Sista fältbesöket för denna gång

FADDERRESAN I INDIEN Äntligen skulle vi få betalning för monsterbussturen vi åkte igår. Kl 8.15 kom tre lokala Plankollegor och hämtade oss på hotellet. Vi hoppade in i bilarna och drog iväg. Dags för lite mer bil – tre timmar närmare bestämt för att ta oss ut till byn.

Idag var det dags för Ilse och Owe att träffa sitt fadderbarn. Det var fullt med folk när vi kom fram. Vi blev välkomnade traditionellt med blomkransar och röda prickar i pannan. Deras fadderbarn var en glad liten tjej på 10 år. Efter att Owe berättat om Sverige för alla nyfikna gick de tillsammans med fadderbarnet och familjen till deras hus. Där visades det foton och bjöds på lite snacks. Ilse och Owe delade ut lite presenter och Ilse visade hur man gör de berömda armbanden 🙂

Medlemmar i barnklubben delade ut serier som de själva ritat
Medlemmar i barnklubben delade ut serier som de själva ritat
Ilse och Owe tillsammans med sitt fadderbarn Kiran
Ilse och Owe tillsammans med sitt fadderbarn Kiran
Kiran och familjen tyckte det var spännande att se bilder ifrån Sverige
Kiran och familjen tyckte det var spännande att se bilder ifrån Sverige
Det var många ville se hur armbanden ska knytas
Det var många ville se hur armbanden ska knytas
Ilse hade gjort armband till hela familjen
Ilse hade gjort armband till hela familjen

Sedan fick vi åka iväg lite hastigt. Allting blir tyvärr inte alltid som man tänkt sig. Ryktet om vårt besök hade spridit sig till andra byar och lokalinvånare därifrån hade också kommit denna dag. Flera av dem var upprörda över att inte deras by också fått stöd ifrån Plan. Några hade tyvärr också fått lite mycket innanför västen vilket bidrog till att stämningen blev lite obehaglig. Plans personal kände att vi inte kunde stanna längre och därför blev vi tvungna att ge oss iväg. Vi pratade om det senare och tyvärr har Plan inte obegränsade resurser så man har endast kunna etablera projekt i ett par byar i detta distrikt än så länge. Det har tyvärr skapat lite osämja med de byar som ännu inte får något stöd. Förhoppningsvis kan Plan utöka sitt stöd i distriktet så småningom men tills dess är tydlig information A och O.

Sedan åkte vi vidare till en annan by för att göra projektbesök. Här var det ännu mer folk på plats. Jättekul! Här blev vi välkomnade i kvadrat, ännu mer blomkransar och ännu mer prickar i pannan. Det såg ut som de flesta av oss råkat ut för någon olycka i ansiktet haha. Barnklubben bjöd på rollspel med tema hälsa. Barnen ville sprida information om vikten av att tvätta händerna ordentligt då det minskar risken för sjukdomar. Familjerna måste lägga pengar på att köpa tvål varje månad men den kostnaden är liten om man jämför med den för sjukvård om någon skulle bli sjuk. Den här typen av projekt är en av mina personliga favoriter. Samtidigt som det stärker barnen, ökar deras självförtroende och ger dem möjlighet att vara kreativa och uttrycka sig så sprider det livsviktig kunskap till samhället på ett enkelt och tillgängligt sätt.

Som sagt det var många som väntade på oss när vi kom till byn
Som sagt det var många som väntade på oss när vi kom till byn
Om man inte tvättar händerna ordentligt kan man bli sjuk som pojken på bilden här
Om man inte tvättar händerna ordentligt kan man bli sjuk som pojken på bilden här

Medlemmar från den lokala kvinnogruppen berättade om sin lyckosamma verksamhet. Det fanns även en barnrättskommitté i området med både barn, kvinnor och män som medlemmar. Avslutningsvis fick vi besöka den lilla förskolan och överlämna några gåvor.

Alla som är med i kvinnogruppen räck upp en hand!
Alla som är med i kvinnogruppen räck upp en hand!

Det kändes skönt att vi fick en så bra avslutning på dagen som tyvärr började lite konstigt. Imorgon har vi lite tid att se oss omkring i Patna innan vi måste bege oss till flygplatsen. Spannmålsgloben Golghar står på tur!

//Cecilia Karlén

Det var värt gårdagen!

FADDERRESAN I INDIEN Efter en kylig natt öppnar jag dörren till mitt rum och blickar ut över ett fantastiskt landskap. När vi kom igår var det kolsvart och vi hade ingen aning om vart vi hamnat. Men wow!

Godmorgon Garsain!
Godmorgon Garsain!

Vi var fem stycken på det här lilla stället och de två som drabbats igår kände sig bättre. Efter frukost var det dags att åka ner och se hur det var med resten av gruppen. Alla var på benen igen utom två som tyvärr fick stanna kvar på hotellet och vila upp sig. Det var svårt att planera och dela upp i grupper kvällen innan på grund av osäkerheten så nu när vi visste vilka som skulle med gjorde vi gruppindelning och gav oss iväg. Rune, som skulle besöka sitt fadderbarn idag, åkte iväg med fyra personer för en vandring på en timme enkel väg. Dick tog med sig ett gäng för att göra projektbesök. Slutligen åkte jag och två faddrar med Jaana och Elvis som också skulle hälsa på sitt fadderbarn denna dag.

Vi åkte bil i ca 10 min och sen blev det en liten vandring uppför i en kvart innan vi kom fram till byn. Byn låg längs bergsidan och allt var väldigt pittoreskt. Fina små hus och uteplatser med fint lagda stenar. Vi blev hälsade med en röd prick i pannan och en krans med blommor som vi fick runt halsen. Jaana kände direkt igen sitt fadderbarn Renu. Jaana har varit fadder till henne i nästan 15 år och hade väntat på den här dagen väldigt länge. Först gick vi till byns samlingsplats där de ställt upp soffor och stolar och gjort väggar av tyg runtom. Vi fick flera presentationer som berättade om projekten som Plan och den lokala samarbetspartnern SBMA bedriver i området. Här fanns många kvinnogrupper och det var kul att se att de tog för sig. De hade bland annat identifierat alkohol som ett stort problem då deras män ofta drack väldigt mycket vid offentliga tillställningar. De tog upp det här i byn och även på högre nivå och det har resulterat i att man inte har alkohol på offentliga möten eller fester längre. Plan har även stött skolor, barngrupper och gett flickor skolstipendier i området.

Här var det vi som var en del av underhållningen haha
Här var det vi som var en del av underhållningen haha

 

Efter alla presentationer var färdiga avslutade vi det hela med dans. Byns kvinnor drog igång en cirkeldans och vi var inte sena att hänga på.
Efter alla presentationer var färdiga avslutade vi det hela med dans. Byns kvinnor drog igång en cirkeldans och vi var inte sena att hänga på.

Sedan var det dags att gå vidare till Renus hus. De bodde en bit bort i ett fint litet hus med fantastisk utsikt över dalen. Vi blev bjudna på chai och lite tilltugg och Jaana och Elvis pratade med Renu. Hon kunde lite engelska vilket var roligt. Hon är 17 år gammal och studerar fortfarande, i den 11e årskursen. Renu tog fram en pärm och visade de brev och kort som hon fått ifrån Jaana och Elvis, det var väldigt uppskattat. Sedan fick Renu och familjen presenter av Jaana och Elvis.

Elvis knyter ett armband, som han gjort själv, runt Renus arm
Elvis knyter ett armband, som han gjort själv, runt Renus arm

Allt det roliga har tyvärr sitt slut och vi var tvungna att runda av och lämna Renu och familjen. Byns ”village mother”, som de kallade henne, var en mycket bestämd kvinna och hon upprepade ”Phir aana” åtskilliga gånger – Kom tillbaka!

Flera generationer samlade - Jaana, Renus mamma, Elvis, Renu och Renus farmor
Flera generationer samlade – Jaana, Renus mamma, Elvis, Renu och Renus farmor
Jaana, Renu och Elvis framför Garsains fantastiska landskap
Jaana, Renu och Elvis framför Garsains fantastiska landskap

Efter lunch besökte vi en skola där Plan och SBMA bland annat gett resurser till skolans Science activity center. Där fick vi alla de olika material som de hade på centret presenterat för oss av skolans team som tävlade i naturkunskap mot andra skolor.

Tjejerna visar hur magnetism fungerar
Tjejerna visar hur magnetism fungerar

Kicki delar ut pennor och vykort ifrån Malmö
Kicki delar ut pennor och vykort ifrån Malmö

Sedan åkte vi vidare till en annan by där Plan och SBMA haft projekt länge. Vi fick flera presentationer om projekten i området. Mycket utveckling hade skett tex så har alla barn ett födelsebevis, alla har fått grundläggande vaccinationer och alla går i skolan. Så himla bra! De berättade även för oss om projekt som helt leds av barn. Två barn ifrån byn hade valts ut och valt ett projekt de ville göra. De valde då att undersöka hur många barn som hade födelsebevis. Det visade sig då att 47 st saknade eller hade felaktiga bevis. De gick sedan till distriktsledningen och bad dem om hjälp att åtgärda det och nu har alla barn ett födelsebevis!

Vi fick fin dans- och sånguppvisning i sista byn för dagen
Vi fick fin dans- och sånguppvisning i sista byn för dagen

På kvällen hade vi ett möte med Plans och SBMAs lokala personal för att prata om dagen och ge feedback. Rune var otroligt rörd över sin dag och det var väldigt känsloladdat att berätta om besöket. De hade fått ett otroligt mottagande i byn som inte gick att beskriva med ord. Fantastiskt! Alla är väldigt glada och nöjda och många har sagt under dagen att resan igår var helt klart värt det. Skönt att höra 🙂

//Cecilia Karlén

Fältbesök i Delhi

FADDERRESAN I INDIEN Allt var lite snurrigt kvällen innan. Vi kom till Delhi tidig kväll och hade bokat möte med Plans lokala personal. De var verkligen ivriga inför vårt besök och hade pressat in fem projektbesök inklusive fadderbarnsbesök på ca en och en halv timme. Direkt på morgonen hade de också tänkt att vi skulle starta tio, hinna igenom Delhis trafik till Plans kontor, hinna med ett intromöte och sedan vara ute i fält klockan 11.

Där drog vi i nödbromsen och fick förklara att vi självklart ville hinna med så mycket som möjligt men att det skulle vara rimligt. Vi startade dagen en halvtimme tidigare, men vad gör de när en av bilarna kör vilse och irrar runt i nästan en timme? På kontoret gick vi kort igenom dagen och jag fick se att några besök som vi strukit dagen innan nu var tillbaks på schemat igen haha. Försökte att justera lite men sedan fick vi bara ta med oss en påse flexibilitet och ge oss iväg.

Första besöket skedde på en statlig skola som Plan tillsammans med den lokala organisationen CASP stödjer på olika sätt. Bland annat har Plan och CASP etablerat ett bibliotek i skolan. Vi fick besöka biblioteket och träffa ett gäng femteklassare som hade högläsning för oss. Plan hade tjatat på distriktsregeringen för att få en lokal på skolan till ett bibliotek. Man fick gång på gång nej men gav inte upp utan fortsatte att pressa på och det gav resultat. Till slut sa de att de var så trötta på tjatet och gav utrymme för ett bibliotek. Sedan började nästa tjatsession för att få dem att komma och besöka biblioteket. Efter besöket insåg dem vad otroligt mycket ett bibliotek kan göra och hur det har hjälpt eleverna att förbättra sina läskunskaper. De gav sedan gladeligen plats i sina övriga tio skolor i området så att Plan kunde etablera bibliotek även där.

Femteklassare i biblioteket
Femteklassare i biblioteket

I rummet bredvid bedrevs verksamhet för barn med olika typer av funktionsnedsättningar. När vi kom satt barnen i olika grupper med varsin lärare. Några målade, några pysslade och några lekte. Många av barnen har funktionsnedsättningar som med rätt stöd och vård kan förbättras eller botas helt och de kan börja i den formella skolan. Det var härligt att se att barnen var så glada och att de fick möjlighet att leka och lära utifrån sin egen förmåga. Det kändes också bra att centret var på den statliga skolans område så att de träffade alla andra elever på skolan och inte isolerades.

Pyssling pågår! Vi fick ett jättefint kort som barnen gjort själva.
Pyssling pågår! Vi fick ett jättefint kort som barnen gjort själva.
Ilse visar hur man påtar snoddar för att göra armband
Ilse visar hur man påtar snoddar för att göra armband

Sedan gav sig faddrarna Ronny och Katarina iväg för att träffa sina fadderbarn och vi fortsatte vidare till skolans barnklubb. Efter det åkte vi vidare till ett center för utbildning till barn som tidigare tvingats arbeta. Centret gav verkligen hopp! Sedan projektet startade 2008 har 330 barn höjt sin kunskapsnivå och kunnat gå vidare till den formella skolan. Vi fick träffa en klass som gick i skolan på förmiddagen. Skolan är nämligen uppdelad så att flickor går på förmiddagen och pojkarna på eftermiddagen. Sedan kom flickorna till centret på eftermiddagen och där fick de läxhjälp och extra stöd. När de sedan hade kommit på samma nivå som krävs för sin årskurs så övergick de helt till den formella skolan. Just nu gick 40 barn på centret.

Anders delar ut lite godis till eleverna
Anders delar ut lite godis till eleverna
Elvis var så klart den som drog till sig flest blickar ifrån flickorna
Elvis var så klart den som drog till sig flest blickar ifrån flickorna

Efter lunch tillsammans med hela gruppen fick vi besöka Lottys fadderbarn med familj. De är nämligen ormtjusare och ville spela musik för oss och visa upp dansande kobror. De kändes som att vara med i en film när de uppklädda männen började spela och sedan kom de två ormarna fram.

Männen i familjen var ormtjusare och bjöd oss på en ordentlig show
Männen i familjen var ormtjusare och bjöd oss på en ordentlig show
Dansande kobror ser man inte varje dag
Dansande kobror ser man inte varje dag

En perfekt avslutning på en perfekt dag!

//Cecilia Karlén

Dags för projektbesök!

FADDERRESAN I INDIEN Så var det äntligen dags, huvudmålet för resan, att besöka Plans projekt och träffa fadderbarnen. Idag var det fältkontorsområdet Bajju som stod på tur och där hade faddrarna Birthe och Rolf, Agneta och Björn och Anders sina fadderbarn. Vi delade upp oss i tre grupper, hoppade in i varsin bil och åkte till vardera by.

Jag och fyra faddrar till åkte med Birthe och Rolf för att träffa deras fadderbarn. De har varit faddrar till henne i flera år och hon är nu sjutton år gammal. När vi kom fram sprang det direkt fram ett gäng barn till bilen och hälsade oss välkomna. Sedan gick vi till familjens hus och där blev vi välkomnade på traditionellt vis med en röd prick i pannan och kvinnorna fick en sjal och männen en turban.

Birthe och Rolf hälsas välkomna av familjen

Katarina välkomnas med en röd prick i pannan
Katarina välkomnas med en röd prick i pannan

Plan har, tillsammans med den lokala organisationen URMUL, funnits i den här byn i många år och det märktes. Familjens hus var väldigt fint och det verkade ha det bra ställt.

Vi fick också besöka ett lite hus där det hölls en form av förskoleverksamhet för de mindre barnen. De sjöng en räknevisa för oss och visade lite olika lekmaterial som de hade för att barnen skulle lära sig att räkna och kunna alla bokstäver.

Glada barn i förskolan
Glada barn i förskolan

Sedan träffade vi byns kvinnogrupp. Det var ett gäng färgstarka kvinnor som ville bli mer självständiga och det blir man genom att ha en egen inkomst. Kvinnorna hjälptes åt och förpackade mjölkersättningspulver till spädbarn bland annat. För det fick de betalt av staten och pengarna sparade de gemensamt i gruppen. Sedan bedrev de mikrolånsverksamhet, så den som lånade pengar fick betala tillbaka med ränta. Pengarna som gruppen har har visat sig mycket användbara i just det här området. Rajasthan består till stor del av öken. Det är svårt att bruka jorden och det regnar mycket sällan. Men ungefär vart fjärde eller femte år kommer det rejäla regn som gör jorden bördig. Då är det bra att snabbt kunna få loss lite pengar att köpa utsäde för så att man kan ta vara på den bördiga jorden och få en bra skörd. Kvinnorna ställde också många frågor till faddrarna. De undrade hur vi lever i Sverige och vad vi jobbade med.

Färgstarka kvinnor på många olika sätt!
Färgstarka kvinnor på många olika sätt!

Till sist fick vi träffa den nystartade barnklubben. De startade i september och visade upp sina fint handskrivna mötesprotokoll. De läste upp för oss sitt första protokoll där de deklarerade att gruppen skapats och att den har 18 medlemmar. De räknade sedan upp vilka rättigheter barn har ex. rätten till liv, hälsa och skydd. Sedan hade de identifierat flera områden där de inte tyckte att deras rättigheter tillgodoses. Exempelvis så fick de inte tillräckligt med näringsrik mat, de flesta barnen får inte grundläggande vaccinationer och de har inget stängsel runt sin skolgård.

Birthes fadderbarn gjorde en fantastisk hennamålning på hennes hand
Birthes fadderbarn gjorde en fantastisk hennamålning på hennes hand
Även Ilse fick ett konstverk på sin hand
Även Ilse fick ett konstverk på sin hand

Efter ett par timmar i byn hoppade vi in i bilen igen och åkte till en flickskola. Där träffade vi resten av gruppen som alla hade haft det bra på varsitt håll. De hade också besökt barnklubbar och några besökte ett hälsocenter. Skolan vi besökte fanns till för flickor som hoppat av eller aldrig tidigare fått möjlighet att gå i skolan. De bodde alla på skolan och fick alla måltider där. De hade en egen köksträdgård där de odlade grönsaker. Alla tjejerna verkade väldigt glada och när vi frågade om de gillar skolan räckte alla upp handen i luften. Vi sjöng och gestikulerade fram imse vimse spindel och de kontrade med en jättefin sång. Sedan var det lite frågor från båda håll och sedan var det dags att säga adjö.

Vi frågade om de gillade att gå i skolan, svaret ser ni på bilden :)
Vi frågade om de gillade att gå i skolan, svaret ser ni på bilden 🙂

Innan dagen var slut hann vi med en snabb presentation på Plans lokala kontor och där fick vi också möjlighet att köpa handsydda och broderade tunikor som var gjorde av några familjer som migrerat ifrån Pakistan och fått stöd ifrån Plan URMUL.

Lokalt broderade kläder inhandlas
Lokalt broderade kläder inhandlas

Alla är helt slut men så glada efter en fantastisk dag med många positiva intryck!

Som sagt vi älskar Indien <3

//Cecilia Karlén

”Det tar två timmar för min fadderfamilj att hämta vatten”

Visbybon Boy Larsson åkte till Tanzania för att besöka sitt fadderbarn. Flickan som heter Mariana-bahati Chalahani bor i en by utanför Mwanza med sin mamma, mormor och åtta syskon.

Fadderbyn ligger cirka tre mil öster om Mwanza, som ligger nära Viktoriasjön. Byn heter Sangabuye (= Sanga-byn). Vi började med ett besök i byns förskola. Det gick upp till 50 barn i klasserna i åldern 5-7 år och en ledare. Det fanns vatten, brunn och kranar på skolan och i byn, så barnen kunde tvätta sig. Vattenfrågan är annars ett stort problem. Det tar till exempel cirka två timmar för min fadderfamilj att hämta vatten.

Läs hela artikeln på Helagotland.se

Lars träffar sitt fadderbarn

I fem år har Visbybon Lars Åhlgren brevväxlat med sitt fadderbarn i Sri Lanka. För några veckor sedan möttes de för allra första gången.
– Jag kände mig väldigt välkommen och det var mycket känslosamt, säger Lars Åhlgren som nyss kommit hem till vardagen igen.

Läs artikeln på helagotland.se

 

Varje fadder gör stor skillnad

– När vi såg huset blev jag lite nervös, sa Frida.

Hon är med sin farfar här i Sri Lanka och den här dagen var det deras tur att besöka Jans fadderbarn i närheten av Monaragala. Vi stannade bilarna en bit från huset för att gå de sista 300 meterna på en stig fram till huset. När Frida och Jan kom fram till huset mötte familjen högtidligt dem utanför på gårdsplan med blomsterkransar och Assini. Jans fadderbarn, gav honom en bunt med Lotusblad. Lotusbladen ges för att visa respekt och vördnad inför de äldre.

Efter första mötet blev det helt tyst och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra sa Jan, men sen kom någon på idén att vi skulle sätta oss i skuggan på husterassen. Där satt vi sedan och pratade med hjälp av Plans medarbetare som tolkade samtalet. Jan berättade att han länge planerat att åka till Sri Lanka och hälsa på och visade foton hemifrån och berättade om Stockholm. I boken han hade med sig som gåva från sin hemstad Stockholm fanns bilder bland annat på Kungafamiljen. Mamman som var höggravid och planerad att föda 5 april tyckte det var roligt att höra om att vi i Sverige just fått en ny liten prinsessa. Jan berättade också att han bjudit med sin sondotter Frida till Sri Lanka för att han tyckte det var roligt att hon och Assini som är jämngamla skulle få träffas.

Med på besöket var också Assinis moster med familj. Allihopa var som alla människor vi träffat här på Sri Lanka så gästvänliga och förtjusande. De bjöd på te, hemmagjorda sötsaker och kokosnötter. Sen fick Jan och Frida plantera en kokosnötsplanta i familjens trädgård. De hann också med en liten promenad till en närliggande å. Det var väldigt skönt att svalka fötterna där!

Efter några timmar var det dags att ta farväl. Frida och Jan vinkade och tog stigen mot bilen.
-Det känns fantastiskt att ha fått möta dem och så bra att se att mitt bidrag faktiskt har gjort nytta. Nu vet jag var Assini går i skolan och att familjen har det förhållandevis bra, sa Jan på hemvägen.


Text och foto: Åsa Malmqvist som befinner sig i Sri Lanka tillsammans med ett gäng faddrar.

Jag vill veta mer om fadderresor!

Göran och Susann fick träffa Rahel

Hela familjen var samlad när vi kom. De hade förberett med en liten träsoffa och några pallar samt en matta på marken i skuggan under ett träd. Där satt vi och pratade om allt möjligt i nästan två timmar, via tolk på Swahili och vissa gånger direkt på engelska med Rahel och hennes storebror som kunde lite engelska.

Rahel bor med sin mamma och 6 syskon utanför Mwanza. Rahels mamma som är gravid med sitt sjunde barn försörjer främst familjen genom att hyra ut ett av sina hus för 10 000 T. shilling i månaden (cirka 45 kronor).

Susann och Göran visade foton och berättade, bland annat om snö… ”Karibu sana, karibu sana”, upprepade mamman ofta vilket  betyder ungefär känn er välkomna.  Ett möte som garanterat gjort stort avtryck och som man säkert kommer att tala om länge och sent glömma, både i Stockholm och i Mwanza!

/Åsa Malmqvist

 

”Tänk att vi har fått vara med om detta, vilken ynnest!”

I december 2011 åkte Åsa Malqvist från Plan Sveriges kontor till Etiopien med 24 faddrar. Målet med resan var att uppleva landet och träffa faddrarnas fadderbarn. Det blev ett minne för livet. Det här är Åsas berättelse.

Resan till Etiopien i slutet av 2011 var en oförglömlig upplevelse för oss alla. Vilket vackert land, spännande historia och kultur och åh, så många fantastiska människor vi fick träffa!

Etiopien är ett stort land och många av fadderbarnen bodde på långt avstånd från framkomliga bilvägar, så många i gruppen fick gå långa sträckor för att nå fram. Detta förstärkte förståelsen för vilka förutsättningar som människorna har som bor här och vilka utmaningar de har i sitt dagliga liv.

Huvudstaden Addis Abeba ligger på 2300 meters höjd och är en storstad med cirka 4 miljoner invånare. Här ligger Plans landskontor som vi besökte för att få en presentation och överblick av Plan Etiopiens arbete. Efter mötet åt vi en lunch på Yod Abyssinia som serverar traditionella Injeras (Etiopiska pannkakor gjorda på Teff-mjöl och vatten som fått jäsa ett par dagar.)

Från Addis Abeba gav vi oss söderut till Jimma. Här träffade vi Plans otroligt engagerade team och blev väl omhändertagna i fält under två intensiva dagar. Från Jimma åkte över bergen till Arba Minch, en nätt resa på cirka 12 timmar! Men i detta storslagna landskap och med faddrarnas glada sällskap blev det aldrig tråkigt. I Arba Minch gjorde vi en båttur på en av Etiopiens större sjöar Chamo för att på nära håll se krokodiler och flodhästar.

Åter till Addis Abeba flög vi vidare till lilla den staden Lailbela i norr. En fridfull och helig plats som är känd för stenkyrkor uthuggna direkt ur berget och som besöks av ett stort antal pilgrimer varje år. Plan har sitt programkontor mitt i staden och alla vi mötte kände väl till Plan. Människorna i den här trakten bor avlägset och de flesta har minst en dags promenad in till Lailibela. Plan är inte den enda organisationen som arbetar i regionen men få andra är representerade så långt ut på landsbygden. För att kunna bistå människor med till exempel skola, vatten och hälsovård har Plan först fått ta sig an att göra vägen framkomlig. Än en gång, många timmars resa för att nå fadderbarnen och de olika projekten men det var det värt flera gånger om. Tänk att vi har fått vara med om detta, vilken ynnest!

Text och foto: Åsa Malmqvist

För att läsa mer om resan till Etiopien se tidigare inlägg i kategorin

Faddermöte

Vi är nu i Lalibela, den lilla staden som blivit världsberömd för sina stenkyrkor från 1100-talet uthuggna direkt ur berget. Staden ligger i ett storslaget bergslandskap på 2900 meters höjd. Det märks att lokalbefolkningen här är vana vid turister, och det är en trevlig stämning. Alla känner till Plan, flera av dem vi möter berättar att de har varit volontärer. Jag skriver mer om Plans arbete här i Lalibela med omnejd om några dagar när vi varit ute i fält.

Nu tänkte jag skriva om när jag var med Helge och Margita på deras fadderbarnsbesök. Familjen bor väldigt avlägset, långt bort från närmsta lilla samhälle. När vår bil inte kunde köra längre fick vi gå och rida i en och en halv timme innan vi kom fram. Färden gick genom en fantastisk miljö och stundtals var det som att rida i en kuliss. Både Margita och Helge tyckte nästan att det var lite overkligt att vara där pa hästryggen.
– Ett sådant här äventyr kommer jag aldrig att få uppleva igen, uttryckte Margita minst en gång.

Väl framme mottogs vi av far i huset och många – både barn och vuxna som gått lång väg för att se vilka vi var. Vi fick sätta oss under ett uppspänt solskydd och bli bjudna på kaffe med salt och rostade kikärtor som först blötlagts för att de inte ska vara så hårda. Efter en liten stund kom Sultan. Han stannade först lite på avstånd för att vika ner sina byxben och sen kom han fram för att hälsa. Han gjorde det genom att ta i hand och pussa ovansidan av handen. Vi pussade tillbaka på hans hand, det är ett av många sätt att hälsa respektfullt pa varandra här i Etiopien.

Helge på väg till Sultans familj.
Margita på väg till Sultans familj.
Sultan med kompisar och lillebror. En av de bollar som Margita och Helge hade med sig kom direkt till användning.
Kaffe serverades traditionsenligt som vid alla sociala sammankomster. Vid en kaffeceremoni samlas alla och umgås medan bönorna rostas över öppen eld och sedan mals för hand i mortel. Att det tar en timme att preparera kaffet är hela grejen.

Text och bild: Åsa Malmqvist och Ylva Kullander