Dags för safari och Victoriasjön

FADDERRESAN TILL KENYA. På morgonen lämnar vi Meru för att ta oss till Ol Pajeta Concervacy i Laikipia-regionen, där vi ska åka på safari. Vi lämnar en mycket torr region och ser under vår busstur till vår slutdestination hur landskapet förändras. Regnperioden borde ha kommit för flera veckor sedan till Machakos och Theraka, men marken är fortfarande snustorr och människor och djur väntar på att det viktiga regnet ska ge jorden bördighet och liv. Under resan ser vi dock hur omgivningen blir allt grönare och på vägen passerar vi jordbruk, boskapsfarmer, kaffeplantage och teodlingar.

Vi rör oss i området runt Mount Kenya, Afrikas näst högsta berg, som ger goda förutsättningar för jordbruk och boskapshållning. Vi passerar för första, men inte sista gången, ekvatorn, skiljelinjen mellan norra och södra halvklotet.

Framme vid Ol Pajeta checkar vi in i våra safaritält och ser till vår förtjusning att det finns fri utsikt över ett vattenhål i närheten som regelbundet besöks av hundratals djur.

På vår eftermiddagssafari ser vi inte bara många av Afrikas fantastiska arter, vi besöker också ett sanctuary för chimpanser. Här rehabiliteras djur som räddats från svarta marknaden. På kvällen ser vi en stor elefanthjord dricka vatten i mörkret. Vi sitter tysta och betraktar dessa fantastiska varelser. Under natten hör vi ljudet från syrsor, apor och savannens djur vid det närliggande vattenhålet. Och på morgonen väcks vi av fåglarnas sång.

Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Hela gänget vid ekvatorn.
Hela gänget vid ekvatorn.

Vi vaknar upp tidigt för att ge oss ut på vår morgonsafari innan frukost. Solen har precis gått upp och det är lite kyligt, men vackert och stillsamt ute. Från våra safaribilar ser vi både elefanter, lejon, zebror, giraffer, antiloper, vårtsvin, bufflar, sjakaler, noshörningar och andra djur.

SONY DSC

Vi besöker ett rhino sanctuary och får se en svart noshörning på nära håll. Det är en 21-årig hane, Barack, som tagits omhand sedan han skadat ena ögat i en strid, och blivit blind på det andra av starr. Ol Pajeta är känt för sina noshörningar och det finns 129 totalt i parken i dagsläget. Rangers skyddar området mot tjyvjägare, ända är det i snitt en noshörning som dödas varje eller vartannat år. Vi passerar en noshörningskyrkogård som vittnar om detta.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

På vår kvällssafari får vi se flera lejon. Både honor med ungar och senare ett par på smekmånad.

När vår vistelse på Ol Pajeta lider mot sitt slut har vi sett fyra av fem djur som utgör the Big Five.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

blogginlagg-6-1

blogginlagg-6

blogginlagg-6-3

På morgonen lämnar vi Ol Pajeta för att resa vidare genom Great Rift Valley och besöker Lake Nakuru National park. Här ser vi bland annat hyenor, buffel, noshörningar och giraffer. Parken är känd för sitt flamingobestånd, men har också drabbats av kraftiga översvämningar till följd av ökad vattennivå och många träd kring saltsjön har därför dött.

Dagen efter reser vi vidare till Kisumo och Viktoriasjön. Vi åker båttur på Viktoriasjön och besöker marknader. Här ska vi återigen få åka ut på fältbesök och se Plans arbete under två dagar.

blogginlagg-7-1

blogginlagg-7-2

blogginlagg-7-4

blogginlagg-7-5

blogginlagg-7-3

blogginlagg-7

Av: Emma och Stephanie, Plan International Sverige

Nyfiken på våra fadderresor? Läs mer här.

Fadderbarnsbesök – den absoluta höjdpunkten på vår resa!

FADDERRESAN TILL KENYA. Äntligen är vi på väg till vårt fadderbarn i Kenya! Vi känner oss lite spända. Resan startar på Plans kontor i Tharakaområdet. Där får vi träffa personalen som ger oss information om Plans verksamhet både vad gäller fadderbarn och olika projekt i fält.

Charles, den Planmedarbetare som har ansvar för vårt fadderbarn, följer med oss som guide på resan tillsammans med Sveriges Planrepresentant Stephanie och en chaufför. Vi börjar resan i en av Plans jeepar och första stoppet blir vid en affär som liknar en kiosk men som verkar ha det mesta som man kan behöva i ett hushåll. Med hjälp av vår guide inhandlar vi gåvor i form av olika hushållsvaror som familjen kan behöva.

Sedan börjar färden på slingriga och skumpiga vägar. Det tar oss över en timme att nå vårt första besök, som är en skola. Vi får träffa skolans ordförande som berättar om det arbete som föräldrar tillsammans med Plan, är involverade i. Det handlar om att bygga en förskola och ett murat latrinhus. På skolans område finns ett nybyggt skolhus som staten har byggt. Det gamla saknar både dörrar och fönster. Barnens skollov har börjat så vi får varken träffa lärare eller barn tyvärr. Vi tackar för besöket och tar adjö av ordföranden och del föräldrar som håller på med byggandet.

Nu fortsätter resan till vårt fadderbarn, Isaiahs hem. Ytterligare en färd på ännu mindre vägar. Efter ett tag, som känns som en evighet, är vi framme. Vi hälsas välkomna med sång och dans av en grupp kvinnor och barn. Och i vimlet ser vi Isaiah, som kommer fram till oss. Vi blir alldeles exalterade. Väl framme vid huset hälsas vi också välkomna av de närvarande männen. Sedan börjar en presentation av alla. Vi sitter ute på plaststolar under ett stort träd. Vi får sitta som på hedersplatser med Isaiah mellan oss. Efter presentationen får vi tid tillsammans med Isaiah och kan berätta för honom, med hjälp av ett fotoalbum, hur vår familj och vårt land ser ut och de olika årstiderna. Vi har tagit med en fotboll och lite andra leksaker. Många av barnen och släktingarna är också intresserade och vill titta. Vi blir bjudna på mat av Isaiahs mamma. Det serveras ris och en köttgryta. Det är oerhört viktigt att man smakar på maten, då ses man som en del av familjen. Efter maten överlämnar vi matgåvorna till Isaiahs mamma och även lite skrivmaterial. Som gåva från mamman får vi en bastmatta som hon gjort. Dessutom får vi och Stephanie var sin sopkvast av Isaiahs farfar. Vi märker att farfar är väldigt stolt över Isaiah. Efter presentöverlämnandet tackar vi för den enorma gästfriheten.

Vår resa till Kenya är fantastisk och besöket hos Isaiah är den absoluta höjdpunkten!


blogginlagg-4-bild-3

Av: Marita och Lennart Wiktorsson

Fadderbarnsbesök – ett minne för livet

FADDERRESAN TILL KENYA. Det är jag och min dotter Tove, 18 år. Vi vaknar till en het dag, tar oss tre timmar med buss på stundtals mycket dåliga vägar ut på landsbygden. På Plankontoret i en större by får vi sällskap av personal som känner familjen så vi flyttar över i jeepar och tar oss 45 minuter ut på landet och kommer slutligen fram då vägen vi färdas på tar slut. I hörnet av ett tält står fyra killar och vinkar ivrigt och får hoppa in i bilen. Vi är försenade och de har nog stått en stund. Beräkande tider i Kenya har vi lärt oss är plus minus 1-2 timmar. Men även det har sin charm.

En av pojkarna visar sig vara Duncan, som är knappt 7 år. Han är mycket blyg till en början. Vi kommer fram till huset där de bor och genast kommer resten av familjen fram, mamma pappa och lillebror, 3 år. I bakgrunden skymtar också farfar och en äldre syster till mamman. De tar emot oss varmt men speciellt mamman är väldigt blyg. Får dock en go kram men hon böjer ner huvudet mot min axel. Efter att jag frågat var Duncan sover visar han mig sitt och sin broders lilla rum. Tror även föräldrarna sover där, men man visar inte mer av det murade lilla huset med plåttak men det verkar rent och snyggt. Tomten runt huset är omgärdat med staket gjort av pinnar där strosar både höns, hund och katt. Bakom huset finns fina mangoträd och vi visas till ca tio stolar under ett gigantiskt mangoträd som vi får veta står på grannens tomt. Duncans släkt är inte stor men det kommer hela tiden fler och fler barn från husen runt omkring.

Med hjälp av tolk pratar vi med familjen och får veta att Duncan trivs i skolan, gör sina läxor och han springer och hämtar sin skolväska och visar stolt upp sina skrivhäften. Pappan säger också att sonen är snäll och skötsam. Jag blir så glad att se båda föräldrarna prata så lugnt och fint med sina barn. Vi tittar i ett fotoalbum som vi tagit med oss med bilder av familjen och naturen och de olika årstiderna. De är väldigt intresserade av när barnen badar i havet med simringar. Det framkommer att de aldrig har sett havet, troligtvis inte ens en större sjö. Flera av de vi möter har aldrig sett en vit människa, de rör sig bara i området där de bor.

blogginlagg-3-1

Vi har väldigt trevligt under mangoträdet. Flickorna dras till dottern Tove och vill ta på henne och sitta i henne knä. Alla är klädda i fina små klänningar. Alla verkar ha klätt upp sig inför kompisens fadderbesök. Man förstår att det också är en stor händelse för alla.

Vi plockar fram lite saker vi har med oss, ett par fotbollar, en uppblåsbar jordglob där vi tittar på Sverige och Kenya. En bok: ”Do you know Pippi Longstocking” som jag några killar i tonåren kan läsa för de mindre barnen. Mamman kommer också med två fina korgar hon gjort till oss. Allting känns så bra. Det går nu inte att ta miste om att Duncan trivs i att stå i centrum. Tittar man på honom nu spricker han i ett stort leende. Precis då vi tror att vi ska bryta upp meddelar familjen att de har förberett en liten måltid åt oss. vi bjuds på en linsgryta med potatis i som smakar mycket bra, till det dricker vi te. Det är vi, Plan-representanterna, Duncan, hans mamma och farfar som äter. Kvinnorna äter för sig själva i köket. De springer bara fram och tillbaka och serverar.

Då vi drar oss mot bilen följer alla med och vinkar av oss. Jag får en jättehård kram av mamman och hon vill inte släppa . Väldigt rörande. Även Duncan ger oss nu en hård kram. Det känns oerhört bra att ha fått träffa Duncan och se att han har människor omkring sig som tar väl hand om honom. Även om han bor enkelt så bor han naturskönt. På en sluttning med en vacker dal framför sig och vackra berg i bakgrunden. Familjen är lantbrukare och verkar klara sig själva på vad marken levererar. Man har en kilometer till närmsta vattenhål och skolan ligger bara på andra sidan ängen. Vi känner oss nöjda med att ha fått träffa Duncan och se att han har det bra. Den absoluta höjdpunkten på resan. Jag är så nöjd med att vi tog beslutet att åka med på fadderresan – verkligen ett minne för livet!

Av: Anne Hellstrand, Planfadder på resa i Kenya

Vill du bli Planfadder? Läs mer här.

Fadderresan till Kenya – första upplevelserna

Vi anländer till Nairobi på kvällen med flyget från Amsterdam. Trots den långa flygresan är vi förväntansfulla när vi susar fram längs gatorna till vårt hotell och vi slås över att klimatet känns mildare i Nairobi än vad vi förväntade oss. Det beror på att staden ligger 1700 meter över havet.

Vattenprojekt i Machakos. Efter en god natts sömn är det dags för fadderresans första fältdag. Plans fältkontor i Machakos ligger precis bredvid vårt lilla hotell i provinsen Matuu och dagens börjar med en briefing från Plans personal om områdets verksamhetsfokus. Efter mötet delas faddrarna in i tre grupper och en av grupperna besöker ett av Plan Internationals vattenprojekt.

På väg till projektet blir den pågående torkan väldigt påtaglig och vi förstår snabbt vikten av att regnsäsongen ska komma. Vi träffar en kommitté som består av lokala volontärer utbildade av Plan. Deras uppgift är att driva och följa upp verksamheten kring vattentanken och vattenförsörjningen i närområdet. Projektet startades för tre år sedan då Plan International, i samarbete med regeringen, installerade två vattentankar som drivs av solpaneler eftersom tillgången till rent vatten var nästintill obefintlig i detta område. Idag är det över 1000 personer som tar del av vattenfaciliterna och personer från kommittén förklarar att detta har förbättrat familjernas livskvalitet avsevärt. Framför allt har de nu tillgång till rent vatten, som inte behöver filtreras, de drabbas av färre sjukdomar och behöver inte gå lika långt för att hämta vatten. På så vis får föräldrar mer tid för sina egna sysslor och barnen får tid till att göra sina läxor.

SONY DSC

I Machakos får vi även träffa en lokal grupp med frivilliga hälsoarbetare. Gruppen har initierats av Plan International som stått för utbildning, där flera invånare fått lära sig om en rad olika områden, så som skydd av barn, sexuell- och reproduktiv hälsa, vanliga barnsjukdomar och mikrofinansiering. Tack vare gruppens olika aktiviteter i området har man under de senaste åren sett en ökad förståelse för barns rättigheter i området, antal fall av barnmisshandel har minskat och färre barn hoppar av skolan. Volontärerna ser även till att samla hälsoinformation från hushåll, de stöttar barn och ungdomar som blivit utsatta för våld med att rapportera till rätt myndighet, transportera till hälsokliniker och även sprida kunskap om sjukdomar.

 Faddrar tillsammans med lokala volontärer som utbildats av Plan International.
Faddrar tillsammans med lokala volontärer som utbildats av Plan International.
Medarbetare från Plans programkontor i Machakos och Emma Bergflo från Plan International Sverige som även är resledare på denna fadderresa.
Medarbetare från Plans programkontor i Machakos och Emma Bergflo från Plan International Sverige som även är resledare på denna fadderresa.

Av: Stephanie och Emma, Plan International Sverige

Läs mer om våra populära fadderresor här.

När 17-åriga Jennie tog över FN

#GirlsTakeOver Genève. Nu är flickdagen över. Jag sitter i skrivande stund på planet på väg hem, Loveness och Ngandu har åkt hem till Zambia och Luca till Tyskland. Det var de, tillsammans med mig och Elma som deltog i firandet av internationella flickdagen vid FN i Genève.Det kändes väldigt konstigt och tomt att splittras med detta fantastiska gäng som jag haft vid min sida i en vecka. Tjejer som går ihop och stöttar varandra kan göra otroliga saker. Jag kommer att sakna mina nya vänner väldigt mycket.

geneve4
Jag och Elma framför FN.

Innan min take over var jag minst sagt nervös när jag gick i FNs stora korridorer mot Michael Møllers kontor. När jag hälsat på generaldirektören och han visat mig intill sitt kontor där jag fick sitta på hans plats försvann nervositeten och jag blev helt lugn.

Det var ju trots allt jag som var generaldirektör för hela FN nu, vilket bara kändes väldigt mäktigt och fantastiskt roligt!

Vi diskuterade ungdomsinflytande i FN och om de utmaningar som finns. Jag väckte frågan om att FN borde fixa ett särskilt rum för barn och ungdomar att vara i nu när det ska göras en jättestor renovering av FN. Tanken är att de ska kunna ha en plats att diskutera och nätverka på i samband med deltagande i debatter och liknande arbete i FN, vilket inte finns idag. De hade inte tänkt på det tidigare och tyckte idén var väldigt bra och spännande. När take overn var över kände jag mig bara väldigt glad och stolt. Det hade gått bra och jag kunde slappna av helt, fastän kamerorna fortfarande klickade runt oss.

Generaldirektör för en dag.
Generaldirektör för en dag.

Det jag tar med mig mest från hela denna upplevelse är det globala engagemanget för flickors rättigheter. Att det över hela världen finns tjejer som brinner och kämpar för sina rättigheter, men även alla andra som står bakom och kämpar med oss. Detta är otroligt häftigt men också nödvändigt för att uppnå jämställdhet.

Av: Jennie, Plan International Sveriges Ungdomsråd

Läs med om Plan International Sveriges Ungdomsråd här.

Jennie och Emla tar över FN

Hej! Jag heter Jennie, är 17 år och engagerad i Plan International Sveriges ungdomsråd.

Den 11 oktober är en speciell dag. Det är nämligen internationella flickdagen, som Plan International var med i arbetet för att instifta. Vi vill lyfta att flickor har samma kapacitet som andra. Det är också ett sätt att fira styrkan hos flickor runt om i världen.

Emla och Jennie.
Emla och Jennie.

Under och kring flickdagen kommer Plan International att anordna så kallade take overs. Det är när en flicka tar över en ledande position i samhället under några timmar eller en dag. Leder möten, använder personens kontaktnät för att påverka och har ett utbyte av åsikter och tankar. Detta kommer att ske över hela Planvärlden på många olika sätt: på organisationer, företag och mediahus på lokal, nationell och global nivå, ibland även på webben.

Jag har fått möjligheten att delta på en take over i FN i Genève, i Schweiz, tillsammans med fyra andra tjejer från Zambia, Tyskland och Sverige som alla ska genomföra take overs.

Det känns fantastiskt och stärkande att få vara med om en sån här resa, men också pirrigt. Tänk att jag kommer att få göra en take over av Michael Møller som är självaste generaldirektören på FN:s kontor i Genève! Jag kommer troligen vara nervös, men det är något jag verkligen ser fram emot.

Jag kommer att berätta om hur det är att vara flicka i Sverige. I Sverige är vi alla lika enligt lag, men verkligheten skiljer sig ofta åt. Flickor måste kämpa mer för att få samma respekt som pojkar. Flickor mäts inte bara utifrån sina erfarenheter, utan också utifrån hur de ser ut, pratar och beter sig, vilket skapar ohållbara normer och orättvisa i många delar av samhället. Det tar sig bland annat uttryck genom sexuella trakasserier. Många flickor blir antastade i folkmassor såsom festivaler och konserter. Pojkar kan utan att egentligen reflektera över det, begå övergrepp på flickor, eftersom de har fötts upp i en kultur som objektifierar kvinnor.

Jag tycker det är viktigt för flickor att få möjligheten att höja sina röster och att vi har samma förmåga att vara en del av beslutsfattande och bryta förtryck. De globala målen för hållbar utveckling uttrycker tydligt att jämställdhet är grundläggande för att skapa en hållbar värld för alla.

Vi fem flickor kommer också vara på Plan International Genèves kontor. Två av tjejerna kommer att medverka i ett panelsamtal inför hundratals människor. Jag och Elma, som också kommer från Plan International Sveriges Ungdomsråd kommer få möjlighet att träffa den svenska ambassadören i Genève. Dessa dagar är ett tillfälle för mig att utrycka mina åsikter, lära mig mer om mänskliga rättigheter, beslutsprocesser inom FN-systemet och såklart att få nya vänner.

Följ vår resa på Plan International Sveriges Snap!

Följ oss på Snap!

Jennie Gustafsson, 17 år från Emmaboda

Annica Englund – om jobbet med barn i katastrofer på Plan International

Idag, den 19 augusti, är det Internationella dagen för humanitärt arbete och vi passar på att lyfta en av våra medarbetare, Annica Englund, som jobbar som Programme Manager på Plan International Sveriges humanitära enhet.

Hej Annica, berätta om ditt jobb!
”Jag har jobbat här sedan juni 2015. Vi är nu ett team på sju personer som arbetar med den humanitära delen av Plans arbete här i Sverige och jag trivs fantastiskt bra! Jag och min kollega Sofia Gustavsson har samma tjänst så vi arbetar med delad portfolio där jag jobbar med Asien och Östra- och Södra Afrika medan hon fokuserar på Västafrika och Latinamerika.”

"Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid" berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.
”Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid” berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.

Varför valde du att jobba med humanitärt arbete och vad har du för utbildning och erfarenhet?
”Jag har jobbat inom sektorn sedan 2007 och provat på allt ifrån utvecklingsarbete både i fält och i Sverige, administration, implementering och jag har haft möjlighet att jobba i olika kontexter i Asien, Mellanöstern och Afrika. Jag har alltid vetat att jag vill vara till hjälp på något vis men det tog mig många år innan jag kunde sätta fingret på exakt hur jag kan hjälpa andra. Efter några år på universitetet bytte jag bana till internationella relationer och freds- och konfliktvetenskap i hopp om att hitta en väg fram till ett arbete som gör skillnad. För några år sedan jobbade jag på en av FNs organisationer för minhantering och problematiken med små och lätta vapen, speciellt i konflikter. Där fick jag för första gången prova på att arbeta inom den humanitära sektorn. Jobbet krävde mycket flexibilitet, att kunna planera och planera om när oförutsedda saker hände för att kunna hjälpa människor under och efter konflikter. Detta arbete passade mig perfekt och jag kände att jag ville göra mer. Så efter 1,5 år åkte jag ut i fält för att arbeta direkt i konflikt och post-konflikt områden med dessa frågor. Det var när jag kom ut i fält med humanitär verksamhet som det blev det så uppenbart att det är barn och unga som drabbas mest i katastrofer, även fast jag visste det rent teoretiskt var det skillnad att se det ute med egna ögon. Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid.”

Berätta om hur ditt jobb ser ut. Vad gör du på kontoret och vad gör du på resorna?
”Jag arbetar med planering, utveckling, implementering och uppföljning av vår verksamhet. Att se till att de behov som barn i katastrofer har tillgodoses samtidigt som vi håller en hög kvalitet på projekten för barnen och för våra givare. Det innebär också många resor till de länder jag arbetar med där jag får samarbeta med mina kollegor direkt i landet och träffa de barn och ungdomar som vi jobbar för och med. En typisk dag på kontoret innebär ofta att jag går igenom mail som inkommit och lägger till, tar bort och omprioriterar att-göra-listan från gårdagen, sedan är det bara att sätta igång. Ofta pågår många processer samtidigt och jag växlar mellan att skriva ansökningar, följa upp rapporter och planera med kollegorna för framtida arbete. Under resor ser arbetet helt annorlunda ut eftersom mycket av tiden går åt till att vara i fält och besöka flyktingläger eller andra katastrofkontexter där våra förmånstagare finns. Jag gillar de omväxlande arbetsuppgifterna eftersom jag får möjlighet att se hela Plan Internationals verksamhet och inte bara delar av den.”

Vilket har varit det viktigaste ögonblicket för dig i ditt arbete?
”Det finns så många! Det som alltid får mig tillbaka på banan under tider av motgångar och svårigheter är när jag får se det vi gör på plats. Att till exempel få sitta i ett klassrum och lyssna när barn som flytt får undervisning på ett tryggt ställe och med bra kvalitet, gör att jag blir övertygad både om att jag valt rätt och att vi som organisation gör exakt det vi ska, på de ställen där vi behövs mest. Dessa stunder gör att jag vill fortsätta så att vi kan göra mer för fler.”

Berätta om ditt starkaste minne från en fältresa!
”Här finns det också många. Men ett extra starkt minne är från min första fältresa med Plan. Jag och min kollega Lotte Claessens var i Darfur i Sudan och besökte våra tidigare projekt tillsammans med kollegor från vårt landkontor. Schemat var späckat av möten, samtal och besök i flyktingläger. Vid ett tillfälle var vi i en skola, som Plan byggt, för att prata med lärarna som arbetade där. Jag hade kommit till en punkt där alla intryck och känslor hade blivit alldeles för många på en och samma dag – självklart blandade av oro, frustration men också hopp och glädje. Jag kände att jag inte riktigt var närvarande i det sista mötet eftersom minnen från dagen kom upp gång på gång. Klockan ringer och omkring 200 flickor springer ut från sina klassrum, och de ser så glada ut. Innan vi vet ordet av står alla dessa barn omkring oss, nyfikna och vissa lite fundersamma över vårt besök. Alla vill bli sedda, vinkar, skrattar och ropar. Självklart kan jag inte hålla mig från att hänga på eftersom jag likt dem har ett stort behov av att leka för att smälta dagens alla intryck. Det var en så fin avslutning på en fullspäckad dag, att få träffa och leka med dem vi var där för, och de vi alla hade pratat om och planerat för hela dagen.”

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

Läs Annicas tidigare blogginlägg från en fältresa i Tanzania här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Ungas inflytande i humanitärt arbete diskuterades i New York

Unga mellan 15-24 år är globalt sett en stor demografisk grupp. Men det är också en grupp som ofta förbises och sällan får sin åsikt hörd. Oftast när unga ses som aktörer är det som problemskapare eller rebeller. Men detta kanske håller på att förändras?

I maj i år genomfördes världens första World Humanitarian Summit, en FN-konferens som samlade ett stort antal humanitära aktörer. Under mötet antog ett 60-tal stater, FN-, utvecklings- och barnrättsorganisationer samt företag ett fördrag om hur vi tillsammans och koordinerat kan involvera unga människor i humanitärt arbete. Plan International är en av dessa aktörer.

IMG_7594

Det är ett stort steg att erkänna unga människors inneboende kraft och förändringspotential. Fördraget lyfter vikten av att unga människor får inflytande i de beslut som berör deras liv. Deras medverkan behöver stödjas genom kapacitetshöjande insatser och för det krävs resurser, både mänskliga och ekonomiska, men också information om unga människors liv och hur de faktiskt kan bidra och har bidragit till en bättre värld. Unga människor kan på så vis bli förändringsagenter för en positiv och hållbar samhällsutveckling.

IMG_7574

Kristian FN

För mindre än två veckor sedan landade en inbjudan i min inkorg, om att åka till i FN i New York på det första uppföljningsmötet av fördraget. Som Youth Engagement Officer på Plan International Sverige arbetar jag med just ungas engagemang och inflytande, så självklart tackade jag ja. Så kom det sig att jag representerade hela Planfederationen på mötet som samlade fördragsmedlemmarna för första gången sedan World Humanitarian Summit. New York är en fantastisk stad, men det som lockade mest var att få diskutera vikten av att involvera unga, i självaste hjärtat av globalt beslutsfattande, Förenta Nationernas högkvarter.

IMG_7565

På mötet diskuteras hur vi kan ta våra viktiga åtaganden vidare, och fylla de vackra orden med konkret innehåll. Aya, en ung kvinna som två år tidigare var flykting i Egypten talade om vikten av att beslutsfattare tar tillvara på den eld som brinner i unga. Så hur involverar vi unga i alla nivåer av humanitärt arbete? Hur ser vi till att de får påverka det lokala arbetet, och samtidigt bereds plats på de möten där besluten fattas? Hur säkerställer vi att ungas röster även hörs i FN-salarna?

IMG_7598

Det Plan International bidrog till på mötet är vår stora erfarenhet av att involvera unga i utvecklingsarbete på lokal nivå, vår djupa kunskap om barns skydd och utbildning, flickors rättigheter, sexuell och reproduktion hälsa och ungas inflytande.

När de två dagarna har passerat kan vi konstatera att det finns mycket kvar att göra. Men också de stora framsteg det innebär att ett stort antal aktörer ser behovet av att arbeta koordinerat och systematiskt för att stärka ungas inflytande i humanitärt arbete. Det är glädjande att det här är ett fördrag som växer och lockar fler och fler aktörer att ansluta sig. Det är glädjande att Sveriges regering överväger att ansluta sig. Det är glädjande, eller snarare, det var på tiden att ungas engagemang äntligen tas på största allvar.

Av: Kristian Isaksson, Plan International Sverige

High-five och skratt blandas med allvar i flyktinglägret

FÄLTRESA TANZANIA. Jag hade turen att träffa barn i flera grupper och i olika åldrar där det fanns både lek och sång samt stöd för läxläsning. De flesta sessionerna hölls i temporära eller semi-permanenta byggnader. Tack vare att det är vinter just nu i Tanzania stiger inte temperaturen högre än 25-30 grader under den varma delen av dagen.

Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.

I temporära byggnader, där tak och väggar är gjorda av plast, blir det fortfarande varmt väldigt snabbt när cirka 30 personer delar på utrymmet. Därför är det så viktigt att de byggnader som används för många är byggda för att hålla värmen ute. I många fall har givare svårt att ge bidrag för dessa byggnader på grund av risker som kommer efter att responsen är slut och byggnaderna ska överlåtas i annat syfte. Hur som helst så finns ett enormt värde i att investera i detta, både för att kostnaderna för reparationer minskar men också för att ge barnen en bekväm plats att vara barn på under tiden de flyr. Jag som besökare hade svårt att befinna mig i rummen som var gjorda av plast mer än tio minuter, hade det varit sommar vet jag inte om jag hade klarat mer än någon minut.

Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.
Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.

074 (2)

Tid för utomhusaktivitet där leksaker som rockringar delas ut till barnen.
Tid för utomhusaktivitet där leksaker, till exempel rockringar, delas ut till barnen.

Vad gör Plan International här just nu?
Vårt arbete i dessa läger fokuserar just nu främst på att bidra med barnsäkra platser och psykosocialt stöd. Plan International ser till att det finns platser där barnen kan träffas före och efter skolan där de kan få leka och träffa kompisar, samt få möjlighet till rådgivning av utbildad personal inom psykosocialt stöd om de har behov av att prata. Detta är vanligt efterson alla barn i lägren har varit med om händelser som inget barn ska behöva gå igenom, speciellt för de barn som har särskilda behov, är ensamkommande eller under flykten har blivit separerade från sina familjer.

”Kolla vad jag kan!”

Genom så kallad case management kan vi få en indikation på om något barn eller någon i deras familj behöver stöd som Plan International inte kan bistå med och sedan se till att en organisation som kan tillgodose det specifika behovet kontaktas. I de fall där behoven ligger inom Plan Internationals område, bistår vi med stöd. Till exempel ser vi till att barn som kommer ensamma eller separerade från sina familjer kan få leva i fosterfamilj så länge de behöver. Varje dag kommer nya fall där barn behöver fosterfamiljer och det finns hundratals fall som fortfarande är öppna eftersom Plan International hela tiden följer upp och försäkrar sig om att allt går bra under tiden barnen är i fosterfamiljerna.

Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.
Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.

Självklart blev det uppståndelse i de barnsäkra platserna av min närvaro. Jag försöker alltid smyga och hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt för att inte störa, men det brukar (precis som den här gången) inte fungera alls. Min längd och mitt ljusa hår gör oftast att både klasser stannar av och ett följetåg uppstår. Detta följetåg vill också av någon anledning alltid high-fiva. Dock tar det en stund, men när en modig person vågar sig på att låta sin hand möta min så följer ungefär hundra high-fives, gärna samtidigt. I dessa områden kan ibland tatueringar associeras med häxeri, och jag brukar gömma min tatuering jag har på underarmen för att undvika att skrämma någon. Den här gången gick det inte så bra att göra det, men de barn jag träffade verkade inte avskräckas utan pekade och skrattade vilt istället. Helt okej från min sida. De får gärna skratta åt mig, bara de skrattar en stund och ett litet, litet ögonblick glömmer de hemskheter de genomlevt.

En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.
En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.

Av: Annica Englund, samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet

Du vet väl att du kan besöka ett flyktingläger från din egen mobil eller dator? Mitt nya hem är Plan Internationals 360-upplevelse där du upplever ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania, ur ett barns perspektiv. Just nu förflyttas alla burundiaska barn till Nduta och Mtendeli lägren, en process som pågått sedan oktober förra året.

Läs mer om barnen på flykt här.

På besök hos barnen på flykt

FÄLTRESA TANZANIA. Jag heter Annica Englund och jobbar som samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet i Stockholm. Jag jobbar nära de landkontor i Södra och Östra Afrika och Asien där vi har projekt som stödjer barn i katastrofer på olika sätt. Att få träffa de kollegor och barn jag arbetar med nästan dagligen betyder så mycket. Att se deras ansikten, höra dem prata och ta reda på vad de behöver är viktigt för att jag ska kunna bidra på bästa sätt i projekten. Därför befinner jag mig just nu i Tanzania där jag besöker Plan Internationals kontor och katastrofrespons i Kibondo, Kigoma, som arbetar med flyktingbarn och deras familjer som flytt från Burundi.

På väg till barnsäker plats i Mntendeli. Plan och Caritas delar på platserna för att bedriva utbildning och skydd av barn på samma område för att försäkra sig om att barnen inte behöver förflytta sig långt mellan skola och barnsäker plats.
På väg till barnsäker plats i Mtendeli.

Oroligheterna i Burundi har drivit hundratusentals på flykt till grannländerna Tanzania, Rwanda och Uganda med majoriteten till Tanzania sedan sommaren 2015. I nuläget finns över 70 000 burundiska flyktingar i Tanzania och nyanlända kommer fortfarande. Mellan 50-200 personer registreras dagligen som nyanlända, varav mer än hälften är barn, som i många fall kommer ensamma.

Behoven i lägren är omfattande på många plan, men behoven av skydd av kvinnor och barn, hälsa, rent vatten och sanitet är extra tydliga. Som resultat av vattenbrist och dåliga hygienförhållanden har kolera härjat i lägret under en lång period. Men sedan två nya läger för burundiska flyktingar öppnades hösten 2015 har problemet till stor del försvunnit. Förflyttningen till de nya lägren försenades först på grund av vattenbrist men i dagsläget har situationen förbättrats och varje person har nu tillgång till 24 liter vatten per dag. 20 liter rent vatten är absolut minimum enligt internationell standard för att en person ska kunna leva drägligt och ta hand om sin hälsa.

Vattentank vid skolan och den barnsäkra platsen. Vatten är en bristvara i lägren och dessa behållare är av stor vikt för att kunna bedriva verksamheten och samtidigt behålla den standard som barnen behöver.
Vattentank vid skolan och den barnsäkra platsen. Vatten är en bristvara i lägren och dessa behållare är av stor vikt för att kunna bedriva verksamheten och samtidigt behålla den standard som barnen behöver.

Det går 23 personer per latrin medan högsta antalet personer per latrin inte ska överstiga 20 personer, en situation som det arbetas intensivt med att förbättra. Plan International arbetar på plats i både Rwanda och Tanzania för att stötta de barn som flyr det politiska våldet i Burundi. I Tanzania där jag nu befinner mig arbetar Plan International i nära samarbete med andra organisationer för att bidra till en dräglig tillvaro för människorna och att de får sina basala behov tillgodosedda.

Jag besökte de två lägren Nduta och Mtendeli tillsammans med Planpersonal från det lokala kontoret i Kibondo. Det spelar ingen roll hur många läger man varit i, de är alla olika beroende på vilket land det är, vilken tid i responsen man gör besöket och vilken typ av konflikt människorna flytt ifrån. Situationen för barnen ser olika ut, dock är alltid behovet av skydd stort och barns utsatthet alltid tydlig.

Barnen samlas under rasten i den barnsäkra platsen i Mtendeli för att observera sina besökare noggrant.
Barnen samlas under rasten i den barnsäkra platsen i Mtendeli för att observera sina besökare noggrant.

Både Nduta och Mtendeli är rymliga eftersom tälten är uppställda med gott utrymme emellan så att både träd och grönområden finns kvar i lägren. Träden ger skugga och lindring från hettan. Utrymme är en indikation på bra organisering av lägret, och att minumumkrav på ”camp management” uppfylls.

Båda lägren är så kallade stängda läger där de boende kan ansöka om att lämna lägren under kortare eller längre perioder. Det finns inga större marknader i lägret, utan dessa har dessa utvecklats utanför lägren, därför är det viktigt kunna ta sig ut för att skaffa mat och ved.

I väntan på tillstånd att hälsa på i Mtendeli. Det är viktigt att alla besökare som inte arbetar i lägren registreras och har tillstånd att gå in.
I väntan på tillstånd att hälsa på i Mtendeli. Det är viktigt att alla besökare som inte arbetar i lägren registreras och har tillstånd att gå in.

Plan International har ett mycket gott samarbete med den tanzaniska staten och andra hjälporganisationer. Vi arbetar alltid nära partner och förmånstagare och är måna om att samarbetet ska fungera för att koordineringen ska bli så lyckad som möjligt. I Tanzania känner man att detta fungerar förträffligt och det var precis vad jag upplevde under mitt besök. Till exempel har Plan International, som i lägren är ledande på skydd av barn, och Caritas, som är ledande på skola och utbildning, slagit samman de båda sektorerna så att skola och barnsäkra platser samt utrymme för psykosocialt support finns på samma område. På så vis slipper barnen gå långt mellan de olika aktiviteterna. Detta gör också att närvaron i skolan ökar och fler barn kommer till de barnsäkra platserna samt attt organisationerna stödjer varandras arbete dagligen.

Läxhjälp pågår i en av de mobila barnsäkra platserna i Nduta. Barnen i den här gruppen är mellan 5 och 8 år gamla.
Läxhjälp pågår i en av de mobila barnsäkra platserna i Nduta. Barnen i den här gruppen är mellan 5 och 8 år gamla.

Av: Annica Englund, samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet

Läs mer här om hur vi på Plan International arbetar med barn i katastrofer.

Vill du stödja vårt arbete? Då kan du bli Planfadder här!