“Timbuktu i mina tankar”

Leaving the mosque after prayers, north Mali
Folk lämnar moskén i Timbuktu efter bön. Foto: Plan

KONFLIKTEN I MALI Jag är helt överlycklig idag eftersom Timbuktu, min hemstad, den enda stad jag kände till innan konflikten började, nu är fritagen. Jag kommer att kunna prata med pappa igen. Jag kan knappt tro att det är sant.

Igår var jag deppig, precis som många av dessa dagar. Jag vaknade tidigt för att gå till skolan och som vanligt tog jag mammas telefon för att ringa pappa i Timbuktu. Jag slog hans nummer i hopp om att få prata med honom men den enda röst jag hörde var meddelandet från telefonbolaget som sa att numret inte gick att nå.
Jag har hört det meddelande varje morgon de senaste tre veckorna. Telefonnätet ligger nere i Timbuktu och jag har inte kunnat prata med pappa på länge. Efter det misslyckade samtalet, började jag dagdrömma, jag försökte minnas vår sista konversation, i december, när pappa lovade att allt skulle bli bra och att det nya året skulle bli bättre än 2012.

Jag försökte också komma ihåg vad han hade på sig den dagen jag lämnade Timbuktu med mamma, mina två bröder och min lillasyster. Att tänka på de här sakerna fick mig att inse hur mycket jag saknade pappa och hur mycket jag oroade mig för honom. Jag saknar min pappa så mycket. Han är en sån cool person.
Men jag vill inte tänka på det mer. Det är över nu, enligt vad jag hörde på nyheterna i morse. Franska soldater har kommit till min hemstad och befriat den! Jag är sååå glad!

Jag vill åka tillbaka till Timbuktu så fort som möjligt, för att träffa mina vänner, min farmor och farfar och mitt hus. Jag ser fram emot att komma tillbaka till det liv jag hade innan allt det här började. Vi var en helt vanlig familj. Jag åt frukost med min pappa varje dag innan han gick till jobbet.
Jag längtar efter att börja i skolan igen, som ligger på gångavstånd från vårt hus. Här i Ségou har jag varit tvungen att åka på åsnekärra till en skola – och det är bara de gånger som mamma har haft råd att betala för skjutsen.

Jag kan inte längre vänta på att få komma tillbaka till mitt liv i Timbuktu, att få lägga allting bakom mig, allt som hänt sedan våra städer och hem intogs av rebellerna och Sharialagar tvingades på oss. Inom några timmar gick vi från att vara en vanlig familj till att bli fångar i vårt eget hem. Vi kunde knappt gå ut av rädsla för att bli arresterade eller attackerade.

Allt det är över nu. Jag är så glad!

Av ”Mariam”. En 15-årig flicka från Timbuktu som tvingats fly och nu bor med sina släktingar i Ségou-regionen. Namnet är ändrat för att skydda hennes identitet.

Hungern sätter spår även hos dem som överlever

FREDRIK I NIGER Söndag. Jag sitter i mittpartiet i det tio sittplatser breda planet och försöker få en första glimt av Niger. Vi landar mitt på eftermiddagen, ändå är det inte särskilt ljust. Genom fönstren skymtar ett alldeles platt landskap med låga, glesa träd, i en dimma av damm. Sikten ser ut att vara några hundra meter. Dammet skymmer solen. Det stora Air France-planet taxar in och ställer sig vid en liten ankomstterminal. Man förstår direkt att Niamey är en huvudstad som inte tar emot så många flygresenärer. Men den lilla flygplatsen har en spänstig, nästan stöddig arkitektur. Den ser ut att vara byggd på sextiotalet och verkar liksom sträcka på sig och spana in i framtiden med en självklar tillförsikt. Jag hoppas att den bilden någon gång får bli en sann representant för sitt land. För tillfället är det tyvärr en hel del orosmoln i sikte.

I Niger skördar man en gång om året, i oktober. Det beror på att det bara kommer tillräckligt med regn under en enda period varje år, under det som är våra sommarmånader. Regnperioden 2011 var ovanligt torr, så skörden i oktober 2011 blev mycket dålig. Redan då kunde man förutse att många hushåll skulle få det svårt att få maten att räcka till nästa skörd, ett år senare. Sedan dess har varningarna växt, månad för månad. Och nu är bristen på mat en påtaglig verklighet för miljontals människor här. De får nu ransonera hårt, på ett sätt som för många är direkt livshotande. Hungern sätter spår även hos dem som överlever. Inte minst barn är känsliga för konsekvenser av en längre tids undernäring. Både den mentala och fysiska utvecklingen hotas. Läget blir än allvarligare av att tiotusentals flyktingar kommit över gränsen från Mali. De flyr undan oroligheter i Malis norra ökenområden till det relativa lugnet några mil in i Niger, men de kommer till områden som redan är hårt drabbat av matbristen.

Plan Sverige har fått pengar från Sida och från enskilda givare för att stödja de insatser som Plan Niger gör i den kris som landet genomgår. Jag är här för att se hur pengarna används och för att kanske kunna bidra till att mobilisera mer resurser från Sverige för de stora behoven.

Måndag kväll. Jag har nu varit här en arbetsdag och fått ett varmt välkomnande på Plan-kontoret. I morgon ska jag fortsätta träffa den personal som ansvarar för de humanitära insatserna. På onsdag åker vi till ett av de flyktingläger nära gränsen till Mali där Plan arbetar. Jag återkommer här på bloggen med mina intryck från det besöket.

God natt från Niamey

/Fredrik Karlsson, Katastrofsamordnare

 

Vill du bidra till Sahel? Ja, ta mig dit!