Tills vi möts igen!

CECILIA I FILIPPINERNA Då har dagen kommit, dagen då jag lämnar Filippinerna.Detta är också dagen för mitt sista blogginlägg för den här gången.

Innan jag lämnade Mindoro hade vi en avskedsmiddag för mig, eller despedida som det kallas här. Det blev tårfylld stämning när de sjöng ”remember me this way” till mig. De är verkligen världens sötaste kollegor 🙂 Kommer att sakna alla glädjespridare!

Sedan åkte jag igenom hela Occidental Mindoro för sista gången och Mindoro sa hej då genom att låta oss vänta vid ett sista vägarbete haha. Men sedan fick jag se ännu en vacker solnedgång ifrån färjan.

Vi var inte färdiga med avskeden där. Här är jag på en sista middag med mina kollegor ifrån Manila. De var så gulliga och hade köpt en traditionell handbroderad blus till mig. Den var så vacker så nu måste jag bli bjuden på någon väldigt fin tillställning så att jag kan använda den.

Den här bilden från mitt sista fältbesök får avsluta det hela. För några dagar sedan besökte jag ön Leyte och Plans projekt för att minska riskerna inför naturkatastrofer. Jag träffade lärare, skolsköterska och elever som alla fått utbildning ifrån Plan i bland annat första hjälpen. Innan dagen var slut samlades vi alla för en gruppbild 🙂

Självklart är det sorgligt att behöva åka härifrån, men bara en kort stund sedan tar all glädje över. Det går inte att vara ledsen med all den här glädjen, engagemanget och kärleken runt omkring sig. Är så imponerad över mina kollegor här och alla de resultat som uppnåtts och uppnås i och med Plans projekt. Allt som jag fått uppleva och ta del av är helt fantastiskt och att säga att det är ett minne för livet känns som ett understatement. Filippinerna och alla underbara människor har verkligen gått rakt in i mitt hjärta. Jag har sugit åt mig positiv energi i massor som jag tar med mig hem och sprider vidare 🙂 Jag kommer definitivt att återvända så fort jag får chansen. Jag tipsar också er alla att göra detsamma, Filippinerna är ett fantastiskt vackert land och det finns verkligen något för alla.
Så det här är inte farväl utan tills vi möts igen!

//Cecilia Karlén

Om ni vill stödja projekten här på Mindoro, och liknande projekt i Thailand, Laos och Pakistan, så är det minoritetsfadder som gäller! Klicka på den här länken för att bli fadder http://plansverige.org/bli-minoritetsfadder från bara 100 kr per månad.

Ni kan ge en engångsgåva som ger ett barn ett födelsebevis. Klicka på den här länken för att komma till Plan Sveriges gåvoshop http://plansverige.org/shop#

Tack för ert stöd!

Är det brant? Nej då, inte alls…

CECILIA I FILIPPINERNA Så gick konversationen vid middagen för några dagar sedan. Dagen därpå skulle vi besöka byn Balugo och vandra till en vattenkälla i närheten. Vi skulle vandra ungefär 2,5 km men bara på slät mark sades det – oh boy was I in for a treat. Eftersom vi skulle vandra så långt valde jag ändå att ta mina gympaskor framför flip flopsen och jag tog shorts, beslut som skulle visa sig mycket värdefulla ju längre dagen gick.

Vi började i alla fall med frukost på ett ställe som vi stannat till vid dagen innan för att ta en eftermiddagsfika. Vi skojade lite om ziplinen som de hade där och nu på morgonen så bestämde vi oss för att vi behövde lite äventyr.  Haha lite visste vi då om det vi skulle få uppleva sedan. Vandringen började som utlovat på slät mark. När de höga bergen började närma sig började jag ana lite oråd men tänkte att källan nog ligger precis vid foten av bergen. Knappt hann jag avsluta den tanken innan Edson, som är CDF (Community Developement Facilitator) i området, pekar mot ett av bergen och säger att det är där källan är. Min självklara följdfråga blir ju så klart ”men det skulle ju inte vara brant?” Han skrattar lite som svar men säger att det inte kommer vara så brant men stenigt och vi kommer att behöva gå över en ström/flod.
Ja, tydligen har vi vääääldigt olika uppfattning om vad som är brant. Redan här tyckte jag att det var ordentligt brant och det var inte det lättaste att klättra på stenar som ibland inte alls satt fast. Dessutom rann vattnet mitt i och det var halt på sina ställen. Det blev till och med så brant att vi var tvungna att klättra en del. Det bara fortsatte uppåt och uppåt – jag undrade hur det här skulle sluta.

           Sen stannade vi en stund och en av mangyanerna går rakt in i buskaget vid sidan och börjar hugga med sin machete – jaha så det är fortsättningen! Nu säger Edson att det kan bli lite brant. Alltså lite brant?! Tänk er att klättra uppför en störtloppsbacke och ni går mitt i en vattenström med hala stenar och bara långt gräs runtomkring att hålla er i. Men otroligt nog, smidig som ett kassaskåp, lyckades man ta sig hela vägen fram till källan. Utsikten vi fick som betalning var dock värt allt besvär, helt magnifik 🙂 Vattenkällan visade sig också lyckligtvis vara värd besväret, trycket var bra och den skulle gå att använda trots att bygget av ett vattensystem så högt upp skulle bli kostsamt.
Som jag berättat i förra blogginlägget är stammen Alangan lite speciella.Det fick vi verkligen erfara idag. När vi kommer tillbaka till byn så frågar vi om en andra källa som de pratat om tidigare. Då visar det sig att den låg längs vägen som vi just vandrat men de sa inget om den då. Edgar, Edson och Rodel får ge sig tillbaks för att titta på den också. När de kommer tillbaka skrattar dem, den källan låg kanske hälften så långt bort som den vi gick till och den var mycket bättre och med ett starkare tryck. Hade de bara berättat om den först så hade vi inte behövt klättra hela vägen upp för att se den första källan, haha!

//Cecilia Karlén

På besök hos Alanganstammen

CECILIA I FILIPPINERNA Alanganstammen är en av de sju mangyanstammar som Plan samarbetar med här på Occidental Mindoro. Under förra veckan besökte vi sex byar som tillhör Alanganstammen och jag har lärt mig mer om dem och förstått att de är lite annorlunda.

Jämfört med de andra stammarna är Alangan de som varit mest emot att få stöd utifrån vilket har lett till att deras utbildningsnivå är mycket låg och många saknar födelsebevis. De har tyvärr haft många dåliga erfarenheter av tidigare samröre med befolkningen på låglandet. Deras förtroende för de lokala makthavarna är mycket låg och så fort tex en födelseregistreringskampanj sker med provinsregeringen så vill inte Alanganstammen delta.

Till följd av detta har den lokala personalen initialt fått arbeta mycket för att bygga ett förtroende mellan Alangan och Plan, vilket är en förutsättning för att projekten ska kunna drivas överhuvudtaget.Flickorna gifter sig när de är mycket unga, så unga som 12 år. Dock är det problemet inte bara något som berör flickorna, även pojkarna gifter sig i mycket ung ålder från när de är ungefär 14-15 år. Det finns en tro inom stammen att de måste föröka sig, och det snabbt. De måste tillsammans skydda sin odlingsbara mark från låglandsbefolkningen. Spädbarnsdödligheten är hög och medellivslängden är låg, andra faktorer som gör att den ständiga pressen finns på de mycket unga pojkarna och flickorna att skaffa barn. Inom Alanganstammen, och de andra mangyanstammarna, är det kvinnorna som bär den stora bördan. Det är dem som samlar och lagar all mat. De tar hand om hushåll och barn och har mycket lite inflytande över besluten som tas i byn. Om ni har läst boken Grottbjörnens folk så kan jag säga att det i princip är på samma sätt i de här byarna vad gäller uppdelningen mellan kvinnor och män, väldigt förlegat med andra ord.

Själva namnet Alangan kommer ifrån tagalogens alangani som betyder inte säker eller tveksam. Det är något som Plan också fått erfara. Ibland när man haft möten med lokalbefolkningen har det varit svårt att komma fram till beslut. I andra fall när man tagit beslut och kommer på besök en tid därefter så är det ingen som vill kännas vid att ett beslut togs vid det senaste mötet.

Stora delar av stammen bor fortfarande högt uppe i bergen utan någon som helst kontakt med omvärlden. Många av dem lever också som nomader. Där lever de i ”storfamiljer” som tillsammans delar en stor hydda och man gör allt tillsammans som att samla och laga mat. De är rädda att deras traditionella levnadssätt ska påverkas negativt vid kontakt med låglandsbefolkningen. Det är ju något som man verkligen kan förstå. Om det är något man kan säga om oss i ”världen utanför” så har vi ju inte varit speciellt bra på att ta hand om varandra…

Eftersom stora delar av stammen bor isolerade så är det också dem som i störst utsträckning har kvar sin ursprungliga kultur och religion. De mangyanbyar som ligger på låglandet eller inte alltför långt ifrån har sedan länge besökts av missionärer och de flesta stammarna är nu därför kristna.

Det har varit kul att se att projekten har börjat ta fart i de här byarna, det finns ju som sagt väldigt mycket att arbeta för att förändra. Det märks att befolkningen nu har förtroende för Plan och att de är fast beslutna att driva sin utveckling framåt!

//Cecilia Karlén

En dag i terrängens tecken

Oj, oj vilken dag! Vi har varit på besök hos mangyanstammen Alangan och deras by Dapdap. Det har varit ett äventyr från början till slut och det hela började med bilfärden….Som tur är har Plan ordentliga bilar som klarar av den här typen av terräng och kan ta sig fram på ”vägarna”. En väldigt skumpig färd så det gällde att hålla i sig 🙂 Man förstår verkligen hur isolerad byn blir under regnsäsongen när i princip hela området som vi körde över nu är en enda stor flod.Väl framme i Dapdap tittade vi på lärocentret som byggts med stöd från Plan. Även läraren här betalas av Plan och eleverna har fått skolmaterial. Vi tittade också på den vattentank som använts innan, men källan som försåg tanken med vatten hade torkat ut. Därför skulle vi nu ta en titt på den andra vattenkällan som fanns i närheten och undersöka om den duger för att förse byn med rinnande vatten igen. Vandringen i sig var inte så jobbig eftersom det inte var brant. Men efter ett tag såg man knappt stigen och man fastnade ideligen i diverse växter. Det var verkligen helt igenväxt och våra vägvisare fick gå före och hugga sig fram med machete.När vi kommit fram till källan skulle vattentrycket mätas. Vi klockade hur lång tid det tog att fylla upp hinken och kunde på så sätt räkna ut hur många liter som rinner ut per minut. Rodel, vår ”technical officer”, räknade ut att källan enkelt skulle kunna ge de 200 familjerna i området tillgång till rinnande vatten och det skulle även räcka för att bevattna risfälten och deras andra odlingar. Positiva besked! 🙂 På vägen tillbaks råkade jag utför en ”olycka i arbetet” hehe. Överallt stack det fram torkade bambukvistar och vissa var vassa vilket min arm fick erfara. Men som den svenska viking man är var det ju så klart ingen fara, en liten skråma klarar man ju av 😉 Redan dagen efter hade det nästan läkt, undrar om det var lövet som de baddade på såret som hade sådana läkande krafter?Väl tillbaka i byn var det dags för möte. Rodel ritade för att visa lokalinvånarna var källan finns och vart vattentanken kommer att placeras. Alla fick sedan chans att ställa frågor. Trots att det bara är män som är ledare i den här byn var det ändå många av kvinnorna som ställde frågor och var engagerade, det kändes positivt. När nya råd startas inom projekten ex lärar- och föräldraråd eller liknande så förespråkar Plan att kvinnor ska sitta med i dessa råd, vilket har gett bra resultat. Jag hoppas att det kan leda till fler kvinnliga byledare så småningom.

Mötet avslutades med att byledarna kom fram till att de var positiva till det nya föreslagna vattensystemet och ville att förberedelserna skulle fortgå. Med tanke på hur snabbt allting går här i Filippinerna har nog Dapdap rinnande vatten inom några månader!

//Cecilia Karlén

 

200 amerikanska ballader senare…

Äntligen är vi hemma i San Jose igen! Vi har spenderat tre hela dagar i fält och hunnit besöka sex partnersamhällen. Syftet var att dels inspektera några nya skolbyggnader och undersöka möjligheten att bygga vattensystem i några av byarna.

Vår kära chaufför Welmar har en förkärlek till ballader, specifikt den melankoliska varianten. Han har en MP3-skiva med ungefär 200 ballader som har spelats ideligen under de här dagarna. Så de var en fröjd för öronen att komma hem igen haha. Tur att vi fått uppleva så mycket glädje under de här dagarna, annars kunde man lätt ha blivit deprimerad av all olycklig kärlek som skär som en kniv igenom hjärtat 🙂

Den första dagen begav vi oss till norra Mindoro och området Paluan.

Här inspekterade vi den nya skolan i byn Alipaoy som blev klar i februari. Ovan ser ni den gamla skolan som verkligen ser ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst, så den nya skolbyggnaden kom inte en dag försent. När sommarlovet är slut i juni kommer möblerna att flyttas till den nya byggnaden och eleverna får en bra start på den nya terminen 🙂 Dock upptäckte vi några konstruktionsfel på dörren till skolan och på taket men det kommer hinnas åtgärdas innan lovet är slut.I Alipaoy hade byborna redan grävt en brunn och installerat en pump men vattnet hade nu sinat. Den andra vattenkällan som låg nära deras odlingar längs berget hade också börjat sina. Min kollega Rodel noterade att det såg väldigt kalt ut där och de berättade då att de huggit ner träd runt odlingarna. De förstod inte att träden binder vattnet i jorden, så det har förmodligen orsakat att den källan nu nästan är uttorkad också. Så tyvärr inga positiva besked den här dagen men Plans personal kommer återkomma vid ett senare tillfälle för att leta efter andra vattenkällor i närheten.  Men dagen var inte slut där, nej då nej då, två till byar skulle vi hinna med. Här ser ni den nya skolbyggnaden i byn Mamara (ja, en till by med samma namn) och den var i perfekt skick!

Sista besöket för dagen gjorde vi i byn Apnikan. De har redan en brunn men det är inte bara familjerna som bor i Apnikan som använder den utan även andra ifrån närliggande byar så den räcker inte till. Därför ska en ny brunn byggas bredvid lärocentret. Lärocentret har byggts med stöd från Plan och Plan betalar även lön till lärarinnan.

Plan har även andra projekt i alla de här tre byarna. Hälsoundersökningar görs i alla 51 partnersamhällen varje år och i samband med dem födelseregistrerar man också de nyfödda barnen. Skolmaterial har delats ut till eleverna och lärarna har fått utbildning i barns rättigheter och positiv disciplin.

Mera bloggposter kommer om de andra två dagarna inom kort!

//Cecilia Karlén

EU:s stöd bidrar till ökade försörjningsmöjligheter

Förra veckan besöktes vi av en kollega ifrån Plan UK. Hon var här för att följa upp de projekt som EU stödjer här på Occidental Mindoro. Plan UK har fått bidrag till de här projekten från EU och det är därför de som är ansvariga för uppföljningen. EU stödjer projekt för att öka försörjningsmöjligheterna i 178 Mangyansamhällen.

När de skulle besöka byn Canabang fick jag möjligheten att följa med och lära mig mer om projekten. Det tog ungefär en timme med bil ifrån San Jose till Canabang.

Först tog vi en snabb titt på skolan. Den är inte byggd av Plan men Plan har försett eleverna här med skolmaterial. Just nu är det sommarlov så skolorna runtom i landet är stängda fram till början av juni. Projektet syftar till att öka lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. En av byns ledare berättar här för oss om projektet. Till en början gjordes undersökningar av vilka grödor som finns i byn och vilka produkter som de skulle kunna producera själva för försäljning. Därefter byggdes det sk produktionshuset där de tillsammans tar hand om skörden och förfinar råvarorna. Självklart var det väldigt positivt att de kunnat öka sina inkomster men tack vare projektet har de lärt sig att arbeta tillsammans på ett nytt sätt. De inte bara odlar och skördar tillsammans – de producerar, sätter upp mål och sammanställer försäljningssiffrorna också. Byledaren berättade att sammanhållningen i byn har förbättrats väldigt mycket och det har gett många positiva sidoeffekter.

Ovan ser ni en karta över de produkter som de producerar och målet för försäljning per månad. Vi fick prova på deras sylt som är gjord av bäret dohat. Det var första gången jag såg och smakade bäret och ingen kunde komma på någon engelsk översättning. Men smaken påminde lite om körsbär.

Sedan var det dags för lite vandring, ungefär en kvart, för att titta på bevattningssystemet som kunnat byggas tack vare projektet.

Vattnet rinner sedan i små bäckar längs risfälten och vidare ut på fälten. Som ni säkert vet krävs det mycket vatten för att odla ris och därför är bevattningssystemet otroligt viktigt för att få en rik skörd. Dagen avslutades med lite basket 🙂 Här ser ni Marien, som arbetar för en av Plans partnerorganisationer, i full färd med att sätta en tvåpoängare!

//Cecilia Karlén

Inspirerande vecka i Bangkok

Förra veckan spenderade jag i Bangkok för att delta i Plan Asiens ”Building Relations Network” möte. Deltagare ifrån alla Plans programländer i Asien utom Pakistan deltog och även några kollegor ifrån insamlingsländerna. Mötet hålls för att, som namnet avslöjar, bygga relationer och för att diskutera ämnen rörande sponsorship (fadderskap) som är aktuellt i Asien och internationellt. Jag presenterade vår resa och vi pratade mycket om minoritetsfadderskapet under mötet. Vi vill få fler insamlingsländer att bidra till projekten. Vi arbetade i grupp mycket under mötet och allt skrevs ner på papper som vi satte upp och presenterade för resten av deltagarna. Under mötet fick vi ta del av flera presentationer som handlade om dels hur insamlingsländerna arbetar och vilket deras fokus är. Även våra kollegor ifrån programländerna hade presentationer, här ser vi Yatie ifrån Indonesien som berättar om deras satsning för att födelseregistrera barn som bor i urbana stadsmiljöer. En av kvällarna hade vi en gemensam middag och parallellt med vårt möte pågick ett möte för ”Child protection” och deltagarna därifrån var också med på middagen. Det pågick även ett tredje möte i Bangkok som var en workshop för logistik under katastrofsituationer. Så många Plankollegor har det aldrig varit i samma stad tidigare 🙂 Här ser ni två damer med ruter i! Både Munira ifrån Indien och Neeta ifrån Nepal har arbetat för Plan i över 30 år!! De började arbeta på ett av fältkontoren i landet och har sedan arbetat sig upp och de är nu Sponsorship managers på respektive landskontor. Otroligt inspirerande att träffa dem och höra deras berättelser 🙂Sista dagen var det filminspelning på g i lunchrestaurangen så vi blev skickade högst upp i byggnaden till deras 43:e våning. Helt otrolig utsikt över Bangkok!

Här ser ni hela glada gänget som deltog på mötet! Det var fantastiskt att vara med på det här mötet, självklart för allt intressant som diskuterades, men främst för att jag fick möjlighet att träffa kollegor som jag mailat med i flera år. Det är så kul att få ett ansikte till mailen och av erfarenhet vet jag att den redan bra arbetsrelationen verkligen utvecklas och blir så mycket bättre efter att man setts. Ser fram emot att komma tillbaka till mitt jobb som handläggare för Asien och arbeta med alla engagerade kollegor snart igen 🙂

Nu är jag tillbaka i San Jose igen och imorgon påbörjar jag den sista månaden här i Filippinerna. Det går alldeles för snabbt, så nu gäller det att ta vara på tiden!

//Cecilia Karlén

Allting har sitt slut…

… så även fadderresan. På grund av diverse internetproblem har detta inlägg dröjt lite längre än tänkt men here we go!

I söndags hade vi ett uppsamlingsmöte tillsammans med alla resenärer och representanter från Plan Occidental Mindoro, Filippinerna och Asiens regionalkontor. Alla faddrarna var överlag väldigt nöjda med resan och det de har upplevt 🙂 Vi fick också bra feedback som att alltid ha en introduktion varje morgon om byn vi ska besöka. Några av faddrarna hade också noterat att tandhälsan i byarna verkligen behövde förbättras och det var något som min kollega Naty skulle titta vidare på. Efter mötet var det dags att påbörja vår färd tillbaka mot Manila. Vi åkte med bilen till den östra delen av ön, Oriental Mindoro. Oriental är den rikare provinsen av de två och det märks inte minst på vägen, här är nämligen majoriteten av huvudvägen cementerad. Men som ni ser pågår det även här lite vägarbeten på sina ställen. I Manila var det dags för den sista måltiden tillsammans, middag på Barbara´s i Intramuros. Intramuros kallar man den gamla delen av Manila som under kolonialtiden omringades av en mur för att skydda mot inkräktare. Många av husen här är byggda i gammal europeisk stil, vilket man kan se på fasaden till restaurangen. Kvällen bjöd på underhållning i traditionell filippinsk anda. Vi tyckte att det mesta kändes väldigt spanskt, vilket inte är så konstigt med tanke på att Filippinerna varit en spansk koloni. Sedan fick även gästerna pröva på och Marianna provade en traditionell filippinsk dans. De två pålarna slås ihop så det gäller att hålla takten så att man inte fastnar med foten mellan dem. Jag har insett att jag missat några fina foton i mina tidigare inlägg så här kommer dem. Ovan ser ni ett gäng killar i Balani som spelar basket med en av bollarna som faddrarna hade med sig 🙂Som jag berättat i tidigare inlägg är mangyansamhället Ibanag unikt eftersom de är en av få samhällen där en kvinna är en av byledarna. Här är hon! Dagen till ära hade hon klätt sig så vackert i traditionella kläder och smycken.Någon som känner igen denna man? Vill ni ger er på en gissning? Detta är Fausto! När Agneta Sjödin besökte mangyanerna 2007 så var det just Faustos by som hon besökte, och Fausto är även med i det reportage som spelades in då. Vi träffade Fausto under familjedagen i Poypoy och här håller han ett tal där han bland annat sa att han var väldigt glad över samarbetet med och stödet från Plan.

Fadderresan har verkligen varit toppen! Vi som arrangerat den och faddrarna var överens om att resans längd och antalet projektbesök varit precis lagom. Självklart har vi jobbat hårt för att resan skulle bli så bra som möjligt men utan alla härliga, glada, tålmodiga och fantastiska faddrar hade resan aldrig blivit såhär lyckad. Kändes helt klart tråkigt att ta farväl av allihopa men den positiva stämningen som funnits under alla de här tio dagarna som vi rest tillsammans kommer jag behålla länge. Nu är det dokumentering av denna resa som gäller så att vi lär oss för framtida resor. Vad gäller minoritetsprojekten så är nästa resa tänkt att bli en kombination där både projekten i Thailand och Laos besöks under samma resa.

Men först är det semester som gäller nu, börjar med att ta med min pappa på lite äventyr och sen kommer min syster och hälsar på över påsk 🙂 Kommer ett blogginlägg senare med lite semesternytt.

//Cecilia Karlén

Sista projektbesöket

Tiden går fort när man har roligt. Redan är vi framme vid det sista besöket hos mangyanerna. Denna gång vandrade vi till Ibanag i nära en timme, lyckligtvis är vägen dit inte brant vilket gjorde det hela mycket lättare. Efter ungefär tio minuter stannade vi till i byn Naibuan, ett av Plans partnersamhällen. Där fick vi halsband som var gjorda av bananfrön och vi åt vår frukost. När jag var där för några veckor sedan pratade vi om var den nya skolbyggnaden skulle stå. Saker och ting går snabbt här – nu när vi kom var den nya byggnaden nästan färdig!

Efter frukosten fortsatte vi vår vandring mot Ibanag. Till en början var det klarblå himmel och sol och det var väldigt varmt trots att vi startat tidigt på morgonen. Hela vägen blev vi ackompanjerade av gitarrspel och sång till och från 🙂

Väl framme i Ibanag bjöds vi på en teaterföreställning och vi fick mer smycken, jättefina färgglada armband av små pärlor som de gjort åt oss. Sedan fick vi träffa en av de äldsta invånarna i Ibanag. En otroligt härlig karaktär som kom fram och kramade oss allihop. Någon som noterat nyckelbandet? Jodå, mycket riktigt där står det facebook särskrivet. Utvecklingen går framåt även här haha 😉 Min kollega Emer berättar om Plans olika projekt i Ibanag. Plan har gett byn några vattenbufflar som hjälper familjerna i jordbruket. När en ny vattenbuffel föds ges den vidare till en annan familj, ungefär som det lyckade projektet med getter som Plan bedrivit i Uganda. Utbildning i jordbruksteknik och jordbruksmaterial har även gets till invånarna. Hälsokontroller genomförs årligen och mediciner delas ut. De barn som är undernärda har fått extra näringsrik kost under året. Ibanag är ett samhälle där hushållen är väldigt utspridda. De flesta barnen måste hjälpa familjen med jordbruket och har inte möjlighet att gå i skolan varje dag. I Ibanag har Plan byggt ett lärocenter och här bedrivs icke-formell utbildning. Där anpassas utbildningen efter barnen, och även de vuxna, och barnen förbereds för att så småningom kunna börja i den formella skolan. Vi besökte lärocentret där vi fick vara med på en lektion. Cecilia från Sverige deltog också och försöker här lista ut vad siffran sex heter på mangyanernas egna dialekt. Faddrarna hade tagit med sig massa gåvor ifrån Sverige som vi gav till skolan och det var mycket uppskattat. Frisbee var något helt nytt för mangyanerna så vi fick demonstrera hur man gör. Mia från Finland är väldigt berest och har provat att rida på många djur, men vattenbuffel hade hon inte provat innan. Nu kan hon äntligen pricka av det på sin lista!Innan vi började vandringen tillbaka samlades nästan hela gruppen för en bild.

Vilken tur det är att man reser med så härliga människor. Efter att vi gått några hundra meter från byn öppnade sig hela himlen och ett skyfall vräkte ner över oss. Det blev lerigt, väldigt halt och stigarna vi skulle gå på blev till små åar istället. Men jag tror inte någonting kan rubba glädjen hos de här människorna, vi skrattade och log hela vägen tillbaks. När vi sedan satte oss i bussen helt genomvåta skrattade alla och pratade om det positiva ”ja, nu vart det ju inte så varmt i alla fall” ”Ja, nu slipper man vara svettig” ”haha såhär fräsch har jag aldrig känt mig förut”. Älskar att de alltid ser det positiva i de situationer vi hamnat i under resan, det har gjort att stämningen alltid varit på topp!

//Cecilia Karlén

Här bjuder vi på oss själva!

Ja, vad ska man säga? Den här dagen har också varit fantastisk, underbar, jätterolig, underhållande… ja ni förstår själva. Ordförrådet är inte så stort just nu, bara samma ord som återkommer. Idag har vi nämligen varit i Poypoy där vi fick vara med och fira en så kallad familjedag. Familjedagen är ett event som initierades av Plan för fyra år sedan, det blev så lyckat så att lokalinvånarna själva har fortsatt med det och i år fick vi vara med och fira med dem.

Vi fick sitta på scenen och titta på alla fantastiska uppträdanden. Här kommer ett axplock från dagen som resulterade i nästan 300 foton: Familjedagen anordnas för att mangyanerna och befolkningen på låglandet ska träffas och umgås. Mangyanerna lever inte bara i isolerade områden, de är även isolerade socialt och diskrimineras ofta när de besöker orterna på låglandet. Därför är tanken att familjedagen ska bidra till förståelse för mangyanerna och deras traditionella levnadssätt. När många ändå tar sig ner på låglandet är det ett ypperligt tillfälle att ge dem möjlighet att registrera sig så att de kan få en identitetshandling. Detta görs i samarbete med Plan och den lokala kommunen. Som besökare får man inte sitta ner hela tiden och vara passiv, nej nej, här gällde det att bjuda på sig själv. Först fick vi igång hela publiken med huvud, axlar, knä och tå och sedan rev vi av den svenska nationalsången. Varje by hade byggt sin egen hydda som de dekorerat på olika sätt. Sedan bjöd de på olika traditionella maträtter och sålde diverse hantverk. Bland annat bjöds det på friterad groda!Under dagen lektes och tävlades det också – här är klassikern hoppa säck 🙂

För att undvika upprepning avslutar jag detta inlägg med fotot ovan. En bild säger ju mer än tusen ord och den här bilden är perfekt för att sammanfatta denna dag!

//Cecilia Karlén