250 km på mindre än två dagar

FADDERRESAN I INDIEN Dags att lämna hens helighet bakom oss och åka vidare. För att hinna med allt var vi tvungna att dela upp gruppen och göra projektbesök parallellt på två olika platser. Jag hoppade in i en buss tillsammans med nio faddrar.

Vi var förberedda på en lång tur, sju – åtta timmar. Men det skulle visa sig ta betydligt längre, konstigt va?

Vi började direkt ana ugglor i mossen när vi kör ut på ”motorvägen” och allt går smidigt. Inte så mycket trafik, vägen är förhållandevis bra och bussen kan köra på. Det kändes för bra för att vara sant helt enkelt.

Självklart var det så. När vi kommer fram till delstatsgränsen och snart ska resa in i Bihar så är det totalstopp. En strejk har brutit ut i stora delar av delstaten och nu blockerar demonstranter vägen in. Efter mycket oroande samtal ifrån lokala kollegor om att gränsen förmodligen inte kommer kunna korsas förens fem på eftermiddagen började jag känna mig rejält orolig. Men efter en timme kommer polisen och skingrar demonstranterna och vi kan köra vidare.

Demonstration vare här!
Demonstration vare här!

Chauffören tar en mindre väg nu istället för motorvägen för att undvika mer stopp. Den strategin skulle visa sig vara värdelös. Efter någon timma eller två är det stopp igen och denna gång fastnar vi nog närmare två timmar. Energin börjar tryta lite också eftersom det inte finns något vettigt ställe där vi kan stanna för lunch. Vår guide springer ut när det ges tillfälle och göder oss med bananer, äpplen och kex.

När vi trodde att stoppen skulle vara slut kommer det ett till. Denna gång inte för strejk utan för att den väldigt smala och orobusta bro vi strax ska passera inte klarar så mycket tung trafik samtidigt. Ytterligare en timmes väntan tickar förbi innan vi får ge oss av.

Trots dagens motgångar lyckas vi ändå skratta. Vår guide berättar att man aldrig säger hur långt det är i km utan i tid. Till Patna – mindre än två dagar!

Avslutningsvis kommer här lite härlig fakta:

Vi reste 250 km på ca 12 timmar. En fadder räknade ut att det motsvarar ungefär 20.8 km per timme. Det ni!

//Cecilia Karlén

Heligt värre!

FADDERRESAN I INDIEN Idag var det dags att lämna Rishikesh för att åka vidare söderut längs Ganges till hinduernas heligaste stad Varanasi. Det kändes väldigt fint att få flyga för en gångs skull. Men två inrikesflyg med god marginal gjorde ändå att hela dagen gick åt. Det var extra mycket säkerhetskontroller och det skulle stämplas och sättas lappar överallt. Några fick ta med vattenflaskor och andra inte. Några fick betala övervikt och andra inte. Skönt när det är konsekvent med andra ord!

Det känns väldigt bra i gruppen och alla verkar tycka att det fungerar toppen. Fick en fin komplimang av Katarina idag som sa ”Så fort jag träffade dig på Arlanda så slutade jag tänka, jag bara tittar efter dig och vet vad jag ska göra”. Låter ju ganska kul men det känns ju bra att de inte behöver tänka så mycket utan att de får den information de behöver ifrån mig och Dick.

Dagen därpå var det upp med tuppen som gällde, avfärd 5.15 för en båttur på Ganges. Vi skulle nämligen titta på de många rättrogna hinduer som tog ett dopp i floden i soluppgången.

Varanasi i morgonljus
Varanasi i morgonljus

Trots den tidiga timmen var det full aktivitet nere vid Ganges
Trots den tidiga timmen var det full aktivitet nere vid Ganges

Vi hoppade i en liten träbåt och vi blev rodda ut en bit ifrån land. Längs strandpromenaden fanns det flera trappor som ledde ner till floden där många hinduer satt och förberedde sig för att bada. Många hade olika ritualer för sig innan och medan de var i vattnet. Det finns många olika myter om floden och det sägs att den har speciella förmågor som gör att den som dricker av vattnet blir frisk. Dessutom sägs det att vattnets sammansättning håller floden ren trots allt skräp. Ingen av oss var trots det sugen på att ta ett dopp så efter båtturen åkte vi tillbaka till hotellet för frukost.

En magnifik soluppgång fick vi beskåda denna morgon
En magnifik soluppgång fick vi beskåda denna morgon
Ta med sig heligt vatten hem? Självklart!
Ta med sig heligt vatten hem? Självklart!

Sen tog några en tur till Sarnath, platsen där Buddha höll sin första predikan. Innan middagen var det dags för en båttur igen. Den här gången åkte vi rickshaw in till staden och gick sedan den sista biten till floden. Vi hoppade i vår båt och åkte först för att titta på de stora eldar som härjade vid strandkanten. Det är kremering som pågår. Kropparna smyckas ut med tyger och smycken, doppas i Ganges och sedan läggs de på bål. Det pågår kremering 24 h om dygnet då det är så många som vill bli ”begravda” på detta traditionella sätt vid Ganges.

Varanasi i skymningen
Varanasi i skymningen
En önskan skickas iväg
En önskan skickas iväg

Sedan var det dags för ytterligare en Aarticeremoni. Unga hinduer som utbildar sig till präster stod för showen. Det var fantastiskt att få vara med och titta på ceremonin i mörkret.

Eld i olika former verkade vara temat för kvällen
Eld i olika former verkade vara temat för kvällen

Nu dags för sängen, imorgon är det ytterligare en lång resväg med buss som gäller. Då delas gruppen på två och ena delen åker till Ghorakpur och den andra till Patna.

//Cecilia Karlén

Det var värt gårdagen!

FADDERRESAN I INDIEN Efter en kylig natt öppnar jag dörren till mitt rum och blickar ut över ett fantastiskt landskap. När vi kom igår var det kolsvart och vi hade ingen aning om vart vi hamnat. Men wow!

Godmorgon Garsain!
Godmorgon Garsain!

Vi var fem stycken på det här lilla stället och de två som drabbats igår kände sig bättre. Efter frukost var det dags att åka ner och se hur det var med resten av gruppen. Alla var på benen igen utom två som tyvärr fick stanna kvar på hotellet och vila upp sig. Det var svårt att planera och dela upp i grupper kvällen innan på grund av osäkerheten så nu när vi visste vilka som skulle med gjorde vi gruppindelning och gav oss iväg. Rune, som skulle besöka sitt fadderbarn idag, åkte iväg med fyra personer för en vandring på en timme enkel väg. Dick tog med sig ett gäng för att göra projektbesök. Slutligen åkte jag och två faddrar med Jaana och Elvis som också skulle hälsa på sitt fadderbarn denna dag.

Vi åkte bil i ca 10 min och sen blev det en liten vandring uppför i en kvart innan vi kom fram till byn. Byn låg längs bergsidan och allt var väldigt pittoreskt. Fina små hus och uteplatser med fint lagda stenar. Vi blev hälsade med en röd prick i pannan och en krans med blommor som vi fick runt halsen. Jaana kände direkt igen sitt fadderbarn Renu. Jaana har varit fadder till henne i nästan 15 år och hade väntat på den här dagen väldigt länge. Först gick vi till byns samlingsplats där de ställt upp soffor och stolar och gjort väggar av tyg runtom. Vi fick flera presentationer som berättade om projekten som Plan och den lokala samarbetspartnern SBMA bedriver i området. Här fanns många kvinnogrupper och det var kul att se att de tog för sig. De hade bland annat identifierat alkohol som ett stort problem då deras män ofta drack väldigt mycket vid offentliga tillställningar. De tog upp det här i byn och även på högre nivå och det har resulterat i att man inte har alkohol på offentliga möten eller fester längre. Plan har även stött skolor, barngrupper och gett flickor skolstipendier i området.

Här var det vi som var en del av underhållningen haha
Här var det vi som var en del av underhållningen haha

 

Efter alla presentationer var färdiga avslutade vi det hela med dans. Byns kvinnor drog igång en cirkeldans och vi var inte sena att hänga på.
Efter alla presentationer var färdiga avslutade vi det hela med dans. Byns kvinnor drog igång en cirkeldans och vi var inte sena att hänga på.

Sedan var det dags att gå vidare till Renus hus. De bodde en bit bort i ett fint litet hus med fantastisk utsikt över dalen. Vi blev bjudna på chai och lite tilltugg och Jaana och Elvis pratade med Renu. Hon kunde lite engelska vilket var roligt. Hon är 17 år gammal och studerar fortfarande, i den 11e årskursen. Renu tog fram en pärm och visade de brev och kort som hon fått ifrån Jaana och Elvis, det var väldigt uppskattat. Sedan fick Renu och familjen presenter av Jaana och Elvis.

Elvis knyter ett armband, som han gjort själv, runt Renus arm
Elvis knyter ett armband, som han gjort själv, runt Renus arm

Allt det roliga har tyvärr sitt slut och vi var tvungna att runda av och lämna Renu och familjen. Byns ”village mother”, som de kallade henne, var en mycket bestämd kvinna och hon upprepade ”Phir aana” åtskilliga gånger – Kom tillbaka!

Flera generationer samlade - Jaana, Renus mamma, Elvis, Renu och Renus farmor
Flera generationer samlade – Jaana, Renus mamma, Elvis, Renu och Renus farmor
Jaana, Renu och Elvis framför Garsains fantastiska landskap
Jaana, Renu och Elvis framför Garsains fantastiska landskap

Efter lunch besökte vi en skola där Plan och SBMA bland annat gett resurser till skolans Science activity center. Där fick vi alla de olika material som de hade på centret presenterat för oss av skolans team som tävlade i naturkunskap mot andra skolor.

Tjejerna visar hur magnetism fungerar
Tjejerna visar hur magnetism fungerar

Kicki delar ut pennor och vykort ifrån Malmö
Kicki delar ut pennor och vykort ifrån Malmö

Sedan åkte vi vidare till en annan by där Plan och SBMA haft projekt länge. Vi fick flera presentationer om projekten i området. Mycket utveckling hade skett tex så har alla barn ett födelsebevis, alla har fått grundläggande vaccinationer och alla går i skolan. Så himla bra! De berättade även för oss om projekt som helt leds av barn. Två barn ifrån byn hade valts ut och valt ett projekt de ville göra. De valde då att undersöka hur många barn som hade födelsebevis. Det visade sig då att 47 st saknade eller hade felaktiga bevis. De gick sedan till distriktsledningen och bad dem om hjälp att åtgärda det och nu har alla barn ett födelsebevis!

Vi fick fin dans- och sånguppvisning i sista byn för dagen
Vi fick fin dans- och sånguppvisning i sista byn för dagen

På kvällen hade vi ett möte med Plans och SBMAs lokala personal för att prata om dagen och ge feedback. Rune var otroligt rörd över sin dag och det var väldigt känsloladdat att berätta om besöket. De hade fått ett otroligt mottagande i byn som inte gick att beskriva med ord. Fantastiskt! Alla är väldigt glada och nöjda och många har sagt under dagen att resan igår var helt klart värt det. Skönt att höra 🙂

//Cecilia Karlén

Delhi belly är ett faktum

FADDERRESAN I INDIEN Uppe med tuppen klockan fyra. Tåget norrut till Kathgodam skulle gå från Delhi redan 6.15 och med tanke på trafiken gäller det att vara ute i god tid. Väl nere i lobbyn saknades ganska många av faddrarna och snart kom förklaringen. Magsjukan, den ökända Delhi belly, hade slagit till. Många hade varit uppe hela natten och mådde fortsatt illa. Efter en lägeskontroll kände ändå alla att de orkade med och vi begav oss till tåget. Den här gången var vi ute i god tid och hann med tåget med marginal, vilket var skönt med tanke på gruppens tillstånd. Sex timmar senare var vi framme i Kathgodam. Där fick vi lunch och de som kämpat sig igenom tågresan fick möjlighet att sova en stund. Sedan var det dags för dagens andra etapp – fem och en halv timme i bil genom bergen.

Någon som tyckte att vi inte haft tillräckligt med otur för dagen?
Någon som tyckte att vi inte haft tillräckligt med otur för dagen?

Fältkontorsområdet i Garsain ligger nämligen på nära 2 000 meters höjd uppe i bergen och det är bil som gäller för att ta sig dit. En skumpig bilfärd med både mag- och åksjuka längs vägen satte alla på prov. När vi kom fram hade det varit mörkt sedan länge och alla var slutkörda efter flera timmars berg- och dalbana.

Såhär såg det ut på vår färd
Såhär såg det ut på vår färd
Värdelöst att ta bilder genom smutsigt bilfönster men det ger en aning om hur det såg ut längs vår väg
Värdelöst att ta bilder genom smutsigt bilfönster men det ger en aning om hur det såg ut längs vår väg

Garsain är ingen turistort överhuvudtaget så vi fick dela upp oss på två ”hotell” som vi ganska snart konstaterade saknade fler saker än bara stjärnor bredvid namnet. Nåväl det är i sådana här områden som Plan har sin verksamhet så alla fick bita ihop. Vi blev alla lite tagna av kylan också. Som tur var hade många tagit med sig tröjor och jackor med tanken att ”de här får vi väl aldrig användning av på den här resan”. Men de kom väl till pass när temperaturen kröp ner mot säkert 15 grader och betydligt kallare på natten.

Jag och Dick gick och la oss med en liten orolig känsla. Skulle alla repa sig? Hur många skulle bli sängliggandes imorgon? Går det att sova på den här plankan till säng?

Den som lever får se som det så käckt heter…

//Cecilia Karlén

Fältbesök i Delhi

FADDERRESAN I INDIEN Allt var lite snurrigt kvällen innan. Vi kom till Delhi tidig kväll och hade bokat möte med Plans lokala personal. De var verkligen ivriga inför vårt besök och hade pressat in fem projektbesök inklusive fadderbarnsbesök på ca en och en halv timme. Direkt på morgonen hade de också tänkt att vi skulle starta tio, hinna igenom Delhis trafik till Plans kontor, hinna med ett intromöte och sedan vara ute i fält klockan 11.

Där drog vi i nödbromsen och fick förklara att vi självklart ville hinna med så mycket som möjligt men att det skulle vara rimligt. Vi startade dagen en halvtimme tidigare, men vad gör de när en av bilarna kör vilse och irrar runt i nästan en timme? På kontoret gick vi kort igenom dagen och jag fick se att några besök som vi strukit dagen innan nu var tillbaks på schemat igen haha. Försökte att justera lite men sedan fick vi bara ta med oss en påse flexibilitet och ge oss iväg.

Första besöket skedde på en statlig skola som Plan tillsammans med den lokala organisationen CASP stödjer på olika sätt. Bland annat har Plan och CASP etablerat ett bibliotek i skolan. Vi fick besöka biblioteket och träffa ett gäng femteklassare som hade högläsning för oss. Plan hade tjatat på distriktsregeringen för att få en lokal på skolan till ett bibliotek. Man fick gång på gång nej men gav inte upp utan fortsatte att pressa på och det gav resultat. Till slut sa de att de var så trötta på tjatet och gav utrymme för ett bibliotek. Sedan började nästa tjatsession för att få dem att komma och besöka biblioteket. Efter besöket insåg dem vad otroligt mycket ett bibliotek kan göra och hur det har hjälpt eleverna att förbättra sina läskunskaper. De gav sedan gladeligen plats i sina övriga tio skolor i området så att Plan kunde etablera bibliotek även där.

Femteklassare i biblioteket
Femteklassare i biblioteket

I rummet bredvid bedrevs verksamhet för barn med olika typer av funktionsnedsättningar. När vi kom satt barnen i olika grupper med varsin lärare. Några målade, några pysslade och några lekte. Många av barnen har funktionsnedsättningar som med rätt stöd och vård kan förbättras eller botas helt och de kan börja i den formella skolan. Det var härligt att se att barnen var så glada och att de fick möjlighet att leka och lära utifrån sin egen förmåga. Det kändes också bra att centret var på den statliga skolans område så att de träffade alla andra elever på skolan och inte isolerades.

Pyssling pågår! Vi fick ett jättefint kort som barnen gjort själva.
Pyssling pågår! Vi fick ett jättefint kort som barnen gjort själva.
Ilse visar hur man påtar snoddar för att göra armband
Ilse visar hur man påtar snoddar för att göra armband

Sedan gav sig faddrarna Ronny och Katarina iväg för att träffa sina fadderbarn och vi fortsatte vidare till skolans barnklubb. Efter det åkte vi vidare till ett center för utbildning till barn som tidigare tvingats arbeta. Centret gav verkligen hopp! Sedan projektet startade 2008 har 330 barn höjt sin kunskapsnivå och kunnat gå vidare till den formella skolan. Vi fick träffa en klass som gick i skolan på förmiddagen. Skolan är nämligen uppdelad så att flickor går på förmiddagen och pojkarna på eftermiddagen. Sedan kom flickorna till centret på eftermiddagen och där fick de läxhjälp och extra stöd. När de sedan hade kommit på samma nivå som krävs för sin årskurs så övergick de helt till den formella skolan. Just nu gick 40 barn på centret.

Anders delar ut lite godis till eleverna
Anders delar ut lite godis till eleverna
Elvis var så klart den som drog till sig flest blickar ifrån flickorna
Elvis var så klart den som drog till sig flest blickar ifrån flickorna

Efter lunch tillsammans med hela gruppen fick vi besöka Lottys fadderbarn med familj. De är nämligen ormtjusare och ville spela musik för oss och visa upp dansande kobror. De kändes som att vara med i en film när de uppklädda männen började spela och sedan kom de två ormarna fram.

Männen i familjen var ormtjusare och bjöd oss på en ordentlig show
Männen i familjen var ormtjusare och bjöd oss på en ordentlig show
Dansande kobror ser man inte varje dag
Dansande kobror ser man inte varje dag

En perfekt avslutning på en perfekt dag!

//Cecilia Karlén

Rundtur i Bikaner

FADDERRESAN I INDIEN Äntligen en välbehövlig sovmorgon. Alla fick sova ut och efter frukost var det dags att se lite mer av Bikaner. Vi åkte till det stora Junagarhfortet där många maharajor bott. Fortet var lite förfallet men vissa delar var väldigt väl skötta. Mycket fina mönster på både golv, väggar och tak och en del var klätt i bladguld. Det tog nästan en och en halv timme att gå igenom hela fortet.

Guldmönster i taket
Guldmönster i taket
Det mäktiga Junagarhfortet som stod klart 1594
Det mäktiga Junagarhfortet som stod klart 1594

Efter fortet tog vi en tur på marknadsgatan. Det är verkligen helt annorlunda från hemma – ingenting går att känna igen. På gatorna trängs människor med bilar, rickshaws och cyklar. Sedan har vi alla djur – kor, kameler, getter, hundar, åsnor och hästar. Ett otroligt kaos! Men väldigt kul att se.

Vanlig syn i Indien - en ko mitt på vägen
Vanlig syn i Indien – en ko mitt på vägen
Kameler, motorcyklister, gångtrafikanter och rickshaws - allt på en gång!
Kameler, motorcyklister, gångtrafikanter och rickshaws – allt på en gång!

Efter lunch hade vi en fri eftermiddag. Några i gruppen hade hört talas om ”råttemplet”. Ett gammalt tempel där flera tusen råttor trängdes. Många pilgrimer vallfärdar dit och skulle man bli uppäten av råttorna kommer man till gudarna sägs det.

Själv tog jag och Dick en till tur på marknaden, vi hade inte fått nog. Vi gick runt i tre timmar och bara tittade på allt och gick in i gränd efter gränd som verkade spännande. En gata döpte vi till hello-gatan. Alla hejade och kom fram och ville fråga var vi kom ifrån och ta i hand.

Gatan där alla hälsade
Gatan där alla hälsade

Själv har jag blivit väldigt fascinerad av kamelerna. Så fort jag ser en dyker kameran upp.

Ståtlig kamel
Ståtlig kamel

Stämningen i gruppen är på topp! Nu har vi lärt oss alla namn och vi börjar lära känna varandra lite. Imorgon åker vi tåg tillbaka till Delhi och dagen därpå blir det spännande igen, då ska vi besöka projekt och fadderbarn i Plans urbana fältområden i Delhi.

//Cecilia Karlén

Dags för projektbesök!

FADDERRESAN I INDIEN Så var det äntligen dags, huvudmålet för resan, att besöka Plans projekt och träffa fadderbarnen. Idag var det fältkontorsområdet Bajju som stod på tur och där hade faddrarna Birthe och Rolf, Agneta och Björn och Anders sina fadderbarn. Vi delade upp oss i tre grupper, hoppade in i varsin bil och åkte till vardera by.

Jag och fyra faddrar till åkte med Birthe och Rolf för att träffa deras fadderbarn. De har varit faddrar till henne i flera år och hon är nu sjutton år gammal. När vi kom fram sprang det direkt fram ett gäng barn till bilen och hälsade oss välkomna. Sedan gick vi till familjens hus och där blev vi välkomnade på traditionellt vis med en röd prick i pannan och kvinnorna fick en sjal och männen en turban.

Birthe och Rolf hälsas välkomna av familjen

Katarina välkomnas med en röd prick i pannan
Katarina välkomnas med en röd prick i pannan

Plan har, tillsammans med den lokala organisationen URMUL, funnits i den här byn i många år och det märktes. Familjens hus var väldigt fint och det verkade ha det bra ställt.

Vi fick också besöka ett lite hus där det hölls en form av förskoleverksamhet för de mindre barnen. De sjöng en räknevisa för oss och visade lite olika lekmaterial som de hade för att barnen skulle lära sig att räkna och kunna alla bokstäver.

Glada barn i förskolan
Glada barn i förskolan

Sedan träffade vi byns kvinnogrupp. Det var ett gäng färgstarka kvinnor som ville bli mer självständiga och det blir man genom att ha en egen inkomst. Kvinnorna hjälptes åt och förpackade mjölkersättningspulver till spädbarn bland annat. För det fick de betalt av staten och pengarna sparade de gemensamt i gruppen. Sedan bedrev de mikrolånsverksamhet, så den som lånade pengar fick betala tillbaka med ränta. Pengarna som gruppen har har visat sig mycket användbara i just det här området. Rajasthan består till stor del av öken. Det är svårt att bruka jorden och det regnar mycket sällan. Men ungefär vart fjärde eller femte år kommer det rejäla regn som gör jorden bördig. Då är det bra att snabbt kunna få loss lite pengar att köpa utsäde för så att man kan ta vara på den bördiga jorden och få en bra skörd. Kvinnorna ställde också många frågor till faddrarna. De undrade hur vi lever i Sverige och vad vi jobbade med.

Färgstarka kvinnor på många olika sätt!
Färgstarka kvinnor på många olika sätt!

Till sist fick vi träffa den nystartade barnklubben. De startade i september och visade upp sina fint handskrivna mötesprotokoll. De läste upp för oss sitt första protokoll där de deklarerade att gruppen skapats och att den har 18 medlemmar. De räknade sedan upp vilka rättigheter barn har ex. rätten till liv, hälsa och skydd. Sedan hade de identifierat flera områden där de inte tyckte att deras rättigheter tillgodoses. Exempelvis så fick de inte tillräckligt med näringsrik mat, de flesta barnen får inte grundläggande vaccinationer och de har inget stängsel runt sin skolgård.

Birthes fadderbarn gjorde en fantastisk hennamålning på hennes hand
Birthes fadderbarn gjorde en fantastisk hennamålning på hennes hand
Även Ilse fick ett konstverk på sin hand
Även Ilse fick ett konstverk på sin hand

Efter ett par timmar i byn hoppade vi in i bilen igen och åkte till en flickskola. Där träffade vi resten av gruppen som alla hade haft det bra på varsitt håll. De hade också besökt barnklubbar och några besökte ett hälsocenter. Skolan vi besökte fanns till för flickor som hoppat av eller aldrig tidigare fått möjlighet att gå i skolan. De bodde alla på skolan och fick alla måltider där. De hade en egen köksträdgård där de odlade grönsaker. Alla tjejerna verkade väldigt glada och när vi frågade om de gillar skolan räckte alla upp handen i luften. Vi sjöng och gestikulerade fram imse vimse spindel och de kontrade med en jättefin sång. Sedan var det lite frågor från båda håll och sedan var det dags att säga adjö.

Vi frågade om de gillade att gå i skolan, svaret ser ni på bilden :)
Vi frågade om de gillade att gå i skolan, svaret ser ni på bilden 🙂

Innan dagen var slut hann vi med en snabb presentation på Plans lokala kontor och där fick vi också möjlighet att köpa handsydda och broderade tunikor som var gjorde av några familjer som migrerat ifrån Pakistan och fått stöd ifrån Plan URMUL.

Lokalt broderade kläder inhandlas
Lokalt broderade kläder inhandlas

Alla är helt slut men så glada efter en fantastisk dag med många positiva intryck!

Som sagt vi älskar Indien <3

//Cecilia Karlén

Äntligen framme i Indien!

FADDERRESA I INDIEN Efter en lång flygresa med några få timmars sömn landade vi i Delhi den 3 oktober tidigt på morgonen. Vi blev mötta av den lokala reseguiden och begav oss direkt till hotellet. Men det blev ingen sömn, efter frukost blev det en guidad tur genom de gamla kvarteren i Delhi. Där fick vi bland annat besöka Indiens största moské, India gate och se presidentpalatset.

Indiens största moské - Jama Masjid
Indiens största moské – Jama Masjid
Gata i New Delhi
Gata i New Delhi
India gate
India gate

Väl tillbaks till hotellet blev det lite efterlängtad vila innan vi på eftermiddagen åkte till Plan Indiens huvudkontor. Där blev vi väl mottagna av personalen och fick en spännande introduktion till Plans verksamhet i landet.

Hela gänget på möte hos Plan Indien
Hela gänget på möte hos Plan Indien
Munira Vaid, Senior Sponsorship Manager, visar var i Indien Plan har sina projekt
Munira Vaid, Senior Sponsorship Manager, visar var i Indien Plan har sina projekt

Efter middagen fick vi alla en välbehövlig natts sömn innan vår vidare färd skulle starta mitt i natten nästa dag.

4.30 var det väckning. Eller ja, vi hade beställt wake-up calls som aldrig ringdes förens jag själv ringde till receptionen och bad dem ringa runt till alla. Nåväl, alla i gruppen var väl förberedda och hade ställt egna alarm. Vi kom iväg 5.30 som planerat och åkte buss ut i ett kolsvart Delhi. Vi hade gott om tid men en container skulle ställa till det rejält för oss. Vi skulle nämligen åka med tåg ifrån Delhis äldsta tågstation och dit fanns det inga breda vägar utan bara smala gator. Den gatan vår buss hade svängt in på visade sig ha en container på höger sida som gjorde att vi inte kunde köra vidare. Men vår handlingskraftiga guide tillsammans med chaufför och andra bilförare tog i för kung och fosterland och flyttade på containern så att vi kunde köra vidare. Den sista biten fick vi dock gå och vårt bagage fick åka minibuss. Klockan sju var alla faddrar och väskor på tåget och fem minuter senare lämnade vi stationen. PUH!

Här ser ni hur nära containern stod
Här ser ni hur nära containern stod

Tågen är låååånga i Indien, minst 20 vagnar
Tågen är låååånga i Indien, minst 20 vagnar

Så här såg det ute inne i vagnen
Så här såg det ute inne i vagnen

En åtta timmar lång tågresa tog oss från Delhi genom staten Rajasthan och fram till vår slutdestination – Bikaner. Här bor vi nu på ett fantastiskt fint hotell som är ett ombyggt maharadjapalats. Vi är alla spända och pirriga inför morgondagen då det blir de första besöken med Plan i fältkontorsområdet Bajju. Vi ska bland annat besöka barnklubbar, en mikrofinansgrupp för kvinnor och ett hälsocenter.

Vårt fina palats
Vårt fina palats

Många har sagt att man antingen älskar eller hatar Indien, det finns ingen mellanväg. Vi har det i alla fall klart för oss – vi älskar Indien! =)

//Cecilia Karlén

Allting har sitt slut…

… så även fadderresan. På grund av diverse internetproblem har detta inlägg dröjt lite längre än tänkt men here we go!

I söndags hade vi ett uppsamlingsmöte tillsammans med alla resenärer och representanter från Plan Occidental Mindoro, Filippinerna och Asiens regionalkontor. Alla faddrarna var överlag väldigt nöjda med resan och det de har upplevt 🙂 Vi fick också bra feedback som att alltid ha en introduktion varje morgon om byn vi ska besöka. Några av faddrarna hade också noterat att tandhälsan i byarna verkligen behövde förbättras och det var något som min kollega Naty skulle titta vidare på. Efter mötet var det dags att påbörja vår färd tillbaka mot Manila. Vi åkte med bilen till den östra delen av ön, Oriental Mindoro. Oriental är den rikare provinsen av de två och det märks inte minst på vägen, här är nämligen majoriteten av huvudvägen cementerad. Men som ni ser pågår det även här lite vägarbeten på sina ställen. I Manila var det dags för den sista måltiden tillsammans, middag på Barbara´s i Intramuros. Intramuros kallar man den gamla delen av Manila som under kolonialtiden omringades av en mur för att skydda mot inkräktare. Många av husen här är byggda i gammal europeisk stil, vilket man kan se på fasaden till restaurangen. Kvällen bjöd på underhållning i traditionell filippinsk anda. Vi tyckte att det mesta kändes väldigt spanskt, vilket inte är så konstigt med tanke på att Filippinerna varit en spansk koloni. Sedan fick även gästerna pröva på och Marianna provade en traditionell filippinsk dans. De två pålarna slås ihop så det gäller att hålla takten så att man inte fastnar med foten mellan dem. Jag har insett att jag missat några fina foton i mina tidigare inlägg så här kommer dem. Ovan ser ni ett gäng killar i Balani som spelar basket med en av bollarna som faddrarna hade med sig 🙂Som jag berättat i tidigare inlägg är mangyansamhället Ibanag unikt eftersom de är en av få samhällen där en kvinna är en av byledarna. Här är hon! Dagen till ära hade hon klätt sig så vackert i traditionella kläder och smycken.Någon som känner igen denna man? Vill ni ger er på en gissning? Detta är Fausto! När Agneta Sjödin besökte mangyanerna 2007 så var det just Faustos by som hon besökte, och Fausto är även med i det reportage som spelades in då. Vi träffade Fausto under familjedagen i Poypoy och här håller han ett tal där han bland annat sa att han var väldigt glad över samarbetet med och stödet från Plan.

Fadderresan har verkligen varit toppen! Vi som arrangerat den och faddrarna var överens om att resans längd och antalet projektbesök varit precis lagom. Självklart har vi jobbat hårt för att resan skulle bli så bra som möjligt men utan alla härliga, glada, tålmodiga och fantastiska faddrar hade resan aldrig blivit såhär lyckad. Kändes helt klart tråkigt att ta farväl av allihopa men den positiva stämningen som funnits under alla de här tio dagarna som vi rest tillsammans kommer jag behålla länge. Nu är det dokumentering av denna resa som gäller så att vi lär oss för framtida resor. Vad gäller minoritetsprojekten så är nästa resa tänkt att bli en kombination där både projekten i Thailand och Laos besöks under samma resa.

Men först är det semester som gäller nu, börjar med att ta med min pappa på lite äventyr och sen kommer min syster och hälsar på över påsk 🙂 Kommer ett blogginlägg senare med lite semesternytt.

//Cecilia Karlén

Sista projektbesöket

Tiden går fort när man har roligt. Redan är vi framme vid det sista besöket hos mangyanerna. Denna gång vandrade vi till Ibanag i nära en timme, lyckligtvis är vägen dit inte brant vilket gjorde det hela mycket lättare. Efter ungefär tio minuter stannade vi till i byn Naibuan, ett av Plans partnersamhällen. Där fick vi halsband som var gjorda av bananfrön och vi åt vår frukost. När jag var där för några veckor sedan pratade vi om var den nya skolbyggnaden skulle stå. Saker och ting går snabbt här – nu när vi kom var den nya byggnaden nästan färdig!

Efter frukosten fortsatte vi vår vandring mot Ibanag. Till en början var det klarblå himmel och sol och det var väldigt varmt trots att vi startat tidigt på morgonen. Hela vägen blev vi ackompanjerade av gitarrspel och sång till och från 🙂

Väl framme i Ibanag bjöds vi på en teaterföreställning och vi fick mer smycken, jättefina färgglada armband av små pärlor som de gjort åt oss. Sedan fick vi träffa en av de äldsta invånarna i Ibanag. En otroligt härlig karaktär som kom fram och kramade oss allihop. Någon som noterat nyckelbandet? Jodå, mycket riktigt där står det facebook särskrivet. Utvecklingen går framåt även här haha 😉 Min kollega Emer berättar om Plans olika projekt i Ibanag. Plan har gett byn några vattenbufflar som hjälper familjerna i jordbruket. När en ny vattenbuffel föds ges den vidare till en annan familj, ungefär som det lyckade projektet med getter som Plan bedrivit i Uganda. Utbildning i jordbruksteknik och jordbruksmaterial har även gets till invånarna. Hälsokontroller genomförs årligen och mediciner delas ut. De barn som är undernärda har fått extra näringsrik kost under året. Ibanag är ett samhälle där hushållen är väldigt utspridda. De flesta barnen måste hjälpa familjen med jordbruket och har inte möjlighet att gå i skolan varje dag. I Ibanag har Plan byggt ett lärocenter och här bedrivs icke-formell utbildning. Där anpassas utbildningen efter barnen, och även de vuxna, och barnen förbereds för att så småningom kunna börja i den formella skolan. Vi besökte lärocentret där vi fick vara med på en lektion. Cecilia från Sverige deltog också och försöker här lista ut vad siffran sex heter på mangyanernas egna dialekt. Faddrarna hade tagit med sig massa gåvor ifrån Sverige som vi gav till skolan och det var mycket uppskattat. Frisbee var något helt nytt för mangyanerna så vi fick demonstrera hur man gör. Mia från Finland är väldigt berest och har provat att rida på många djur, men vattenbuffel hade hon inte provat innan. Nu kan hon äntligen pricka av det på sin lista!Innan vi började vandringen tillbaka samlades nästan hela gruppen för en bild.

Vilken tur det är att man reser med så härliga människor. Efter att vi gått några hundra meter från byn öppnade sig hela himlen och ett skyfall vräkte ner över oss. Det blev lerigt, väldigt halt och stigarna vi skulle gå på blev till små åar istället. Men jag tror inte någonting kan rubba glädjen hos de här människorna, vi skrattade och log hela vägen tillbaks. När vi sedan satte oss i bussen helt genomvåta skrattade alla och pratade om det positiva ”ja, nu vart det ju inte så varmt i alla fall” ”Ja, nu slipper man vara svettig” ”haha såhär fräsch har jag aldrig känt mig förut”. Älskar att de alltid ser det positiva i de situationer vi hamnat i under resan, det har gjort att stämningen alltid varit på topp!

//Cecilia Karlén