”Det tar två timmar för min fadderfamilj att hämta vatten”

Visbybon Boy Larsson åkte till Tanzania för att besöka sitt fadderbarn. Flickan som heter Mariana-bahati Chalahani bor i en by utanför Mwanza med sin mamma, mormor och åtta syskon.

Fadderbyn ligger cirka tre mil öster om Mwanza, som ligger nära Viktoriasjön. Byn heter Sangabuye (= Sanga-byn). Vi började med ett besök i byns förskola. Det gick upp till 50 barn i klasserna i åldern 5-7 år och en ledare. Det fanns vatten, brunn och kranar på skolan och i byn, så barnen kunde tvätta sig. Vattenfrågan är annars ett stort problem. Det tar till exempel cirka två timmar för min fadderfamilj att hämta vatten.

Läs hela artikeln på Helagotland.se

Lars träffar sitt fadderbarn

I fem år har Visbybon Lars Åhlgren brevväxlat med sitt fadderbarn i Sri Lanka. För några veckor sedan möttes de för allra första gången.
– Jag kände mig väldigt välkommen och det var mycket känslosamt, säger Lars Åhlgren som nyss kommit hem till vardagen igen.

Läs artikeln på helagotland.se

 

Göran och Susann fick träffa Rahel

Hela familjen var samlad när vi kom. De hade förberett med en liten träsoffa och några pallar samt en matta på marken i skuggan under ett träd. Där satt vi och pratade om allt möjligt i nästan två timmar, via tolk på Swahili och vissa gånger direkt på engelska med Rahel och hennes storebror som kunde lite engelska.

Rahel bor med sin mamma och 6 syskon utanför Mwanza. Rahels mamma som är gravid med sitt sjunde barn försörjer främst familjen genom att hyra ut ett av sina hus för 10 000 T. shilling i månaden (cirka 45 kronor).

Susann och Göran visade foton och berättade, bland annat om snö… ”Karibu sana, karibu sana”, upprepade mamman ofta vilket  betyder ungefär känn er välkomna.  Ett möte som garanterat gjort stort avtryck och som man säkert kommer att tala om länge och sent glömma, både i Stockholm och i Mwanza!

/Åsa Malmqvist

 

Faddermöte

Vi är nu i Lalibela, den lilla staden som blivit världsberömd för sina stenkyrkor från 1100-talet uthuggna direkt ur berget. Staden ligger i ett storslaget bergslandskap på 2900 meters höjd. Det märks att lokalbefolkningen här är vana vid turister, och det är en trevlig stämning. Alla känner till Plan, flera av dem vi möter berättar att de har varit volontärer. Jag skriver mer om Plans arbete här i Lalibela med omnejd om några dagar när vi varit ute i fält.

Nu tänkte jag skriva om när jag var med Helge och Margita på deras fadderbarnsbesök. Familjen bor väldigt avlägset, långt bort från närmsta lilla samhälle. När vår bil inte kunde köra längre fick vi gå och rida i en och en halv timme innan vi kom fram. Färden gick genom en fantastisk miljö och stundtals var det som att rida i en kuliss. Både Margita och Helge tyckte nästan att det var lite overkligt att vara där pa hästryggen.
– Ett sådant här äventyr kommer jag aldrig att få uppleva igen, uttryckte Margita minst en gång.

Väl framme mottogs vi av far i huset och många – både barn och vuxna som gått lång väg för att se vilka vi var. Vi fick sätta oss under ett uppspänt solskydd och bli bjudna på kaffe med salt och rostade kikärtor som först blötlagts för att de inte ska vara så hårda. Efter en liten stund kom Sultan. Han stannade först lite på avstånd för att vika ner sina byxben och sen kom han fram för att hälsa. Han gjorde det genom att ta i hand och pussa ovansidan av handen. Vi pussade tillbaka på hans hand, det är ett av många sätt att hälsa respektfullt pa varandra här i Etiopien.

Helge på väg till Sultans familj.
Margita på väg till Sultans familj.
Sultan med kompisar och lillebror. En av de bollar som Margita och Helge hade med sig kom direkt till användning.
Kaffe serverades traditionsenligt som vid alla sociala sammankomster. Vid en kaffeceremoni samlas alla och umgås medan bönorna rostas över öppen eld och sedan mals för hand i mortel. Att det tar en timme att preparera kaffet är hela grejen.

Text och bild: Åsa Malmqvist och Ylva Kullander

”Jag skulle känt igen honom bland 200 småpojkar”

– Jag skulle känt igen honom bland 200 småpojkar, säger Margareta lite tyst när vi går igenom lekparken vid förskolan.

Nisse och Margareta var först ut att få träffa sitt fadderbarn på fadderresan här i Etiopien. Margareta kände direkt igen den lilla pojken från bilderna. Han är bara fem år så storasystern hade kommit från sin skola för att vara med när vi kom dit. Efter en rundvandring på förskolan och efter att Nisse och Margareta lämnat över skolmaterial till rektorn som de släpat hela vägen från Norrköping blev vi hembjudna till familjen på traditionellt hemmarostat kaffe och popcorn.

Efter en intensiv dag med många intryck är det hög tid för mig och Ylva att gå och lägga oss. Klockan är snart tolv och vi måste packa våra väskor för tidigt imorgon bär det av söderut mot Jimma.

Text & foto: Åsa Malmqvist