”Bangui, var ligger det?”

Flickor gungar

Kvinnan bakom incheckningsdisken på Arlanda ser frågande på mina biljetter med fyra mellanlandningar och ett visum som är skrivet på ett papper istället för i mitt pass. Hon konstaterar att jag inte är en standardresenär och kallar på sin chef för att bekräfta att jag verkligen får resa till Bangui med detta provisoriska visum. Efter att ID-kort, pass, och arbetsdokument granskats får jag grönt ljus och kan påbörja den långa resan mot centrala Afrika.

Väl på plats i Bangui inser jag ganska snabbt att detta är ett av de fattigste länder jag någonsin besökt. I Bangui, som är huvudstaden i Centralafrikanska republiken, finns bara en asfalterad väg och den går från flygplatsen in till centrum – som mer liknar en by än en stad.

Huvudstaden omges av brunröd jord som breder ut sig över landskapet, tillsammans med tät växtlighet i skiftande gröna nyanser. Växtligheten och luftfuktigheten är påträngande och det känns som att ha klivit in i ett växthus där allt frodas. Under den torra perioden är det dammigt och hett och under den våta perioden, som precis inletts, förvandlar regnet jorden till en gyttja och gör det både svårt att gå och köra bil.

Men under den grönskande ytan finns det en underliggande fattigdom och en blodig konflikt som vi knappt har hört talas om i Sverige. En bortglömd mänsklig tragedi.

Hundratusentals barn är på flykt från stridigheter

Det har varit några riktigt tuffa år för barnen i Centralafrikanska republiken. Under de senaste årens uppror och stridigheter har hundratusentals barn flytt sina hem och tusentals har dödats i stridigheterna. Våldtäckter och rekrytering av barnsoldater är tragiskt nog ett vanligt inslag i den centralafrikanska vardagen under konflikten.

Vi träffar en grupp pojkar mellan 10-13 år i en av Plans barnvänliga platser. De får frågan om vad de skulle ta med sig till en öde ö, om de bara fick välja en sak. Skrämmande många av pojkarna svarar att de skulle ta med sig sitt vapen så de kunde försvara sig och sin familj. Så ska ingen 10-åring behöva resonera.

Under större delen av 2014 var det så oroligt i landet att skolorna hölls stängda och många barn befann sig på flykt. Skolorna har tack och lov börjat öppna igen, men många barn har tappat flera värdefulla år av skolgång. Och detta i ett land där inte ens hälften kan läsa och skriva.*

Konflikten är långt ifrån över i Centralafrikanska republiken. Hus med skotthål står tomma eller tillfälligt ockuperade och internflyktingarna är fortfarande många. När vi åker runt i staden rör vi oss i konvojer med minst två bilar och vissa områden kan vi biståndsarbetare inte besöka alls, på grund av säkerhetsriskerna.

Vi upprättar skolor och barnvänliga platser

Plan arbetar för att skydda de flickor och pojkar som drabbats av konflikten och bidrar med barnvänliga platser, psykosocialt stöd, familjeåterförening och temporära skolor. Under min resa besöker jag några av Plans förskolor, som gett små pojkar och flickor en chans att komma tillbaka till en säker plats. Där kan barn få både stöd och mat.

Det är tydligt att barnen här behöver få en ny vardag där de kan fokusera på att leka och lära sig nya saker och slippa tänka på hur de ska skydda sig mot konflikten. Jag ser att mina kollegor på plats arbetar hårt för att situationen ska bli bättre och tryggare. Men ännu återstår mycket arbete innan Centralafrikanska republiken kommer vara en trygg plats för barn. Det vi kan göra är att inte ge upp och fortsätta att stötta.

Av: Agnes Björn, Plan Sverige.

*FNs senaste siffror från 2011 indikerar att endast 37 % av befolkningen i Centralaftikanska republiken kan läsa och skriva.