Så här når hjälpen fram till barnen i Ecuador

Mer än 650 människor miste livet och tusentals skadades efter jordbävningen vid Ecuadors nordvästra kust den 16 april. Plan International finns på plats – och hjälpen når fram.

Jordbävningen mätte 7,8 på richterskalan och slog till i närheten av kuststaden Muisne i Ecuador.
Jordbävningen mätte 7,8 på richterskalan och slog till i närheten av kuststaden Muisne i Ecuador. Foto: Fabricio Morales (all bilder)
Våra katastrofinsatsernår cirka 75 000 människor, hälften av dem barn. Insatserna involverar bland annat distribution av mat och vatten, filtar, madrasser och hygienkit.
Vår personal i Ecuador delar ut hygienpaket.

Tack vare alla givare som bidragit kommer våra katastrofinsatser att nå cirka 75 000 människor, hälften av dem barn. Insatserna involverar bland annat distribution av mat och vatten, filtar, madrasser och hygienkit. Men också temporära lärocenter och stöd till gravida och nyfödda.

De barnvänliga platserna används även för att ge utbildning till föräldrar om hälsa och hygien, sanitet och säkerhet med tonvikt på barns behov.
Barn i ett av alla tillfälliga boenden i Portoviejo, Manabiprovinsen.

En av Plan Internationals prioriterade aktiviteter är att inrätta barnvänliga platser där barn och unga kan träffas för att bearbeta sina upplevelser, få psykosocialt stöd och delta i idrott, musik, konst och andra lekfulla aktiviteter som kommer att hjälpa dem att återfå en känsla av normalitet. De barnvänliga platserna används även för att ge utbildning till föräldrar om hälsa och hygien, sanitet och säkerhet med tonvikt på barns behov.

Barn har rätt att leka - även i katastrofer. Här sysselsätter sig några barn med legobygge i ett tillfälligt boende som upprättats i en flygplatsbyggnad.
Barn har rätt att leka – även i katastrofer.

Omkring 90 000 elever har fått sina skolbyggnader helt förstörda i jordbävningen och kan inte återvända till skolan. Att arbeta med att få igång tillfälliga skolor och så snart som möjligt reparera och återbygga skolbyggander är viktigt för hela lokalsamhället. Många barn kommer aldrig tillbaka till skolan efter en katastrof och riskerar att hamna i en nedåtgående spiral av fattigdom och utanförskap.

Plan Internationals lokala personal finns på plats för att stötta barnen.
Plan Internationals lokala personal finns på plats för att stötta barnen.

– Det är viktigt att få återgå till ett slags normal tillvaro, så snart det bara går. Skolan spelar en enormt viktig roll. Inte minst för att förebygga problem som tonårsgraviditeter och barnarbete men också för att det är en naturlig mötesplats för barnen där de kan prata om det de varit med om, berättar Sofia Gustafsson, som är programsamordnare på Plan International Sveriges humanitära enhet.
– Skolorna har också en nyckelroll i att arbeta förebyggande med katastrofer där eleverna involveras i att identifiera risker och minimera skador i framtida eventuella katastrofer. Det är en del av Plan Internationals långsiktiga katastrofarbete, avslutar hon.

Kreativiteten och lekfullheten som finns hos barn får inte försvinna i en katastrof.
Kreativiteten och lekfullheten som finns hos barn får inte försvinna i en katastrof.

Plans arbete i Ecuador
Plan International har arbetat i Ecuador sedan 1962. Vi arbetar i mer än 1 000 samhällen med ungefär 400 000 flickor och pojkar för att säkerställa att barn och ungdomar i landet kan uppfylla sin potential genom att kunna utöva sina rättigheter enligt barnkonventionen. Några av våra verksamhetsområden är:
• Att främja säkra, hälsosamma och stimulerande miljöer för barn.
• Förbättra försörjningsmöjligheter för unga.
• Främja utrymmen där barn och unga kan uttrycka sig och delta i beslut som påverkar deras liv.

Så kan du stödja Plan Internationals katastrofarbete
SMS:a JORDBÄVNING till 72910 så bidrar du med 100 kr
Skicka valfri summa via Swish till 9007311.

Av: Anna Andersson och Anna Boberg, Plan International

Kamana, 15 år: ”Jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig”

Kamana, 15 år från Nepal

”Jag tycker att unga ska vara mycket mer involverade i katastrofarbetet. Vi har erfarenheter som inte vuxna har och vet vilken hjälp vi behöver.”

Orden kommer från femtonåriga Kamana som bor i Sundrawati i Dolakha, i nordöstra Nepal. Hon har likt alla barn vi pratar med förlorat sitt hem i den senaste jordbävningen i maj. Nu bor familjen med både mormor och farmor i ett tillfälligt hus av trä med plåttak, som de hoppas ska klara av monsunperioden som står för dörren. Byn ligger otroligt vackert längs en grönskande sluttning omgiven av bambuskog och böljande terrassodlingar. Här växer majs, ris, vete, potatis, ingefära och koriander. Luften ljuder av cikador och fåglar. Mitt i detta paradis ligger Kamanas och alla andra grannars hus i ruiner.

Kamanas by i Nepal

”Vi var på väg hem från templet när marken plötsligt började skaka. Vi hörde ett högt dån. Mamma sa att det nog bara vägarbete någonstans. Vi förstod inte att det var en jordbävning. Sen såg vi husen som hade rasat runt omkring”, berättar Kamana om den första jordbävningen i april.

Den andra jordbävningen i maj var än mer förödande här. Under våra dagar här har vi träffat många barn som är rädda och oroliga över hur deras familjer ska klara av den här katastrofen. Många säger att de inte visste någonting om jordbävningar innan den här ödesdigra våren. Men Kamana hör inte till dem.
”Jag är inte rädd. Vi har lärt oss i skolan vad vi ska göra om det är en jordbävning. Man ska ta skydd under ett bord eller en säng.”

För att kunna uppfylla barnkonventionen behöver humanitära organisationer lyssna på barns erfarenheter och fråga vilka behov de har efter en katastrof. Det är sällan det sker. Kamana berättar att ingen har frågat henne vad hon och hennes kompisar behöver.

”Vi unga tjejer har stort behov av mensskydd när man har förlorat allt. Mat och tält är såklart viktigt men sådana här saker behöver man också prata om”, säger Kamana.

Barn och unga är extra sårbara i katastrofer men de kan också vara en enorm resurs om vi bara väljer att lyssna på deras erfarenheter och bjuder in dem att aktivt vara med i hjälparbetet. Att få vara aktiv hjälper till att bearbeta traumat efter katastrofen till skillnad från att behandlas som ett passivt offer.

Kamana är ett lysande exempel på det. När de första hjälpsändningarna kom till Sundrawati efter fem dagar berättar hon att det blev tumult när alla i byn kom för att hämta sina matransoner.

”Ingen frågade mig men jag sa till folk att ta det lugnt och bad dem att ställa upp sig i en kö och vänta på sin tur. Hjälporganisationen tackade mig efteråt”.

Hon ler och fortsätter:
”Sen var USAID här och utbildade volontärer för att kunna identifiera barn som är undernärda. Jag gick en heldagskurs och sen var vi runt i byn och träffade barn men vi hittade inga undernärda.”

Orden bubblar ur Kamana när hon berättar om vad hon gjort den här tiden efter jordbävningen.

”Dessutom har jag varit volontär i Plans barnvänliga plats och lekt och pratat med barn om jordbävningen. Men jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig.”

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Läs mer om Plans arbete i Nepal

Barnen oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn

Sofia Klemming Nordenskiöld i  tältlägret i Dolakha, Nepal

Vaknar av hundskall, råmanden och ljudet från grannarna som skyfflar rasmassor från sitt förstörda hus. Klockan är 6.20 och solen gassar redan på tältduken. Jag befinner mig i Dolakha, ett bergigt distrikt fem timmars bilresa nordöst om Katmandu som var epicentrum för den andra jordbävningen den 12 maj. Här har 90 procent av husen och skolorna raserats.

Nu är vi ett tjugotal personer från Plan och Rädda Barnen som tältar utanför ett av de få hotellen som står kvar i området.

Utsikten från vårt improviserade läger är hisnande. Höga, gröna berg med små byar och terrassodlingar som klättrar längs de branta sluttningarna. Men de fantastiska vyerna kontrasteras av den tragedi som människor i Dolakha upplever.

Pieter ten Hoopen i Dolakha, Nepal

Jag är här med frilansfotografen Pieter ten Hoopen för att dokumentera hur barns liv har påverkats av jordbävningen. I fyra dagar har vi besökt olika byar där Plan har satt upp barnvänliga platser och temporära skolor. Vi åker i fyrdjulsdriven jeep i 15 km/timmen på dammiga grusvägar som slingrar sig längs med bergsväggarna. Ibland vågar man varken titta upp eller ner. Uppåt bergsväggarna har det varit jordskred på sina håll och neråt finns inga vägräcken. Man förstår utmaningarna med att få ut nödhjälp till människor i de här avlägsna delarna av landet.

Plan-teamets bil i Nepal

Därför blev jag extra glad när en representant från FN:s katastroforgan OCHA berömde Plans insatser här i Dolakha. Plan var den första organisationen på plats efter jordbävningen i april och lyckades snabbt få ut leveranser med livräddande matransonser, tält, presenningar och filtar. Därefter påbörjades insatserna att sätta upp barnsäkra platser och temporära skolor i några av de mest utsatta samhällena. Vi kommer snart även att ha mobila team medvolontärer som ska ta sig till de allra mest isolerade bergsbyarna för att erbjuda barn psykosocialt stöd och lekterapi.

Sofia Klemming Nordenskiöld från Plan Sverige på plats i Dolakha, Nepal

Och det behövs. Många av barnen vi pratar med säger att de känner sig rädda och ledsna. De oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn. Men också för framtiden.

”Vårt hus har rasat. Var ska vi bo i framtiden? Jag vill bli ingenjör men efter jordbävningen och alla efterskalv har jag en känsla av att jag och min familj kommer dö, ”säger Nikhil, 12 år, från byn Suspachemawati där Plan har satt upp en tillfällig skola och barnvänlig plats.

Att hjälpa barn som upplevt katastrofer att få tillbaka en tro på framtiden är bland det viktigaste vi kan göra. Att barn får träffa kompisar i samma situation, leka och skratta hjälper till att läka såren. I Suspachemawati vill barnen motvilligt gå hem när Plans lekterapi är slut för dagen.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Mer om Plans arbete i Nepal

Dagen då hela min värld förändrades

Asmita

”Jag var väldigt rädd och trodde att allt och alla omkring mig skulle dö. Hela marken skakade, det lät så högt. Jag kunde inte sova på hela natten”, berättar Asmita, tio år och fadderbarn i Plan. Hon bor med sin familj i Ratmate i centrala Nepal.

Under jordbävningen den 25 april förstördes huset där Asmita och hennes familj bodde. Deras get blev kvar inomhus och krossades till döds.

Huset där Asmita bodde

Lyckligtvis var Asmita och hennes familj ute, men alla deras ägodelar och mat förstördes. Allt var trasigt och låg utspritt runt deras förstörda hus.

”Nu är jag orolig över att inte kunna gå i skolan för alla mina böcker förstördes och begravdes inne i huset”, säger Asmita.

Hennes familj har bett om presenningar att använda som tält, så att de kan sova tillsammans och på en säker plats. Några av deras grannar har också fått enklare skydd.

Asmitas familj i tillfälligt skydd

För mindre än en månad sedan åkte Asmitas pappa iväg utomlands för att tjäna pengar till familjen. För att ha råd med resan tog han ett stort lån. Det har lett till stora påfrestningar för familjen. Asmitas farmor, Sukmaya Syantang, berättar med tårar i ögonen att hon knappt kunde försörja familjen med den lilla bit mark de ägde innan jordbävningen.

Nu är marken helt förstörd. Det enda som återstår är några kilo spannmål som Sukmaya lyckades ta hand om.

”Vi vill att vårt hem ska byggas upp så snabbt som möjligt. Vi vill att våra liv ska återgå till det normala igen”, säger Asmita.

Det är bara några dagar sedan jordbävningen drabbade Nepal, men Asmitas liv har vänts upp och ned. Detta är bara början på en lång väg till återhämtning för hennes familj. Deras hem behöver återuppbyggas och Asmita måste kunna återvända till skolan.

Så kan du stödja

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

Musiken räddade Didine

– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.
– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.

JORDBÄVNINGEN PÅ HAITI I dag är det tre år sedan som jordbävningen på Haiti ägde rum. Tre år senare kan nu de akuta hjälpinsatserna fasas ut och ersättas av återuppbyggnad och utvecklingsarbete. Didine var 14 år när jordbävningen skedde. Under 35 långa sekunder trodde hon att världen rasade samman runt omkring henne.

– Jag såg hela mitt liv spelas upp framför mig, berättar Didine.
Hennes familj klarade sig oskadda men deras hus blev allvarligt skadat. Skriken från människor, som var täckta av damm och sprang omkring som myror på gatorna i Jacmel, Haitis tredje största stad, glömmer hon aldrig. Det tog flera månader innan Didine kunde tänka på det som tidigare var det viktigaste i hennes liv – musiken och drömmen om att bli violinist.

För att snabbt hjälpa barnen som traumatiserats av jordbävningen satte Plan upp 15 så kallade ”barnvänliga zoner” i de drabbade områdena. Dessa platser blev tillflyktsorter för barn mitt i det rådande kaoset.
– I början gick jag dit mest för att fördriva tiden, berättar Didine.

I den lekfulla zonen återupptäckte hon sådant som att rita, måla, spela spel, teater, sjunga – och musik.
– I början var det en del barn som kom dit och var helt tysta, berättar psykologen Andrieu Pierre, som ansvarade för de barnvänliga zonerna.
Didine var en av dem. Musik kan vara ett sätt för barn som utsatts för trauma att bearbeta sina upplevelser. Plan etablerade därför ett samarbete med musikskolan Dessaix Baptiste för att kunna erbjuda musiklektioner i de barnvänliga zonerna.
– Det viktigaste var att låta barnen få uttrycka sig med hjälp av musiken, men vi ville också hjälpa dem att använda musikens språk för utveckla sig själva, säger Jacques Civil, som arbetar som musiker och musiklärare i Jacmel.
Didine har alltid velat spela fiol men det var inte möjligt i zonerna. Plan frågade därför Dessaix Baptiste-skolan om de ville ta emot barn som visade intresse för att fortsätta med mer avancerade musiklektioner. Nu har Didine spelat fiol i sex månader.
– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.
I juni förra året gick hennes dröm i uppfyllelse när hon fick spela på avslutningen på ett musikläger arrangerat av Dessaix Baptiste-skolan.

Vill du ge ditt stöd? Bli katastroffadder i Plan.

/Textbearbetning: Sofia Klemming Nordenskiöld