Faddermötet – en väldigt speciell upplevelse

Äntligen kom så dagen då jag skulle få träffa mitt fadderbarn! Efter flera timmars resa på skumpiga och slingriga vägar i bergen kom vi fram till byn som låg i en vackert grönskande dal. På sluttningarna odlades majs och potatis och grisar, ankor och åsnor spankulerade omkring i byn. Alldeles vid vägkanten stod det lilla huset som familjen bor i och där framför stod 2-åriga Paco med sin mamma Lara och tog emot oss. Vilken känsla!

Paco var förståeligt nog blyg och reserverad  och i början var det lite trevande även med mamma Lara. Vi blev bjudna att komma in och där inne i mörkret framträdde det enkla hemmet bestående av ett rum med trägolv, sovplats i ena änden och en spis i den andra änden. Kläder och tillhörigheter hängde på klädstreck och det fanns några små pallar att sitta på. Förutom den symaskin som Lara använder för att sy på beställning för människorna i byn, fanns det väldigt få tillhörigheter.

Första faddermötet med Paco och hans mamma Lara.

Pacos pappa arbetar som byggnadsarbetare i Cusco och är borta hela veckorna så det dagliga arbetet med barnen och arbetet på odlingarna sköter Lara ensam. Hon verkar vara en stark kvinna och berättade att hon ska delta i det kvinnoprojekt som Plan International ska starta upp i byn. Där kommer kvinnor att erbjudas att lära sig om bakning och matlagning och entreprenörskap, vilket hon ser fram emot att få ta del av.

Paco har en äldre syster som var i skolan när vi var på besök och efter en stund tittade det fram ytterligare en liten syster ur knytet som mamma Lara hade på ryggen! Enligt Lara var Paco ”klokare och mer framåt” än sin äldre syster och han fick redan följa med till förskolan, trots att han bara är 2 – nästan 3 – år. Lara önskar att Paco skulle bli polis när han blir stor och även för flickorna hade hon önskningar om yrkesarbete och en bättre framtid.

Vi plockade fram en del presenter som Paco och hans systrar skulle få. Han tittade nyfiket men lite avvaktande på grejerna, men när vi blåste såpbubblor log han lite för första gången, vilket kändes härligt! Enligt Plan-personalen påminde jag, och hela situationen, Paco om sjuksköterskan som ger vaccinationer, så det var inte så konstigt att han höll sig på sin kant.

Hela besöket kändes fantastiskt att få vara med om, och det ska bli jättekul att få följa Pacos utveckling och skolgång men också Laras deltagande i projektet och vad det kommer leda till.

Planfaddern Marie, Paco, Lara och Pacos lillasyster utanför deras hus.

Att med egna ögon se hur fadderbarnets tillvaro och vardag ser ut är en väldigt speciell upplevelse och ger en helt unik dimension till fadderskapet och gör engagemanget djupare. Jag hoppas att jag genom att visa bilder och berätta om den här fantastiska resan kan få fler att engagera sig som faddrar genom Plan International, som allt tydligare framstår som en mycket seriös och förtroendeingivande organisation med kloka grundtankar och vettig uppbyggnad och struktur.

Av: Marie, Planfadder

”Vi kan göra skillnad” – faddermöte i Peru

Vägen till Austinos familj är vindlande, skumpig och ständigt i stigande. Bergen omkring oss är mäktiga och andlöst vackra. Vår lilla minibuss kämpar på genom vatten, gropar och grus. När vi ser hus och människor med de välbekanta blå västarna, förstår vi att vi nått vårt mål.

Efter att vi hälsat på den lokala Planpersonalen, går vi sista biten uppför en backe omgiven av betande lamor, vikonier och får. Det känns rejält flåsigt på de 4200 höjdmetrarna vi befinner oss på. Austinos pappa kommer oss till mötes. Vi får ett varmt mottagande och välkomnas till familjens hem. Mamman ansluter och vi känner oss mycket välkomna. Vi bjuds att sitta ner och jag och min dotter Amanda jag får hedersplatserna. Ut ur huset kliver nu en liten cowboy – visserligen en ganska blyg sådan (man får vara det när man är 6 år och träffar sin fadderkompis från Sverige för första gången) plus en massa andra människor. Det är mitt fadderbarn Austino, sannolikt dagen till ära uppklädd i chaps och cowboyhatt. Denne lille man är något av det sötaste vi sett och jag måste tillstå att jag blev litet tårögd. Jag fick en liten kram och därefter höll pappan ett tal och tackade för Plans och vår insats som supporter. Han berättade att familjen även bestod av två äldre tonårsbröder som dock vaktade boskapen under vårt besök.

Familjen lever av några kor, en bit åkermark och det som pappan kan tjäna på gruvarbete under kortare perioder på annan ort. Temperaturen går under regnperioden under nollstrecket och huset, som pappan byggt själv av lerblock, saknar värme förutom i köket där man lagar mat över eld. Om familjen hade indraget vatten och sanitet glömde vi att fråga. Dock insåg vi att livsbetingelserna var tuffa för denna familj långt borta från civilisation och med endast enklare servicefunktioner som skola, hälsoklinik och kommunledning. Austino ska snart börja i förskola, men hade redan lärt sig rida.

Därefter vidtog presentutdelning och jag lovar att Austino sken upp när vi bl.a. tog fram den lilla gula leksaksbilen och lastbilen med tippflak! Till familjen gav vi en del livsmedel. Efter att vi alla blivit bjudna på potatis och ost var det så dags att ta farväl. På frågan om Austino ville fortsätta vår brevväxling (mamma behjälplig) nickade han glatt och blygheten var nu nästan borta. Vi lämnade sedan denna underbara lilla pojke och hans familj som vi gärna fortsätter att hålla kontakt med och som bara styrker vår övertygelse om att vi som har, kan göra skillnad för de som inte har. Tack Plan och andra organisationer som gör detta möjligt!

Planfaddrarna Beata och Amanda tillsammans med fadderbarnet Austino och familj

Av: Beata, Planfadder

Faddermöten väcker starka känslor

Kramar och tårar vid första mötet

Idag ska vi besöka vårt fadderbarn Monicko. Lite nervöst och mycket spännande. Vet han vilka vi är? Kommer han att känna igen oss från de bilder vi sänt tidigare? Vi har endast hunnit brevväxla ett par gånger.

Våra vänner från vår grupp stannar vid skolan där byn har samlats för en skolfest med både föräldrar och barn. Tomas och jag fortsätter till Monickos hem tillsammans med Malin och Emma från PLAN. Vi möts av familjen och släkt/vänner. Det blir verkligen känslosamt. Vi får kramar av Monicko som börjar gråta lite. Jag gråter också och så gör även Malin.

Första mötet.

Vi blir inbjudna i familjens hus och sitter länge och pratar, frågar och berättar. Mamman pratar ganska bra engelska. Hon är skolad i jordbrukshantering och familjen har en fantastisk trädgård. Självförsörjande i frukt och grönsaker. Familjen består av pappa och mamma och sex barn. Pappan kör buss men har tagit ledigt just den hör dagen. Den äldsta systern studerar och den andra storasystern, som är gravid, bor fortfarande hemma. Monicko har även tre bröder – en äldre och två småbröder. Vi byter presenter med varandra. Monicko får en bok om Sverige på engelska med många bilder, en fotboll och fotbollströjor. Av Monicko får vi ett jättefint brev, skrivet av honom på engelska som vi läser högt tillsammans, och en fantastisk båt som han snickrat tillsammans med sin pappa.

Fotbollen som blev en basketboll.
Fotobok om Sverige och fotboll i present.

Efter att ha pratat en lång stund, och alla bilder var tagna av Malin och Emma, går vi ut på husets baksida. Där möts vi av mer släkt och många grannar samt ett uppdukat bord med mat, frukter och dryck. Vi använder fotbollen som basketboll på basketplanen som pappan byggt med sina söner. Jag pratar mycket med Annie som är anställd på PLAN och som bor i byn och hjälper till med breven som vi sänder till varandra. När de övriga gruppen anländer från skolfesten äter vi alla lunch tillsammans. Under lunchen sjunger Monicko och hans mamma en väldigt fin sång för oss alla. Vi framförde också en sång, Maj på Malö och Imse Vimse Spindel på tre olika språk. Monicko är lite ledsen över att vårt barnbarn Amanda inte är med eftersom de är lika gamla och han sett henne på bild. Familjen hade gjort välkomnande tavlor med våra namn och även satt upp alla bilder vi sänt. Efter husesynen och mer prat säger vi adjö med många kramar och mycket fotograferande.

Kanske kommer Monicko segla till Sverige en dag eftersom han vill bli sjöman.

Av: Gitte och Tomas, Planfaddrar

P.S. Vi hade inte behöv vara oroliga över detta besök. Vi fick en väldigt fin kontakt som vi kommer kunna prata om i breven. D.S.

Känslorna svallar över

Idag besökte vi ett event (bland många andra) för Plan som de kallade ”Family Celebration Day 2017”. Vi togs emot av massor av glada barn i alla åldrar och fick verkligen uppleva vad innerlig uppskattning innebär. Till alla platser vi kommit till har man förberett sig med utsmyckningar, program, lokal och ibland även med musik, sånger, dans och ansvariga som hållit tal.

Jag hade inte förväntat mig att Plan har en så central roll i hela byns liv som de har. Alla tar del av Plans arbete som vi får veta skapar förutsättningar för en fungerande skola, vatten och sanitetsförhållanden, vilket visas med enorm uppskattning.

Mina känslor inför och under besöken har lätt för att svalla över, då det inte går att vara förberedd på hur man berörs av alla starka möten med människor som har det svårt mitt i allt glädjerus. När vi kommer är det bara fest och positiva möten, så jag tar in alla intryck och får smälta dem under lång tid framöver.

Min upplevelse är att de vi möter har betydligt lättare att slå över från allvar till skratt än vad vi har hemma och att det är en fantastisk kraft i skrattet och glädjen som sprider sig till alla som är med. Jag kommer att ta med mig denna erfarenhet som ett riktigt visdomsord och ett varmt minne – Njut, skratta och var glad åt små trivialiter så mycket det går!

Av: Jörgen Grantén, Planfadder

Sista dagen med Plan för den här resan

FADDERRESAN I KAMBODJA Uppe med tuppen igen för att göra den här dagen. Vi började med frukost på hotellet bredvid där alla fick varsin stor nybakad baguette, nyttigt värre med andra ord 🙂

Efter frukost åkte vi till Plans lokala kontor där vi fick en introduktion till projekten som pågår här i Kampong Cham. Plan har haft verksamhet i Kampong Cham sedan 2004 och arbetar i två distrikt i provinsen – Dambae och Ponhea Kraek. Den stora gruppen som skulle göra projektbesök idag gav sig av till Dambae och vi som skulle besöka fadderbarn åkte till Ponhea Kraek.

Vi åkte ca 45 minuter för att komma fram till byn där först Gerd och Bo släpptes av hos sitt fadderbarn och sedan Gregor. Jag åkte tillsammans med Gudrun ca tio minuter till för att komma till hennes fadderbarns hus. När vi kom mötte fadderbarnet oss och det var många andra barn på plats. Vi satte oss under huset och blev bjudna på te och en frukt som vi aldrig sett förut, och ingen visste vad den hette på engelska heller.

Men såhär såg den i alla fall ut BILD Vi blev också bjudna på rättika, som vi kände igen sen innan.
Men såhär såg den i alla fall ut.

Gudrun hade gjort ett jättefint album med bilder från Sverige och de olika årstiderna.

 När hon berättade om vintern och hur kallt det blev sa dem att de förmodligen inte skulle överleva sådan kyla. De frös om det blev 17-18 grader som det blir under deras ”vinter”.
När hon berättade om vintern och hur kallt det blev sa dem att de förmodligen inte skulle överleva sådan kyla. De frös om det blev 17-18 grader som det blir under deras ”vinter”.

Sedan spelade vi ett lokalt spel ”klak klork” som barnen gillade. På ett papper fanns sex bilder – en tupp, en tiger, en klocka, en fisk, en kräfta och en krabba. Sedan fanns det tre tärningar med samma bilder på. Tärningarna lades mellan två tallrikar och sedan fick man satsa på den bild man trodde skulle komma upp. Sedan skakade någon på tärningarna och lyfte på tallriken.

Gudrun hade med sig klubbor, ballonger och tandborstar som blev vinsten när någon gissat rätt
Gudrun hade med sig klubbor, ballonger och tandborstar som blev vinsten när någon gissat rätt
.
Vi hann även med att spela fotboll och lägga ett pussel över Skandinavien.

En av Plans lokala volontärer var på plats och hon berättade lite om projekten i området. Gudruns fadderbarn gick i high-school och den låg ca två km bort. Plan hade ett samarbete med skolan och den är en så kallad barnvänlig skola vilket bland annat innebär att de har en skolkommitté där elever är representerade, det finns rent vatten och latriner på skolan, skolmiljön är anpassad till eleverna och undervisningen är deltagande och interagerande. Plan hade även stött konstruktionen av en av skolans byggnader.

En gruppbild var ju självfallet innan vi åkte  :)
En gruppbild var ju självfallet innan vi åkte 🙂

En lång kram med lyckönskningar och förhoppningar om att ses igen i framtiden
En lång kram med lyckönskningar och förhoppningar om att ses igen i framtiden

Sedan åkte vi för att hämta upp de andra faddrarna och äta lunch. Där mötte vi även Aina & Leif och Jan & Natacsha som också besökt sina fadderbarn. De hade åkt på en liten och skruttig väg och bilen hade hoppat upp och ner så pass att stötdämparen gick sönder. Så de blev fast ute på landsbygden innan en ny bil kom för att köra dem vidare. Men trots det lilla missödet hade de haft jättebra besök hos sina fadderbarn. Aina hade till exempel bjudit på knäckebröd och mjukost vilket gillades skarpt 😉

Både Gerd & Bos och Gregors fadderfamiljer hade tidigare arbetat med jordbruk och boskapsuppfödning men de hade tack vare mikrolån kunnat starta egna verksamheter. De hade ökat deras inkomster och deras framtid såg mycket ljusare ut. Det var väldigt kul att höra att det går framåt!

Den stora gruppen gjorde projektbesök hos en ungdomsgrupp inom programmet för sexuell och reproduktiv hälsa. Plan samarbetade där med den lokala organisationen RHAC (Reproductive Health Association Cambodia). De besökte ett av centrena i samhället där ungdomarna kunde träffas, låna och läsa böcker ifrån biblioteket samt få utbildning ifrån centrets facilitator. Det fanns också ett hälsocenter dit ungdomarna kunde gå och prata om dessa frågor, få gratis kondomer och få konsultation gällande sexuellt överförbara sjukdomar. Om de uppvisade symptom på en sjukdom fick de remiss till distriktssjukhuset där de fick vård gratis.

Faddrarna pratade med gruppen som precis studerat vad som händer med kroppen när man kommer i puberteten och de redogjorde för detta.

När gruppen kommer till centret studerar de ett tema som exempelvis puberteten, mens eller tidig graviditet. Sedan diskuterar dem med facilitatorn som också ställer kontrollfrågor på det de läst.
När gruppen kommer till centret studerar de ett tema som exempelvis puberteten, mens eller tidig graviditet. Sedan diskuterar dem med facilitatorn som också ställer kontrollfrågor på det dem just läst.

Ungdomarna är utvalda av sina byar att representera dem. De håller sedan i sin tur teatrar, konserter eller informationsmöten för att utbilda ungdomarna i sina byar.
Ungdomarna är utvalda av sina byar att representera dem. De håller sedan i sin tur teatrar, konserter eller informationsmöten för att utbilda ungdomarna i sina byar.

De frågade även faddrarna när man börjar med sexualundervisning i Sverige. Sedan fanns det någon lokal myt att om man är gravid och ska föda under de månader då det är kallare så får man kraftigare värkar. När de då hörde hur kallt de brukar vara i Sverige undrade de genast om gravida kvinnor har väldigt svåra smärtor då, men det kunde faddrarna dementera 🙂

På kvällen träffades vi igen på Plans kontor för att dela med oss om det vi varit med om.

Vi gick laget runt och alla fick berätta om sina besök hos fadderbarnen och även om de projekt som de sett. Sedan gav vi feedback till Plan Kambodja och ställde några sista frågor.
Vi gick laget runt och alla fick berätta om sina besök hos fadderbarnen och även om de projekt som de sett. Sedan gav vi feedback till Plan Kambodja och ställde några sista frågor.

Sedan var det dags att tacka Plans kollegor för det fantastiska jobb som de gjort de här dagarna. De har ordnat allting jättebra och de har varit toppen på att interagera och översätta när vi gjort både fadderbarns- och projektbesök. Det här var den första gruppen som de tagit emot och de riktade också ett stort tack till faddrarna för deras bidrag och engagemang!

Några sista foton utanför restaurangen på kvällen. Här är Yui, jag och våra kära kollegor
Några sista foton utanför restaurangen på kvällen. Här är Yui, jag och våra kära kollegor

Hela gänget! Det har verkligen varit toppen att få resa med så härliga, glada och engagerade faddrar :)
Hela gänget! Det har verkligen varit toppen att få resa med så härliga, glada och engagerade faddrar 🙂

Ja, vi fick även ta avsked av Yui som inte reser med oss de sista dagarna då hon behöver delta i några möten på landkontoret i Phnom Penh.

Tiden går så snabbt, vi har redan hunnit vara här i tio dagar och nu är det bara några få lugna dagar vid kusten kvar. Vi har hunnit vara med om så mycket och alla känns väldigt uppfyllda och glada! Men också lite trötta, så några slappa dagar vid stranden kommer att göra susen!

//Cecilia Karlén

Ännu en dag med härliga möten

FADDERRESAN I KAMBODJA Ytterligare en dag med Plan Kambodja stod på schemat och vi gav oss av vid åtta-tiden för att åka ca 100 km till distriktet Srei Snam. Efter ett kort stopp på Plans lokala kontor delade vi upp oss i grupper. Fyra fadderbarn skulle få besök idag och även en high-school.

Den stora gruppen åkte en kort bit till skolan. Vi fick först träffa rektorn som berättade att det här är den enda high-schoolen i distriktet och att det finns elever som åker så långt som 20km för att kunna studera här. Det är ingen internatskola så många försöker att bo hos vänner eller familj i närområdet för att slippa åka fram och tillbaka varje dag. Srei Snam är ändå ett lyckligt distrikt eftersom att det finns flera andra distrikt som inte har en enda high-school vilket gör att möjligheterna till vidareutbildning är få. Totalt går det 1 400 elever på skolan.

Vattensystemet, som byggts med stöd från Plan, ger eleverna rent dricksvatten
Vattensystemet, som byggts med stöd från Plan, ger eleverna rent dricksvatten
Det är ofta lätt att känna igen en skolbyggnad som byggts med stöd från Plan :)
Det är ofta lätt att känna igen en skolbyggnad som byggts med stöd från Plan 🙂

Vi besökte först datorkunskapslektionen. Plan hade försett klassrummet med datorskärmar och en ”stordator” som läraren kunde styra. Det blev både billigare och enklare att underhålla istället för att ha en dator per skärm. Dessutom är det väldigt klimatsmart då allt drivs av solpaneler som installerats på taket, så ingen el behövs! Det första eleverna lärde sig var att skriva. De använder nämligen latinska tangentbord och måste göra olika kommandon för att få det khmerska alfabetet.

Eleverna visar faddrarna hur de gör för att kunna skriva på khmer
Eleverna visar faddrarna hur de gör för att kunna skriva på khmer

Vi hälsade även på en annan klass som hade geografi. Vi frågade om de visste vad Sveriges huvudstad heter, men det var lite överkurs tydligen hehe Eleverna ställde också frågor och undrade hur många elever det går per klass i Sverige och hur klassrummen är inredda.

De här eleverna gick sista årskursen, år 12, vilket är en stor bedrift. Många är glada om de har möjlighet att gå nio år i skolan.
De här eleverna gick sista årskursen, år 12, vilket är en stor bedrift. Många är glada om de har möjlighet att gå nio år i skolan.

Åka utan att ta en gruppbild? glöm det!
Åka utan att ta en gruppbild? glöm det!

Yui åkte med Anette och Veino för att besöka fadderbarnet som de haft kontakt med i fem år.

Många av husen på landsbygden är byggda på pålar. Dels för att det ofta förvaras boskap under husen och för att undvika översvämningar.
Många av husen på landsbygden är byggda på pålar. Dels för att det ofta förvaras boskap under husen och för att undvika översvämningar.

När de kom till huset hade fadderbarnet inte hunnit hem från skolan ännu. Men efter en stund kom han cyklandes. De pratade med fadderbarnet och hans mamma och syskon. Pappan arbetar i Thailand och kunde tyvärr inte komma hem för besöket.

Anette och Veino visade foton från Sverige vilket intresserade hela familjen
Anette och Veino visade foton från Sverige vilket intresserade hela familjen

De hade också med sig några gåvor och landhockeymål och klubbor började användas genast!
De hade också med sig några gåvor och landhockeymål och klubbor började användas genast!
Några vänner till Anette och Veino hade skickat med ett bidrag och det räckte till 400 skrivböcker och 200 pennor som de delade ut till barnen i området. (vi som besökte high-schoolen delade även ut en del där)
Några vänner till Anette och Veino hade skickat med ett bidrag och det räckte till 400 skrivböcker och 200 pennor som de delade ut till barnen i området. (vi som besökte high-schoolen delade även ut en del där)

Även Inge, Helena och Harald & Barbro besökte sina fadderbarn. De hade också haft härliga besök och det var mycket känslor på vägen hem.

Denna underbara dag avslutades på trevliga restaurang FCC Angkor
Denna underbara dag avslutades på trevliga restaurang FCC Angkor

Men ingen rast ingen ro – imorgon är det dags att besöka Tonle Sap som är sydostasiens största sötvattensjö och templernas tempel Angkor Wat!

//Cecilia Karlén

Full fart från start i Kambodja!

FADDERRESAN I KAMBODJA Lördagen den 9 februari gav vi oss av till Kambodja. 21 förväntansfulla faddrar tillsammans med mig (Cecilia) och Yui från Plan Sverige. Resan gick från Stockholm/Göteborg/Köpenhamn via Helsingfors och Bangkok och drygt 12 timmar senare landade vi i staden Siem Reap i nordvästra Kambodja.

Efter några timmars vila samlades vi för välkomstmiddag och då hade gruppen utökats med två faddrar som befunnit sig i Thailand sedan några veckor tillbaka men som kommit för att delta under våra dagar i Siem Reap. Efter middagen var det några tappra som gav sig ut på nattmarknaden för att göra några fynd inför morgondagen då vi skulle göra de första fadderbarns- och projektbesöken. Sedan hade vi alla en god natts sömn framför oss.

11 februari
De flesta hade lyckats sova bra trots tidsskillnaden och vi gav oss av efter frukost för att spendera en dag tillsammans med Plan Kambodja. Först åkte vi till Plans fältkontor i Siem Reap där vi fick en introduktion till projekten som pågår i provinsen.

Under presentationen lärde vi oss bland annat att endast 17 procent av barnen i Kambodja går i förskolan
Under presentationen lärde vi oss bland annat att endast 17 procent av barnen i Kambodja går i förskolan

Gruppbild utanför Plans fältkontor i Siem Reap
Gruppbild utanför Plans fältkontor i Siem Reap

Sedan delade vi upp gruppen – några åkte iväg för att besöka sina fadderbarn och resterande åkte för att besöka några projekt.

Först besöktes en förskola som Plan byggt. Förskoleutbildning är väldigt viktigt för att de små barnen ska få möjlighet att utvecklas under de tidiga åren och komma förberedda när de sedan börjar skolan. Många av barnen i Kambodja är undernärda och ett sätt att få barnen att gå i förskolan är att erbjuda mat. Plan stödjer ett matprogram så att barnen alltid får frukost i förskolan.

Det bjöds på skönsång och uppträdanden minsann!
Det bjöds på skönsång och uppträdanden minsann!
Ballonger är väldigt roligt!
Ballonger är väldigt roligt!

Ett besök på ett hälsocenter hanns också med. Sjuksköterskorna berättade att de flesta kvinnorna födde hemma men sedan hälsocentret byggdes har fler och fler kvinnor kommit för att föda där istället. Det har minskat mödradödligheten och kompliktionerna som kan uppstå i samband med förlossning. Det arbetar sjuksköterskor och barnmorskor på hälsocentret och de kan genomföra förlossningar och behandla patienter med lättare åkommor. Hälsocentret är även anpassat för funktionshindrade så att alla människor i området får möjlighet till hälsovård.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Parallellt med projektbesöken var det besök hos några fadderbarn i området.

Stefan och Yvonne besökten sitt fadderbarn Von. Familjen tog emot oss hemma hos sig och vi blev bjudna på kokosnötter när vi kom.

Stefan och Yvonne hade satt ihop ett jättefint fotoalbum med foton från Västervik och bilder på snö och is, och sitt hus.
Stefan och Yvonne hade satt ihop ett jättefint fotoalbum med bilder på Västervik, en massa snö och huset där de bor.

Faddrarna hade med sig några gåvor som togs emot med glädje :)
Faddrarna hade med sig några gåvor som togs emot med glädje 🙂

Ballongerna var poppis även här!
Ballongerna var poppis även här!

Stefan och Yvonne tillsammans med Von och hennes familj
Stefan och Yvonne tillsammans med Von och hennes familj

Aina och Leif har ett fadderbarn som bor i Kampong Cham, en annan provins i Kambodja, men de har tidigare haft ett fadderbarn i Siem Reap. De fick möjlighet att hälsa på honom och han hade hunnit bli tjugo år gammal och kunde prata jättebra engelska 🙂

Aina och Leig tyckte det var kul att få chansen att träffa sitt tidigare fadderbarn eftersom de följt honom under så många år
Aina och Leig tyckte det var kul att få chansen att träffa sitt tidigare fadderbarn eftersom de följt honom under så många år

Även Katarina och hennes dotter Ellen besökte sitt fadderbarn och de hade det speciellt roligt med de ”tatueringar” som Ellen tagit med sig. Många grannbarn kom förbi och ville också bli tatuerade.

Harriet och Bertils fadderbarn bodde i distriktet Bantheay Srey dit det tog ungefär en timma att ta sig till med bil. De hade också ett bra besök och tar med sig många härliga minnen.
Harriet och Bertils fadderbarn bodde i distriktet Bantheay Srey dit det tog ungefär en timma att ta sig till med bil. De hade också ett bra besök och tar med sig många härliga minnen.

Det var en väldigt lyckad första dag i fält, men vi hinner knappt smälta alla intryck för imorgon är det dags igen!

//Cecilia Karlén

 

 

 

 

Sista fältbesöket för denna gång

FADDERRESAN I INDIEN Äntligen skulle vi få betalning för monsterbussturen vi åkte igår. Kl 8.15 kom tre lokala Plankollegor och hämtade oss på hotellet. Vi hoppade in i bilarna och drog iväg. Dags för lite mer bil – tre timmar närmare bestämt för att ta oss ut till byn.

Idag var det dags för Ilse och Owe att träffa sitt fadderbarn. Det var fullt med folk när vi kom fram. Vi blev välkomnade traditionellt med blomkransar och röda prickar i pannan. Deras fadderbarn var en glad liten tjej på 10 år. Efter att Owe berättat om Sverige för alla nyfikna gick de tillsammans med fadderbarnet och familjen till deras hus. Där visades det foton och bjöds på lite snacks. Ilse och Owe delade ut lite presenter och Ilse visade hur man gör de berömda armbanden 🙂

Medlemmar i barnklubben delade ut serier som de själva ritat
Medlemmar i barnklubben delade ut serier som de själva ritat
Ilse och Owe tillsammans med sitt fadderbarn Kiran
Ilse och Owe tillsammans med sitt fadderbarn Kiran
Kiran och familjen tyckte det var spännande att se bilder ifrån Sverige
Kiran och familjen tyckte det var spännande att se bilder ifrån Sverige
Det var många ville se hur armbanden ska knytas
Det var många ville se hur armbanden ska knytas
Ilse hade gjort armband till hela familjen
Ilse hade gjort armband till hela familjen

Sedan fick vi åka iväg lite hastigt. Allting blir tyvärr inte alltid som man tänkt sig. Ryktet om vårt besök hade spridit sig till andra byar och lokalinvånare därifrån hade också kommit denna dag. Flera av dem var upprörda över att inte deras by också fått stöd ifrån Plan. Några hade tyvärr också fått lite mycket innanför västen vilket bidrog till att stämningen blev lite obehaglig. Plans personal kände att vi inte kunde stanna längre och därför blev vi tvungna att ge oss iväg. Vi pratade om det senare och tyvärr har Plan inte obegränsade resurser så man har endast kunna etablera projekt i ett par byar i detta distrikt än så länge. Det har tyvärr skapat lite osämja med de byar som ännu inte får något stöd. Förhoppningsvis kan Plan utöka sitt stöd i distriktet så småningom men tills dess är tydlig information A och O.

Sedan åkte vi vidare till en annan by för att göra projektbesök. Här var det ännu mer folk på plats. Jättekul! Här blev vi välkomnade i kvadrat, ännu mer blomkransar och ännu mer prickar i pannan. Det såg ut som de flesta av oss råkat ut för någon olycka i ansiktet haha. Barnklubben bjöd på rollspel med tema hälsa. Barnen ville sprida information om vikten av att tvätta händerna ordentligt då det minskar risken för sjukdomar. Familjerna måste lägga pengar på att köpa tvål varje månad men den kostnaden är liten om man jämför med den för sjukvård om någon skulle bli sjuk. Den här typen av projekt är en av mina personliga favoriter. Samtidigt som det stärker barnen, ökar deras självförtroende och ger dem möjlighet att vara kreativa och uttrycka sig så sprider det livsviktig kunskap till samhället på ett enkelt och tillgängligt sätt.

Som sagt det var många som väntade på oss när vi kom till byn
Som sagt det var många som väntade på oss när vi kom till byn
Om man inte tvättar händerna ordentligt kan man bli sjuk som pojken på bilden här
Om man inte tvättar händerna ordentligt kan man bli sjuk som pojken på bilden här

Medlemmar från den lokala kvinnogruppen berättade om sin lyckosamma verksamhet. Det fanns även en barnrättskommitté i området med både barn, kvinnor och män som medlemmar. Avslutningsvis fick vi besöka den lilla förskolan och överlämna några gåvor.

Alla som är med i kvinnogruppen räck upp en hand!
Alla som är med i kvinnogruppen räck upp en hand!

Det kändes skönt att vi fick en så bra avslutning på dagen som tyvärr började lite konstigt. Imorgon har vi lite tid att se oss omkring i Patna innan vi måste bege oss till flygplatsen. Spannmålsgloben Golghar står på tur!

//Cecilia Karlén

Det var värt gårdagen!

FADDERRESAN I INDIEN Efter en kylig natt öppnar jag dörren till mitt rum och blickar ut över ett fantastiskt landskap. När vi kom igår var det kolsvart och vi hade ingen aning om vart vi hamnat. Men wow!

Godmorgon Garsain!
Godmorgon Garsain!

Vi var fem stycken på det här lilla stället och de två som drabbats igår kände sig bättre. Efter frukost var det dags att åka ner och se hur det var med resten av gruppen. Alla var på benen igen utom två som tyvärr fick stanna kvar på hotellet och vila upp sig. Det var svårt att planera och dela upp i grupper kvällen innan på grund av osäkerheten så nu när vi visste vilka som skulle med gjorde vi gruppindelning och gav oss iväg. Rune, som skulle besöka sitt fadderbarn idag, åkte iväg med fyra personer för en vandring på en timme enkel väg. Dick tog med sig ett gäng för att göra projektbesök. Slutligen åkte jag och två faddrar med Jaana och Elvis som också skulle hälsa på sitt fadderbarn denna dag.

Vi åkte bil i ca 10 min och sen blev det en liten vandring uppför i en kvart innan vi kom fram till byn. Byn låg längs bergsidan och allt var väldigt pittoreskt. Fina små hus och uteplatser med fint lagda stenar. Vi blev hälsade med en röd prick i pannan och en krans med blommor som vi fick runt halsen. Jaana kände direkt igen sitt fadderbarn Renu. Jaana har varit fadder till henne i nästan 15 år och hade väntat på den här dagen väldigt länge. Först gick vi till byns samlingsplats där de ställt upp soffor och stolar och gjort väggar av tyg runtom. Vi fick flera presentationer som berättade om projekten som Plan och den lokala samarbetspartnern SBMA bedriver i området. Här fanns många kvinnogrupper och det var kul att se att de tog för sig. De hade bland annat identifierat alkohol som ett stort problem då deras män ofta drack väldigt mycket vid offentliga tillställningar. De tog upp det här i byn och även på högre nivå och det har resulterat i att man inte har alkohol på offentliga möten eller fester längre. Plan har även stött skolor, barngrupper och gett flickor skolstipendier i området.

Här var det vi som var en del av underhållningen haha
Här var det vi som var en del av underhållningen haha

 

Efter alla presentationer var färdiga avslutade vi det hela med dans. Byns kvinnor drog igång en cirkeldans och vi var inte sena att hänga på.
Efter alla presentationer var färdiga avslutade vi det hela med dans. Byns kvinnor drog igång en cirkeldans och vi var inte sena att hänga på.

Sedan var det dags att gå vidare till Renus hus. De bodde en bit bort i ett fint litet hus med fantastisk utsikt över dalen. Vi blev bjudna på chai och lite tilltugg och Jaana och Elvis pratade med Renu. Hon kunde lite engelska vilket var roligt. Hon är 17 år gammal och studerar fortfarande, i den 11e årskursen. Renu tog fram en pärm och visade de brev och kort som hon fått ifrån Jaana och Elvis, det var väldigt uppskattat. Sedan fick Renu och familjen presenter av Jaana och Elvis.

Elvis knyter ett armband, som han gjort själv, runt Renus arm
Elvis knyter ett armband, som han gjort själv, runt Renus arm

Allt det roliga har tyvärr sitt slut och vi var tvungna att runda av och lämna Renu och familjen. Byns ”village mother”, som de kallade henne, var en mycket bestämd kvinna och hon upprepade ”Phir aana” åtskilliga gånger – Kom tillbaka!

Flera generationer samlade - Jaana, Renus mamma, Elvis, Renu och Renus farmor
Flera generationer samlade – Jaana, Renus mamma, Elvis, Renu och Renus farmor
Jaana, Renu och Elvis framför Garsains fantastiska landskap
Jaana, Renu och Elvis framför Garsains fantastiska landskap

Efter lunch besökte vi en skola där Plan och SBMA bland annat gett resurser till skolans Science activity center. Där fick vi alla de olika material som de hade på centret presenterat för oss av skolans team som tävlade i naturkunskap mot andra skolor.

Tjejerna visar hur magnetism fungerar
Tjejerna visar hur magnetism fungerar

Kicki delar ut pennor och vykort ifrån Malmö
Kicki delar ut pennor och vykort ifrån Malmö

Sedan åkte vi vidare till en annan by där Plan och SBMA haft projekt länge. Vi fick flera presentationer om projekten i området. Mycket utveckling hade skett tex så har alla barn ett födelsebevis, alla har fått grundläggande vaccinationer och alla går i skolan. Så himla bra! De berättade även för oss om projekt som helt leds av barn. Två barn ifrån byn hade valts ut och valt ett projekt de ville göra. De valde då att undersöka hur många barn som hade födelsebevis. Det visade sig då att 47 st saknade eller hade felaktiga bevis. De gick sedan till distriktsledningen och bad dem om hjälp att åtgärda det och nu har alla barn ett födelsebevis!

Vi fick fin dans- och sånguppvisning i sista byn för dagen
Vi fick fin dans- och sånguppvisning i sista byn för dagen

På kvällen hade vi ett möte med Plans och SBMAs lokala personal för att prata om dagen och ge feedback. Rune var otroligt rörd över sin dag och det var väldigt känsloladdat att berätta om besöket. De hade fått ett otroligt mottagande i byn som inte gick att beskriva med ord. Fantastiskt! Alla är väldigt glada och nöjda och många har sagt under dagen att resan igår var helt klart värt det. Skönt att höra 🙂

//Cecilia Karlén

Fältbesök i Delhi

FADDERRESAN I INDIEN Allt var lite snurrigt kvällen innan. Vi kom till Delhi tidig kväll och hade bokat möte med Plans lokala personal. De var verkligen ivriga inför vårt besök och hade pressat in fem projektbesök inklusive fadderbarnsbesök på ca en och en halv timme. Direkt på morgonen hade de också tänkt att vi skulle starta tio, hinna igenom Delhis trafik till Plans kontor, hinna med ett intromöte och sedan vara ute i fält klockan 11.

Där drog vi i nödbromsen och fick förklara att vi självklart ville hinna med så mycket som möjligt men att det skulle vara rimligt. Vi startade dagen en halvtimme tidigare, men vad gör de när en av bilarna kör vilse och irrar runt i nästan en timme? På kontoret gick vi kort igenom dagen och jag fick se att några besök som vi strukit dagen innan nu var tillbaks på schemat igen haha. Försökte att justera lite men sedan fick vi bara ta med oss en påse flexibilitet och ge oss iväg.

Första besöket skedde på en statlig skola som Plan tillsammans med den lokala organisationen CASP stödjer på olika sätt. Bland annat har Plan och CASP etablerat ett bibliotek i skolan. Vi fick besöka biblioteket och träffa ett gäng femteklassare som hade högläsning för oss. Plan hade tjatat på distriktsregeringen för att få en lokal på skolan till ett bibliotek. Man fick gång på gång nej men gav inte upp utan fortsatte att pressa på och det gav resultat. Till slut sa de att de var så trötta på tjatet och gav utrymme för ett bibliotek. Sedan började nästa tjatsession för att få dem att komma och besöka biblioteket. Efter besöket insåg dem vad otroligt mycket ett bibliotek kan göra och hur det har hjälpt eleverna att förbättra sina läskunskaper. De gav sedan gladeligen plats i sina övriga tio skolor i området så att Plan kunde etablera bibliotek även där.

Femteklassare i biblioteket
Femteklassare i biblioteket

I rummet bredvid bedrevs verksamhet för barn med olika typer av funktionsnedsättningar. När vi kom satt barnen i olika grupper med varsin lärare. Några målade, några pysslade och några lekte. Många av barnen har funktionsnedsättningar som med rätt stöd och vård kan förbättras eller botas helt och de kan börja i den formella skolan. Det var härligt att se att barnen var så glada och att de fick möjlighet att leka och lära utifrån sin egen förmåga. Det kändes också bra att centret var på den statliga skolans område så att de träffade alla andra elever på skolan och inte isolerades.

Pyssling pågår! Vi fick ett jättefint kort som barnen gjort själva.
Pyssling pågår! Vi fick ett jättefint kort som barnen gjort själva.
Ilse visar hur man påtar snoddar för att göra armband
Ilse visar hur man påtar snoddar för att göra armband

Sedan gav sig faddrarna Ronny och Katarina iväg för att träffa sina fadderbarn och vi fortsatte vidare till skolans barnklubb. Efter det åkte vi vidare till ett center för utbildning till barn som tidigare tvingats arbeta. Centret gav verkligen hopp! Sedan projektet startade 2008 har 330 barn höjt sin kunskapsnivå och kunnat gå vidare till den formella skolan. Vi fick träffa en klass som gick i skolan på förmiddagen. Skolan är nämligen uppdelad så att flickor går på förmiddagen och pojkarna på eftermiddagen. Sedan kom flickorna till centret på eftermiddagen och där fick de läxhjälp och extra stöd. När de sedan hade kommit på samma nivå som krävs för sin årskurs så övergick de helt till den formella skolan. Just nu gick 40 barn på centret.

Anders delar ut lite godis till eleverna
Anders delar ut lite godis till eleverna
Elvis var så klart den som drog till sig flest blickar ifrån flickorna
Elvis var så klart den som drog till sig flest blickar ifrån flickorna

Efter lunch tillsammans med hela gruppen fick vi besöka Lottys fadderbarn med familj. De är nämligen ormtjusare och ville spela musik för oss och visa upp dansande kobror. De kändes som att vara med i en film när de uppklädda männen började spela och sedan kom de två ormarna fram.

Männen i familjen var ormtjusare och bjöd oss på en ordentlig show
Männen i familjen var ormtjusare och bjöd oss på en ordentlig show
Dansande kobror ser man inte varje dag
Dansande kobror ser man inte varje dag

En perfekt avslutning på en perfekt dag!

//Cecilia Karlén

Dags för projektbesök!

FADDERRESAN I INDIEN Så var det äntligen dags, huvudmålet för resan, att besöka Plans projekt och träffa fadderbarnen. Idag var det fältkontorsområdet Bajju som stod på tur och där hade faddrarna Birthe och Rolf, Agneta och Björn och Anders sina fadderbarn. Vi delade upp oss i tre grupper, hoppade in i varsin bil och åkte till vardera by.

Jag och fyra faddrar till åkte med Birthe och Rolf för att träffa deras fadderbarn. De har varit faddrar till henne i flera år och hon är nu sjutton år gammal. När vi kom fram sprang det direkt fram ett gäng barn till bilen och hälsade oss välkomna. Sedan gick vi till familjens hus och där blev vi välkomnade på traditionellt vis med en röd prick i pannan och kvinnorna fick en sjal och männen en turban.

Birthe och Rolf hälsas välkomna av familjen

Katarina välkomnas med en röd prick i pannan
Katarina välkomnas med en röd prick i pannan

Plan har, tillsammans med den lokala organisationen URMUL, funnits i den här byn i många år och det märktes. Familjens hus var väldigt fint och det verkade ha det bra ställt.

Vi fick också besöka ett lite hus där det hölls en form av förskoleverksamhet för de mindre barnen. De sjöng en räknevisa för oss och visade lite olika lekmaterial som de hade för att barnen skulle lära sig att räkna och kunna alla bokstäver.

Glada barn i förskolan
Glada barn i förskolan

Sedan träffade vi byns kvinnogrupp. Det var ett gäng färgstarka kvinnor som ville bli mer självständiga och det blir man genom att ha en egen inkomst. Kvinnorna hjälptes åt och förpackade mjölkersättningspulver till spädbarn bland annat. För det fick de betalt av staten och pengarna sparade de gemensamt i gruppen. Sedan bedrev de mikrolånsverksamhet, så den som lånade pengar fick betala tillbaka med ränta. Pengarna som gruppen har har visat sig mycket användbara i just det här området. Rajasthan består till stor del av öken. Det är svårt att bruka jorden och det regnar mycket sällan. Men ungefär vart fjärde eller femte år kommer det rejäla regn som gör jorden bördig. Då är det bra att snabbt kunna få loss lite pengar att köpa utsäde för så att man kan ta vara på den bördiga jorden och få en bra skörd. Kvinnorna ställde också många frågor till faddrarna. De undrade hur vi lever i Sverige och vad vi jobbade med.

Färgstarka kvinnor på många olika sätt!
Färgstarka kvinnor på många olika sätt!

Till sist fick vi träffa den nystartade barnklubben. De startade i september och visade upp sina fint handskrivna mötesprotokoll. De läste upp för oss sitt första protokoll där de deklarerade att gruppen skapats och att den har 18 medlemmar. De räknade sedan upp vilka rättigheter barn har ex. rätten till liv, hälsa och skydd. Sedan hade de identifierat flera områden där de inte tyckte att deras rättigheter tillgodoses. Exempelvis så fick de inte tillräckligt med näringsrik mat, de flesta barnen får inte grundläggande vaccinationer och de har inget stängsel runt sin skolgård.

Birthes fadderbarn gjorde en fantastisk hennamålning på hennes hand
Birthes fadderbarn gjorde en fantastisk hennamålning på hennes hand
Även Ilse fick ett konstverk på sin hand
Även Ilse fick ett konstverk på sin hand

Efter ett par timmar i byn hoppade vi in i bilen igen och åkte till en flickskola. Där träffade vi resten av gruppen som alla hade haft det bra på varsitt håll. De hade också besökt barnklubbar och några besökte ett hälsocenter. Skolan vi besökte fanns till för flickor som hoppat av eller aldrig tidigare fått möjlighet att gå i skolan. De bodde alla på skolan och fick alla måltider där. De hade en egen köksträdgård där de odlade grönsaker. Alla tjejerna verkade väldigt glada och när vi frågade om de gillar skolan räckte alla upp handen i luften. Vi sjöng och gestikulerade fram imse vimse spindel och de kontrade med en jättefin sång. Sedan var det lite frågor från båda håll och sedan var det dags att säga adjö.

Vi frågade om de gillade att gå i skolan, svaret ser ni på bilden :)
Vi frågade om de gillade att gå i skolan, svaret ser ni på bilden 🙂

Innan dagen var slut hann vi med en snabb presentation på Plans lokala kontor och där fick vi också möjlighet att köpa handsydda och broderade tunikor som var gjorde av några familjer som migrerat ifrån Pakistan och fått stöd ifrån Plan URMUL.

Lokalt broderade kläder inhandlas
Lokalt broderade kläder inhandlas

Alla är helt slut men så glada efter en fantastisk dag med många positiva intryck!

Som sagt vi älskar Indien <3

//Cecilia Karlén