Tills vi möts igen!

CECILIA I FILIPPINERNA Då har dagen kommit, dagen då jag lämnar Filippinerna.Detta är också dagen för mitt sista blogginlägg för den här gången.

Innan jag lämnade Mindoro hade vi en avskedsmiddag för mig, eller despedida som det kallas här. Det blev tårfylld stämning när de sjöng ”remember me this way” till mig. De är verkligen världens sötaste kollegor 🙂 Kommer att sakna alla glädjespridare!

Sedan åkte jag igenom hela Occidental Mindoro för sista gången och Mindoro sa hej då genom att låta oss vänta vid ett sista vägarbete haha. Men sedan fick jag se ännu en vacker solnedgång ifrån färjan.

Vi var inte färdiga med avskeden där. Här är jag på en sista middag med mina kollegor ifrån Manila. De var så gulliga och hade köpt en traditionell handbroderad blus till mig. Den var så vacker så nu måste jag bli bjuden på någon väldigt fin tillställning så att jag kan använda den.

Den här bilden från mitt sista fältbesök får avsluta det hela. För några dagar sedan besökte jag ön Leyte och Plans projekt för att minska riskerna inför naturkatastrofer. Jag träffade lärare, skolsköterska och elever som alla fått utbildning ifrån Plan i bland annat första hjälpen. Innan dagen var slut samlades vi alla för en gruppbild 🙂

Självklart är det sorgligt att behöva åka härifrån, men bara en kort stund sedan tar all glädje över. Det går inte att vara ledsen med all den här glädjen, engagemanget och kärleken runt omkring sig. Är så imponerad över mina kollegor här och alla de resultat som uppnåtts och uppnås i och med Plans projekt. Allt som jag fått uppleva och ta del av är helt fantastiskt och att säga att det är ett minne för livet känns som ett understatement. Filippinerna och alla underbara människor har verkligen gått rakt in i mitt hjärta. Jag har sugit åt mig positiv energi i massor som jag tar med mig hem och sprider vidare 🙂 Jag kommer definitivt att återvända så fort jag får chansen. Jag tipsar också er alla att göra detsamma, Filippinerna är ett fantastiskt vackert land och det finns verkligen något för alla.
Så det här är inte farväl utan tills vi möts igen!

//Cecilia Karlén

Om ni vill stödja projekten här på Mindoro, och liknande projekt i Thailand, Laos och Pakistan, så är det minoritetsfadder som gäller! Klicka på den här länken för att bli fadder http://plansverige.org/bli-minoritetsfadder från bara 100 kr per månad.

Ni kan ge en engångsgåva som ger ett barn ett födelsebevis. Klicka på den här länken för att komma till Plan Sveriges gåvoshop http://plansverige.org/shop#

Tack för ert stöd!

Är det brant? Nej då, inte alls…

CECILIA I FILIPPINERNA Så gick konversationen vid middagen för några dagar sedan. Dagen därpå skulle vi besöka byn Balugo och vandra till en vattenkälla i närheten. Vi skulle vandra ungefär 2,5 km men bara på slät mark sades det – oh boy was I in for a treat. Eftersom vi skulle vandra så långt valde jag ändå att ta mina gympaskor framför flip flopsen och jag tog shorts, beslut som skulle visa sig mycket värdefulla ju längre dagen gick.

Vi började i alla fall med frukost på ett ställe som vi stannat till vid dagen innan för att ta en eftermiddagsfika. Vi skojade lite om ziplinen som de hade där och nu på morgonen så bestämde vi oss för att vi behövde lite äventyr.  Haha lite visste vi då om det vi skulle få uppleva sedan. Vandringen började som utlovat på slät mark. När de höga bergen började närma sig började jag ana lite oråd men tänkte att källan nog ligger precis vid foten av bergen. Knappt hann jag avsluta den tanken innan Edson, som är CDF (Community Developement Facilitator) i området, pekar mot ett av bergen och säger att det är där källan är. Min självklara följdfråga blir ju så klart ”men det skulle ju inte vara brant?” Han skrattar lite som svar men säger att det inte kommer vara så brant men stenigt och vi kommer att behöva gå över en ström/flod.
Ja, tydligen har vi vääääldigt olika uppfattning om vad som är brant. Redan här tyckte jag att det var ordentligt brant och det var inte det lättaste att klättra på stenar som ibland inte alls satt fast. Dessutom rann vattnet mitt i och det var halt på sina ställen. Det blev till och med så brant att vi var tvungna att klättra en del. Det bara fortsatte uppåt och uppåt – jag undrade hur det här skulle sluta.

           Sen stannade vi en stund och en av mangyanerna går rakt in i buskaget vid sidan och börjar hugga med sin machete – jaha så det är fortsättningen! Nu säger Edson att det kan bli lite brant. Alltså lite brant?! Tänk er att klättra uppför en störtloppsbacke och ni går mitt i en vattenström med hala stenar och bara långt gräs runtomkring att hålla er i. Men otroligt nog, smidig som ett kassaskåp, lyckades man ta sig hela vägen fram till källan. Utsikten vi fick som betalning var dock värt allt besvär, helt magnifik 🙂 Vattenkällan visade sig också lyckligtvis vara värd besväret, trycket var bra och den skulle gå att använda trots att bygget av ett vattensystem så högt upp skulle bli kostsamt.
Som jag berättat i förra blogginlägget är stammen Alangan lite speciella.Det fick vi verkligen erfara idag. När vi kommer tillbaka till byn så frågar vi om en andra källa som de pratat om tidigare. Då visar det sig att den låg längs vägen som vi just vandrat men de sa inget om den då. Edgar, Edson och Rodel får ge sig tillbaks för att titta på den också. När de kommer tillbaka skrattar dem, den källan låg kanske hälften så långt bort som den vi gick till och den var mycket bättre och med ett starkare tryck. Hade de bara berättat om den först så hade vi inte behövt klättra hela vägen upp för att se den första källan, haha!

//Cecilia Karlén

200 amerikanska ballader senare…

Äntligen är vi hemma i San Jose igen! Vi har spenderat tre hela dagar i fält och hunnit besöka sex partnersamhällen. Syftet var att dels inspektera några nya skolbyggnader och undersöka möjligheten att bygga vattensystem i några av byarna.

Vår kära chaufför Welmar har en förkärlek till ballader, specifikt den melankoliska varianten. Han har en MP3-skiva med ungefär 200 ballader som har spelats ideligen under de här dagarna. Så de var en fröjd för öronen att komma hem igen haha. Tur att vi fått uppleva så mycket glädje under de här dagarna, annars kunde man lätt ha blivit deprimerad av all olycklig kärlek som skär som en kniv igenom hjärtat 🙂

Den första dagen begav vi oss till norra Mindoro och området Paluan.

Här inspekterade vi den nya skolan i byn Alipaoy som blev klar i februari. Ovan ser ni den gamla skolan som verkligen ser ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst, så den nya skolbyggnaden kom inte en dag försent. När sommarlovet är slut i juni kommer möblerna att flyttas till den nya byggnaden och eleverna får en bra start på den nya terminen 🙂 Dock upptäckte vi några konstruktionsfel på dörren till skolan och på taket men det kommer hinnas åtgärdas innan lovet är slut.I Alipaoy hade byborna redan grävt en brunn och installerat en pump men vattnet hade nu sinat. Den andra vattenkällan som låg nära deras odlingar längs berget hade också börjat sina. Min kollega Rodel noterade att det såg väldigt kalt ut där och de berättade då att de huggit ner träd runt odlingarna. De förstod inte att träden binder vattnet i jorden, så det har förmodligen orsakat att den källan nu nästan är uttorkad också. Så tyvärr inga positiva besked den här dagen men Plans personal kommer återkomma vid ett senare tillfälle för att leta efter andra vattenkällor i närheten.  Men dagen var inte slut där, nej då nej då, två till byar skulle vi hinna med. Här ser ni den nya skolbyggnaden i byn Mamara (ja, en till by med samma namn) och den var i perfekt skick!

Sista besöket för dagen gjorde vi i byn Apnikan. De har redan en brunn men det är inte bara familjerna som bor i Apnikan som använder den utan även andra ifrån närliggande byar så den räcker inte till. Därför ska en ny brunn byggas bredvid lärocentret. Lärocentret har byggts med stöd från Plan och Plan betalar även lön till lärarinnan.

Plan har även andra projekt i alla de här tre byarna. Hälsoundersökningar görs i alla 51 partnersamhällen varje år och i samband med dem födelseregistrerar man också de nyfödda barnen. Skolmaterial har delats ut till eleverna och lärarna har fått utbildning i barns rättigheter och positiv disciplin.

Mera bloggposter kommer om de andra två dagarna inom kort!

//Cecilia Karlén

Sista projektbesöket

Tiden går fort när man har roligt. Redan är vi framme vid det sista besöket hos mangyanerna. Denna gång vandrade vi till Ibanag i nära en timme, lyckligtvis är vägen dit inte brant vilket gjorde det hela mycket lättare. Efter ungefär tio minuter stannade vi till i byn Naibuan, ett av Plans partnersamhällen. Där fick vi halsband som var gjorda av bananfrön och vi åt vår frukost. När jag var där för några veckor sedan pratade vi om var den nya skolbyggnaden skulle stå. Saker och ting går snabbt här – nu när vi kom var den nya byggnaden nästan färdig!

Efter frukosten fortsatte vi vår vandring mot Ibanag. Till en början var det klarblå himmel och sol och det var väldigt varmt trots att vi startat tidigt på morgonen. Hela vägen blev vi ackompanjerade av gitarrspel och sång till och från 🙂

Väl framme i Ibanag bjöds vi på en teaterföreställning och vi fick mer smycken, jättefina färgglada armband av små pärlor som de gjort åt oss. Sedan fick vi träffa en av de äldsta invånarna i Ibanag. En otroligt härlig karaktär som kom fram och kramade oss allihop. Någon som noterat nyckelbandet? Jodå, mycket riktigt där står det facebook särskrivet. Utvecklingen går framåt även här haha 😉 Min kollega Emer berättar om Plans olika projekt i Ibanag. Plan har gett byn några vattenbufflar som hjälper familjerna i jordbruket. När en ny vattenbuffel föds ges den vidare till en annan familj, ungefär som det lyckade projektet med getter som Plan bedrivit i Uganda. Utbildning i jordbruksteknik och jordbruksmaterial har även gets till invånarna. Hälsokontroller genomförs årligen och mediciner delas ut. De barn som är undernärda har fått extra näringsrik kost under året. Ibanag är ett samhälle där hushållen är väldigt utspridda. De flesta barnen måste hjälpa familjen med jordbruket och har inte möjlighet att gå i skolan varje dag. I Ibanag har Plan byggt ett lärocenter och här bedrivs icke-formell utbildning. Där anpassas utbildningen efter barnen, och även de vuxna, och barnen förbereds för att så småningom kunna börja i den formella skolan. Vi besökte lärocentret där vi fick vara med på en lektion. Cecilia från Sverige deltog också och försöker här lista ut vad siffran sex heter på mangyanernas egna dialekt. Faddrarna hade tagit med sig massa gåvor ifrån Sverige som vi gav till skolan och det var mycket uppskattat. Frisbee var något helt nytt för mangyanerna så vi fick demonstrera hur man gör. Mia från Finland är väldigt berest och har provat att rida på många djur, men vattenbuffel hade hon inte provat innan. Nu kan hon äntligen pricka av det på sin lista!Innan vi började vandringen tillbaka samlades nästan hela gruppen för en bild.

Vilken tur det är att man reser med så härliga människor. Efter att vi gått några hundra meter från byn öppnade sig hela himlen och ett skyfall vräkte ner över oss. Det blev lerigt, väldigt halt och stigarna vi skulle gå på blev till små åar istället. Men jag tror inte någonting kan rubba glädjen hos de här människorna, vi skrattade och log hela vägen tillbaks. När vi sedan satte oss i bussen helt genomvåta skrattade alla och pratade om det positiva ”ja, nu vart det ju inte så varmt i alla fall” ”Ja, nu slipper man vara svettig” ”haha såhär fräsch har jag aldrig känt mig förut”. Älskar att de alltid ser det positiva i de situationer vi hamnat i under resan, det har gjort att stämningen alltid varit på topp!

//Cecilia Karlén

Här bjuder vi på oss själva!

Ja, vad ska man säga? Den här dagen har också varit fantastisk, underbar, jätterolig, underhållande… ja ni förstår själva. Ordförrådet är inte så stort just nu, bara samma ord som återkommer. Idag har vi nämligen varit i Poypoy där vi fick vara med och fira en så kallad familjedag. Familjedagen är ett event som initierades av Plan för fyra år sedan, det blev så lyckat så att lokalinvånarna själva har fortsatt med det och i år fick vi vara med och fira med dem.

Vi fick sitta på scenen och titta på alla fantastiska uppträdanden. Här kommer ett axplock från dagen som resulterade i nästan 300 foton: Familjedagen anordnas för att mangyanerna och befolkningen på låglandet ska träffas och umgås. Mangyanerna lever inte bara i isolerade områden, de är även isolerade socialt och diskrimineras ofta när de besöker orterna på låglandet. Därför är tanken att familjedagen ska bidra till förståelse för mangyanerna och deras traditionella levnadssätt. När många ändå tar sig ner på låglandet är det ett ypperligt tillfälle att ge dem möjlighet att registrera sig så att de kan få en identitetshandling. Detta görs i samarbete med Plan och den lokala kommunen. Som besökare får man inte sitta ner hela tiden och vara passiv, nej nej, här gällde det att bjuda på sig själv. Först fick vi igång hela publiken med huvud, axlar, knä och tå och sedan rev vi av den svenska nationalsången. Varje by hade byggt sin egen hydda som de dekorerat på olika sätt. Sedan bjöd de på olika traditionella maträtter och sålde diverse hantverk. Bland annat bjöds det på friterad groda!Under dagen lektes och tävlades det också – här är klassikern hoppa säck 🙂

För att undvika upprepning avslutar jag detta inlägg med fotot ovan. En bild säger ju mer än tusen ord och den här bilden är perfekt för att sammanfatta denna dag!

//Cecilia Karlén

Den krävande vandringen var helt klart värt besväret!

I tisdags var det dags för den första stora prövningen. Hela gruppen skulle vandra ca två timmar uppför för att vi skulle nå mangyansamhället Balani.

Vi var tvungna att lämna vårt hotell redan klockan fem på morgonen för att undvika den värsta hettan. En fin välkomstskylt väntade på oss när vi kom fram till byn varifrån vi skulle påbörja vår vandring.Mina gulliga kollegor hade preppat hela vägen och satt upp skyltar som berättade hur långt vi hade kvar. De hade gjort broar och räcken av bambu över åarna och de berättade att vi skulle hålla andan inför det sista och långa branta partiet. Alla faddrarna klarade av vandringen jättebra. När vi äntligen kom fram möttes vi av en fantastisk välkomstsång. Barnen hade övat i veckor och de sjöng så fint och de vinkade med sina flaggor där de stod välkommen både på svenska, engelska och tagalog. Den långa vandringen gav verkligen lön för mödan direkt!Det viktigaste den här dagen var överlämnandet av den nya skolbyggnaden. Marianna från Finland ställde upp och signerade överlämningsdokumenten och lämnade över nyckeln till skolan. Efter det samlades alla i den nya byggnaden för att välsigna skolan med en gemensam bön. Sedan fick vi en rundtur i byn. Vi fick bland annat se vart den nya vattencisternen ska stå. Påväg uppför berget kunde vi se källan varifrån vattnet skulle hämtas och där pumpen skulle placeras. Dagen i Balani avslutades med mer vacker sång och dans. Vi fick även höra flera tal där byledaren och andra invånare berättade hur glada de var över samarbetet med Plan och flera av dem uttryckte också lite rädsla över framtiden och undrade om Plan kommer lämna dem. Vi försäkrade dem att vi kommer att fortsätta arbeta tillsammans tills projekten nått sina mål. Även här fick faddrarna smycken som mangyanerna gjort, armband denna gång. Så nu har vi alla ett helt kit 🙂På vägen tillbaka började det dock regna, men våra snälla guider skar av bananblad till oss som vi kunde använda som paraply. Så humöret var på topp trots regn och lera 🙂

Återigen en fantastisk dag!

//Cecilia Karlén

Fadderresan i Filippinerna är i full gång!

Så äntligen i lördags landade gruppen i Manila. Det här är första gången vi på Plan Sverige anordnar en gruppresa med deltagare från flera olika länder. Med på resan har vi åtta faddrar från Sverige, två från Finland och en anställd från Plan Finland samt Plan USA. På kvällen den första dagen samlades vi för en välkomstmiddag med landschefen för Plan Filippinerna som hälsade alla faddrar välkomna och tackade dem för deras bidrag till Plan. Dagen därpå började vi vår resa söderut till ön Mindoro där vi kommer att spendera den kommande veckan. Jag ligger tyvärr lite efter med rapporteringen eftersom internetuppkopplingen inte är den bästa på ön, så här kommer foton och info från vårt första besök i mangyansamhället Mamara som vi besökte i måndags.

Vi möttes av en vacker välkomstsång och sedan kom barnen fram och gav alla besökare varsitt halsband som de gjort av torkade frön. Byns ledare hälsade oss välkomna och berättade hur tacksam han var över Plan och faddrarnas stöd och att han och lokalinvånarna är mycket glada över samarbetet med Plan. Sedan var det dags för dagens höjdpunkt – faddrarna skulle få lämna över det nybyggda vattensystemet till byn. Två faddrar fick ställa upp och skriva under överlämningsdokumenten och ge dem till byn. Jan från Sverige, min pappa :), och Mia från Finland ställde upp! Sedan lästes kontraktet upp för alla i byn både på tagalog och engelska. Att få rinnande vatten var högst upp på prioriteringslistan för invånarna i Mamara och det var så fantastiskt att få se att vattensystemet nu är på plats.

Tänk vilken glädje rinnande vatten kan ge!Vi fick en guidad tur runt i byn och fick se lite olika projekt. Här tittar faddrarna på en av de 14 fiskdammarna som är en del av programmet för försörjning. Plan har stött byggandet av dammarna och en första runda med fiskyngel. Friskt vatten kommer in i dammarna från den närliggande ån och invånarna matar fiskarna med termiter. Här står vi i grönsakslandet och Plans Mike Reynaldo, som är regionalchef för minoritetsprojekten i Asien, berättar om de jordbruksprojekt som pågår i byn. Dagen avslutades med mer uppträdanden, här fick vi se en traditionell dans . Under dagen fick vi också lyssna till många sånger och se en dockteater. En toppendag helt enkelt!

Jag hoppas kunna blogga lite mer imorgon, batteriet på min laptop är nämligen slut snart och här på Pandan island där vi befinner oss nu finns det begränsad tillgång till eluttag. Nästa blogginlägg kommer ni få veta mer om vår vandring uppför till mangyansamhället Balani.

//Cecilia Karlén

Rolig vecka med mycket mat!

Mat – det är det allting kretsar kring här känns det som ibland. Här äter man mest hela tiden. Ris ingår i nästan varje måltid och fisk, kyckling eller kött ingår i princip alltid så mitt liv som vegetarian här är lite komplicerat kan man säga.

Det här är en traditionell filippinsk frukost. När jag berättar om min havregrynsgröt som jag brukar äta på morgonen få jag bara skratt som kommentar.I veckan har vi haft training i kommunikation, skrivandet av case stories och fotografi. En case storie är det vi inom Plan kallar för en personlig berättelse ifrån något av våra projekt, de här berättelserna skrivs oftast i samband med årsrapporter och liknande. Vi  fick alla skriva varsin case storie och jag var en av flera kollegor som fick pris för min story, väldigt stolt är jag över det så klart 🙂 Men det roligaste var att träffa och arbeta tillsammans med kollegorna. En vanlig vecka är ju nästan hälften av kontoret ute i fält, så några kollegor träffade jag för första gången. Den första dagen fick grupperna i uppdrag att presentera hur man kan kommunicera Plans globala kampanj ”För att jag är en flicka” för lokalinvånare, kommunledning eller givare. Gruppen på bilden gjorde en teater som visade de många bördor som flickor i mangyansamhällena har. Vi fick även se sång, dans och en dockteater, jag har väldigt kreativa kollegor. Även här var maten en stor del, i Sverige kör vi kanske lite trefika med en bulle och frukt, här var det spaghetti och köttfärssås klockan tre 🙂 

Senare på kvällen var det dags att ta farväl av en kollega och det arrangerades en Despedida (avskedsfest). Mary Jane ska flytta hem till sin familj som bor i en annan region. Hon har under de år hon arbetat här i San Jose bott utan sin man och dotter och nu när de ska ha sitt andra barn så flyttar hon hem. Det kallas för Budol fight – bordet täcks med bananblad och man lägger sedan ut maten på bordet. Det är vanligt att man bjuder på mat på det här sättet när man är många, dels för att det är trevligt men också för fördelen med att slippa all disk. Innan maten samlades vi för en gruppbild med Mary Jane (i mitten i randigt) och sedan var de dags att hugga in!Jag förstod snabbt innebörden av ordet fight, det var bara att hitta en plats och få tag på de man kunde med händerna. På bordet fanns det ris, olika fiskar, räkor, tomat och en rotfrukt som jag tror är liknande majrova, är dock inte helt säker eftersom jag aldrig provat det i Sverige, men det var gott. Till efterrätt var det papaya med en dressing från en liten citrusfrukt. Just ja, det fanns jordnötter också som var kokade, förvånansvärt gott faktiskt. Allt som allt en väldigt lyckad vecka och kväll med många nya upplevelser!

 

//Cecilia Karlén

Hallå där! Cecilia Karlén…

Cecilia Karlén, IIC Coordinator (IIC:Indigenous and isolated children) ska jobba med minoritetsfadderskap i Filippinerna.

….som just lämnat Plan Sveriges kontor för Filippinerna.

Vad ska du göra?
– Jag ska arbeta med ett projekt som stöds av svenska minoritetsfaddrar. Och i mitten på mars kommer en grupp svenska och finska faddrar hit och hälsar på i 10 dagar så jag ska styra upp lite för det. Och blogga så klart! Följ mig här 🙂

Hur länge blir du borta?
– Jag kommer att vara här i fyra månader, alltså till sista maj.

Hur känns det?
– Jättespännande så klart. Projekten som ingår i minoritetsfadderskapet är väldigt bra och jag tycker det är viktigt att Plan internationellt satsar mer på att verkligen försöka nå de mest utsatta barnen i de länder där vi har verksamhet. Det har också länge varit min dröm att få arbeta utomlands och att få arbeta med och se resultaten från projekten på plats.

Vad har hänt sen du kom fram?
– Först var jag några dagar i Manila för att besöka regional- och landskontoret där jag fick en introduktion till Plans arbete i Filippinerna och praktisk information. Sedan har jag åkt med färja och bil ända ner till staden San Jose, som ligger på ön Occidental Mindoro. Sen har jag precis börjat mitt uppdrag här – hunnit träffa mina nya kollegor och börjat anpassa mig till mitt nya liv här i San Jose.

Vad har du för förhoppningar med din tid i Filippinerna?
– För det första hoppas jag att fadderbesöket från Sverige och Finland blir lyckat! Det är ett stort intresse för den här resan internationellt och regionalkontoret i Asien hoppas att fler länder ska intressera sig för minoritetsfadderskapet och på så sätt få fler faddrar till projekten. Sedan hoppas jag kunna lära mig mer så att jag kan sprida det vidare.

Minoritetsfadder
Som Minoritetsfadder är du med och bidrar till Plans långsiktiga utvecklingsarbete för att främst barn i isolerade områden ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Genom projekten vill vi bland annat uppnå minskad undernäring, fler registrerade barn, tillgång till grundskoleutbildning och ökad medvetenhet om barns rättigheter. Ditt bidrag går till projekt i Filippinerna, Laos, Pakistan och Thailand.