Den krävande vandringen var helt klart värt besväret!

I tisdags var det dags för den första stora prövningen. Hela gruppen skulle vandra ca två timmar uppför för att vi skulle nå mangyansamhället Balani.

Vi var tvungna att lämna vårt hotell redan klockan fem på morgonen för att undvika den värsta hettan. En fin välkomstskylt väntade på oss när vi kom fram till byn varifrån vi skulle påbörja vår vandring.Mina gulliga kollegor hade preppat hela vägen och satt upp skyltar som berättade hur långt vi hade kvar. De hade gjort broar och räcken av bambu över åarna och de berättade att vi skulle hålla andan inför det sista och långa branta partiet. Alla faddrarna klarade av vandringen jättebra. När vi äntligen kom fram möttes vi av en fantastisk välkomstsång. Barnen hade övat i veckor och de sjöng så fint och de vinkade med sina flaggor där de stod välkommen både på svenska, engelska och tagalog. Den långa vandringen gav verkligen lön för mödan direkt!Det viktigaste den här dagen var överlämnandet av den nya skolbyggnaden. Marianna från Finland ställde upp och signerade överlämningsdokumenten och lämnade över nyckeln till skolan. Efter det samlades alla i den nya byggnaden för att välsigna skolan med en gemensam bön. Sedan fick vi en rundtur i byn. Vi fick bland annat se vart den nya vattencisternen ska stå. Påväg uppför berget kunde vi se källan varifrån vattnet skulle hämtas och där pumpen skulle placeras. Dagen i Balani avslutades med mer vacker sång och dans. Vi fick även höra flera tal där byledaren och andra invånare berättade hur glada de var över samarbetet med Plan och flera av dem uttryckte också lite rädsla över framtiden och undrade om Plan kommer lämna dem. Vi försäkrade dem att vi kommer att fortsätta arbeta tillsammans tills projekten nått sina mål. Även här fick faddrarna smycken som mangyanerna gjort, armband denna gång. Så nu har vi alla ett helt kit 🙂På vägen tillbaka började det dock regna, men våra snälla guider skar av bananblad till oss som vi kunde använda som paraply. Så humöret var på topp trots regn och lera 🙂

Återigen en fantastisk dag!

//Cecilia Karlén

Fadderresan i Filippinerna är i full gång!

Så äntligen i lördags landade gruppen i Manila. Det här är första gången vi på Plan Sverige anordnar en gruppresa med deltagare från flera olika länder. Med på resan har vi åtta faddrar från Sverige, två från Finland och en anställd från Plan Finland samt Plan USA. På kvällen den första dagen samlades vi för en välkomstmiddag med landschefen för Plan Filippinerna som hälsade alla faddrar välkomna och tackade dem för deras bidrag till Plan. Dagen därpå började vi vår resa söderut till ön Mindoro där vi kommer att spendera den kommande veckan. Jag ligger tyvärr lite efter med rapporteringen eftersom internetuppkopplingen inte är den bästa på ön, så här kommer foton och info från vårt första besök i mangyansamhället Mamara som vi besökte i måndags.

Vi möttes av en vacker välkomstsång och sedan kom barnen fram och gav alla besökare varsitt halsband som de gjort av torkade frön. Byns ledare hälsade oss välkomna och berättade hur tacksam han var över Plan och faddrarnas stöd och att han och lokalinvånarna är mycket glada över samarbetet med Plan. Sedan var det dags för dagens höjdpunkt – faddrarna skulle få lämna över det nybyggda vattensystemet till byn. Två faddrar fick ställa upp och skriva under överlämningsdokumenten och ge dem till byn. Jan från Sverige, min pappa :), och Mia från Finland ställde upp! Sedan lästes kontraktet upp för alla i byn både på tagalog och engelska. Att få rinnande vatten var högst upp på prioriteringslistan för invånarna i Mamara och det var så fantastiskt att få se att vattensystemet nu är på plats.

Tänk vilken glädje rinnande vatten kan ge!Vi fick en guidad tur runt i byn och fick se lite olika projekt. Här tittar faddrarna på en av de 14 fiskdammarna som är en del av programmet för försörjning. Plan har stött byggandet av dammarna och en första runda med fiskyngel. Friskt vatten kommer in i dammarna från den närliggande ån och invånarna matar fiskarna med termiter. Här står vi i grönsakslandet och Plans Mike Reynaldo, som är regionalchef för minoritetsprojekten i Asien, berättar om de jordbruksprojekt som pågår i byn. Dagen avslutades med mer uppträdanden, här fick vi se en traditionell dans . Under dagen fick vi också lyssna till många sånger och se en dockteater. En toppendag helt enkelt!

Jag hoppas kunna blogga lite mer imorgon, batteriet på min laptop är nämligen slut snart och här på Pandan island där vi befinner oss nu finns det begränsad tillgång till eluttag. Nästa blogginlägg kommer ni få veta mer om vår vandring uppför till mangyansamhället Balani.

//Cecilia Karlén

Då drar vi ut i fält igen!

Denna gång har vi varit på öns norra del, i området Abra de Ilog och besökt mangyansamhället Mamara där delar av stammen Iraya bor. Men innan vi kom dit stannade vi till vid natursköna Libuaosjön.

Sjön är en av de finaste och renaste insjöarna i hela Filippinerna. Den har fått sitt namn efter näckrosen ”Libwa” som växer i sjön.

Samhället Mamara ligger vid foten av bergen och bilen kunde ta oss nästan hela vägen fram. Iraya är den stam som närmat sig befolkningen på låglandet mest, och de har i princip övergett sitt eget språk för att uteslutande tala tagalog. Trots det finns det fortfarande stora skillnader mellan dem och den övriga befolkningen. Mangyanerna i Mamara är väldigt fattiga trots att de lever så nära den övriga civilisationen, i jämförelse med många andra mangyansamhällen. De blir fortfarande utnyttjade och jag fick berättat för mig att under de ”hungriga månaderna” brukar jordbrukare från låglandet komma till dem och köpa deras odlingsbara mark till vrakpriser. Eftersom de vissa perioder nästan helt saknar mat är möjligheten att snabbt få lite pengar för svår att stå emot, trots att det bara ger en kortsiktig lösning på problemet.

Plan informerar mangyanerna om vikten av att de behåller den odlingsbara mark de äger. Utbildningar har också hållits för att effektivisera jordbruket. Ett projekt som startats för att öka försörjningsmöjligheterna och tillgången till näringsrik mat är projektet med fiskdammar. 14 stycken dammar finns nu i byn och Plan har bidragit med kunskap om utformningen av dammarna samt fiskyngel. Vatten leds in i dammarna via den närliggande bäcken och fiskarna matas sedan med termiter, som finns runtom i hela byn. Pinnarna runt dammen finns där som staket för att hålla boskapen borta. Plan har även i Mamara gett stöd för byggandet av en ny skolbyggnad. Byggnaden innehåller två klassrum och elever från Mamara och närliggande byar kan nu gå i skola här och få undervisning fem dagar i veckan. Bakom skolan har man även anlagt en liten trädgård för att odla grönsaker som används till skollunchen.

Även här har påverkansarbete gett resultat och här pågår byggandet av ett tredje klassrum för fullt. Byggnaden finansieras av Utbildningsdepartementet. En vanlig syn här på Mindoro, en basketplan. Basket är nämligen nationalsporten här och varje by jag hittills besökt har haft en basketplan.

Det börjar dra ihop sig nu, knappt två veckor kvar tills faddergruppen kommer hit. Det är en del mindre detaljer som måste slipas lite på innan allt är klart. Ser verkligen fram emot att gruppen kommer hit, det ska bli så roligt att få visa allt som Occidental Mindoro har att erbjuda!

 

//Cecilia Karlén

Rolig vecka med mycket mat!

Mat – det är det allting kretsar kring här känns det som ibland. Här äter man mest hela tiden. Ris ingår i nästan varje måltid och fisk, kyckling eller kött ingår i princip alltid så mitt liv som vegetarian här är lite komplicerat kan man säga.

Det här är en traditionell filippinsk frukost. När jag berättar om min havregrynsgröt som jag brukar äta på morgonen få jag bara skratt som kommentar.I veckan har vi haft training i kommunikation, skrivandet av case stories och fotografi. En case storie är det vi inom Plan kallar för en personlig berättelse ifrån något av våra projekt, de här berättelserna skrivs oftast i samband med årsrapporter och liknande. Vi  fick alla skriva varsin case storie och jag var en av flera kollegor som fick pris för min story, väldigt stolt är jag över det så klart 🙂 Men det roligaste var att träffa och arbeta tillsammans med kollegorna. En vanlig vecka är ju nästan hälften av kontoret ute i fält, så några kollegor träffade jag för första gången. Den första dagen fick grupperna i uppdrag att presentera hur man kan kommunicera Plans globala kampanj ”För att jag är en flicka” för lokalinvånare, kommunledning eller givare. Gruppen på bilden gjorde en teater som visade de många bördor som flickor i mangyansamhällena har. Vi fick även se sång, dans och en dockteater, jag har väldigt kreativa kollegor. Även här var maten en stor del, i Sverige kör vi kanske lite trefika med en bulle och frukt, här var det spaghetti och köttfärssås klockan tre 🙂 

Senare på kvällen var det dags att ta farväl av en kollega och det arrangerades en Despedida (avskedsfest). Mary Jane ska flytta hem till sin familj som bor i en annan region. Hon har under de år hon arbetat här i San Jose bott utan sin man och dotter och nu när de ska ha sitt andra barn så flyttar hon hem. Det kallas för Budol fight – bordet täcks med bananblad och man lägger sedan ut maten på bordet. Det är vanligt att man bjuder på mat på det här sättet när man är många, dels för att det är trevligt men också för fördelen med att slippa all disk. Innan maten samlades vi för en gruppbild med Mary Jane (i mitten i randigt) och sedan var de dags att hugga in!Jag förstod snabbt innebörden av ordet fight, det var bara att hitta en plats och få tag på de man kunde med händerna. På bordet fanns det ris, olika fiskar, räkor, tomat och en rotfrukt som jag tror är liknande majrova, är dock inte helt säker eftersom jag aldrig provat det i Sverige, men det var gott. Till efterrätt var det papaya med en dressing från en liten citrusfrukt. Just ja, det fanns jordnötter också som var kokade, förvånansvärt gott faktiskt. Allt som allt en väldigt lyckad vecka och kväll med många nya upplevelser!

 

//Cecilia Karlén

Besök hos Mangyanerna i Balani

Vi började vår färd på morgonen och för att komma till Balani behövde vi vandra uppför i mer än en timme. Jag gick tillsammans med min kollega Edgar som är IIC Area Supervisor och den jag arbetar mest med här på kontoret. Till en början gick det ganska bra;  vackert landskap att titta på och det var ganska molnigt igår så det var skönt.

Sedan började det slutta uppför rätt rejält, jag blev snabbt väldigt trött och svettig. Mannen som visade vägen gick med lätta steg långt framför oss och visade inga tecken på trötthet, så jag kände mig i ganska dåligt skick minst sagt. Nu blir det träna av så att jag kan föregå med gott exempel när jag ska göra om vandringen tillsammans med faddrarna.

Efter lite mer än en timmes vandring var vi äntligen framme, och vilken utsikt vi möttes av! Långt bort i fjärran är det havet som skymtar. Otroligt vackert! I Balani bor det ungefär 120 personer och det är en av de största byarna som befolkas av mangyanstammen Tao Buid. De talar en egen dialekt men de flesta förstår och pratar även Tagalog och barnen lär sig det i skolan.

Plan arbetar med 51 samhällen inom projekten för IIC och Balani är ett av dem. I Balani har invånarna tillsammans med Plan startat projekt för bland annat utbildning och hälsa. Den nuvarande skolan, som ni ser på bilden, är i mycket dåligt skick. Därför är en av prioriteringarna att bygga tre nya skolbyggnader.

Den första byggnaden som Plan finansierar är nästan färdig och tack vare Plans påverkansarbete kommer Utbildningsdepartementet att bygga två till byggnader så att byn har tre klassrum sammanlagt. Jag fick också veta att allt material; cement, armeringsjärn, grus, färg m.m har burits upp för hand av mangyanerna. Själv kan jag inte föreställa mig att bära något annat än mig själv uppför berget.

Skylten i marmor som säger att byggnaden är klar i februari 2012 är redan på plats, så nu är det bara att klara av det sista. När skolbyggnaden är färdig kommer byggandet av en vattenreservoar att starta. Byledaren visade mig till platsen där den nya vattenbehållaren kommer att stå. Vattnet från den närliggande floden kommer att pumpas in i behållaren och eftersom den ligger högre än husen kommer vattnet att kunna distribueras via vattenledningar till husen och skolan. Förhoppningsvis har bygget kommit en bit på vägen när jag besöker Balani nästa gång i mitten av mars 🙂

Välkommen till San Jose!

Plans fältkontor i San Jose
Känns bra att bli påmind om Plans vision varje morgon. Plan har arbetat på Occidental Mindoro sedan 1990 och det arbetar ca 50 personer här. Det är många anställda eftersom det pågår många olika typer av projekt på ön. Dels finns det 7 000 fadderbarn och de projekt som barnfaddrarna stödjer. Sedan har vi projekten som minoritetsfaddrarna stödjer. Utöver det finns det ett gäng andra projekt som stödjs av EU, andra institutionella givare och grants från några insamlingsländer.

Min arbetsplats!
Det här är min arbetsplats, vi sitter och arbetar i det som också används som konferensrum. De som sitter här är på kontoret sporadiskt då de arbetar mycket ute i fält och även befinner sig på Plans fältkontor i Sablayan vissa dagar.

50 år och 26 311 lärare, 235 766 stipendier och 858 klassrum senare

På kartan ser ni Filippinerna och Occidental Mindoro är markerad. Plan har arbetat i Filippinerna sedan 1961 och firade 50 år i landet förra året. Utbildning är det Plan arbetar mest med i Filippinerna. Under de senaste 10 åren i landet har Plan exempelvis utbildat 26 311 lärare, gett skolstipendium till 235 766 elever samt byggt och utrustat 858 klassrum.

San Jose – istället för Stockholm

I måndags kom jag till orten San Jose, där jag kommer bo och arbeta de kommande fyra månaderna. Det bor ungefär en halv miljon invånare på Mindoro och de flesta av dem talar dialekten Tagalog. På Occidental Mindoro försörjer sig de flesta på jordbruk och de vanligaste grödorna är ris, majs, lök och tobak. Det odlas även kassava, jordnötter, sötpotatis och ingefära i mindre utsträckning. Många livnär sig också som fiskare.

Hallå där! Cecilia Karlén…

Cecilia Karlén, IIC Coordinator (IIC:Indigenous and isolated children) ska jobba med minoritetsfadderskap i Filippinerna.

….som just lämnat Plan Sveriges kontor för Filippinerna.

Vad ska du göra?
– Jag ska arbeta med ett projekt som stöds av svenska minoritetsfaddrar. Och i mitten på mars kommer en grupp svenska och finska faddrar hit och hälsar på i 10 dagar så jag ska styra upp lite för det. Och blogga så klart! Följ mig här 🙂

Hur länge blir du borta?
– Jag kommer att vara här i fyra månader, alltså till sista maj.

Hur känns det?
– Jättespännande så klart. Projekten som ingår i minoritetsfadderskapet är väldigt bra och jag tycker det är viktigt att Plan internationellt satsar mer på att verkligen försöka nå de mest utsatta barnen i de länder där vi har verksamhet. Det har också länge varit min dröm att få arbeta utomlands och att få arbeta med och se resultaten från projekten på plats.

Vad har hänt sen du kom fram?
– Först var jag några dagar i Manila för att besöka regional- och landskontoret där jag fick en introduktion till Plans arbete i Filippinerna och praktisk information. Sedan har jag åkt med färja och bil ända ner till staden San Jose, som ligger på ön Occidental Mindoro. Sen har jag precis börjat mitt uppdrag här – hunnit träffa mina nya kollegor och börjat anpassa mig till mitt nya liv här i San Jose.

Vad har du för förhoppningar med din tid i Filippinerna?
– För det första hoppas jag att fadderbesöket från Sverige och Finland blir lyckat! Det är ett stort intresse för den här resan internationellt och regionalkontoret i Asien hoppas att fler länder ska intressera sig för minoritetsfadderskapet och på så sätt få fler faddrar till projekten. Sedan hoppas jag kunna lära mig mer så att jag kan sprida det vidare.

Minoritetsfadder
Som Minoritetsfadder är du med och bidrar till Plans långsiktiga utvecklingsarbete för att främst barn i isolerade områden ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Genom projekten vill vi bland annat uppnå minskad undernäring, fler registrerade barn, tillgång till grundskoleutbildning och ökad medvetenhet om barns rättigheter. Ditt bidrag går till projekt i Filippinerna, Laos, Pakistan och Thailand.