Planfaddrar reflekterar om fadderresan till Peru

Än en gång har vi fått uppleva Plan Internationals arbete på plats. För 5 år sedan reste vi med Plan International till Filippinerna för att se vilka Planprojekt som bedrevs hos Mangyanerna, urbefolkningen på ön Mindoro.

Nu är vi för ca 2 veckor sedan hemkomna från Plan Internationals fadderresa till Peru.

Återigen har vi fått en fantastisk upplevelse som tar lång tid att smälta. Dessa resor är en unik möjlighet att få möta människor i sin vardag och se hur Plan International arbetar. Vi har sett hur projektarbete bedrivs i Limaregionen och i byar långt upp i Anderna dit inga turister hittar. Det går inte att beskriva känslan när vi möts av dessa förväntansfulla barn och vuxna som gjort stora förberedelser för att välkomna oss. Deras stolthet och glädje över de projekt som de deltar i och även deras tacksamhet.

Det är ett helt fantastiskt arbete Planrepresentanter och volontärer gör på plats, dels i projekten men också i kommunerna för att försöka påverka till förbättringar. Det är roligt att höra att vissa projekt lever vidare även när projekttiden tagit slut.

Att dessutom få uppleva havet vid Lima, Andernas berg, Machu Picchu och Amazonas regnskog med duktiga guider var fantastiskt. Det ger härliga minnen och en stor ödmjukhet till livet. Ett stort tack till våra reseledare från Plan International som tog väl hand om oss.

Av: Mats och Sylvia, Planfaddrar

Fadderresan genom Peru avslutas vid Machu Picchu

Efter intensiva och energigivande dagar med Plan International runt om i bergsområdena kring Cusco fortsatte vi resan vidare för nya upplevelser i Peru. Med buss tog vi oss vidare genom den heliga dalen ner mot Ollantaytambo. På vägen dit fick vi möjlighet att stanna och shoppa både silver och guld i Pisaq och diverse mössor, tröjor och sjalar av finaste alpackagarn. Vi stannade även vid en väl bevarad efterlämning från inkatiden där vi såg hur de bott och till och med fick se en av de få bevarade begravningsplatserna från den tiden.

Väl framme i Ollantaytambo, en by som ligger precis i korset av två dalgångar, klättrade vi upp för höga trappor i ytterligare inkaefterlämningar som byggdes någon gång på 1400-talet. Det var rejält blåsigt men utsikten där uppe var väl värd ansträngningen uppför varje trappsteg. Solnedgången över ruinerna och byn nedanför lämnade ett outplånligt intryck. Magiskt och oslagbart trodde vi, ända tills dagen efter…

Fantastiska utsikter på väg till Machu Picchu.

Nästföljande dag var det uppstigning i ottan och en kort promenad i månsken ner till stationen för att med tåg ta oss sista biten till slutstationen vid samhället Machu Picchu. Väl där snirklade vi oss igenom diverse köer och en kort busstur för att ta oss upp till själva området; inkaruinerna. Vår guide visade oss genom Machu Picchus ruiner och berättade om hur livet var där förr. Turen gick upp och ner för branta trappor, med andlösa utsikter över inkaruinerna och de omgivande bergen. Det är svårt att beskriva hur storslaget och magnifikt det är, bilderna kan bara ge en aning om den riktiga upplevelsen.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983.

Planfaddrar besöker Machu Picchu.

På eftermiddagen fanns det tid att utforska samhället Machu Picchu, besöka marknaden och de varma källorna. Dagen avslutades med en gemensam avskedsmiddag. Dagen efter fick vi en välbehövlig sovmorgon och påbörjade därefter resan hem till Sverige igen.

Av: Gunilla, Plan International

Teater om jämställdhet, tolerans och mänskliga rättigheter

Åter en tidig morgon för nya projektbesök. Med en mindre buss reste vi under  3 timmar  från Cusco norrut till foten av Anderna. Vi färdades på slingriga smala grusvägar, genom ett fantastiskt landskap över höga berg upp till drygt 4000 möh och ner i dalar med grönskande vegetation och vackra vyer.
Utmed vägen vallades kreatur och en annan Alpacka dök upp. Väl framme i en av Perus fattigaste byar isolerat från civilisationen men med en fantastiskt rik naturskön omgivning besökte vi en skola där vi möttes av ett häpnadsväckande mottagande av elever med skoluniform mellan 15-18 år. Det var överrepresenterat av pojkar (12 pojkar 5 flickor). I skolsalen var väggarna fyllda av skyltar med tydliga budskap om jämställdhet:

”Utbildning är inkörsporten till andra rättigheter”
”Allt och alla är lika”
”Tolerant, respektfull och ödmjuk”
”Kommunikation – samordning”

De presenterade sig själva med namn, ålder och intressen med tydlig röst och glädje. Projektet handlade om diskriminering som Plan International initierat med undervisning 4 tim/vecka. För att belysa och framföra problem kring diskriminering framförde eleverna en teaterföreställning. De var väl förberedda och visade upp härliga skådespelartalanger. De var naturligt och avslappnade elever som på ett entusiasmerade sätt förmedlade en gripande inlevelse för problematiken om diskrimineringen mellan könen och samhällsklasser där borgmästarens barn står över alla och farmarens barn lägst ner på skalan. Implementering av lika värde oavsett vem du är, varifrån du kommer, etnisk bakgrund, kön, samhällsställning osv framgick tydligt och förhoppningar om en mera jämställd framtidsönskan, om att alla har samma värde. Det var ett känslomässigt och tänkvärt besök som behöver allt stöd för en mera jämställd värld. Undervisningen initieras och bedrivs som ett av Plan Internationals alla fantastiska projekt.

Därefter fick vi följa eleverna till en årlig marknad som är initierad av en lokal institution, vars uppgift är att förvalta intäkter och utveckla arbetet till nytta och utveckling av det lokala samhället. Ekologiska produkter och en regional festival. Det är unga mammor under 18 år som har fått stöd att lära sig bli självförsörjande med hjälp av Plan International. Från att odla grönsaker, frukter, spannmål eller handarbeten och som sedan kan säljas eller bytes-handlas på marknaden. Det var inte de bästa förutsättningarna att duka upp sina varor på den årliga marknaden, eftersom marken var lerig och svårt att ta sig fram i gyttjan. Men med gott mod och sprudlade försäljare fungerade det. Avslutningsvis var det uppställning framför kameran och många kramar och ett känslosamt tack och farväl. Dagens reflexion är: hur hittar Plan International dessa små samhällen långt in i Andernas djupaste dal?

Av: Ingegerd, Planfadder

Faddermötet – en väldigt speciell upplevelse

Äntligen kom så dagen då jag skulle få träffa mitt fadderbarn! Efter flera timmars resa på skumpiga och slingriga vägar i bergen kom vi fram till byn som låg i en vackert grönskande dal. På sluttningarna odlades majs och potatis och grisar, ankor och åsnor spankulerade omkring i byn. Alldeles vid vägkanten stod det lilla huset som familjen bor i och där framför stod 2-åriga Paco med sin mamma Lara och tog emot oss. Vilken känsla!

Paco var förståeligt nog blyg och reserverad  och i början var det lite trevande även med mamma Lara. Vi blev bjudna att komma in och där inne i mörkret framträdde det enkla hemmet bestående av ett rum med trägolv, sovplats i ena änden och en spis i den andra änden. Kläder och tillhörigheter hängde på klädstreck och det fanns några små pallar att sitta på. Förutom den symaskin som Lara använder för att sy på beställning för människorna i byn, fanns det väldigt få tillhörigheter.

Första faddermötet med Paco och hans mamma Lara.

Pacos pappa arbetar som byggnadsarbetare i Cusco och är borta hela veckorna så det dagliga arbetet med barnen och arbetet på odlingarna sköter Lara ensam. Hon verkar vara en stark kvinna och berättade att hon ska delta i det kvinnoprojekt som Plan International ska starta upp i byn. Där kommer kvinnor att erbjudas att lära sig om bakning och matlagning och entreprenörskap, vilket hon ser fram emot att få ta del av.

Paco har en äldre syster som var i skolan när vi var på besök och efter en stund tittade det fram ytterligare en liten syster ur knytet som mamma Lara hade på ryggen! Enligt Lara var Paco ”klokare och mer framåt” än sin äldre syster och han fick redan följa med till förskolan, trots att han bara är 2 – nästan 3 – år. Lara önskar att Paco skulle bli polis när han blir stor och även för flickorna hade hon önskningar om yrkesarbete och en bättre framtid.

Vi plockade fram en del presenter som Paco och hans systrar skulle få. Han tittade nyfiket men lite avvaktande på grejerna, men när vi blåste såpbubblor log han lite för första gången, vilket kändes härligt! Enligt Plan-personalen påminde jag, och hela situationen, Paco om sjuksköterskan som ger vaccinationer, så det var inte så konstigt att han höll sig på sin kant.

Hela besöket kändes fantastiskt att få vara med om, och det ska bli jättekul att få följa Pacos utveckling och skolgång men också Laras deltagande i projektet och vad det kommer leda till.

Planfaddern Marie, Paco, Lara och Pacos lillasyster utanför deras hus.

Att med egna ögon se hur fadderbarnets tillvaro och vardag ser ut är en väldigt speciell upplevelse och ger en helt unik dimension till fadderskapet och gör engagemanget djupare. Jag hoppas att jag genom att visa bilder och berätta om den här fantastiska resan kan få fler att engagera sig som faddrar genom Plan International, som allt tydligare framstår som en mycket seriös och förtroendeingivande organisation med kloka grundtankar och vettig uppbyggnad och struktur.

Av: Marie, Planfadder

Planfaddrar besöker marsvinsfarm i Peru

Vi reste med buss från Cusco längs hisnande serpentinvägar ibland uppemot 4000 möh innan vi nådde lokalsamhället där Plan International är verksam, lite lägre ner i en dal. Där väntade byns ledare med familjer, alla i sina färgsprakande traditionella dräkter. Vi blev mycket varmt och hjärtligt mottagna och vi delades upp i två grupper för att inte skrämma marsvinen för mycket! För marsvinsuppfödning var just vad Plan Internationals projekt här gick ut på! Att hålla marsvin för att ha som proteinrik föda är inget nytt i Peru, men det har rört sig om ett fåtal marsvin som man haft inne i huset tills det var dags för tillredning. Plan Internationals projekt går ut på att lära familjerna avla och föda upp friska och näringsrika marsvin i lite större skala, så de också kan göra en förtjänst från försäljning.

Stolt deltagare i Plan Internationals Food Governance projekt.

Vi fick se fina ”stall” med rena och fina inhägnader, där man höll en hane och tre honor per box, men sedan skiljs de ifrån de dräktiga honorna så att honorna får ha det lugnt. De blir färdigvuxna (för försäljning, levande) vid 3-4 månaders ålder och föder 3-4 ungar tre gånger om året. Fodret är familjens egna korn- och havreodling samt kraftfoder. Plan International har bidragit med byggnadsmaterial till stallet och utbildat i hur man håller sina marsvin friska och hur man ser till att undvika inavel genom att byta marsvin med andra uppfödare. Varför är det här ett så bra projekt? Många barn i Peru är undernärda och har anemi på grund av brist på protein i maten. Marsvinskött har mycket högvärdiga proteiner som är lättsmälta. Att äta marsvin är en mycket gammal tradition och marsvin är uppskattat och eftertraktat, dessutom så förökar de sig snabbt (likt andra gnagare). Föder man upp marsvin behöver de bara ses till på morgonen, och på eftermiddagen kommer barnen hem från skolan och hjälper till med utfodringen. Under dagen kan de vuxna jobba med annat. För de som istället har får eller kor måste de ta med kreaturen ut på bete ofta långt från hemmet och sedan vakta dem innan de skall drivas hem till gården på kvällen.

Efter ett nästan tårögt farväl, begav vi oss vidare längs serpentinvägarna till en annan familj som tar del av projektet. Bussturen fick extra krydda genom att en bäck med vattenfall hade översvämmat vägen. Efter en kvart eller så, lyckades vår skicklige busschaufför ta oss över forsen!

När vi kommit på plats blev vi inbjudna in till en familjs (mamma, pappa och två barn) bostad. Familjens livsvillkor har väsentligt förbättrats sen de tagit del av Plan Internationals projekt. Tidigare bodde hela familjen, inklusive några marsvin i det enda rummet, där man lagade mat över öppen eld, åt sittandes på golvet och sedan sov på golvet. Nu hade man en separat köksdel med matbord och pallar. Sov gjorde man nu i bostadshuset där barnen fått ett eget rum med sängar och en garderob. I de vuxnas sovrum fanns dessutom en radio och en TV-apparat (men oftast är mottagningen obefintlig). Det familjen tyckte var allra bäst med den nya bättre standarden (el, vatten, spis med skorsten etc), var marsvinen! Med hjälp av Plan Internationals projekt har de nu möjlighet att ge barnen näringsrik mat och även ha råd med skolgång!

Av: Nils Sahlström, Planfadder 

”Vi kan göra skillnad” – faddermöte i Peru

Vägen till Austinos familj är vindlande, skumpig och ständigt i stigande. Bergen omkring oss är mäktiga och andlöst vackra. Vår lilla minibuss kämpar på genom vatten, gropar och grus. När vi ser hus och människor med de välbekanta blå västarna, förstår vi att vi nått vårt mål.

Efter att vi hälsat på den lokala Planpersonalen, går vi sista biten uppför en backe omgiven av betande lamor, vikonier och får. Det känns rejält flåsigt på de 4200 höjdmetrarna vi befinner oss på. Austinos pappa kommer oss till mötes. Vi får ett varmt mottagande och välkomnas till familjens hem. Mamman ansluter och vi känner oss mycket välkomna. Vi bjuds att sitta ner och jag och min dotter Amanda jag får hedersplatserna. Ut ur huset kliver nu en liten cowboy – visserligen en ganska blyg sådan (man får vara det när man är 6 år och träffar sin fadderkompis från Sverige för första gången) plus en massa andra människor. Det är mitt fadderbarn Austino, sannolikt dagen till ära uppklädd i chaps och cowboyhatt. Denne lille man är något av det sötaste vi sett och jag måste tillstå att jag blev litet tårögd. Jag fick en liten kram och därefter höll pappan ett tal och tackade för Plans och vår insats som supporter. Han berättade att familjen även bestod av två äldre tonårsbröder som dock vaktade boskapen under vårt besök.

Familjen lever av några kor, en bit åkermark och det som pappan kan tjäna på gruvarbete under kortare perioder på annan ort. Temperaturen går under regnperioden under nollstrecket och huset, som pappan byggt själv av lerblock, saknar värme förutom i köket där man lagar mat över eld. Om familjen hade indraget vatten och sanitet glömde vi att fråga. Dock insåg vi att livsbetingelserna var tuffa för denna familj långt borta från civilisation och med endast enklare servicefunktioner som skola, hälsoklinik och kommunledning. Austino ska snart börja i förskola, men hade redan lärt sig rida.

Därefter vidtog presentutdelning och jag lovar att Austino sken upp när vi bl.a. tog fram den lilla gula leksaksbilen och lastbilen med tippflak! Till familjen gav vi en del livsmedel. Efter att vi alla blivit bjudna på potatis och ost var det så dags att ta farväl. På frågan om Austino ville fortsätta vår brevväxling (mamma behjälplig) nickade han glatt och blygheten var nu nästan borta. Vi lämnade sedan denna underbara lilla pojke och hans familj som vi gärna fortsätter att hålla kontakt med och som bara styrker vår övertygelse om att vi som har, kan göra skillnad för de som inte har. Tack Plan och andra organisationer som gör detta möjligt!

Planfaddrarna Beata och Amanda tillsammans med fadderbarnet Austino och familj

Av: Beata, Planfadder

Fadderresa på 3400 meters höjd

Sista dagen i Amazonas inleddes med möjligheten till en tidig exkursion ut i djungeln för att spana på morgonpigga papegojor som slickar i sig mineral från strandkantens lerbank. Sen tog vi kanoten tillbaka till det lilla samhället Infierno där vi möttes av bussen som körde oss praktiskt taget direkt till flygplatsen i Puerto Maldonado. Med flyg tog vi oss på 30 minuter upp till Cusco på 3 400 meter över havet, en markant höjdskillnad som påverkade hela gruppen på ett eller annat sätt. Väl framme fick gruppen en vilodag för att acklimatisera sig till höjden.

Dagen efter var det palmsöndag och några valde att gå på mässa i katedralen medan andra tog del av firandet på stora torget. Kl 13.00 blev vi upphämtade på hotellet för en guidad tur runt Cusco. Vi besökte Saqsaywaman som är ett naturreservat med ruiner och stenblock från Inka-tiden, hälsade på Jesusstatyn som vakar över staden och avslutade med en regnig promenad genom stadskärnan och besök i katedralen där vi tittade på den peruanska versionen av ”Sista måltiden” där Jesus och lärjungarna äter marsvin.

När helgen nått sitt slut är det dags att förbereda sig för kommande fältdagar med Plan International. Vi delade in gruppen i två för att göra både fadderbarnsbesök samt ytterligare projektbesök. Den större gruppen kommer att besöka projekt i de närmre verksamhetsområdena till Cusco city, medan en mindre grupp beger sig upp genom Anderna för att besöka sina fadderbarn i några av de mest isolerade samhällena där Plan International arbetar. Vi har långa dagar framför oss men ser mycket fram emot att få möta ännu fler engagerade och inspirerande barn och vuxna.

Guidad tur i Saqsaywaman

Tempelruiner från Inkatiden mitt i Cusco.
Firande utanför katedralen på stora torget i Cusco City.

Av: Gunilla och Stephanie, Plan International

Planfaddrar upptäcker fantastiska Amazonas

Vi lämnar Lima och resan fortsätter vidare mot Amazonas. Det första som slog oss när vi klev av planet i Puerto Maldonado var värmen och fuktigheten som var minst sagt påtaglig. Vi stannade en natt i det lilla samhället Puerto Maldonado och blev på morgonen upphämtade med buss som tog oss till den lilla hamnen vid floden Tambopata. Därifrån tog vi oss med båt, dvs med en 20 meter lång kanot med en utombordare i aktern, ut i regnskogen. Vi kom fram till lodgen Posada Amazonas som drivs i samarbete mellan Ese Eja-folket från lokalsamhället Infierno och privata aktörer som under många år forskat i regnskogen. 70 % av vinsten går till lokalbefolkningen för att stärka och bevara deras samhälle.

Redan första dagen var äventyrlig då vi efter en kort vandring in i djungeln fick klättra upp i ett 37 meter högt torn och njuta av utsikten ovanför trädtopparna.

En inspirerande dag i Amazonas

Tidigt i säng för att vakna och äta frukost 05:00 innan en morgonvandring kl 05:30. Det var en inte helt angenäm upplevelse att ta på sig halvvåta kläder (som inte kunnat torka i den fuktiga luften). Efter en kortare båtfärd på floden och vandring ca 30 min till en sjö väntade en ”kanot-katamaran” för att ta oss ut på sjön och spana efter vilda djur och fiska pirayor. Den drevs av en kille som vrickade fram båten nästan helt ljudlöst. Lite mulen morgon gav hyfsad svalka, men vid 9-tiden tittade solen fram och transpirationen kom igång ordentligt. Flertalet av oss lyckades få upp en liten piraya som vi fotograferade och sedan slängde i igen. På färden hem såg vi en flock små-apor hoppa i träden på strandkanten. Åter på lodgen strax före 10.

10:30 påbörjades en ny vandring till en lervägg för att förhoppningsvis se ara-papegojor mumsa på leran, men tyvärr var där inga. Däremot låg en kajman och solade vid vattenbrynet. Vid lunchen på lodgen kom flocken med apor (små ”ekorrapor”) och hoppade i träden runtomkring.

Lite senare var det dags för kanotfärd till en plats där shamanen för byn Infierno håller till. Dit åker lokalbefolkningen när de är sjuka eller känner sig krassliga för att få vård. Där använder de djungelns olika växter för medicinering och läkande av krämpor. Hallucinogener gör tydligen underverk ihop med typ salicylsyra, vilka utvinns ur olika växter som finns i närheten.

Sedan middag på lodgen. Ingen idé att duscha (kläderna dyvåta av all transpiration) eftersom det efter middagen var dags för nattvandring och att leta insekter, ormar och andra hemskheter i kolsvart nattmörker. Vi såg en sovande orm i ett träd, diverse insekter som vandrande pinnar, ”bullet-ants”, gräshoppor mm, en sköldpadda, stora paddor och grodor och lite annat smått och gott och inte att förglömma alla ljud som djurlivet åstadkommer. Vi kom åter till lodgen strax innan strömmen stängdes kl 22.00 och det var dags att duscha och sedan knoppa in efter en fantastisk dag i Amazonas regnskog.

Av: Elisabeth & Kjell, Planfaddrar

Lek och viktiga lektioner på fadderresan i Peru

Från skjul gjorda av plankor till en skola fylld av glädje. Så kan man sammanfatta vår dag här i Peru. Rektor och lärare hade genomgång på skolgården där vi delades in i 2 grupper. Ena gruppen fick börja med att se ett glatt gäng tjejer i 15-årsåldern som arbetade med färg och form. De byggde upp sin självkänsla genom att välja sina favoritfärger som de sedan hällde ut på en glasskiva och därefter lade ett papper på och skrev eller ritade det första de tänkte på. Sedan pratade de och diskuterade i gruppen om dessa bilder. Rummet fylldes med skratt och fniss. En otroligt härlig känsla fylldes i hela kroppen.

Vi bytte sedan grupper och fick följa med en annan av lärarna in i ett rum fyllt av tjejer och 2 killar som stod längst väggarna. På golvet låg 2 stora spel som de hade gjort själva med frågor från deras lektioner. Frågorna i spelet handlade mest om sex och samlevnad och hela projektet syftade till att öka kunskaper om ämnet samt att stärka den egna självkänslan och förstå rätten till sin egen kropp.

Jimmie fick börja med att spela ett tärningsspel där det var meningen att svara på frågor om preventivmedel.

– Vilka preventivmedel finns det för tjejer?

Jimmie satte alla. När Jimmie svarat var det en av tjejerna som berättade om de olika preventivmedlen i detalj. En av killarna berättade även om hur man fick tag i kondomer. Inte lätt för en kille under 18 år då man själv får gå till läkaren och få kondomer.

Sedan var det dags för mig och spela. Jag kastade en kapsyl på en ruta där det stod en fråga.

– Vad är kondomen gjord av?

Inga problem att svara på den frågan. Fick en genomgång av en av tjejerna av vad och hur kondomen funkade.

Under tiden vi spelade var det mycket fniss både från oss vuxna samt av ungdomarna. Många av oss blev positivt överraskade över hur kunniga dessa ungdomar var och hur utförligt de kunde svara på frågorna. Så underbara ungdomar! De ville ta selfies med oss och kramas i massor. Tror inte jag har känt mig så glad och nöjd över att vara där på plats i verkligheten. Känslorna är många och omtumlande.

Av: Lotta & Jimmie, Planfaddrar

Fadderresa till Peru – äntligen framme

Efter en tidig morgon, två flyg och många timmar senare är vi äntligen framme i Lima tillsammans med våra 16 faddrar. Första kvällen hinner vi bara checka in och lägga oss för att göra oss redo för ett fullspäckat schema under kommande veckor.

Vi inleder första dagen med ett morgonmöte där Plan Internationals lokala personal möter och introducerar oss i vilka utmaningar och behov landet står inför. Bland annat drabbas Peru regelbundet av jordbävningar på grund av dess geografiska läge och El Niño har senast i år lett till kraftiga regn och stora översvämningar. Andra områden som Plan International fokuserar på är små barns tillgång till förskola, ungas sexuella och reproduktiva hälsa och skydd av barn.

Med hjälp av lite statistik gav landschefen Ramin, tillsammans med sina kollegor, oss en bild av landets många utmaningar. Exempelvis att 51 % av barn mellan 6 och 36 månader i landsbygden lider av anemi eller blodbrist, närmare 70 % av alla elever som går ut lågstadiet har inte grundläggande läs- och skrivkunskaper samt att 72 % av kvinnor har upplevt våld i relationer och av dessa har mindre än 30 % valt att söka hjälp.

Peru är ett medelinkomstland med stora klasskillnader. Trots den växande medelklassen lever fortfarande 30 % av befolkningen i fattigdom och 10 % i extrem fattigdom, d.v.s. med en inkomst på mindre än 1,5 USD om dagen.

Vi ser fram emot att få se några av Plans projekt som syftar till att förbättra möjligheterna för barn och ungdomar under kommande dagar!

Av: Stephanie och Gunilla, Plan International