Mariama, 13, såldes som brud – för 1 400 kronor

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=ro9gsQMZyOI&w=560&h=315]

BECAUSE I AM A GIRL Mariama, 13, såldes som brud av sin mamma. Hennes morbror hjälpte till att arrangera äktenskapet.
”Jag fick reda på det en dag efter skolan”, berättar Mariama. ”Jag bad min morbror att stoppa allt. Jag sa åt honom att jag inte var redo att ha sex”.
Innan allt det här hände var Mariama duktig i skolan, bland de sex bästa i sin klass. Men när hennes stundande äktenskap blev känt började läraren reta henne. Och de övriga eleverna hängde på. De skrattade och kallade henne ”den nya bruden”.  Mariama började särbehandlas. Istället för att få delta I skolarbetet sa läraren åt henne göra andra saker, som att gå ut och städa skolgården, eftersom “hon ändå inte var en hårt arbetande student längre, utan bara tänkte på sitt bröllop.” Mariama tröttnade på mobbingen och hoppade av skolan.

I Niger är det ovanligt att barnäktenskap rapporteras till lokala myndigheter – men Mariamas fall blev det. En vecka efter att Mariama blev intervjuvad av Plan stoppade en lokal domare bröllopsplanerna. Nu är Mariama tillbaka i skolan. Hon vill fortsätta studera och utbilda sig till domare.

Barnäktenskap är ett vanligt skäl att flickor tas ur skolan. Som gifta är deras plats i hemmet – och då anses de inte behöva någon utbildning.

Pussel i A4-format

Jag tittar ut genom fönstret och ser en beige moln-vägg ta sig fram genom kvarteret, rakt mot kontoret.

FREDRIK I NIGER Ny arbetsvecka på kontoret i Niamey. Igår satt jag i möte hela dagen med Plan Nigers katastrofteam. Det består av ett femtontal personer med ansvar för att leda och samordna den humanitära responsen. Under mötet går var och en igenom hur arbetet går framåt inom sitt ansvarsområde.  Mitt under en rätt så sömnig budgetdetalj säger Madougou, sammankallande i katastrofteamet, ”Det är bäst vi stänger fönstren, här kommer en sandstorm.” Madougou har ingen särskild upphetsning eller oro i rösten, snarare samma vana ton som när vi där hemma konstaterar att det är bäst att ta med paraplyet på midsommar i år igen. Jag tittar ut genom fönstret och ser en beige moln-vägg ta sig fram genom kvarteret, rakt mot kontoret. Det är bara Madougous lugna tonfall som gör att jag inte blir rejält nervös. Synen är, vad ska jag säga… ödmjukande. Jag har aldrig sett något liknande, och kollegorna från Niger har tålamod med att vi bryter mötet en stund för att svensken ska få titta.
Vinden tilltar. Snart börjar solljuset dämpas. Först som av en slöja, sen mer som av ett regnmoln, och efter några minuter är sandstormens hjärta över oss, och det blir mörkt som en snöfri novembernatt. Man kan bara knappt se hur det stora trädet alldeles utanför kontorsfönstret vrider sig stormbyarna.

Min kollega Yacouba Basso på Plans kontor i Niger.

Jag frågar några av kollegorna om det är farligt att vara ute när sandstormen kommer. De säger att det är en bra idé att söka skydd så snabbt som möjligt, förutom att du inte ser något så är det inte hälsosamt att andas in för mycket sand. De betryggar mig dock om att det är OK att gå precis utanför dörren för att kolla. Så jag tar ett djupt andetag och går ut. Jag möts av en hård och varm vind. Det har hunnit ljusna lite igen efter att de allra mest kompakta massorna passerat och en mörkt röd dager tränger igenom stormen. Sanden märks inte omedelbart, men efter bara tio-femton sekunder så knastrar det mellan tänderna, och ögonen känns torra och ansträngda. Jag kisar upp i stormen några ögonblick till och går sen in till kollegorna som är roade över att jag alls ville gå utanför dörren. Men det var det värt. Jag har sett en del av Afrikas natur förut, men aldrig en sandstorm och det gjorde mer intryck än det mesta hittills. Det var överväldigande.
Överväldigande är ett ord som ofta kommer i tanken också när jag ser det arbete som vi står i här. Medarbetarna på Plan Nigers kontor står mitt i en ström av information som sållas, analyseras, vidarebefordras, ifrågasättas, förklaras, försvaras, bifogas till ett mejl, till femtio mejl, och glöm inte att kopiera in Vice Vikarierande Vederbörande X och Y och Z. Men allt detta måste göras, och det är det ingen som ifrågasätter, även om det är ansträngande, för det måste bli gjort.

Komplicerat och bråttom. Det dagliga katastrofarbetet handlar om att hantera en väldig massa information på en mycket begränsad tid.

För dem som jag arbetar närmast här på det centrala Plankontoret handlar alltså det dagliga katastrofarbetet om att hantera en väldig massa information på en mycket begränsad tid. Att lägga ett pussel, med tillräckligt många bitar på rätt plats för att man ska förstå helheten någotsånär. Där ute i det vidsträcka Niger finns SITUATIONEN, alltså de behov som är större än vad det samhället där klarar av att möta. Men situationen är inte densamma överallt, och den har inte samma orsaker för alla, överallt. Många har dåligt med mat främst för att skörden slog fel. Andra kanske främst för att de inte fått lön eller inte längre får pengar skickade från släktingar med arbete i Libyen, för att släktingarna fick fly från Libyen under revolutionen. På några platser har majoriteten av familjerna redan tomt i förråden, och barnen är redan sjuka av undernäring. För andra grupper räcker resurserna för att klara den här krisen utan att svälta, men för att klara de närmaste månaderna kommer de behöva sälja en massa av sin boskap till underpriser och köpa andra nödvändiga matvaror till överpriser. Så inför nästa torka står de betydligt mer sårbara. Och till hela denna komplexa situation läggs så över 40 000 flyktingar från Mali, koncentrerade till ett område som är hårt drabbat av matkrisen.
Situationen är sammansatt, levande, i förändring, och låter sig inte hur som helst reduceras till A4 format. Men man måste försöka lägga ett så bra pussel som möjligt. Olika aktörer bidrar med olika bitar. FN, olika departement, lokala myndigheter, NGOs. Alla har värdefull information som bidrar till att förstå helheten. Ändå är det en utmaning att lägga pusslet rätt. Men vi måste försöka, det finns inget alternativ. All denna information, helhetsbild såväl som detaljer, behövs för att vi ska kunna förklara behoven och ansöka om resurser hos regeringar och andra givare. Och när våra ansökningar börjar ge resultat startar nästa pussel: Hur använder vi bäst de resurser vi fått från olika håll till att möta behoven där ute i verkligheten?
Ja, det är komplicerat och bråttom på samma gång. Det betyder att en stor humanitär insats aldrig kommer att vara optimal. Det kommer alltid gå att peka på saker som kunde ha gjorts bättre. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Vi måste fortsätta så gott det går, och för varje dag jag jobbar bredvid kollegorna i Niger blir jag mer och mer säker på att pusslet läggs tillräcklig väl, att resurserna möter de akuta behoven.

Fredrik Karlsson, Niamey, Niger

Det mest nödvändiga, och lite till

”Någon säger Bonjour Madame! när jag går förbi. Inte lätt att se skillnad med bomullsduken, kepsen, och solglasögonen.”

FREDRIK I NIGER. Onsdag. Vägen norrut från Niamey är för det mesta spikrak. Det går därför fort att ta sig upp mot gränsen till Mali. Man behöver bara sakta in för att passera enstaka överfulla taxibussar, eller för farthinder i betong som gjutits vid byarna. Vi saktar in, får en glimt av bylivet, sen acceleration och spikrakt norrut igen. Bredvid den asfalterade bilvägen slingrar en annan väg i sanden, upptrampad av getter, kärror, sandaler.

Byarna vi passerar är inte stora. Kanske tjugo, trettio hushåll. Låga platta hus med små stängda fönster. Hettan måste hållas ute. Det mesta här ute i halvöknen har samma sandfärg i olika skiftningar. Även husen och moskén mitt i byn. Mörkt gröna löv på glesa buskar bryter av mot den bleka sandjorden. Tålmodiga getter med tunga ögonlock rör sig mellan buskarna och äter ett mörkt grönt löv i taget. På några enstaka ställen ser man som ett ljusgrönt puder över sanden. Ungt sprött gräs. De få regn som kommit nu i juni har väckt fröna. Alla här ber och hoppas att regnen ska fortsätta den här gången. Att det ljusgröna man skymtar ska få bli en frisk matta. Men ju längre norrut vi kommer, desto färre gröna avbrott i sandfärgen.

Plans kontor. Det är härifrån Plan genomför arbetet till stöd för flyktingarna från Mali.

Vi kommer till Plans kontor i Tillaberi 10 mil norr om Niamey. Det är härifrån Plan genomför arbetet till stöd för flyktingarna från Mali. Jag har kommit hit för att träffa den ansvariga personalen, och för att skapa mig en egen bild av läget i ett utav flyktinglägren, Ayourou, ca 45 kilometer från Malis gräns. Vi fortsätter därför de nio milen ytterligare norrut, mot Ayourou.

FNs flyktingorganisation, UNHCR, har delegerat det övergripande ansvaret för skötseln av lägret till Plan Niger. Arbetet görs dock bäst i samarbete med andra organisationer. Läkare utan gränser, FN, och Plan samarbetar för att möta flyktingarnas grundläggande behov. Och det behövs kraftfulla insatser för att lyckas med det. Vatten måste transporteras i tankbilar, tills man kan borra brunnar. Mat måste delas ut. De flesta som flytt har kommit till Niger utan tillräckliga egna resurser till försörjning. Hälsa och hygien är också avgörande om lägret ska kunna fungera som ett nytt hem, även om det är temporärt. Därför behövs bland annat primärvård och latriner, men också kunskap. Många som flytt är inte vana att bo permanent i stora grupper. De är nomader och har helt enkelt inte behövt tänka på de hälsorisker som finns i större grupper av människor.

Det är bara att konstatera, de grundläggande behoven måste mötas. För tillfället klarar vi det, men det finns bara finansiering klar för de närmaste månaderna, och de flesta tror att lägret kommer behövas ett bra tag framöver. Ingen tror att säkerhetsläget i Mali snart kommer bli bättre. Många säger att det först kommer att bli värre. Så det behövs resurser för att upprätthålla värdiga förhållanden i lägret i Ayorou, 45 km från Mali och från den osynliga linje i sanden som betyder skydd för de som flytt.

Värdiga förhållanden. Det räcker inte med att bara hålla en människa vid liv om hon ska stanna i kanske flera år. De som nu ska bo i lägret behöver känna att de kan påverka sin situation, att de själva har resurser till att fortsätta leva så gott som möjligt. Och det har de. Kunskap, sociala nätverk, tid och armkraft. Det är därför självklart att inkludera flyktingarna och stödja deras egna initiativ för en hållbar situation i lägret. Exempelvis kommer vi dela ut getter så att familjerna själva kan börja producera mjölk och kött. För barnen kommer vi bland annat starta en sommarskola för att underlätta deras integration i skolorna lokalt i Niger till hösten.

Tillsammans med de som flytt och som nu ska bo i lägret Ayourou försöker vi alltså skapa förutsättningar för ett vettigt, värdigt liv. Då krävs det ibland att man helt släpper tankarna på det praktiska, även när det är överväldigande, och bara har roligt.

När jag kommer fram är det fest. Mitt besök sammanfaller med FNs internationella flyktingdag. Några står för underhållning. Bland annat ett tiotal män på kameler

När jag kommer fram till lägret ser jag att det är fest. Mitt besök sammanfaller med FNs internationella flyktingdag. Guvernören är där för att ge sitt stöd. Lokalbefolkningen har kommit för att delta i festen. Några står för underhållning. Bland annat ett tiotal män på kameler som gör en uppvisning. Basso, som jobbar på Plan Niger och reser med mig till lägret, förklarar att Plan bestämt att göra lite extra roligheter för barnen idag. Mina Plan-kollegor delar ut enkla presenter till flyktingbarnen. Kanske sånt vi brukar tycka är billigt och plastigt, små visselpipor, enkla solglasögon. Men barnen tycker det är kul. Och som sagt, man måste ha kul, även när man inte vet hur länge maten räcker. Idag är det musik, dans, och bra mat.

Kvinnor och barn med gula plastdunkar köar vid vattentanken.

Jag går iväg från festen. Vill gå runt och se de provisoriska bostäderna. Det är tält eller presenningar som spänts över väggar av grenar och kvistar. Det finns få träd. Nästan ingen skugga. Jag måste skyla mig under en bomullshandduk som jag virar runt huvet. Några soldater vilar vid sin pickup som är bestyckad med en grovkalibrig kulspruta. Nigers armé står för säkerheten här. Malis rebeller är trots allt inte så längt borta. Jag träffar på några män som håller på att bygga latriner. Några barn ropar och vinkar. Någon säger Bonjour Madame! när jag går förbi. Inte lätt att se skillnad med bomullsduken, kepsen, och solglasögonen. Det är kö borta vid vattentanken. Några kvinnor och barn med gula plastdunkar.  Annars är det ganska tomt bland tälten. De flesta har samlats vid festen.

Lägret. Det är tält eller presenningar som spänts över väggar av grenar och kvistar. Det finns få träd. Nästan ingen skugga.

Jag går upp mot en låg kulle för att kunna fotografera lägret. På andra sidan kullen sträcker den torra slätten ut sig oändligt. En ensam man har byggt sin hydda på sluttningen bort från lägret, ut mot slätten. Han ser ut att vara Touareg, ett nomadfolk. Jag skulle vilja fråga honom hur det är för en nomad att behöva söka säkerheten i ett läger. Men jag kan inte hans språk och han skakar på huvudet när jag undrar om han kan franska. Att döma av utrustningen han har framför sig är han skräddare, och det ser ut som om han har åtminstone några kunder. Det gläder mig att det finns en skräddare i flyktinglägret i Ayourou, på tal om värdighet.

Fredrik Karlsson i Ayourou, Niger.

Vill du bidra till Plans katastrofarbete i Sahel?

  • Sms:a KATASTROF till 72910 och bidra med 50 kr.
  • Sätt in ett bidrag på något av våra 90-konton: Pg 90 07 31-1 eller Bg 900-7311. Märk inbetalningen med ”Sahel”
  • Besök vår gåvoshop och ge 100 kronor.
  • Du kan också bidra till arbetet i Sahel genom att bli katastroffadder. Tack för ditt stöd!

Hungern sätter spår även hos dem som överlever

FREDRIK I NIGER Söndag. Jag sitter i mittpartiet i det tio sittplatser breda planet och försöker få en första glimt av Niger. Vi landar mitt på eftermiddagen, ändå är det inte särskilt ljust. Genom fönstren skymtar ett alldeles platt landskap med låga, glesa träd, i en dimma av damm. Sikten ser ut att vara några hundra meter. Dammet skymmer solen. Det stora Air France-planet taxar in och ställer sig vid en liten ankomstterminal. Man förstår direkt att Niamey är en huvudstad som inte tar emot så många flygresenärer. Men den lilla flygplatsen har en spänstig, nästan stöddig arkitektur. Den ser ut att vara byggd på sextiotalet och verkar liksom sträcka på sig och spana in i framtiden med en självklar tillförsikt. Jag hoppas att den bilden någon gång får bli en sann representant för sitt land. För tillfället är det tyvärr en hel del orosmoln i sikte.

I Niger skördar man en gång om året, i oktober. Det beror på att det bara kommer tillräckligt med regn under en enda period varje år, under det som är våra sommarmånader. Regnperioden 2011 var ovanligt torr, så skörden i oktober 2011 blev mycket dålig. Redan då kunde man förutse att många hushåll skulle få det svårt att få maten att räcka till nästa skörd, ett år senare. Sedan dess har varningarna växt, månad för månad. Och nu är bristen på mat en påtaglig verklighet för miljontals människor här. De får nu ransonera hårt, på ett sätt som för många är direkt livshotande. Hungern sätter spår även hos dem som överlever. Inte minst barn är känsliga för konsekvenser av en längre tids undernäring. Både den mentala och fysiska utvecklingen hotas. Läget blir än allvarligare av att tiotusentals flyktingar kommit över gränsen från Mali. De flyr undan oroligheter i Malis norra ökenområden till det relativa lugnet några mil in i Niger, men de kommer till områden som redan är hårt drabbat av matbristen.

Plan Sverige har fått pengar från Sida och från enskilda givare för att stödja de insatser som Plan Niger gör i den kris som landet genomgår. Jag är här för att se hur pengarna används och för att kanske kunna bidra till att mobilisera mer resurser från Sverige för de stora behoven.

Måndag kväll. Jag har nu varit här en arbetsdag och fått ett varmt välkomnande på Plan-kontoret. I morgon ska jag fortsätta träffa den personal som ansvarar för de humanitära insatserna. På onsdag åker vi till ett av de flyktingläger nära gränsen till Mali där Plan arbetar. Jag återkommer här på bloggen med mina intryck från det besöket.

God natt från Niamey

/Fredrik Karlsson, Katastrofsamordnare

 

Vill du bidra till Sahel? Ja, ta mig dit!

Hallå där Fredrik Karlsson…

Fredrik Karlsson. Foto: Sofia/Plan

Hallå där Fredrik Karlsson, Katastrofsamordnare, som är på plats i Niger.

Vad ska du göra där?
– Plan Sverige har nyligen tagit emot pengar, både från Sida och från allmänheten, för insatser i Niger. Anledningen är den matbrist som vårens svåra torka medfört. Situationen har förvärrats av att tiotusentals flyktingar kommit över gränsen från det konfliktdrabbade grannladet Mali. Plan Niger genomför nu insatser för att lindra nöd och rädda liv i den svårt drabbade västra delen av landet. Jag är här för att se hur de pengar som Plan Sverige förmedlat används på plats och för att lära mig mer om situationen och se hur Plan Sverige bäst kan bidra till insatserna.

Hur länge blir du där?
– I två veckor.

Hur känns det att vara på plats?
– Det känns allvarligt. Plans insatser i området handlar om människors överlevnad, så allvar är den dominerande känslan.

Vilka är dina förhoppningar med resan?
– Att förstå situationen i området bättre. Att få ett ansikte på de som jobbar med insatserna. I förlängningen är förhoppningen att kunna bidra till att Plan Sverige får in mer pengar till Sahel och till att pengarna gör mesta möjliga nytta.

Vad kommer du blogga om?
– Jag hoppas kunna dela med mig något litet av intryck och aha-upplevelser. Vad det blir får vi se helt enkelt.

Vill du bidra till Plans katastrofarbete i Sahel?

  • Sms:a KATASTROF till 72910 och bidra med 50 kr.
  • Sätt in ett bidrag på något av våra 90-konton: Pg 90 07 31-1 eller Bg 900-7311. Märk inbetalningen med ”Sahel”
  • Besök vår gåvoshop och ge 100 kronor.
  • Du kan också bidra till arbetet i Sahel genom att bli katastroffadder. Tack för ditt stöd!

/Sofia Carlberg

Vad skulle få dig att sälja din sista kyckling?

Hawas kyckling. Foto: Plan

I Niger kallas tiden mellan april och november ”den hungriga säsongen” och antalet barn som är undernärda brukar öka i omfattning. I år är situationen värre än vanligt redan nu, många familjer har bara mat för någon månad till. I regeringens nationella undersökning framkommer att 34,9 % av alla hushåll inte har säker tillgång till mat och de flesta saknar besparingar att ta till.

I byn Bossey Bongou bor Hawa, en kvinna som kämpar för att få mat för dagen. Eftersom det regnat så lite och grödorna dessutom attackerats av gräshoppor räcker inte maten till nästa skörd. Hennes man har gått till stan för att leta arbete och kvar är Hawa med familjen. Den säck med hirs och majs som han lämnade är nu slut och Hawa har bestämt sig för att sälja sin sista kyckling. Vandringen till marknaden är en mil och Hawa går med sin kyckling i handen och sin yngsta dotter på ryggen. Vad skulle du göra om du var Hawa? Sälja din sista kyckling? Finns det något alternativ?

Plan arbetar i Niger med stöd till familjer som riskerar hunger och undernäring. Stödet består både av mat i skolor och intensiv behandling av undernärda barn samt av långsiktiga åtgärder som hjälp med grönsaksodlingar och bevattningsprojekt. Små insatser kan rädda liv både genom att förebygga kriser och minska dess effekter på barn som är extra känsliga för näringsbrist.

Vill du veta mer om hur Plan förebygger katastrofer, följ vår kampanjsida på facebook.com/stodbarnarbete.

/Julia Daniels