varandra var definitivt en utav veckans allra största höjdpunkter. Veckan avslutades med att planera och strukturera framtida arbeten. Förutom att jag fortfarande är jetlaggad från resan hem är jag väldigt exalterad över de kommande tre åren. Jag vill fördjupa mig och öka mina kunskaper inom organisationen och internationella relationer. Det ska bli väldigt spännande att arbeta med något man brinner för djupt i hjärtat.

Av: Tova och Sanjidul

Ngororgoro – safari i en vulkankrater

Tidig morgon lämnar vi en häpnadsväckande soluppgång vid Lake Manyara för att åka på vårt nästa äventyr. Vi beger oss mot Ngororgoro och når efter en timme den högsta kanten på en av världens största icke vattenfyllda vulkankrater.
Ngororgoro - safari i en vulkankrater

Efter att ha njutit av den maffiga utsikten på 2200 meters höjd återvänder vi till våra safaribilar, kör nedåt genom slingriga skogsvägar och påbörjar vårt game drive genom kratern. Vi spenderar över sex timmar med att köra runt i den enorma ytan och möter fantastiska djur som bland annat ståtliga elefanter, mäktiga vattenbufflar, antiloper, flodhästar, hyenor, gaseller, zebror, schakaler och kungstranor. Efter att ha fått syn på ett par av de sällsynta noshörningarna börjar vi hoppas på att kanske få stöta på alla av Afrikas top fem djur.

Zebror i Ngororgoro Tanzania 115

Plötsligt får en av safariguiderna genom en radiosändning höra att någon hört ett lejonläte och när vi tar oss till platsen det rapporterats från möts vi mycket riktigt av tre lejonhonor och den praktfulle hanen. Morgondagens safari genom Serengeti återstår och då hoppas vi få syn på det femte djuret på listan: leoparden.

Av: Stephanie och Emma, Plan International Sverige

Läs mer om våra fadderresor här.

Pappan som förändrar: ”Mina döttrar ska inte könsstympas”

Etiopien. Makarna Endrias, 42, och Ayelech Ena, 32, är aktiva medlemmar i Plan Internationals projekt som startades i deras område för tre år sedan. Syftet var att öka kunskapen om skadliga sedvänjor och deltagarna består av frivilliga från området med blandade åldrar och bakgrund. Genom projektet har medlemmarna fått lära sig om riskerna kopplade till könsstympning och att slå hål på de myter som upprätthåller traditionen.

Makarna Endrias, 42, och Ayelech Ena, 32, Etiopien, är aktiva medlemmar i Plan Internationals projekt som startades i deras område för tre år sedan.
Endrias och Ayelech utanför sitt hem. FOTO: Meeri Koutaniemi

Rök från en öppen eld sprider sig till den svagt upplysta hyddan. Vid väggen utanför står tre kor och tuggar gräs.

Endrias och Ayelech tittar på varandra med värme i blicken. Men äktenskapet har inte alltid varit lätt.

”Jag var bara 14 när vi gifte oss. I början var vårt kärleksliv väldigt smärtsamt för mig och jag ville inte ha sex. Nu vet jag att det var på grund av min könsstympning och att jag blev gift för tidigt”, säger Ayelech.

Ett år efter bröllopet fick de dottern Kidist. Två år senare kom Eminet, deras andra dotter. Båda förlossningarna var komplicerade och varade i två dagar. Ayelech fick hög feber. Andra gången fick hon en infektion och det tog veckor för henne att återhämta sig.

Vid 18 års ålder blev Ayelech gravid för tredje gången. Förlossningen var oerhört smärtsam och lång. Barnet kunde inte komma ut.

Endrias bestämde sig för att ta sin fru till sjukhuset, en mil bort. Familjen hade varken cykel eller något annat färdmedel, så han bad åtta av sina grannar att följa med. De turades alla om att bära Ayelech på ryggen. Hon hade då förlorat medvetandet. Med hjälp av kejsarsnitt kom till slut deras lille son ut, han hade dött i livmodern.

Under en lång tid efteråt var Ayelech svag.
– Jag är fortfarande ledsen, eftersom jag inte kan få fler barn och för att vi inte har en son som kan föra familjenamnet vidare, säger Ayelech.

"En vän till mig dog på grund av hennes könsstympning. Jag kan inte få henne tillbaka, men vi kan hjälpa de som ännu inte könsstympats ", säger Kidist.
Systrarna Kidist och Eminet slipper könsstympning. FOTO: Meeri Koutaniemi

– När jag såg Ayelech lida ville jag göra vad jag kunde. Jag beslutade då att våra döttrar inte skulle behöva gå igenom könsstympning och att de skulle få en bra utbildning, säger Enrias.

En ljus framtid
Deras döttrar Kidist, 16, och Eminet, 14, gör bra ifrån sig i skolan och drömmer om att läsa vidare på universitetet.

”Det är en tröst att veta att de förhoppningsvis inte kommer att få komplikationer vid sina förlossningar och att de kan ha ett bra kärleksliv”, säger deras pappa, Endrias.

Systrarna är engagerade medlemmar i Plan International All-girls club som sprider information om de skadliga följderna av könsstympning.
– Jag är stolt över att jag inte stympats och jag uppmuntrar andra tjejer att stå upp mot kvinnlig könsstympning, säger Eminet.

"Det är en tröst att veta att de förhoppningsvis inte kommer att få komplikationer vid sina förlossningar och att de kan ha ett bra kärleksliv", säger Endrias.
Könsstympning kan stoppas på en generation, som i fallet med denna familj där pappan satte stopp för den skadliga traditionen. FOTO: Meeri Koutaniemi

– En vän till mig dog på grund av hennes könsstympning. Jag kan inte få henne tillbaka, men vi kan hjälpa de som ännu inte könsstympats, säger Kidist.

Läs mer här om vad könsstympning är och hur vi på Plan International arbetar med att bekämpa det.

Hjälp oss att stoppa könsstympning! Här kan du bidra!

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

”Det är ingen annan som pratar om den här krisen”

Agnes Björn jobbar som humanitär chef på Plan International. I höstas ledde hon arbetet på plats i flyktinglägret Nyarugusu i Tanzania.


Agnes i flyktinglägret
Agnes, kan du berätta mer om vad du gjorde där?

– Jag och mina Plan-kollegor på plats arbetade med vår humanitära respons och främst med att stötta de barn som flytt från Burundi in till Tanzania. Det handlar om att ensamkommande flyktingbarn ska få en trygg plats att bo på, att barn ska komma tillbaka i skola och att de som utnyttjats och utsatts for våld ska få psykosocialt stöd. Att vara på flykt är något av det tuffaste ett barn kan vara med om. Att vi kan vara på plats och stötta dessa barn är otroligt viktigt, säger Agnes.

Plan International visar just nu livet på flykt i en ny 360-upplevelse där du kan kliva rakt in i lägret Nyarugusu.

201103-GTM-72

1

Varför lyfts just den här flyktingkrisen?
– Det är ingen annan som pratar om den här krisen, det är en så kallad bortglömd kris långt från medias strålkastare. Dessutom är det ovanligt många barn i det här lägret, hela 60 % av alla som bor i Nyarugusu är barn. När jag gick omkring i lägret kändes nästan som att det inte fanns några vuxna där. Vart du än vänder dig är det barn som behöver stöd.

Hur ser situationen ut för barn på flykt generellt?
– Idag är 60 miljoner människor på flykt i världen och av dem är hälften barn. Barn på flykt har ofta fått hela sin trygghet raserad. Många har förlorat eller skiljts från sina anhöriga, vilket medför en ökad risk för övergrepp och exploatering som till exempel trafficking, prostitution och barnarbete. En långsiktig konsekvens av att vara på flykt är att barnens skolgång avbryts, vilket medför en risk att hamna i en nedåtgående spiral av fattigdom och utanförskap.

2

Jobbar Plan International med människor som flyr genom Europa eller kommer till Sverige?
– Vi har verksamhet i 51 av världens fattigaste länder. Vårt arbete bedrivs långsiktigt och är lokalt förankrat, vilket innebär att när en katastrof sker kan vi snabbt finnas på plats och bemöta behoven. I Europa har vi börjat titta på möjligheten att också stödja flyktingar här och verksamhet har kommit igång i Tyskland. Vi har just nu ingen verksamhet i Sverige. Det är viktigt att komma ihåg att de flesta människor på flykt befinner sig utanför Europa, alla med samma behov av stöd och hjälp för att få sina rättigheter tillgodosedda. Plan International finns på plats i många av dessa områden och välkomnar allt stöd för att bidra till människor på flykt globalt, säger Agnes.

3

Vad är ditt starkaste intryck från tiden i Nyarugusu?
”Det var en liten tjej som hade tvingats amputera ena benet i Burundi och sedan lyckats ta sig till Tanzania där hon fick hjälp av oss och sjukhuset i flyktinglägret. I vårt barncenter lekte hon med andra barn varje dag och fick psykosocialt stöd av våra socialarbetare. Jag kommer aldrig att glömma hur otroligt duktig hon var på att spela fotboll med de andra barnen, trots att hon sprang fram på kryckor”,  berättar Agnes.

Fotball at Child Friendly Space, Nyarugusu Refugee Camp, Tanzania

BAKGRUND

• Under 2015 blossade oroligheter upp i Burundi och sedan april 2015 har det strömmat in flyktingar till de närliggande länderna, där Tanzania tagit emot flest flyktingar.

• Plan International finns på plats i flyktingkatastrofer världen över där vi skapar trygga platser dit barnen kan komma och få stöd och skyddas från övergrepp.

• Vi jobbar för att barnen snabbt ska komma tillbaka till ett så normalt vardagsliv som möjligt. Det kan handla om att dela ut förnödenheter, sätta upp provisoriska skolor i flyktingläger, barncenter, och mötesplatser där barn kan leka med varandra.

Vill du veta mer?
Här
 kan du läsa mer om hur Plan International arbetar med barn i katastrofer. Här  kan du bidra genom att bli katastroffadder.

Av: Anna Andersson, ansvarig sociala medier, Plan International Sverige

Nu visar vi livet i lägret i 360 grader

Tänk om du var ett barn på flykt. Hur skulle din tillvaro se ut? Hur skulle du bo? Vad skulle du äta? Vad skulle du vara rädd för? Nu kan du kliva in i ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania och uppleva det ur ett barns perspektiv. Vi ställde några frågor till projektledaren Sanna Wolff.

Sanna Wolff_Plan InternationalSanna, lilla Bernadeth, hennes storebror och mamma Sabimana. 

Vad menas med 360-upplevelse egentligen?
– En 360-upplevelse är ett interaktivt sätt att uppleva bilder och filmer som är fotade och filmade i 360 grader. På så sätt får du en känsla av att vara där på riktigt. Begreppet 360-upplevelse är myntat av fotografen Martin Edström, som vi jobbat med i det här projektet.

Såhär reagerade barnen i klass 5C när de fick kliva in i flyktinglägret.

Varför gör Plan International det här?
Vi vill möjliggöra för alla att se verkligheten för barn som befinner sig på flykt. 30 miljoner barn är på flykt runt om i världen idag – de flesta långt från Europas gränser och långt från medias strålkastare. Genom att kasta ljus på en av dessa osynliga flyktingkatastrofer vill vi bredda bilden av den globala flyktingsituationen, och framför allt göra det helt ur barnets perspektiv. Barnen är de som drabbas hårdast i en sådan här katastrof och har ofta svårt att göra sina röster hörda.

LägreI Sverige använder vi 160 liter vatten per person och dag. I flyktinglägret får varje person 12 liter per dag som ska räcka till att dricka, laga mat i samt för att tvätta sig och sina kläder.

Barn i lägret
Barn utgör mer än 60 procent av lägrets invånare. Plan Internationals uppgift är att skydda barnen och se till att lägret blir så barnvänligt som möjligt.

Hur kan jag hjälpa de här barnen?
Hjälp oss gärna att sprida Mitt nya hem i sociala medier, till exempel kan du tweeta direkt inifrån reportaget. Om du långsiktigt vill stödja barn som befinner sig på flykt eller i andra typer av katastrofer kan du bli katastroffadder på plansverige.org. Där kan du även ge en engångsgåva som går till barn på flykt i Afrika.

Barn på flykt

Sanna, hur är stämningen i lägret?
När vi var på plats i oktober var det många barn som oroade sig för att regnsäsongen snart skulle komma, eftersom allt vatten åker rakt in i tälten, som saknar golv. En pojke berättade att de då tvingas stå upp hela natten. Vardagen är tuff för barnen i lägret. Samtidigt är där fullt av barn, vilket betyder massa skratt, lek och skoj. Det finns en dubbelhet där, som jag hoppas att vi har lyckats fånga.

Här kan du också hälsa på barnen i flyktinglägret!

Av: Anna Andersson, ansvarig sociala medier
Foto: Emil Wesolowski och Martin Edström

Året som gick

julhalsning

Vi på Plan Sverige vill önska dig som läsare god jul och tacka för det gångna året. Vi vill också passa på att ge dig några glimtar från 2014 och de positiva förändringar som du har varit med och bidragit till.

Ebolaepidemin i Västafrika kräver stora insatser och Plan arbetar i frontlinjen för att barn ska bli väl omhändertagna i sjukvården och för att ge barn med trauman psykosocialt stöd. Vi förser också skolor med hygienstationer och sprider barnanpassad information om hur viruset smittar.

I Centralamerika har Plan tillsammans med partners påverkat regeringar att investera mer i barn och barns rättigheter. Arbetet utgår från en kartläggning från fem länder, som även haft inverkan på internationell nivå och presenterats i FN.

I Asien var insatsen efter megatyfonen Haiyan i Filippinerna en av de största katastrofinsatserna Plan har gjort. 6 200 människor misste livet och 5 miljoner förlorade sina hem och nu är det viktigt att bygga upp de drabbade samhällena på ett hållbart sätt som klarar framtida katastrofer.

Och i Sverige …

…fortsatte den framgångsrika kampanjen Because I am a Girl, som vill göra flickors utbildning till en prioriterad fråga, och där Malalas fredspris var ett glädjande besked. Dessutom lanserades den digitala kampanjen #förhenne, som spridits till över 2 miljoner människor och uppmärksammar de 39 000 flickor som gifts bort varje dag.

…visade Gallerian de av CNN och Time Magazine hyllade bilderna från katastrofen på Filippinerna, där Plan Sverige tillsammans med fotograf Pieter ten Hoopen dokumenterat barn och deras familjer under ett år efter tyfonen.

…genomförde Plans Ungdomsråd kampanjen #ifalljagvardu för att visa makthavare att unga har åsikter som är värda att lyssna på. 1 500 unga deltog i kampanjen på Facebook och Instagram.

…inleddes ett nytt partnerskap med klädkedjan Monki, där tygväskor säljs till förmån för flickors rättigheter, i Monkis butiker runt om i världen.

…har rekordmånga nya faddrar tillkommit, som valt att stödja Plans arbete för barns rättigheter.

Anna Hägg-Sjöquist
Generalsekreterare Plan Sverige

Ännu en dag med härliga möten

FADDERRESAN I KAMBODJA Ytterligare en dag med Plan Kambodja stod på schemat och vi gav oss av vid åtta-tiden för att åka ca 100 km till distriktet Srei Snam. Efter ett kort stopp på Plans lokala kontor delade vi upp oss i grupper. Fyra fadderbarn skulle få besök idag och även en high-school.

Den stora gruppen åkte en kort bit till skolan. Vi fick först träffa rektorn som berättade att det här är den enda high-schoolen i distriktet och att det finns elever som åker så långt som 20km för att kunna studera här. Det är ingen internatskola så många försöker att bo hos vänner eller familj i närområdet för att slippa åka fram och tillbaka varje dag. Srei Snam är ändå ett lyckligt distrikt eftersom att det finns flera andra distrikt som inte har en enda high-school vilket gör att möjligheterna till vidareutbildning är få. Totalt går det 1 400 elever på skolan.

Vattensystemet, som byggts med stöd från Plan, ger eleverna rent dricksvatten
Vattensystemet, som byggts med stöd från Plan, ger eleverna rent dricksvatten
Det är ofta lätt att känna igen en skolbyggnad som byggts med stöd från Plan :)
Det är ofta lätt att känna igen en skolbyggnad som byggts med stöd från Plan 🙂

Vi besökte först datorkunskapslektionen. Plan hade försett klassrummet med datorskärmar och en ”stordator” som läraren kunde styra. Det blev både billigare och enklare att underhålla istället för att ha en dator per skärm. Dessutom är det väldigt klimatsmart då allt drivs av solpaneler som installerats på taket, så ingen el behövs! Det första eleverna lärde sig var att skriva. De använder nämligen latinska tangentbord och måste göra olika kommandon för att få det khmerska alfabetet.

Eleverna visar faddrarna hur de gör för att kunna skriva på khmer
Eleverna visar faddrarna hur de gör för att kunna skriva på khmer

Vi hälsade även på en annan klass som hade geografi. Vi frågade om de visste vad Sveriges huvudstad heter, men det var lite överkurs tydligen hehe Eleverna ställde också frågor och undrade hur många elever det går per klass i Sverige och hur klassrummen är inredda.

De här eleverna gick sista årskursen, år 12, vilket är en stor bedrift. Många är glada om de har möjlighet att gå nio år i skolan.
De här eleverna gick sista årskursen, år 12, vilket är en stor bedrift. Många är glada om de har möjlighet att gå nio år i skolan.

Åka utan att ta en gruppbild? glöm det!
Åka utan att ta en gruppbild? glöm det!

Yui åkte med Anette och Veino för att besöka fadderbarnet som de haft kontakt med i fem år.

Många av husen på landsbygden är byggda på pålar. Dels för att det ofta förvaras boskap under husen och för att undvika översvämningar.
Många av husen på landsbygden är byggda på pålar. Dels för att det ofta förvaras boskap under husen och för att undvika översvämningar.

När de kom till huset hade fadderbarnet inte hunnit hem från skolan ännu. Men efter en stund kom han cyklandes. De pratade med fadderbarnet och hans mamma och syskon. Pappan arbetar i Thailand och kunde tyvärr inte komma hem för besöket.

Anette och Veino visade foton från Sverige vilket intresserade hela familjen
Anette och Veino visade foton från Sverige vilket intresserade hela familjen

De hade också med sig några gåvor och landhockeymål och klubbor började användas genast!
De hade också med sig några gåvor och landhockeymål och klubbor började användas genast!
Några vänner till Anette och Veino hade skickat med ett bidrag och det räckte till 400 skrivböcker och 200 pennor som de delade ut till barnen i området. (vi som besökte high-schoolen delade även ut en del där)
Några vänner till Anette och Veino hade skickat med ett bidrag och det räckte till 400 skrivböcker och 200 pennor som de delade ut till barnen i området. (vi som besökte high-schoolen delade även ut en del där)

Även Inge, Helena och Harald & Barbro besökte sina fadderbarn. De hade också haft härliga besök och det var mycket känslor på vägen hem.

Denna underbara dag avslutades på trevliga restaurang FCC Angkor
Denna underbara dag avslutades på trevliga restaurang FCC Angkor

Men ingen rast ingen ro – imorgon är det dags att besöka Tonle Sap som är sydostasiens största sötvattensjö och templernas tempel Angkor Wat!

//Cecilia Karlén

En hälsning från Plan Sveriges volontärer på Peace & Love

Det är en sommarkväll i juni, natthimlen har öppnat sig och regnet öser ner över publikhavet som står och njuter till melodierna från Sveriges största rockband. Samtidigt som Plantältet står igenbommat i väntan på morgondagens insats sjunger Jocke Berg ”det enda som är säkert är att jag kan se dig”.

I dag är det måndag, ny vecka och vi är nu hemkomna från fem fantastiska dagar med Plan Sverige på Peace and Love. Jag är Kristin och tillsammans med min goda vän Josefine bestämde vi oss för att hänga med Plan Sverige på festival. I rollen som volontärer ville vi vara med och påverka för en bättre värld där barns förutsättningar till ett värdigt liv är en hjärtefråga för oss. Att se och belysa människors olika situationer och förutsättningar har varit återkommande diskussioner under tiden vi stått i tältet för att informera och sprida kunskapen om hur barn i Plans programländer påverkas av klimatförändringar och naturkatastrofer. Glatt överraskade märkte vi snart att engagemanget för klimatfrågor var stort. Vi åkte dit i tron om att informera, vilket vi också gjorde, men aldrig hade vi trott att vi skulle återvända till Göteborg så fyllda med energi som smittat av sig från den närvaro som människor i vår närhet uttryckt och visat i frågor om barns rättigheter och hur klimatet påverkar deras situation.

I ett rus av lycka lämnade vi igår festivalen i Borlänge. Att på detta sätt fått chansen att lära känna Plan och det otroliga engagemang som finns för att barn ska få vara barn och växa upp i en miljö där de har förutsättningarna att leva ett värdigt liv har varit en fantastisk upplevelse för oss. Mycket av den information som vi belyst är saker som de flesta redan vet men ändå inte gör någonting åt. Vissa lata dagar är jag en av dem. Och det är ingenting som jag är stolt över. Problemen kan många gånger kännas så stora och överväldigande att det är en enklare väg att inte se det. Att på detta sätt blunda inför vår och våra medmänniskors framtid löser dessvärre inte problemen. Att ignorera varandra är inte lösningen. Ingen kan begära av någon att hen ska rädda hela världen men genom att öppna upp ögonen och se varandra kan vi göra medvetna val som vi kan stå för. Det är vårt ansvar. I ett tidigare blogginlägg skriver Fredrik Karlsson om situationen i Niger ”De som nu ska bo i lägret behöver känna att de kan påverka sin situation, att de själva har resurser till att fortsätta leva så gott som möjligt.” Detta är ord som även gäller oss som inte är direkt drabbade av svält, förtryck eller naturkatastrofer. Skillnaden är att vi kan välja att se det eller välja att blunda för det.

Att se handlar om att vara medveten om vilka problem som finns och vad vi kan göra bättre men även vad vi faktiskt gör för att bidra till en bättre värld. Med detta inlägg vill vi inte bara belysa allt som borde göras eller inte görs utan framförallt vad som faktiskt görs. Vilka fantastiska människor som finns i vår omvärld som faktiskt handlar för att världens barn ska få ett mer värdigt liv att leva för. Tack för att ni finns. Ni inspirerar oss till att vilja se och göra någonting åt det som vi ser!

Kristin och Josefine

Plans unika projekt i Sri Lanka

Ayubowan (may you be blessed with a long life) är hälsningsfrasen i Sri Lanka. Det säger mycket om hur vänliga och gästfria människorna är här. Vart du än vänder dig möts du av värme och ett leende. Det är behagligt att resa i landet, det känns som om det har det bästa av två världar; här går det lugnt till och ingen stressar samtidigt sköts det mest effektivt och folk är punktliga.

Vi har just varit i norra Sri Lanka i Anuradhapura-distriktet. Här har Plan ett unikt projekt där ett 2000 år gammalt bevattningssystem har tagits i bruk. Plan har renoverat dammarna med tekniskt stöd av stat och kommun och de lokala jordbrukarna som är organiserade i en jordbruksförening ansvarar för skötsel av vattenreservoarerna. Dammarna säkrar vattentillgången under hela året och genom bevattning får jordbrukarna ut två skördar per år och ger familjerna trygghet. I projektet ingår även att jordbrukarna får stöd till  att anlägga trädgårdar i anslutning till sina hem och i dammarna har fiskyngel planterats in. Fisk och grönsaker ger en varierad kost och som också går att sälja på marknaden. I och med detta förhindrar man undernäring hos barnen och möjliggör för föräldrarna att ha råd att ha barnen i skolan.

Under skördetiden jobbar man kollektivt på risfälten. De små barnen är med på fälten och man hjälps åt att passa dem i skuggan under ett träd.
Under skördetiden jobbar man kollektivt på risfälten. De små barnen är med på fälten och man hjälps åt att passa dem i skuggan under ett träd.
Lunch hemma hos en av jordbrukarfamiljerna som serverade i Lotusblad. Maten smakade ljuvligt! Och vi bjöds även på svalkande kokosnötsmjölk.

Text och foto: Åsa Malmquist i Sri Lanka