Livet efter tyfonen Haiyan

Plans projekt i Östra Samar

Idag besökte vi byn San Isidro i Hernani, som blev mycket hårt drabbad av tyfonen Haiyan 2013, med förstörda hus och många döda av de mer än 10 meter höga vågorna som vräkte in i området.

Barnens rättigheter finns skrivna på skolväggen

Först besökte vi en grundskola som byggts på ett sätt som ska stå emot mycket kraftiga vindar och vågor. Vi välkomnades av barnen som var jättenyfikna på oss. De var väldigt glada, skrattade mycket och var inte ett dugg blyga. Vi tittade på hur de lärde sig hygien, som att tvätta händerna och borsta tänderna. Lärarna log och var mycket välkomnande. När några av oss sjöng ”Imse vimse spindel”, både på svenska och engelska, visste barnens skratt inga gränser. Efter en stund kom ett stort gäng elever i 11-13 års ålder från en annan skola, vi bänkade oss och fick varsin kokosnöt med läskande innehåll och därefter framfördes en makalöst vacker och gripande dans av eleverna. Dansen beskrev tyfonens enorma förödelse med en inlevelse som fick oss alla att gråta. Vi var alla tagna av den gripande dansen men efteråt så blev det mycket prat och fotograferande.

Dansuppvisningen om tyfonen Haiyan

Vi besökte även en äggproducerande hönsgård som byggts med hjälp av Plan International för att skapa sysselsättning. Påtagligt stolta föreståndare berättade om projektet, som dock måste bevakas till midnatt på grund av eventuella tjuvar. Väldigt rent och snyggt hönshus. Jag tipsade om att tillföra fodret lite krossade äggskal och smågrus för bättre matsmältning och starkare skal.

Därefter fick vi träffa en Community Saving Group (lån- och spargrupp) bestående av ca 15 kvinnor som satt runt ett stort bord.  I korthet går det till så att byns familjer, och då främst kvinnor, lär sig långsiktigt sparande genom att lämna över det de kan spara till ”bybanken”. Allt antecknas noga. Pengarna lånas ut mot en ränta ut till andra bybor som behöver till något viktigt. Eftersom det är grannens pengar är återbetalningen en hederssak. Ränteöverskottet fördelas senare två gånger per år till långivarna. Strålande projekt och inga vanliga banker med fördyrande mellanhänder.

Lån- och spargruppens möte

Efter besöken på de olika projekten åkte vi till en Beach Resort för middag och tidig kväll. På morgonen därefter blev det lite tid för bad i The Pacific Ocean. Härligt!!

”Imse vimse spindel”

Av: Tomas, Planfadder

 

Faddermöten väcker starka känslor

Kramar och tårar vid första mötet

Idag ska vi besöka vårt fadderbarn Monicko. Lite nervöst och mycket spännande. Vet han vilka vi är? Kommer han att känna igen oss från de bilder vi sänt tidigare? Vi har endast hunnit brevväxla ett par gånger.

Våra vänner från vår grupp stannar vid skolan där byn har samlats för en skolfest med både föräldrar och barn. Tomas och jag fortsätter till Monickos hem tillsammans med Malin och Emma från PLAN. Vi möts av familjen och släkt/vänner. Det blir verkligen känslosamt. Vi får kramar av Monicko som börjar gråta lite. Jag gråter också och så gör även Malin.

Första mötet.

Vi blir inbjudna i familjens hus och sitter länge och pratar, frågar och berättar. Mamman pratar ganska bra engelska. Hon är skolad i jordbrukshantering och familjen har en fantastisk trädgård. Självförsörjande i frukt och grönsaker. Familjen består av pappa och mamma och sex barn. Pappan kör buss men har tagit ledigt just den hör dagen. Den äldsta systern studerar och den andra storasystern, som är gravid, bor fortfarande hemma. Monicko har även tre bröder – en äldre och två småbröder. Vi byter presenter med varandra. Monicko får en bok om Sverige på engelska med många bilder, en fotboll och fotbollströjor. Av Monicko får vi ett jättefint brev, skrivet av honom på engelska som vi läser högt tillsammans, och en fantastisk båt som han snickrat tillsammans med sin pappa.

Fotbollen som blev en basketboll.
Fotobok om Sverige och fotboll i present.

Efter att ha pratat en lång stund, och alla bilder var tagna av Malin och Emma, går vi ut på husets baksida. Där möts vi av mer släkt och många grannar samt ett uppdukat bord med mat, frukter och dryck. Vi använder fotbollen som basketboll på basketplanen som pappan byggt med sina söner. Jag pratar mycket med Annie som är anställd på PLAN och som bor i byn och hjälper till med breven som vi sänder till varandra. När de övriga gruppen anländer från skolfesten äter vi alla lunch tillsammans. Under lunchen sjunger Monicko och hans mamma en väldigt fin sång för oss alla. Vi framförde också en sång, Maj på Malö och Imse Vimse Spindel på tre olika språk. Monicko är lite ledsen över att vårt barnbarn Amanda inte är med eftersom de är lika gamla och han sett henne på bild. Familjen hade gjort välkomnande tavlor med våra namn och även satt upp alla bilder vi sänt. Efter husesynen och mer prat säger vi adjö med många kramar och mycket fotograferande.

Kanske kommer Monicko segla till Sverige en dag eftersom han vill bli sjöman.

Av: Gitte och Tomas, Planfaddrar

P.S. Vi hade inte behöv vara oroliga över detta besök. Vi fick en väldigt fin kontakt som vi kommer kunna prata om i breven. D.S.

Känslorna svallar över

Idag besökte vi ett event (bland många andra) för Plan som de kallade ”Family Celebration Day 2017”. Vi togs emot av massor av glada barn i alla åldrar och fick verkligen uppleva vad innerlig uppskattning innebär. Till alla platser vi kommit till har man förberett sig med utsmyckningar, program, lokal och ibland även med musik, sånger, dans och ansvariga som hållit tal.

Jag hade inte förväntat mig att Plan har en så central roll i hela byns liv som de har. Alla tar del av Plans arbete som vi får veta skapar förutsättningar för en fungerande skola, vatten och sanitetsförhållanden, vilket visas med enorm uppskattning.

Mina känslor inför och under besöken har lätt för att svalla över, då det inte går att vara förberedd på hur man berörs av alla starka möten med människor som har det svårt mitt i allt glädjerus. När vi kommer är det bara fest och positiva möten, så jag tar in alla intryck och får smälta dem under lång tid framöver.

Min upplevelse är att de vi möter har betydligt lättare att slå över från allvar till skratt än vad vi har hemma och att det är en fantastisk kraft i skrattet och glädjen som sprider sig till alla som är med. Jag kommer att ta med mig denna erfarenhet som ett riktigt visdomsord och ett varmt minne – Njut, skratta och var glad åt små trivialiter så mycket det går!

Av: Jörgen Grantén, Planfadder

Tills vi möts igen!

CECILIA I FILIPPINERNA Då har dagen kommit, dagen då jag lämnar Filippinerna.Detta är också dagen för mitt sista blogginlägg för den här gången.

Innan jag lämnade Mindoro hade vi en avskedsmiddag för mig, eller despedida som det kallas här. Det blev tårfylld stämning när de sjöng ”remember me this way” till mig. De är verkligen världens sötaste kollegor 🙂 Kommer att sakna alla glädjespridare!

Sedan åkte jag igenom hela Occidental Mindoro för sista gången och Mindoro sa hej då genom att låta oss vänta vid ett sista vägarbete haha. Men sedan fick jag se ännu en vacker solnedgång ifrån färjan.

Vi var inte färdiga med avskeden där. Här är jag på en sista middag med mina kollegor ifrån Manila. De var så gulliga och hade köpt en traditionell handbroderad blus till mig. Den var så vacker så nu måste jag bli bjuden på någon väldigt fin tillställning så att jag kan använda den.

Den här bilden från mitt sista fältbesök får avsluta det hela. För några dagar sedan besökte jag ön Leyte och Plans projekt för att minska riskerna inför naturkatastrofer. Jag träffade lärare, skolsköterska och elever som alla fått utbildning ifrån Plan i bland annat första hjälpen. Innan dagen var slut samlades vi alla för en gruppbild 🙂

Självklart är det sorgligt att behöva åka härifrån, men bara en kort stund sedan tar all glädje över. Det går inte att vara ledsen med all den här glädjen, engagemanget och kärleken runt omkring sig. Är så imponerad över mina kollegor här och alla de resultat som uppnåtts och uppnås i och med Plans projekt. Allt som jag fått uppleva och ta del av är helt fantastiskt och att säga att det är ett minne för livet känns som ett understatement. Filippinerna och alla underbara människor har verkligen gått rakt in i mitt hjärta. Jag har sugit åt mig positiv energi i massor som jag tar med mig hem och sprider vidare 🙂 Jag kommer definitivt att återvända så fort jag får chansen. Jag tipsar också er alla att göra detsamma, Filippinerna är ett fantastiskt vackert land och det finns verkligen något för alla.
Så det här är inte farväl utan tills vi möts igen!

//Cecilia Karlén

Om ni vill stödja projekten här på Mindoro, och liknande projekt i Thailand, Laos och Pakistan, så är det minoritetsfadder som gäller! Klicka på den här länken för att bli fadder http://plansverige.org/bli-minoritetsfadder från bara 100 kr per månad.

Ni kan ge en engångsgåva som ger ett barn ett födelsebevis. Klicka på den här länken för att komma till Plan Sveriges gåvoshop http://plansverige.org/shop#

Tack för ert stöd!

Rapport från Klimatsmarta barn-projekt i Filippinerna

CECILIA I FILIPPINERNA Filippinerna är ett väldigt utsatt land när det gäller naturkatastrofer och 2011 drabbades landet av flest katastrofer i världen. De fattigaste samhällena på landsbygden drabbas mycket hårt när en katastrof sker. De saknar ofta kunskap och utrustning för att kunna förebygga risker eller agera när en katastrof inträffar. Plan Sverige har under ett par år stött projekt som syftar till att förebygga riskerna inför naturkatastrofer och bygga upp en beredskap i samhällena så att de själva kan agera snabbt och effektivt när en katastrof sker. Projekten har bedrivits i samhällen på norra delen av ön Samar och södra delen av ön Leyte. När kraftiga skyfall drabbade båda öarna i slutet av 2010 var det väldigt tydligt att de samhällen som varit en del av dessa projekt tillsammans med Plan hade klarat sig mycket bättre och skadorna blev inte lika stora som i andra samhällen.

Tack vare de goda resultat som uppnåtts beslutades det för knappt ett år sedan att projektet skulle fortsätta och Plan samarbetar nu med 21 nya samhällen i norra Samar och södra Leyte. I måndags fick jag möjlighet att besöka en skola på södra Leyte och prata med eleverna om hur de tagit del av projekten.

När det regnar mäter eleverna hur mycket regn som fallit två gånger per dag och för loggbok
När det regnar mäter eleverna hur mycket regn som fallit två gånger per dag och för loggbok

Eleverna har fått utbildning i första hjälpen
Eleverna har fått utbildning i första hjälpen

Projekten fokuserar specifikt på att bygga kapaciteten hos barn och ungdomar och därför sker många aktiviteter i skolan. Trots att det är sommarlov ställde några tappra elever och lärare upp på att träffa mig och berätta om projektet 🙂 Eleverna har bland annat dokumenterat vilka risker som finns i deras område, hur dessa kan förebyggas och sedan har de arbetat tillsammans för att förebygga dessa. De har också gjort olika evakueringsövningar beroende på om det kommer ett alarm om jordbävning, tyfon etc. Skolan har också fått flera första hjälpen kit och eleverna har lärt sig att använda dessa.

Elliott är 11 år och vill bli läkare när han blir stor
Elliott* är 11 år och vill bli läkare när han blir stor

Sedan eleverna deltagit i dessa utbildningar har det lyckligtvis inte skett någon katastrof men de har ändå haft användning för sina kunskaper.

– En gång ramlade en klasskompis på skolgården och fick ett sår på knät. Då hjälpte jag och en annan kompis honom. Vi tvättade såret med vatten och sedan la vi ett bandage över såret som vi lärt oss. Sedan bar vi honom till skolsköterskans rum, berättar Elliott.

– Vi känner oss mer trygga nu när vi vet mer om det här. Om det regnar mäter vi hur mycket regn som fallit och sedan har vi lärt oss hur många milliliter per timme som är normalt, i riskzonen eller dags för evakuering.Vi skriver ner våra mätningar i en loggbok så att vi vet till nästa år när vi ska vara förberedda på kraftigt regn.

Josie är 11 år och vill bli lärare när hon blir stor
Josie* är 11 år och vill bli lärare när hon blir stor

Det är inte bara eleverna som gynnas av dessa utbildningar, utan hela samhället. Eleverna för sin kunskap vidare till sina familjer.

– Hemma berättar jag för mina småsyskon vad jag lärt mig. Om det kommer ett alarm för en jordbävning ska vi ta oss till en öppen plats så snabbt som möjligt. Om det är försent så ska vi ta skydd under tex ett bord så att vi inte riskerar att skadas om taket skulle rasa in, berättar Josie.

– Vi har lärt oss att alltid ha en väska redo med viktiga saker som ficklampa, regnrock, varma kläder m.m. om vi måste lämna vårt hus. Det visste inte mina föräldrar innan men nu har vi väskor redo för hela familjen.

Maria Lisa är skolsköterska på åtta skolor
Maria Lisa är skolsköterska på åtta skolor

– Jag är på en skola per dag så det känns tryggare för mig att veta att eleverna har den här kunskapen och kan hjälpa till om det sker en olycka, speciellt de dagar då jag inte finns på plats. Några elever har också fått extrautbildning och vi kallar dem ”Little doctors” och de har lärt sig mer saker utöver första hjälpen, berättar Maria Lisa.

– Både jag och lärarna på skolan har märkt att eleverna verkligen har utvecklats tack vare de här utbildningarna. De tar fler initiativ i utbildningen i stort och de har fått ett mycket bättre självförtroende. Plan har visat oss att eleverna kan göra så mycket på egen hand bara de får rätt stöd, kunskap och uppmuntran från oss.

– Vi vuxna har ju också lärt oss väldigt mycket och vi har förmedlat våra nyfunna kunskaper till våra egna familjer och till föräldrarna på föräldramötena. De här projekten gynnar hela samhället och jag är övertygad om att vi kommer att kunna klara av nästa katastrof som sker på ett bättre sätt nu när vi är mer förberedda och vet hur vi ska agera tillsammans.

Trots att jag så klart vet att det är precis såhär Plan arbetar, att bygga kapaciteten hos barn och unga, så blir jag alltid så glatt överraskad när jag ser hur väl det fungerar. Eleverna kan så mycket redan men visar att de vill lära sig mer. När de dokumenterade riskerna på skolan tänkte de inte bara på risker med naturkatastrofer, flera av eleverna påpekade att det bland annat fanns vassa metallkanter på skolgården och spikar som stack fram. Tack vare att de uppmärksammade det har skolgården nu blivit mer säker. De var så duktiga när de demonstrerade hur man tar hand om en knäskada. De berättade precis hur såret ska tvättas, hur förbandet ska läggas och hur de sedan bär den skadade till skolsköterskans rum. Jag funderar för mig själv om jag kunde det där när jag var 11 år?

//Cecilia Karlén