Alla ensamkommande barn får stöd i flyktinglägret

Kibondo. Solidariteten mellan människor som förlorat allt och lever i den yttersta misär upphör inte att förundra. Jeanine, 30, förlorade sin man i konflikten i Burundi förra året. Yvonne, 15, förlorade sina föräldrar i samma konflikt för 12 år sedan. Hon är en av Burundis tusentals föräldralösa barn som behöver en fosterfamilj. Jeanine har antagit rollen som fostermamma trots att hon redan ansvarar för en egen dotter och sin syster som är blind.
– Vi flydde tillsammans och tar hand om varandra, säger Jeanine.
– Jag vill att mitt fosterbarn ska känna sig som min egen dotter. Jag försöker ta hand om henne så gott jag kan med de små medel jag har.

Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

De fyra kvinnorna och flickorna kom hit till flyktinglägret Nduta för ett år sedan. De bor i ett smutsigt tält med plastmattor, tunna madrasser och filtar på golvet. Det är olidligt varmt där inne mitt på dagen, men kallt på natten.

Plan International har ansvaret för de ensamkommande barnen flyktinglägren Nduta och Mtendeli. Så fort ett barn registreras som ensamkommande görs en utredning om det finns andra släktingar eller grannar i lägret som barnet kan bo med. I annat fall finns fosterfamiljer stand-by som Plan har utrett och utbildat tidigare. Vi matchar ihop barnen med familjer som har barn i lämpliga åldrar. Fosterfamiljerna får stöd med extra skolmaterial och matransoner. Plans socialarbetare följer upp varje fosterbarn för att se hur hen har det och det finns möjlighet att byta om barnet eller fosterföräldrarna önskar.

Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Att vara på flykt från krig och ha lämnat sitt eget hem och allt man äger, inte veta om man någonsin kommer kunna komma tillbaka – och ändå ställa upp att ta emot någon annans barn som är i behov av skydd. Det är stort.

Jeanine känner ett stort ansvar för Yvonne och medger att det är svårt ibland.
– Jag känner mig ledsen när jag inte kan ge henne allt hon behöver. Till exempel kläder eller skolböcker, men jag har inte råd.

Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. "Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma." Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. ”Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma.” Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Hur ser hon på Yvonnes framtid?
– Jag vill skydda henne från att råka ut för något här i lägret. Jag varnar henne för att låta sig luras av pojkars lögner, hon kan råka illa ut och bli gravid.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Plans ungdomsvolontärer Julienne och Rubin är med och skapar positiv förändring i lägret

Nduta, Kibondo. Det är söndag morgon i flyktinglägret Nduta och människor går i stora klungor längs vägen, klädda i sina bästa kläder på väg till kyrkan. Många kvinnor har färgsprakande klänningar med matchande schalar draperade i håret. Vi är på väg hem till Rubin och Julienne, två av Plan Internationals ungdomsvolontärer som sprider kunskap till andra unga om vikten av att gå i skolan i lägret. Dessutom informerar de om frågor om hygien, menstruation, hiv och barnäktenskap.

Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Julienne är 16 år och flydde ensam till Tanzania i oktober 2015. Båda hennes föräldrar är döda.
– Jag fick en fosterfamilj när jag kom hit till Nduta. Det var så jag fick kontakt med Plan. Jag utbildade mig till ungdomsrådgivare för att jag vill försöka förändra livet för unga här i lägret, säger Julienne.

Hennes kollega, Rubin 17 år, är också fosterbarn. Hans föräldrar dog när han var 7 år och han har blivit omhändertagen av grannar sedan dess. Min pappa var utbildad och arbetade som läkare. Vi levde ett gott liv eftersom han tjänade bra. Människor blev avundsjuka. En dag stormade folk in i vårt hus och mördade både min pappa och mamma, säger Rubin.

Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Vi tar rygg på de här två fantastiska ungdomarna när de ska på uppdrag i lägret. Vi kör till den zon där de brukar arbeta och de går snabbt runt och samlar ihop folk. Julienne börjar tala om hur viktigt det är att föräldrarna skickar sina barn till skolan. Hon må vara en späd 16-åring, men när hon talar inför de femtiotal barn och vuxna som samlats är rösten stark och säker.

En äldre man ställer en motfråga. Han undrar hur han ska kunna skicka sina barn till skolan när de bara har ett ombyte med kläder? De kan inte tvätta kläderna för då måste barnen gå nakna och han vill inte skicka barnen till skolan med smutsiga och trasiga kläder. Flera föräldrar stämmer in, bristen på kläder är det största hindret för att barnen inte går i skolan, enligt dem. Deras röster är upprörda.

Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Men Juliette och Rubin backar inte. De står lugnt kvar och Julienne svarar att det är svårt men att de måste låta barnen gå i skolan i alla fall. Sedan kommer de till de känsliga frågorna om barnäktenskap och hur flickor ska sköta sin hygien vid mens. Bristen på mensskydd och toaletter på skolorna är en av anledningarna till att så få tonårsflickor går i skolan i flyktinglägren.

– Dessutom är det så många flickor som gifts bort eller blir gravida alldeles för tidigt. Det måste vi ändra på och vi märker att vårt arbete har effekt, säger Julienne efteråt.
Hon är nöjd med sessionen. Som ungdomsrådgivarna är de själva med och försöker skapa en positiv förändring i lägret. Det skapar engagemang och mening i en tillvaro som annars är svår och frustrerande. 25 000 unga mellan 15-24 år bor i Nduta. Bara några procent av dem går i skolan eller arbetar.

Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

– Tonåren är en svår period, säger Rubin. Jag trivs inte i lägret eller i familjen jag bor med. Det känns som om de inte tycker om mig. Men det ger mig styrka att jobba som ungdomsrådgivare för jag gillar att dela min kunskap med andra.

Att se så engagerade ungdomar stå och tala inför en stor grupp vuxna och barn gjorde Molly Nutley och oss alla otroligt imponerade. Det krävs stort mod och självförtroende. Något som många unga burundier på flykt uppenbarligen har.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Läs mer om Plan International och Musikhjälpen 2016 här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Burundi – en glömd katastrof

Molly Nutley landar i Tanzania för Musikhjälpen 2016 tillsammans med personal från Plan International
Molly Nutley landar i Kigoma, Tanzania. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Kibondo, 12 december Vi har rest i två dygn för att ta oss till Tanzanias nordvästra hörn, på gränsen till Burundi. Plan International har i år fått äran att stå värd för Musikhjälpens reportageresa som i år ska skildra barn i krig och deras rätt att gå i skolan. Med på resan är skådespelaren Molly Nutley, SVT:s fotograf Andreas Rydbacken och producenten Maria Boklund. De ska rapportera om en av världens glömda katastrofer – konflikten i Burundi och flyktingströmmarna därifrån.

Plan-International-staff
Plans chaufför Hamis och pressansvarige Makassy. Fantastiskt teamwork för att göra Musikhjälpens reportage möjliga.  Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Från den lilla flygplatsen i Kigoma hoppar vi in i en minibuss och kör fem timmar norrut på skumpiga, kopparfärgade sandvägar genom ett vidsträckt böljande landskap. Det är regnperiod och grönskan omsluter vägen på båda sidor med palmer och bambuträd. Långt bort i horisonten syns höga bergskedjor. Det är andlöst vackert och väldigt glesbefolkat. Vi når vår bas, hotellet i Kibondo, i skymningen.

Bara tio mil härifrån pågår ett krig. En humanitär kris som får väldigt lite uppmärksamhet i media. Konflikten i Burundi blossade upp på våren 2015 och sedan dess har 300 000 människor flytt över gränsen, varav 200 000 hit till Tanzania. Inne i Burundi är fyra miljoner på flykt från sina hem och över en miljon är i behov av humanitär hjälp. Det råder svält på flera håll eftersom människor inte har kunnat sköta sitt jordbruk det senaste året. 60 procent av dem som kommer till flyktinglägren är barn och ungdomar.

Molly Nutley vid burundiska gränsen
Molly Nutley vid gränsen till Burundi. Bara 10 mil bort pågår ett krig. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Första dagen åker vi till den burundiska gränsen. En oansenlig skylt mitt ute på savannen meddelar att här börjar Burundi. Molly spelar in en speaker när hon tar ett steg över till andra sidan och konstaterar att det känns läskigt att veta att det pågår ett krig där borta bakom bergen. 300 människor kommer över gränsen varje dag. De flesta har vandrat till fots i flera dagar.

På transitcentret en bit därifrån möter vi Sinarinzi Siwalisi, 30 och hennes man Kadomba Yoweli, 69 med sönerna Japheti, 8 och Emmanuel, 4 år. De har vandrat i flera dagar för att ta sig i säkerhet. Molly Nutley intervjuar dem och frågar vad det var som fick dem att bestämma sig att fly.

Molly Nutley intervjuar Sinarinzi Siwalisi och hennes man Kadomba Yoweli som flytt från Burundi
Molly Nutley intervjuar Sinarinzi Siwalisi och hennes man Kadomba Yoweli som flytt från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

”Vår äldsta son blev dödad av rebellstyrkor. Då vågade vi inte vara kvar längre”, säger pappan.

De bestämde sig för att fly – för andra gången i deras liv. Han berättar att familjen flydde till Tanzania under den förra krisen för 15 år sedan. De är trötta och sorgsna men lättade att vara i säkerhet.

Nu väntar de tillsammans med ett hundratal andra nyanlända under ett stort tak av presenning på att bli hämtade i buss till det stora flyktinglägret Nduta en dryg timme bort. Eftersom Burundi är ett land som har befunnit sig i konflikt fram och tillbaka i decennier är det många barn som fått sin skolgång avbruten flera gånger. Andra, som den här familjens pojkar, har aldrig ens gått i skolan. Att det finns skolor i flyktinglägren betyder allt för att ge dessa barn – och deras föräldrar – hopp om en ny framtid.

Paret säger till Molly: ”Vi hoppas att våra söner får börja i skolan så fort vi kommer till lägret.”

/Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige