Planfaddrar reflekterar om fadderresan till Peru

Än en gång har vi fått uppleva Plan Internationals arbete på plats. För 5 år sedan reste vi med Plan International till Filippinerna för att se vilka Planprojekt som bedrevs hos Mangyanerna, urbefolkningen på ön Mindoro.

Nu är vi för ca 2 veckor sedan hemkomna från Plan Internationals fadderresa till Peru.

Återigen har vi fått en fantastisk upplevelse som tar lång tid att smälta. Dessa resor är en unik möjlighet att få möta människor i sin vardag och se hur Plan International arbetar. Vi har sett hur projektarbete bedrivs i Limaregionen och i byar långt upp i Anderna dit inga turister hittar. Det går inte att beskriva känslan när vi möts av dessa förväntansfulla barn och vuxna som gjort stora förberedelser för att välkomna oss. Deras stolthet och glädje över de projekt som de deltar i och även deras tacksamhet.

Det är ett helt fantastiskt arbete Planrepresentanter och volontärer gör på plats, dels i projekten men också i kommunerna för att försöka påverka till förbättringar. Det är roligt att höra att vissa projekt lever vidare även när projekttiden tagit slut.

Att dessutom få uppleva havet vid Lima, Andernas berg, Machu Picchu och Amazonas regnskog med duktiga guider var fantastiskt. Det ger härliga minnen och en stor ödmjukhet till livet. Ett stort tack till våra reseledare från Plan International som tog väl hand om oss.

Av: Mats och Sylvia, Planfaddrar

Fadderresan genom Peru avslutas vid Machu Picchu

Efter intensiva och energigivande dagar med Plan International runt om i bergsområdena kring Cusco fortsatte vi resan vidare för nya upplevelser i Peru. Med buss tog vi oss vidare genom den heliga dalen ner mot Ollantaytambo. På vägen dit fick vi möjlighet att stanna och shoppa både silver och guld i Pisaq och diverse mössor, tröjor och sjalar av finaste alpackagarn. Vi stannade även vid en väl bevarad efterlämning från inkatiden där vi såg hur de bott och till och med fick se en av de få bevarade begravningsplatserna från den tiden.

Väl framme i Ollantaytambo, en by som ligger precis i korset av två dalgångar, klättrade vi upp för höga trappor i ytterligare inkaefterlämningar som byggdes någon gång på 1400-talet. Det var rejält blåsigt men utsikten där uppe var väl värd ansträngningen uppför varje trappsteg. Solnedgången över ruinerna och byn nedanför lämnade ett outplånligt intryck. Magiskt och oslagbart trodde vi, ända tills dagen efter…

Fantastiska utsikter på väg till Machu Picchu.

Nästföljande dag var det uppstigning i ottan och en kort promenad i månsken ner till stationen för att med tåg ta oss sista biten till slutstationen vid samhället Machu Picchu. Väl där snirklade vi oss igenom diverse köer och en kort busstur för att ta oss upp till själva området; inkaruinerna. Vår guide visade oss genom Machu Picchus ruiner och berättade om hur livet var där förr. Turen gick upp och ner för branta trappor, med andlösa utsikter över inkaruinerna och de omgivande bergen. Det är svårt att beskriva hur storslaget och magnifikt det är, bilderna kan bara ge en aning om den riktiga upplevelsen.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983.

Planfaddrar besöker Machu Picchu.

På eftermiddagen fanns det tid att utforska samhället Machu Picchu, besöka marknaden och de varma källorna. Dagen avslutades med en gemensam avskedsmiddag. Dagen efter fick vi en välbehövlig sovmorgon och påbörjade därefter resan hem till Sverige igen.

Av: Gunilla, Plan International

Teater om jämställdhet, tolerans och mänskliga rättigheter

Åter en tidig morgon för nya projektbesök. Med en mindre buss reste vi under  3 timmar  från Cusco norrut till foten av Anderna. Vi färdades på slingriga smala grusvägar, genom ett fantastiskt landskap över höga berg upp till drygt 4000 möh och ner i dalar med grönskande vegetation och vackra vyer.
Utmed vägen vallades kreatur och en annan Alpacka dök upp. Väl framme i en av Perus fattigaste byar isolerat från civilisationen men med en fantastiskt rik naturskön omgivning besökte vi en skola där vi möttes av ett häpnadsväckande mottagande av elever med skoluniform mellan 15-18 år. Det var överrepresenterat av pojkar (12 pojkar 5 flickor). I skolsalen var väggarna fyllda av skyltar med tydliga budskap om jämställdhet:

”Utbildning är inkörsporten till andra rättigheter”
”Allt och alla är lika”
”Tolerant, respektfull och ödmjuk”
”Kommunikation – samordning”

De presenterade sig själva med namn, ålder och intressen med tydlig röst och glädje. Projektet handlade om diskriminering som Plan International initierat med undervisning 4 tim/vecka. För att belysa och framföra problem kring diskriminering framförde eleverna en teaterföreställning. De var väl förberedda och visade upp härliga skådespelartalanger. De var naturligt och avslappnade elever som på ett entusiasmerade sätt förmedlade en gripande inlevelse för problematiken om diskrimineringen mellan könen och samhällsklasser där borgmästarens barn står över alla och farmarens barn lägst ner på skalan. Implementering av lika värde oavsett vem du är, varifrån du kommer, etnisk bakgrund, kön, samhällsställning osv framgick tydligt och förhoppningar om en mera jämställd framtidsönskan, om att alla har samma värde. Det var ett känslomässigt och tänkvärt besök som behöver allt stöd för en mera jämställd värld. Undervisningen initieras och bedrivs som ett av Plan Internationals alla fantastiska projekt.

Därefter fick vi följa eleverna till en årlig marknad som är initierad av en lokal institution, vars uppgift är att förvalta intäkter och utveckla arbetet till nytta och utveckling av det lokala samhället. Ekologiska produkter och en regional festival. Det är unga mammor under 18 år som har fått stöd att lära sig bli självförsörjande med hjälp av Plan International. Från att odla grönsaker, frukter, spannmål eller handarbeten och som sedan kan säljas eller bytes-handlas på marknaden. Det var inte de bästa förutsättningarna att duka upp sina varor på den årliga marknaden, eftersom marken var lerig och svårt att ta sig fram i gyttjan. Men med gott mod och sprudlade försäljare fungerade det. Avslutningsvis var det uppställning framför kameran och många kramar och ett känslosamt tack och farväl. Dagens reflexion är: hur hittar Plan International dessa små samhällen långt in i Andernas djupaste dal?

Av: Ingegerd, Planfadder

Faddermötet – en väldigt speciell upplevelse

Äntligen kom så dagen då jag skulle få träffa mitt fadderbarn! Efter flera timmars resa på skumpiga och slingriga vägar i bergen kom vi fram till byn som låg i en vackert grönskande dal. På sluttningarna odlades majs och potatis och grisar, ankor och åsnor spankulerade omkring i byn. Alldeles vid vägkanten stod det lilla huset som familjen bor i och där framför stod 2-åriga Paco med sin mamma Lara och tog emot oss. Vilken känsla!

Paco var förståeligt nog blyg och reserverad  och i början var det lite trevande även med mamma Lara. Vi blev bjudna att komma in och där inne i mörkret framträdde det enkla hemmet bestående av ett rum med trägolv, sovplats i ena änden och en spis i den andra änden. Kläder och tillhörigheter hängde på klädstreck och det fanns några små pallar att sitta på. Förutom den symaskin som Lara använder för att sy på beställning för människorna i byn, fanns det väldigt få tillhörigheter.

Första faddermötet med Paco och hans mamma Lara.

Pacos pappa arbetar som byggnadsarbetare i Cusco och är borta hela veckorna så det dagliga arbetet med barnen och arbetet på odlingarna sköter Lara ensam. Hon verkar vara en stark kvinna och berättade att hon ska delta i det kvinnoprojekt som Plan International ska starta upp i byn. Där kommer kvinnor att erbjudas att lära sig om bakning och matlagning och entreprenörskap, vilket hon ser fram emot att få ta del av.

Paco har en äldre syster som var i skolan när vi var på besök och efter en stund tittade det fram ytterligare en liten syster ur knytet som mamma Lara hade på ryggen! Enligt Lara var Paco ”klokare och mer framåt” än sin äldre syster och han fick redan följa med till förskolan, trots att han bara är 2 – nästan 3 – år. Lara önskar att Paco skulle bli polis när han blir stor och även för flickorna hade hon önskningar om yrkesarbete och en bättre framtid.

Vi plockade fram en del presenter som Paco och hans systrar skulle få. Han tittade nyfiket men lite avvaktande på grejerna, men när vi blåste såpbubblor log han lite för första gången, vilket kändes härligt! Enligt Plan-personalen påminde jag, och hela situationen, Paco om sjuksköterskan som ger vaccinationer, så det var inte så konstigt att han höll sig på sin kant.

Hela besöket kändes fantastiskt att få vara med om, och det ska bli jättekul att få följa Pacos utveckling och skolgång men också Laras deltagande i projektet och vad det kommer leda till.

Planfaddern Marie, Paco, Lara och Pacos lillasyster utanför deras hus.

Att med egna ögon se hur fadderbarnets tillvaro och vardag ser ut är en väldigt speciell upplevelse och ger en helt unik dimension till fadderskapet och gör engagemanget djupare. Jag hoppas att jag genom att visa bilder och berätta om den här fantastiska resan kan få fler att engagera sig som faddrar genom Plan International, som allt tydligare framstår som en mycket seriös och förtroendeingivande organisation med kloka grundtankar och vettig uppbyggnad och struktur.

Av: Marie, Planfadder

Planfaddrar besöker marsvinsfarm i Peru

Vi reste med buss från Cusco längs hisnande serpentinvägar ibland uppemot 4000 möh innan vi nådde lokalsamhället där Plan International är verksam, lite lägre ner i en dal. Där väntade byns ledare med familjer, alla i sina färgsprakande traditionella dräkter. Vi blev mycket varmt och hjärtligt mottagna och vi delades upp i två grupper för att inte skrämma marsvinen för mycket! För marsvinsuppfödning var just vad Plan Internationals projekt här gick ut på! Att hålla marsvin för att ha som proteinrik föda är inget nytt i Peru, men det har rört sig om ett fåtal marsvin som man haft inne i huset tills det var dags för tillredning. Plan Internationals projekt går ut på att lära familjerna avla och föda upp friska och näringsrika marsvin i lite större skala, så de också kan göra en förtjänst från försäljning.

Stolt deltagare i Plan Internationals Food Governance projekt.

Vi fick se fina ”stall” med rena och fina inhägnader, där man höll en hane och tre honor per box, men sedan skiljs de ifrån de dräktiga honorna så att honorna får ha det lugnt. De blir färdigvuxna (för försäljning, levande) vid 3-4 månaders ålder och föder 3-4 ungar tre gånger om året. Fodret är familjens egna korn- och havreodling samt kraftfoder. Plan International har bidragit med byggnadsmaterial till stallet och utbildat i hur man håller sina marsvin friska och hur man ser till att undvika inavel genom att byta marsvin med andra uppfödare. Varför är det här ett så bra projekt? Många barn i Peru är undernärda och har anemi på grund av brist på protein i maten. Marsvinskött har mycket högvärdiga proteiner som är lättsmälta. Att äta marsvin är en mycket gammal tradition och marsvin är uppskattat och eftertraktat, dessutom så förökar de sig snabbt (likt andra gnagare). Föder man upp marsvin behöver de bara ses till på morgonen, och på eftermiddagen kommer barnen hem från skolan och hjälper till med utfodringen. Under dagen kan de vuxna jobba med annat. För de som istället har får eller kor måste de ta med kreaturen ut på bete ofta långt från hemmet och sedan vakta dem innan de skall drivas hem till gården på kvällen.

Efter ett nästan tårögt farväl, begav vi oss vidare längs serpentinvägarna till en annan familj som tar del av projektet. Bussturen fick extra krydda genom att en bäck med vattenfall hade översvämmat vägen. Efter en kvart eller så, lyckades vår skicklige busschaufför ta oss över forsen!

När vi kommit på plats blev vi inbjudna in till en familjs (mamma, pappa och två barn) bostad. Familjens livsvillkor har väsentligt förbättrats sen de tagit del av Plan Internationals projekt. Tidigare bodde hela familjen, inklusive några marsvin i det enda rummet, där man lagade mat över öppen eld, åt sittandes på golvet och sedan sov på golvet. Nu hade man en separat köksdel med matbord och pallar. Sov gjorde man nu i bostadshuset där barnen fått ett eget rum med sängar och en garderob. I de vuxnas sovrum fanns dessutom en radio och en TV-apparat (men oftast är mottagningen obefintlig). Det familjen tyckte var allra bäst med den nya bättre standarden (el, vatten, spis med skorsten etc), var marsvinen! Med hjälp av Plan Internationals projekt har de nu möjlighet att ge barnen näringsrik mat och även ha råd med skolgång!

Av: Nils Sahlström, Planfadder 

”Vi kan göra skillnad” – faddermöte i Peru

Vägen till Austinos familj är vindlande, skumpig och ständigt i stigande. Bergen omkring oss är mäktiga och andlöst vackra. Vår lilla minibuss kämpar på genom vatten, gropar och grus. När vi ser hus och människor med de välbekanta blå västarna, förstår vi att vi nått vårt mål.

Efter att vi hälsat på den lokala Planpersonalen, går vi sista biten uppför en backe omgiven av betande lamor, vikonier och får. Det känns rejält flåsigt på de 4200 höjdmetrarna vi befinner oss på. Austinos pappa kommer oss till mötes. Vi får ett varmt mottagande och välkomnas till familjens hem. Mamman ansluter och vi känner oss mycket välkomna. Vi bjuds att sitta ner och jag och min dotter Amanda jag får hedersplatserna. Ut ur huset kliver nu en liten cowboy – visserligen en ganska blyg sådan (man får vara det när man är 6 år och träffar sin fadderkompis från Sverige för första gången) plus en massa andra människor. Det är mitt fadderbarn Austino, sannolikt dagen till ära uppklädd i chaps och cowboyhatt. Denne lille man är något av det sötaste vi sett och jag måste tillstå att jag blev litet tårögd. Jag fick en liten kram och därefter höll pappan ett tal och tackade för Plans och vår insats som supporter. Han berättade att familjen även bestod av två äldre tonårsbröder som dock vaktade boskapen under vårt besök.

Familjen lever av några kor, en bit åkermark och det som pappan kan tjäna på gruvarbete under kortare perioder på annan ort. Temperaturen går under regnperioden under nollstrecket och huset, som pappan byggt själv av lerblock, saknar värme förutom i köket där man lagar mat över eld. Om familjen hade indraget vatten och sanitet glömde vi att fråga. Dock insåg vi att livsbetingelserna var tuffa för denna familj långt borta från civilisation och med endast enklare servicefunktioner som skola, hälsoklinik och kommunledning. Austino ska snart börja i förskola, men hade redan lärt sig rida.

Därefter vidtog presentutdelning och jag lovar att Austino sken upp när vi bl.a. tog fram den lilla gula leksaksbilen och lastbilen med tippflak! Till familjen gav vi en del livsmedel. Efter att vi alla blivit bjudna på potatis och ost var det så dags att ta farväl. På frågan om Austino ville fortsätta vår brevväxling (mamma behjälplig) nickade han glatt och blygheten var nu nästan borta. Vi lämnade sedan denna underbara lilla pojke och hans familj som vi gärna fortsätter att hålla kontakt med och som bara styrker vår övertygelse om att vi som har, kan göra skillnad för de som inte har. Tack Plan och andra organisationer som gör detta möjligt!

Planfaddrarna Beata och Amanda tillsammans med fadderbarnet Austino och familj

Av: Beata, Planfadder

Fadderresa på 3400 meters höjd

Sista dagen i Amazonas inleddes med möjligheten till en tidig exkursion ut i djungeln för att spana på morgonpigga papegojor som slickar i sig mineral från strandkantens lerbank. Sen tog vi kanoten tillbaka till det lilla samhället Infierno där vi möttes av bussen som körde oss praktiskt taget direkt till flygplatsen i Puerto Maldonado. Med flyg tog vi oss på 30 minuter upp till Cusco på 3 400 meter över havet, en markant höjdskillnad som påverkade hela gruppen på ett eller annat sätt. Väl framme fick gruppen en vilodag för att acklimatisera sig till höjden.

Dagen efter var det palmsöndag och några valde att gå på mässa i katedralen medan andra tog del av firandet på stora torget. Kl 13.00 blev vi upphämtade på hotellet för en guidad tur runt Cusco. Vi besökte Saqsaywaman som är ett naturreservat med ruiner och stenblock från Inka-tiden, hälsade på Jesusstatyn som vakar över staden och avslutade med en regnig promenad genom stadskärnan och besök i katedralen där vi tittade på den peruanska versionen av ”Sista måltiden” där Jesus och lärjungarna äter marsvin.

När helgen nått sitt slut är det dags att förbereda sig för kommande fältdagar med Plan International. Vi delade in gruppen i två för att göra både fadderbarnsbesök samt ytterligare projektbesök. Den större gruppen kommer att besöka projekt i de närmre verksamhetsområdena till Cusco city, medan en mindre grupp beger sig upp genom Anderna för att besöka sina fadderbarn i några av de mest isolerade samhällena där Plan International arbetar. Vi har långa dagar framför oss men ser mycket fram emot att få möta ännu fler engagerade och inspirerande barn och vuxna.

Guidad tur i Saqsaywaman

Tempelruiner från Inkatiden mitt i Cusco.
Firande utanför katedralen på stora torget i Cusco City.

Av: Gunilla och Stephanie, Plan International

Plans ungdomsvolontärer Julienne och Rubin är med och skapar positiv förändring i lägret

Nduta, Kibondo. Det är söndag morgon i flyktinglägret Nduta och människor går i stora klungor längs vägen, klädda i sina bästa kläder på väg till kyrkan. Många kvinnor har färgsprakande klänningar med matchande schalar draperade i håret. Vi är på väg hem till Rubin och Julienne, två av Plan Internationals ungdomsvolontärer som sprider kunskap till andra unga om vikten av att gå i skolan i lägret. Dessutom informerar de om frågor om hygien, menstruation, hiv och barnäktenskap.

Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Julienne är 16 år och flydde ensam till Tanzania i oktober 2015. Båda hennes föräldrar är döda.
– Jag fick en fosterfamilj när jag kom hit till Nduta. Det var så jag fick kontakt med Plan. Jag utbildade mig till ungdomsrådgivare för att jag vill försöka förändra livet för unga här i lägret, säger Julienne.

Hennes kollega, Rubin 17 år, är också fosterbarn. Hans föräldrar dog när han var 7 år och han har blivit omhändertagen av grannar sedan dess. Min pappa var utbildad och arbetade som läkare. Vi levde ett gott liv eftersom han tjänade bra. Människor blev avundsjuka. En dag stormade folk in i vårt hus och mördade både min pappa och mamma, säger Rubin.

Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Vi tar rygg på de här två fantastiska ungdomarna när de ska på uppdrag i lägret. Vi kör till den zon där de brukar arbeta och de går snabbt runt och samlar ihop folk. Julienne börjar tala om hur viktigt det är att föräldrarna skickar sina barn till skolan. Hon må vara en späd 16-åring, men när hon talar inför de femtiotal barn och vuxna som samlats är rösten stark och säker.

En äldre man ställer en motfråga. Han undrar hur han ska kunna skicka sina barn till skolan när de bara har ett ombyte med kläder? De kan inte tvätta kläderna för då måste barnen gå nakna och han vill inte skicka barnen till skolan med smutsiga och trasiga kläder. Flera föräldrar stämmer in, bristen på kläder är det största hindret för att barnen inte går i skolan, enligt dem. Deras röster är upprörda.

Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Men Juliette och Rubin backar inte. De står lugnt kvar och Julienne svarar att det är svårt men att de måste låta barnen gå i skolan i alla fall. Sedan kommer de till de känsliga frågorna om barnäktenskap och hur flickor ska sköta sin hygien vid mens. Bristen på mensskydd och toaletter på skolorna är en av anledningarna till att så få tonårsflickor går i skolan i flyktinglägren.

– Dessutom är det så många flickor som gifts bort eller blir gravida alldeles för tidigt. Det måste vi ändra på och vi märker att vårt arbete har effekt, säger Julienne efteråt.
Hon är nöjd med sessionen. Som ungdomsrådgivarna är de själva med och försöker skapa en positiv förändring i lägret. Det skapar engagemang och mening i en tillvaro som annars är svår och frustrerande. 25 000 unga mellan 15-24 år bor i Nduta. Bara några procent av dem går i skolan eller arbetar.

Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

– Tonåren är en svår period, säger Rubin. Jag trivs inte i lägret eller i familjen jag bor med. Det känns som om de inte tycker om mig. Men det ger mig styrka att jobba som ungdomsrådgivare för jag gillar att dela min kunskap med andra.

Att se så engagerade ungdomar stå och tala inför en stor grupp vuxna och barn gjorde Molly Nutley och oss alla otroligt imponerade. Det krävs stort mod och självförtroende. Något som många unga burundier på flykt uppenbarligen har.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Läs mer om Plan International och Musikhjälpen 2016 här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Elma, 18: min takeover på Plan International Genève

#GirlsTakeOver Genève. Nu har vi varit i Genève i 5 dagar och jag ska berätta lite om vad vi har hunnit göra, vilket är en hel del!

Vi har fått lära känna helt fantastiska eldsjälar, både unga och vuxna, som kämpar för barn och flickors specifika rättigheter. Rent praktiskt har vi förberett oss inför våra take overs och fått mediaträning för att veta hur man svarar på journalisters frågor. Varje ungdom fick träffa sitt lands representation i FN här i Genève så det var en självklarhet att vi skulle få träffa Veronica Bard, svenska ambassadören, och prata om ungdomsinflytande.

Jennie, Veronica Bard och jag, Elma.
Jennie, Veronica Bard och jag, Elma.

För mig betyder detta väldigt mycket, då det ger mig en chans att utveckla mitt engagemang på nationell och internationell nivå. Samt att bevisa att unga flickor faktiskt har en röst och åsikt. Att få chansen att träffa ambassadören var väldigt givande då jag fick väldigt intressanta idéer och tankar som jag kommer ta med mig och arbeta med på ett djupare plan i Sverige. Utöver att få träffa Veronica, fick jag även privilegiet att ta över Anne-Sophie Lois jobb för en dag.

Hjärtat i det hela ligger i människorna bakom arbetet man ser. Det är vi som utgör Plan International.

Anne- Sophie är chef för Plan Internationals FN-kontor i Genève. Hon har lyckats skapa fantastiska kontakter runt om i Genève med andra NGOs, organisationer, ambassadörer och direktörer. Under min take over slog det mig hur viktigt både hennes och mitt arbete och engagemang är. Jag fick chansen att leda hennes personalmöte. Till ytan är det bara ännu än organisation, men hjärtat i det hela ligger i människorna bakom arbetet man ser. Det är vi som utgör Plan International. Att få höra varje enskild individs arbete på kontoret var roligt för även om Plan International enbart har ett projekt på gång arbetas det med massa olika områden och saker samtidigt. Det fick mig att inse att för att kunna arbeta med ett projekt behöver en skapa andra vägar till det projektet, och så fungerar livet också.

Jag höll i personalmötet på Plankontoret i Genève.
Jag höll i personalmötet på Plankontoret i Genève.

Sedan hade jag och Anne-Sophie ett möte med YWCA (Young Woman Christian Association) där vi diskuterade inflytande men specifikt meningsfullt inflytande. Det slog mig att det inte enbart räcker med att låta unga säga vad de tycker, det ska även höras för annars finns det ingen poäng med att ha en demokrati där bara en del av befolkningen är inbjuden. Och för mig som flicka, eller tjej, kände jag mig enormt påverkad och rörd av vårt samtal med YWCA. Jag blev oerhört tagen av deras engagemang för flickors och ungas rättigheter eftersom det inte är ofta en ser någon varje morgon vakna, åka till jobbet och älska vartenda sekund av det man gör. Det såg jag i dessa kvinnorna och i deras ögon, de älskade sitt arbete och försvarade det till sista droppen. Jag tror aldrig jag kommer glömma dem, Linnea och Julie.

Till sist, satt jag och pratade med Anne-Sophie om Plan internationals vernissage #childmothers. Utställningen ska presenteras i Genève i tre veckor och hon undrade lite om hur utställningen skulle se ut och frågade mig om råd.

geneve8

För att sammanfatta, är jag i extas över min framtid. Jag har fått upp hoppet för mänskligheten, för flickors rättigheter och för mina rättigheter. Jag har lärt mig att flickors rättigheter inte är en sakfråga eller klassfråga, det är en samhällsfråga. Och för att lyfta ett helt samhälle måste vi börja från grunden, det vill säga utbildningen – för alla.

Jag har lärt mig hur viktigt det är att säga vad man tycker och känner men även hur stort ansvaret är hos mottagaren av ens åsikter. Denna erfarenhet har verkligen varit en resa. Det har gått upp och ner under bara ett par dagar och jag ser så fram emot att få fortsätta denna resa med Plan International men även personligen, min egen utvecklingsresa. Jag är fortfarande ung och har livet framför mig som man säger. Och det är nu efter denna upplevelse som jag inser vikten av mitt engagemang och kollektivets ansvar för att engagemang uppmärksammas, hörs och respekteras. Dessa fantastiska kvinnor som kämpar för sina och andras rättigheter sedan två århundraden tillbaka. Det går framåt och i min framtid står det skrivet att jag ska vara en av de som fortsätter att driva frågan tills vi har det vi är berättigade till.

Tack till alla i Genève för ett fantastiskt välkomnande, för att ni fick mig att hoppas igen och för att ni kämpar varje dag för vår skull och tack till alla som gav mig möjligheten att föra fram mina åsikter.

Under vår vistelse i Genève snappade vi via plansverige, här är ett exempel.

Av: Elma, Plan International Sveriges Ungdomsråd

Läs med om Plan International Sveriges Ungdomsråd här.

Ungas inflytande i humanitärt arbete diskuterades i New York

Unga mellan 15-24 år är globalt sett en stor demografisk grupp. Men det är också en grupp som ofta förbises och sällan får sin åsikt hörd. Oftast när unga ses som aktörer är det som problemskapare eller rebeller. Men detta kanske håller på att förändras?

I maj i år genomfördes världens första World Humanitarian Summit, en FN-konferens som samlade ett stort antal humanitära aktörer. Under mötet antog ett 60-tal stater, FN-, utvecklings- och barnrättsorganisationer samt företag ett fördrag om hur vi tillsammans och koordinerat kan involvera unga människor i humanitärt arbete. Plan International är en av dessa aktörer.

IMG_7594

Det är ett stort steg att erkänna unga människors inneboende kraft och förändringspotential. Fördraget lyfter vikten av att unga människor får inflytande i de beslut som berör deras liv. Deras medverkan behöver stödjas genom kapacitetshöjande insatser och för det krävs resurser, både mänskliga och ekonomiska, men också information om unga människors liv och hur de faktiskt kan bidra och har bidragit till en bättre värld. Unga människor kan på så vis bli förändringsagenter för en positiv och hållbar samhällsutveckling.

IMG_7574

Kristian FN

För mindre än två veckor sedan landade en inbjudan i min inkorg, om att åka till i FN i New York på det första uppföljningsmötet av fördraget. Som Youth Engagement Officer på Plan International Sverige arbetar jag med just ungas engagemang och inflytande, så självklart tackade jag ja. Så kom det sig att jag representerade hela Planfederationen på mötet som samlade fördragsmedlemmarna för första gången sedan World Humanitarian Summit. New York är en fantastisk stad, men det som lockade mest var att få diskutera vikten av att involvera unga, i självaste hjärtat av globalt beslutsfattande, Förenta Nationernas högkvarter.

IMG_7565

På mötet diskuteras hur vi kan ta våra viktiga åtaganden vidare, och fylla de vackra orden med konkret innehåll. Aya, en ung kvinna som två år tidigare var flykting i Egypten talade om vikten av att beslutsfattare tar tillvara på den eld som brinner i unga. Så hur involverar vi unga i alla nivåer av humanitärt arbete? Hur ser vi till att de får påverka det lokala arbetet, och samtidigt bereds plats på de möten där besluten fattas? Hur säkerställer vi att ungas röster även hörs i FN-salarna?

IMG_7598

Det Plan International bidrog till på mötet är vår stora erfarenhet av att involvera unga i utvecklingsarbete på lokal nivå, vår djupa kunskap om barns skydd och utbildning, flickors rättigheter, sexuell och reproduktion hälsa och ungas inflytande.

När de två dagarna har passerat kan vi konstatera att det finns mycket kvar att göra. Men också de stora framsteg det innebär att ett stort antal aktörer ser behovet av att arbeta koordinerat och systematiskt för att stärka ungas inflytande i humanitärt arbete. Det är glädjande att det här är ett fördrag som växer och lockar fler och fler aktörer att ansluta sig. Det är glädjande att Sveriges regering överväger att ansluta sig. Det är glädjande, eller snarare, det var på tiden att ungas engagemang äntligen tas på största allvar.

Av: Kristian Isaksson, Plan International Sverige