Rapport från en semester

Så har jag äntligen fått semestra lite och se mer av detta vackra land. Efter fadderresans slut reste jag i några dagar med min pappa. Vårt första stopp på resan var ön Palawan.

Där bodde vi på Sabang beach i Puerto Princesa.

Därifrån gjorde vi en dagstur till Underground river som är ett av världens sju nya underverk. Det är en 8,2 km lång sjö under jord. Vi åkte en tur på ca 45 min in i grottan som var full av olika formationer och många fladdermöss och svalor. På sina ställen var det ungefär 60 m högt i tak, jättehäftigt!

Sedan åkte vi tillbaks till Luzon och tog oss ca två timmar norr om Manila till orten Tagaytay. Där finns Taal lake och mitt i sjön ligger Taal volcano som vi vandrade upp till. I vulkankratern finns ytterligare en sjö Crater lake som har en ö Vulcan point. Vulcan point är alltså den största ön i en sjö – på en ö i en sjö – på en ö i en sjö i kratern på världens minsta aktiva vulkan, festligt va? 🙂

Vi hade en fantastiskt utsikt ifrån vårt hotellrum. Taal volcano är den andra spetsen man ser framifrån. Fram tills att båten som tog oss över sjön stannade vid stranden trodde jag hela tiden att det var det första berget man ser med en så tydlig krater, men nu vet jag bättre 🙂

Sedan bytte jag en familjemedlem mot en annan, den 1 april åkte min pappa tillbaks till Sverige och min syster och hennes två vänner kom till Manila. Efter ett par dagar i Manila var det dags att bege sig till ännu en av Filippinernas vackra öar, Boracay. Ön är känd för sin långa sandstrand White beach där hotell, barer, caféer och restauranger trängs tillsammans med mängder av turister. Vi firade påsken där och hade det hur bra som helst.

Efter en vecka på Boracay, som vi kommit att tycka om väldigt mycket, var det dags att återvända till verkligheten. Jag vinkade farväl till min syster och hennes vänner i fredags och gick till kontoret. Det var dock fantastiskt att vara tillbaka, faktiskt saknat jobbet och mina kollegor mycket de senaste dagarna. Kan inte riktigt komma ihåg sist när jag längtade till jobbet på semestern? Det måste betyda att jag är otroligt lyckligt lottad just nu. Tiden rusar iväg och nu är det bara en och en halv månad kvar här i Filippinerna, ska se till att göra det bästa av det jag har kvar! 🙂

//Cecilia Karlén

Vattenfall – turistattraktion eller risk?

Foto: Telanhon

I San Isidro i Filippinerna finns det vackra vattenfallet Pinipisakan. För invånarna är det en viktig turistattraktion som lockar besökare till området. Allt borde vara frid och fröjd. Men så är det inte riktigt. Den senaste tidens olyckshändelser i olika delar av landet har gjort invånarna medvetna om de risker som finns i närheten av floden, speciellt när en storm eller tyfon inträffar.

Byn är med i Plans projekt för att minska riskerna för katastrofer i Filippinerna och genom workshop och utbildningar inom projektet har invånarna lärt sig om de risker som finns i närheten av floden och hur de kan minskas. Innan hade ingen funderat över farorna i närheten av vattnet. Som ordföranden i byns riskreduceringskommitté säger: ”Under en lång period tog vi lätt på floden och dess mäktiga vatten. Nu har vi förstått att vi måste kunna hantera den för vår överlevnad och säkerhet”.

Nu har de installerat mätare på olika platser längs floden för att tidigt kunna varna om vattennivån stiger. Inte minst vid Pinipisakanfallet är detta viktigt eftersom det besöks av turister och äventyrare som inte känner till området.

Inom projektet har en katastrofplan skapats som guidar ledningen och invånarna i vad man ska göra om en katastrof händer. I kombination med att räddningspersonal utbildats, kan såväl besökare som boende ska känna sig trygga i området.

Resultaten från Filippinerna visar att även om man bor i ett område där det är hög risk för katastrofer finns det mycket man kan göra för att minska riskerna att människor drabbas.

 

Visste du att…

  • Till följd av klimatförändringen ökar det extrema vädret vilket gör att naturkatastroferna blir fler och värre.
  • Uppskattningsvis 175 miljoner barn drabbas av katastrofer varje år.
  • Barn är allra mest utsatta vid katastrofer, men trots det har de minst att säga till om.

Läs mer om hur Plan arbetar med att minska riskerna

Allting har sitt slut…

… så även fadderresan. På grund av diverse internetproblem har detta inlägg dröjt lite längre än tänkt men here we go!

I söndags hade vi ett uppsamlingsmöte tillsammans med alla resenärer och representanter från Plan Occidental Mindoro, Filippinerna och Asiens regionalkontor. Alla faddrarna var överlag väldigt nöjda med resan och det de har upplevt 🙂 Vi fick också bra feedback som att alltid ha en introduktion varje morgon om byn vi ska besöka. Några av faddrarna hade också noterat att tandhälsan i byarna verkligen behövde förbättras och det var något som min kollega Naty skulle titta vidare på. Efter mötet var det dags att påbörja vår färd tillbaka mot Manila. Vi åkte med bilen till den östra delen av ön, Oriental Mindoro. Oriental är den rikare provinsen av de två och det märks inte minst på vägen, här är nämligen majoriteten av huvudvägen cementerad. Men som ni ser pågår det även här lite vägarbeten på sina ställen. I Manila var det dags för den sista måltiden tillsammans, middag på Barbara´s i Intramuros. Intramuros kallar man den gamla delen av Manila som under kolonialtiden omringades av en mur för att skydda mot inkräktare. Många av husen här är byggda i gammal europeisk stil, vilket man kan se på fasaden till restaurangen. Kvällen bjöd på underhållning i traditionell filippinsk anda. Vi tyckte att det mesta kändes väldigt spanskt, vilket inte är så konstigt med tanke på att Filippinerna varit en spansk koloni. Sedan fick även gästerna pröva på och Marianna provade en traditionell filippinsk dans. De två pålarna slås ihop så det gäller att hålla takten så att man inte fastnar med foten mellan dem. Jag har insett att jag missat några fina foton i mina tidigare inlägg så här kommer dem. Ovan ser ni ett gäng killar i Balani som spelar basket med en av bollarna som faddrarna hade med sig 🙂Som jag berättat i tidigare inlägg är mangyansamhället Ibanag unikt eftersom de är en av få samhällen där en kvinna är en av byledarna. Här är hon! Dagen till ära hade hon klätt sig så vackert i traditionella kläder och smycken.Någon som känner igen denna man? Vill ni ger er på en gissning? Detta är Fausto! När Agneta Sjödin besökte mangyanerna 2007 så var det just Faustos by som hon besökte, och Fausto är även med i det reportage som spelades in då. Vi träffade Fausto under familjedagen i Poypoy och här håller han ett tal där han bland annat sa att han var väldigt glad över samarbetet med och stödet från Plan.

Fadderresan har verkligen varit toppen! Vi som arrangerat den och faddrarna var överens om att resans längd och antalet projektbesök varit precis lagom. Självklart har vi jobbat hårt för att resan skulle bli så bra som möjligt men utan alla härliga, glada, tålmodiga och fantastiska faddrar hade resan aldrig blivit såhär lyckad. Kändes helt klart tråkigt att ta farväl av allihopa men den positiva stämningen som funnits under alla de här tio dagarna som vi rest tillsammans kommer jag behålla länge. Nu är det dokumentering av denna resa som gäller så att vi lär oss för framtida resor. Vad gäller minoritetsprojekten så är nästa resa tänkt att bli en kombination där både projekten i Thailand och Laos besöks under samma resa.

Men först är det semester som gäller nu, börjar med att ta med min pappa på lite äventyr och sen kommer min syster och hälsar på över påsk 🙂 Kommer ett blogginlägg senare med lite semesternytt.

//Cecilia Karlén

Sista projektbesöket

Tiden går fort när man har roligt. Redan är vi framme vid det sista besöket hos mangyanerna. Denna gång vandrade vi till Ibanag i nära en timme, lyckligtvis är vägen dit inte brant vilket gjorde det hela mycket lättare. Efter ungefär tio minuter stannade vi till i byn Naibuan, ett av Plans partnersamhällen. Där fick vi halsband som var gjorda av bananfrön och vi åt vår frukost. När jag var där för några veckor sedan pratade vi om var den nya skolbyggnaden skulle stå. Saker och ting går snabbt här – nu när vi kom var den nya byggnaden nästan färdig!

Efter frukosten fortsatte vi vår vandring mot Ibanag. Till en början var det klarblå himmel och sol och det var väldigt varmt trots att vi startat tidigt på morgonen. Hela vägen blev vi ackompanjerade av gitarrspel och sång till och från 🙂

Väl framme i Ibanag bjöds vi på en teaterföreställning och vi fick mer smycken, jättefina färgglada armband av små pärlor som de gjort åt oss. Sedan fick vi träffa en av de äldsta invånarna i Ibanag. En otroligt härlig karaktär som kom fram och kramade oss allihop. Någon som noterat nyckelbandet? Jodå, mycket riktigt där står det facebook särskrivet. Utvecklingen går framåt även här haha 😉 Min kollega Emer berättar om Plans olika projekt i Ibanag. Plan har gett byn några vattenbufflar som hjälper familjerna i jordbruket. När en ny vattenbuffel föds ges den vidare till en annan familj, ungefär som det lyckade projektet med getter som Plan bedrivit i Uganda. Utbildning i jordbruksteknik och jordbruksmaterial har även gets till invånarna. Hälsokontroller genomförs årligen och mediciner delas ut. De barn som är undernärda har fått extra näringsrik kost under året. Ibanag är ett samhälle där hushållen är väldigt utspridda. De flesta barnen måste hjälpa familjen med jordbruket och har inte möjlighet att gå i skolan varje dag. I Ibanag har Plan byggt ett lärocenter och här bedrivs icke-formell utbildning. Där anpassas utbildningen efter barnen, och även de vuxna, och barnen förbereds för att så småningom kunna börja i den formella skolan. Vi besökte lärocentret där vi fick vara med på en lektion. Cecilia från Sverige deltog också och försöker här lista ut vad siffran sex heter på mangyanernas egna dialekt. Faddrarna hade tagit med sig massa gåvor ifrån Sverige som vi gav till skolan och det var mycket uppskattat. Frisbee var något helt nytt för mangyanerna så vi fick demonstrera hur man gör. Mia från Finland är väldigt berest och har provat att rida på många djur, men vattenbuffel hade hon inte provat innan. Nu kan hon äntligen pricka av det på sin lista!Innan vi började vandringen tillbaka samlades nästan hela gruppen för en bild.

Vilken tur det är att man reser med så härliga människor. Efter att vi gått några hundra meter från byn öppnade sig hela himlen och ett skyfall vräkte ner över oss. Det blev lerigt, väldigt halt och stigarna vi skulle gå på blev till små åar istället. Men jag tror inte någonting kan rubba glädjen hos de här människorna, vi skrattade och log hela vägen tillbaks. När vi sedan satte oss i bussen helt genomvåta skrattade alla och pratade om det positiva ”ja, nu vart det ju inte så varmt i alla fall” ”Ja, nu slipper man vara svettig” ”haha såhär fräsch har jag aldrig känt mig förut”. Älskar att de alltid ser det positiva i de situationer vi hamnat i under resan, det har gjort att stämningen alltid varit på topp!

//Cecilia Karlén

Här bjuder vi på oss själva!

Ja, vad ska man säga? Den här dagen har också varit fantastisk, underbar, jätterolig, underhållande… ja ni förstår själva. Ordförrådet är inte så stort just nu, bara samma ord som återkommer. Idag har vi nämligen varit i Poypoy där vi fick vara med och fira en så kallad familjedag. Familjedagen är ett event som initierades av Plan för fyra år sedan, det blev så lyckat så att lokalinvånarna själva har fortsatt med det och i år fick vi vara med och fira med dem.

Vi fick sitta på scenen och titta på alla fantastiska uppträdanden. Här kommer ett axplock från dagen som resulterade i nästan 300 foton: Familjedagen anordnas för att mangyanerna och befolkningen på låglandet ska träffas och umgås. Mangyanerna lever inte bara i isolerade områden, de är även isolerade socialt och diskrimineras ofta när de besöker orterna på låglandet. Därför är tanken att familjedagen ska bidra till förståelse för mangyanerna och deras traditionella levnadssätt. När många ändå tar sig ner på låglandet är det ett ypperligt tillfälle att ge dem möjlighet att registrera sig så att de kan få en identitetshandling. Detta görs i samarbete med Plan och den lokala kommunen. Som besökare får man inte sitta ner hela tiden och vara passiv, nej nej, här gällde det att bjuda på sig själv. Först fick vi igång hela publiken med huvud, axlar, knä och tå och sedan rev vi av den svenska nationalsången. Varje by hade byggt sin egen hydda som de dekorerat på olika sätt. Sedan bjöd de på olika traditionella maträtter och sålde diverse hantverk. Bland annat bjöds det på friterad groda!Under dagen lektes och tävlades det också – här är klassikern hoppa säck 🙂

För att undvika upprepning avslutar jag detta inlägg med fotot ovan. En bild säger ju mer än tusen ord och den här bilden är perfekt för att sammanfatta denna dag!

//Cecilia Karlén

Den krävande vandringen var helt klart värt besväret!

I tisdags var det dags för den första stora prövningen. Hela gruppen skulle vandra ca två timmar uppför för att vi skulle nå mangyansamhället Balani.

Vi var tvungna att lämna vårt hotell redan klockan fem på morgonen för att undvika den värsta hettan. En fin välkomstskylt väntade på oss när vi kom fram till byn varifrån vi skulle påbörja vår vandring.Mina gulliga kollegor hade preppat hela vägen och satt upp skyltar som berättade hur långt vi hade kvar. De hade gjort broar och räcken av bambu över åarna och de berättade att vi skulle hålla andan inför det sista och långa branta partiet. Alla faddrarna klarade av vandringen jättebra. När vi äntligen kom fram möttes vi av en fantastisk välkomstsång. Barnen hade övat i veckor och de sjöng så fint och de vinkade med sina flaggor där de stod välkommen både på svenska, engelska och tagalog. Den långa vandringen gav verkligen lön för mödan direkt!Det viktigaste den här dagen var överlämnandet av den nya skolbyggnaden. Marianna från Finland ställde upp och signerade överlämningsdokumenten och lämnade över nyckeln till skolan. Efter det samlades alla i den nya byggnaden för att välsigna skolan med en gemensam bön. Sedan fick vi en rundtur i byn. Vi fick bland annat se vart den nya vattencisternen ska stå. Påväg uppför berget kunde vi se källan varifrån vattnet skulle hämtas och där pumpen skulle placeras. Dagen i Balani avslutades med mer vacker sång och dans. Vi fick även höra flera tal där byledaren och andra invånare berättade hur glada de var över samarbetet med Plan och flera av dem uttryckte också lite rädsla över framtiden och undrade om Plan kommer lämna dem. Vi försäkrade dem att vi kommer att fortsätta arbeta tillsammans tills projekten nått sina mål. Även här fick faddrarna smycken som mangyanerna gjort, armband denna gång. Så nu har vi alla ett helt kit 🙂På vägen tillbaka började det dock regna, men våra snälla guider skar av bananblad till oss som vi kunde använda som paraply. Så humöret var på topp trots regn och lera 🙂

Återigen en fantastisk dag!

//Cecilia Karlén

Fadderresan i Filippinerna är i full gång!

Så äntligen i lördags landade gruppen i Manila. Det här är första gången vi på Plan Sverige anordnar en gruppresa med deltagare från flera olika länder. Med på resan har vi åtta faddrar från Sverige, två från Finland och en anställd från Plan Finland samt Plan USA. På kvällen den första dagen samlades vi för en välkomstmiddag med landschefen för Plan Filippinerna som hälsade alla faddrar välkomna och tackade dem för deras bidrag till Plan. Dagen därpå började vi vår resa söderut till ön Mindoro där vi kommer att spendera den kommande veckan. Jag ligger tyvärr lite efter med rapporteringen eftersom internetuppkopplingen inte är den bästa på ön, så här kommer foton och info från vårt första besök i mangyansamhället Mamara som vi besökte i måndags.

Vi möttes av en vacker välkomstsång och sedan kom barnen fram och gav alla besökare varsitt halsband som de gjort av torkade frön. Byns ledare hälsade oss välkomna och berättade hur tacksam han var över Plan och faddrarnas stöd och att han och lokalinvånarna är mycket glada över samarbetet med Plan. Sedan var det dags för dagens höjdpunkt – faddrarna skulle få lämna över det nybyggda vattensystemet till byn. Två faddrar fick ställa upp och skriva under överlämningsdokumenten och ge dem till byn. Jan från Sverige, min pappa :), och Mia från Finland ställde upp! Sedan lästes kontraktet upp för alla i byn både på tagalog och engelska. Att få rinnande vatten var högst upp på prioriteringslistan för invånarna i Mamara och det var så fantastiskt att få se att vattensystemet nu är på plats.

Tänk vilken glädje rinnande vatten kan ge!Vi fick en guidad tur runt i byn och fick se lite olika projekt. Här tittar faddrarna på en av de 14 fiskdammarna som är en del av programmet för försörjning. Plan har stött byggandet av dammarna och en första runda med fiskyngel. Friskt vatten kommer in i dammarna från den närliggande ån och invånarna matar fiskarna med termiter. Här står vi i grönsakslandet och Plans Mike Reynaldo, som är regionalchef för minoritetsprojekten i Asien, berättar om de jordbruksprojekt som pågår i byn. Dagen avslutades med mer uppträdanden, här fick vi se en traditionell dans . Under dagen fick vi också lyssna till många sånger och se en dockteater. En toppendag helt enkelt!

Jag hoppas kunna blogga lite mer imorgon, batteriet på min laptop är nämligen slut snart och här på Pandan island där vi befinner oss nu finns det begränsad tillgång till eluttag. Nästa blogginlägg kommer ni få veta mer om vår vandring uppför till mangyansamhället Balani.

//Cecilia Karlén

Idag reppar jag min ort!

Den här veckan har spenderats på kontoret mestadels för att se till att allt är färdigt inför resan. Faddergruppen kommer ju nämligen på lördag! Allt går enligt planerna så jag har en bra känsla just nu!

Så eftersom jag inte har några fina fälthistorier att berätta tänkte jag ta tillfället i akt att slå ett slag för San Jose och visa er orten där jag bor 🙂 ENJOY!

Här på Ricah´s äter vi vår lunch nästan varje dag. De lagar ett gäng olika rätter som oftast innehåller kött eller kyckling, så min vanligaste lunch är ris och en aubergine som är stekt med ägg. I det här fina blågråa huset bor jag! Min lägenhet upptar hela den andra våningen av huset.

Såhär ser det ut i centrum.

För att ta sig runt är det tricycle som gäller, det finns nämligen inga taxibilar här. Lyckligtvis finns i princip allt inom 10-mins promenadväg så jag går för det mesta. Nu ser det ju ganska trevligt ut på den här bilden, men husen som ligger här vid floden är verkligen fallfärdiga ruckel. Blir förvånad varje dag jag ser att de står kvar. Sikatuna beach ligger en 5-10 mins tricycleresa bort från centrum.

San Jose kanske inte ser mycket ut för världen, men jag gillar det verkligen. Det mesta som man behöver finns nära, alla som bor här är trevliga och allt är tryggt. Att handla grönsaker på marknaden är oftast veckans bästa, finns hur mycket som helst och det är otroligt billigt. Ett kilo tomater kostar ungefär två kronor (!), får man ens en tomat för två kronor hemma? Har även hittat ett gym fem min bort där jag legat i hårdträning de senaste veckorna. Det ska bli väldigt intressant och se om det gett någon effekt nu när vi ska vandra upp till Balani igen nästa vecka.

Som sagt faddergruppen kommer på lördag och så länge internetuppkopplingen tillåter ska jag försöka dela med mig av allt fantastiskt som vi kommer uppleva under resans gång 🙂

 

//Cecilia Karlén

Då drar vi ut i fält igen!

Denna gång har vi varit på öns norra del, i området Abra de Ilog och besökt mangyansamhället Mamara där delar av stammen Iraya bor. Men innan vi kom dit stannade vi till vid natursköna Libuaosjön.

Sjön är en av de finaste och renaste insjöarna i hela Filippinerna. Den har fått sitt namn efter näckrosen ”Libwa” som växer i sjön.

Samhället Mamara ligger vid foten av bergen och bilen kunde ta oss nästan hela vägen fram. Iraya är den stam som närmat sig befolkningen på låglandet mest, och de har i princip övergett sitt eget språk för att uteslutande tala tagalog. Trots det finns det fortfarande stora skillnader mellan dem och den övriga befolkningen. Mangyanerna i Mamara är väldigt fattiga trots att de lever så nära den övriga civilisationen, i jämförelse med många andra mangyansamhällen. De blir fortfarande utnyttjade och jag fick berättat för mig att under de ”hungriga månaderna” brukar jordbrukare från låglandet komma till dem och köpa deras odlingsbara mark till vrakpriser. Eftersom de vissa perioder nästan helt saknar mat är möjligheten att snabbt få lite pengar för svår att stå emot, trots att det bara ger en kortsiktig lösning på problemet.

Plan informerar mangyanerna om vikten av att de behåller den odlingsbara mark de äger. Utbildningar har också hållits för att effektivisera jordbruket. Ett projekt som startats för att öka försörjningsmöjligheterna och tillgången till näringsrik mat är projektet med fiskdammar. 14 stycken dammar finns nu i byn och Plan har bidragit med kunskap om utformningen av dammarna samt fiskyngel. Vatten leds in i dammarna via den närliggande bäcken och fiskarna matas sedan med termiter, som finns runtom i hela byn. Pinnarna runt dammen finns där som staket för att hålla boskapen borta. Plan har även i Mamara gett stöd för byggandet av en ny skolbyggnad. Byggnaden innehåller två klassrum och elever från Mamara och närliggande byar kan nu gå i skola här och få undervisning fem dagar i veckan. Bakom skolan har man även anlagt en liten trädgård för att odla grönsaker som används till skollunchen.

Även här har påverkansarbete gett resultat och här pågår byggandet av ett tredje klassrum för fullt. Byggnaden finansieras av Utbildningsdepartementet. En vanlig syn här på Mindoro, en basketplan. Basket är nämligen nationalsporten här och varje by jag hittills besökt har haft en basketplan.

Det börjar dra ihop sig nu, knappt två veckor kvar tills faddergruppen kommer hit. Det är en del mindre detaljer som måste slipas lite på innan allt är klart. Ser verkligen fram emot att gruppen kommer hit, det ska bli så roligt att få visa allt som Occidental Mindoro har att erbjuda!

 

//Cecilia Karlén

Rolig vecka med mycket mat!

Mat – det är det allting kretsar kring här känns det som ibland. Här äter man mest hela tiden. Ris ingår i nästan varje måltid och fisk, kyckling eller kött ingår i princip alltid så mitt liv som vegetarian här är lite komplicerat kan man säga.

Det här är en traditionell filippinsk frukost. När jag berättar om min havregrynsgröt som jag brukar äta på morgonen få jag bara skratt som kommentar.I veckan har vi haft training i kommunikation, skrivandet av case stories och fotografi. En case storie är det vi inom Plan kallar för en personlig berättelse ifrån något av våra projekt, de här berättelserna skrivs oftast i samband med årsrapporter och liknande. Vi  fick alla skriva varsin case storie och jag var en av flera kollegor som fick pris för min story, väldigt stolt är jag över det så klart 🙂 Men det roligaste var att träffa och arbeta tillsammans med kollegorna. En vanlig vecka är ju nästan hälften av kontoret ute i fält, så några kollegor träffade jag för första gången. Den första dagen fick grupperna i uppdrag att presentera hur man kan kommunicera Plans globala kampanj ”För att jag är en flicka” för lokalinvånare, kommunledning eller givare. Gruppen på bilden gjorde en teater som visade de många bördor som flickor i mangyansamhällena har. Vi fick även se sång, dans och en dockteater, jag har väldigt kreativa kollegor. Även här var maten en stor del, i Sverige kör vi kanske lite trefika med en bulle och frukt, här var det spaghetti och köttfärssås klockan tre 🙂 

Senare på kvällen var det dags att ta farväl av en kollega och det arrangerades en Despedida (avskedsfest). Mary Jane ska flytta hem till sin familj som bor i en annan region. Hon har under de år hon arbetat här i San Jose bott utan sin man och dotter och nu när de ska ha sitt andra barn så flyttar hon hem. Det kallas för Budol fight – bordet täcks med bananblad och man lägger sedan ut maten på bordet. Det är vanligt att man bjuder på mat på det här sättet när man är många, dels för att det är trevligt men också för fördelen med att slippa all disk. Innan maten samlades vi för en gruppbild med Mary Jane (i mitten i randigt) och sedan var de dags att hugga in!Jag förstod snabbt innebörden av ordet fight, det var bara att hitta en plats och få tag på de man kunde med händerna. På bordet fanns det ris, olika fiskar, räkor, tomat och en rotfrukt som jag tror är liknande majrova, är dock inte helt säker eftersom jag aldrig provat det i Sverige, men det var gott. Till efterrätt var det papaya med en dressing från en liten citrusfrukt. Just ja, det fanns jordnötter också som var kokade, förvånansvärt gott faktiskt. Allt som allt en väldigt lyckad vecka och kväll med många nya upplevelser!

 

//Cecilia Karlén