Gravida (och mammor) får inte studera

Den här flickan hade tidigare hoppat av skolan pga olika omständigheter men nu när internatet finns har hon kommit tillbaka.

Några av flickorna visade oss runt på internatet och sedan fick vi höra en ”rap” som de gjort om sin livssituation.

Hela skolan var samlad när vi kom och alla eleverna sjöng en sång som handlade om hur tacksamma de var för möjligheten att studera. Jag fick hålla ett litet tal för att berätta vilka vi var och att vi var på besök att se och lära om Plans arbete.

Vår lilla minibuss var inte riktigt anpassad för de vägar vi körde på så rätt som det var tog det stopp då vi hamnade i för djup sand (jämför lössnö). Tur at man reser med rådiga svenskar som med en gruppinsats lyckades få bilen på fast mark igen.

Vi var de enda ”turisterna” här bland alla dagspendlare och långtradare mellan Mwanza och Geita.

Två timmars bilresa och en halvtimmes bilfärja bort från Mwanza ligger Geita.  I Geita är det vanligt att föräldrarna väljer att gifta bort sina döttrar i stället för att låta dem gå i skolan då hemgiften innebär en inkomst till familjen, vilket är en av anledningarna till varför flickorna inte fortsätter till motsvarande högstadiet.  En annan är att det är långt att gå för de flesta, mellan 15 och 20 kilometer till skolan från hemmet, och vägen är inte säker; många utsätts för övergrepp och vågar därför inte gå till skolan.  Ett flertal flickor har blivit gravida och i Tanzania är det inte tillåtet att fortsätta skolan när du är eller har varit gravid, så inte nog med det som flickorna får utstå i form av övergreppet, de tas också ifrån chansen att kunna studera vidare. Ofta kommer förövaren också undan då han ”köper sig fri”, många föräldrar väljer hellre pengar än att anmäla. Tills nu, då man faktiskt har lyckats skapa en medvetenhet hos familjerna att det rätta är att anmäla. Det förutsätter att det finns ett rapporteringssystem som fungerar där det är säkert att anmäla och en rättsprocess för förövarna, vilket Plan arbetar med att åstadkomma på olika nivåer i samhället.

Internatet har plats för 100 flickor och idag är det 70 som bor där. Flickinternatet har gjort att fler flickor kan fortsätta  i skolan och att de har både en säker och lugn studienivå. Även pojkarna har gynnats då skolan numera har solcellsdriven el och en matsal samt studierum som både flickor och pojkar kan använda.

/Åsa Malmqvist

Salem!

Foto: Åsa Malmqvist

Nu är vi på plats i Addis Abeba. Dagen för vår ankomst sammanföll med ”Great Ethiopian Run”  ett återkommande lopp på 10 km mitt i stan som anordnas varje år sedan 2001 av en lokal NGO.  I år var det rekord med 150 000 löpare och vi träffade några av dem, bland annat det här glada gänget och det svenska paret från Göteborg som är i Etiopien och jobbar för Läkare utan gränser.

I samband med detta jätteevent arrangerade Plan Etiopien ett barnlopp där 4000 barn var med och sprang. Barnen sprang för att uppmärksamma sina rättigheter och Plans kampanj ”Learn without fear”.

Läs mer på Plan Etiopiens Facebooksida.

Flickors rätt till utbildning

Skolelever med deras lärare.      Foto: Ida Wistbacka

Dag tre i Egypten inleds med ett besök i en byskola i det lilla samhället Tamouh som ligger i Giza utanför Kairo. Byskolorna är inte officiella skolor, utan det är gratis skolor som Plan är med och finansierar.  Här fångas elever som av olika anledningar inte går i den vanliga grundskolan upp. När vi besöker skolan sitter en grupp flickor runt ett bord och pysslar, vissa ritar medan andra syr eller virkar. Vid ett annat bord sitter några pojkar och en flicka. De är alla i åldern 9-15 år.

Vi frågar barnen hur det kom sig att de började i den här skolan. Magda, en 15-årig flicka, berättar.
– Jag blev slagen av min matematiklärare och ville inte gå till skolan längre. Mina föräldrar hade inte råd att betala för privatundervisning. Här behandlar lärarna mig bra och jag får lära mig nya saker.

Vår Plankollega Samia Abdallah förklarar:
– Våld i skolan är en av anledningarna till att en femtedel av flickorna hoppar av skolan. En annan anledning är att föräldrarna inte har råd att låta barnen gå kvar då det är dyrt att betala avgifter och köpa skoluniform. Om pengar inte finns för alla barnens skolgång är det oftast flickorna som får stanna hemma.

I byskolan är undervisningen gratis, lärarna brukar inte våld mot eleverna och utöver den mer formella undervisningen får man lära sig praktiska saker som att sy och virka. När flickorna inte går i skolan ökar även risken att de blir bortgifta vid tidig ålder. Byskolan är även ett exempel på hur arbetet med att integrera barn med funktionsnedsättning sker – de är välkomna och har en plats på lika villkor.

/Ida Wistbacka

Första arbetsveckan i Malawi

Det är intressant hur minnet fungerar – trots att jag tillbringade tre månader här på kontoret i Lilongwe i våras, har jag helt och hållet glömt att det är en annan värld. När jag var i Sverige tänkte jag bara på hur härligt det var på kontoret i Malawi – vilket det också är, men ibland har man en tendens att försköna saker och ting. Jag hade till exempel glömt hur ensamt det kan kännas att sitta på ett kontor fullt med folk men där man inte förstår ett ord av vad folk säger. Eller att fredagsfikat som man annars är van vid har bytts ut mot en hink med rutten fisk som står här bedvid mig och förgyller min eftermiddag.

Det är dock fantastiskt roligt att vara här igen och att få arbeta med frågor som jag brinner för! Den här veckan har jag mest installerat mig och börjat planera för mitt arbete här under de kommande tre månaderna. Nästa vecka börjar arbetet på riktigt, och jag ser fram emot att sätta igång – med eller utan rutten fisk.

En bild på hinken som sprider en härlig odör här bredvid mig kommer så snart jag får med mig tekniken på min sida.

/Shifteh

Hallå där, Shifteh Khodaei!

Shifteh Khodaei är i Malawi för Plans räkning till och med nyårsafton.

Hallå där, Shifteh Khodaei ”Project Coordinator”
på projektet Learn 
Without Fear.

Du befinner dig i Malawi. Vad ska du göra i där?
–  Jag kommer arbeta med Plans Skolfadderskap som bedrivs här i Malawi och finansieras genom svenska faddrar. Jag var här under tre månader i våras och utvärderade detta projekt som har bedrivits i tre år. Nu är jag här igen för att stödja Plan Malawi i att fortsätta utveckla och förbättra projektet för de kommande tre åren.

Hur länge blir du borta?
–  Jag blir borta i tre månader.

Hur känns det?
–  Det känns superkul att vara här igen, och att se lite mer konkreta resultat från arbetet som jag gjorde här i våras.

Vad har du för förhoppningar/mål med resan?
–  Jag hoppas att det kommer att resultera i att det här projektet blir ännu bättre och bland annat leda till att våldet i skolorna minskar på sikt i Malawi. Jag har även en förhoppning om att vi ska kunna få fler personer i Sverige att stödja projektet och på så vis kunna uppnå mer resultat, då behoven är väldigt stora här. Det är givetvis även en fantastisk möjlighet för mig personligen att få lära känna ett helt annat land och kultur. Kunskaper som jag kommer att ha stor nytta och glädje av när jag är åter på kontoret i Stockholm.

Följ Shiftehs arbete i Malawi här på Plan-bloggen.

Jag vill veta mer om Learn Without Fear!