Fadderbarnsbesök – ett minne för livet

FADDERRESAN TILL KENYA. Det är jag och min dotter Tove, 18 år. Vi vaknar till en het dag, tar oss tre timmar med buss på stundtals mycket dåliga vägar ut på landsbygden. På Plankontoret i en större by får vi sällskap av personal som känner familjen så vi flyttar över i jeepar och tar oss 45 minuter ut på landet och kommer slutligen fram då vägen vi färdas på tar slut. I hörnet av ett tält står fyra killar och vinkar ivrigt och får hoppa in i bilen. Vi är försenade och de har nog stått en stund. Beräkande tider i Kenya har vi lärt oss är plus minus 1-2 timmar. Men även det har sin charm.

En av pojkarna visar sig vara Duncan, som är knappt 7 år. Han är mycket blyg till en början. Vi kommer fram till huset där de bor och genast kommer resten av familjen fram, mamma pappa och lillebror, 3 år. I bakgrunden skymtar också farfar och en äldre syster till mamman. De tar emot oss varmt men speciellt mamman är väldigt blyg. Får dock en go kram men hon böjer ner huvudet mot min axel. Efter att jag frågat var Duncan sover visar han mig sitt och sin broders lilla rum. Tror även föräldrarna sover där, men man visar inte mer av det murade lilla huset med plåttak men det verkar rent och snyggt. Tomten runt huset är omgärdat med staket gjort av pinnar där strosar både höns, hund och katt. Bakom huset finns fina mangoträd och vi visas till ca tio stolar under ett gigantiskt mangoträd som vi får veta står på grannens tomt. Duncans släkt är inte stor men det kommer hela tiden fler och fler barn från husen runt omkring.

Med hjälp av tolk pratar vi med familjen och får veta att Duncan trivs i skolan, gör sina läxor och han springer och hämtar sin skolväska och visar stolt upp sina skrivhäften. Pappan säger också att sonen är snäll och skötsam. Jag blir så glad att se båda föräldrarna prata så lugnt och fint med sina barn. Vi tittar i ett fotoalbum som vi tagit med oss med bilder av familjen och naturen och de olika årstiderna. De är väldigt intresserade av när barnen badar i havet med simringar. Det framkommer att de aldrig har sett havet, troligtvis inte ens en större sjö. Flera av de vi möter har aldrig sett en vit människa, de rör sig bara i området där de bor.

blogginlagg-3-1

Vi har väldigt trevligt under mangoträdet. Flickorna dras till dottern Tove och vill ta på henne och sitta i henne knä. Alla är klädda i fina små klänningar. Alla verkar ha klätt upp sig inför kompisens fadderbesök. Man förstår att det också är en stor händelse för alla.

Vi plockar fram lite saker vi har med oss, ett par fotbollar, en uppblåsbar jordglob där vi tittar på Sverige och Kenya. En bok: ”Do you know Pippi Longstocking” som jag några killar i tonåren kan läsa för de mindre barnen. Mamman kommer också med två fina korgar hon gjort till oss. Allting känns så bra. Det går nu inte att ta miste om att Duncan trivs i att stå i centrum. Tittar man på honom nu spricker han i ett stort leende. Precis då vi tror att vi ska bryta upp meddelar familjen att de har förberett en liten måltid åt oss. vi bjuds på en linsgryta med potatis i som smakar mycket bra, till det dricker vi te. Det är vi, Plan-representanterna, Duncan, hans mamma och farfar som äter. Kvinnorna äter för sig själva i köket. De springer bara fram och tillbaka och serverar.

Då vi drar oss mot bilen följer alla med och vinkar av oss. Jag får en jättehård kram av mamman och hon vill inte släppa . Väldigt rörande. Även Duncan ger oss nu en hård kram. Det känns oerhört bra att ha fått träffa Duncan och se att han har människor omkring sig som tar väl hand om honom. Även om han bor enkelt så bor han naturskönt. På en sluttning med en vacker dal framför sig och vackra berg i bakgrunden. Familjen är lantbrukare och verkar klara sig själva på vad marken levererar. Man har en kilometer till närmsta vattenhål och skolan ligger bara på andra sidan ängen. Vi känner oss nöjda med att ha fått träffa Duncan och se att han har det bra. Den absoluta höjdpunkten på resan. Jag är så nöjd med att vi tog beslutet att åka med på fadderresan – verkligen ett minne för livet!

Av: Anne Hellstrand, Planfadder på resa i Kenya

Vill du bli Planfadder? Läs mer här.

Fadderbarnsbesök i Tanzania

Mimmi och Ella var båda med på vår senaste fadderresa till Tanzania där de fick besöka sitt fadderbarn H. Här är deras berättelse från besöket.

Vi tyckte att det var lite stelt i början, men efter ett tag så började vi lära känna vårt fadderbarn, H. Det var spännande och roligt att träffa henne. Vi fick även svara på frågor som vi hade förberett innan. Hon ställde frågor till oss om snö som vi fick svara på.

Det var spännande och roligt att träffa henne. Vi fick även svar på frågor som vi hade förberett innan.
Mimmi och Ella visar H bilder från Sverige.

Det var en fantastisk resa som vi aldrig kommer att glömma. Plan International var en stor hjälp under resans gång.

Barnens möte med fadderbarn skolan
På besök i skolan.

Av: Mimmi, 11 och Ella, 11

Vill du också bli fadder? Läs mer här.

Vill du veta mer om våra resor? Läs mer här.

Ing-Marie möter sitt fadderbarn

Plans fadderresor är unika. Det är en chans att med egna ögon se och uppleva vårt arbete på plats. Vi arrangerar gruppresor till olika utvecklingsprojekt runt om i världen och det finns ofta möjlighet att få träffa sitt fadderbarn. Det gjorde Ing-Marie under Tanzaniaresan.

Ing-Marie och hennes fadderbarn.
Ing-Marie och hennes fadderbarn.
Hela familjen får se bilder från Ing-Maries familj i Sverige.
Hela familjen får se bilder från Ing-Maries familj i Sverige.
Här bakom har familjens höns och getter skydd.
Här bakom har familjens höns och getter skydd.
Familjen visar vart de tar sitt vatten. Här tvättar de sig och hämtar dricksvatten. De använder regelbundet vattenreningstabletter.
Familjen visar vart de tar sitt vatten. Här tvättar de sig och hämtar dricksvatten. De använder regelbundet vattenreningstabletter.

Av: Stephanie, Plan International Sverige

Intresserad av våra fadderresor? Läs mer här.

När Lina träffade sitt fadderbarn i Tanzania

Jag, personligen, hade aldrig riktigt förstått vikten av mina 200 kronor som jag betalar varje månad till Plan. Men nu sitter jag här i Dar Es Salaam, Tanzania och smälter mitt möte med mitt fadderbarn M.

Lina besöker sitt fadderbarn i Tanzania.
Lina är en av våra Planfaddrar och får här chansen att träffa sitt fadderbarn i Tanzania.

Efter att ha bytt asfaltsvägen mot en grusväg blev det slutligen (i svenska mått) en bred stig som bilen skulle ta sig fram på. När bilen inte kunde köra längre fick vi promenera.

En äldre man möter oss efter ett par hundra meter. Jag var den enda svensken tillsammans med en Plananställd från lokala Tanzaniakontoret så alla pratade swahili med varandra och översatte åt mig. Det finns över 100 olika stammar i Tanzania, med lika många språk. Swahili är det gemensamma språket som man kommunicerar på.

Jag fick frågan om jag visste vem den äldre mannen var. Jag kisade på grund av den starka solen men insåg att det var mitt fadderbarns farfar som figurerat på bilder med M i rapporter jag har fått. Han ledde oss till deras tomt. Där stod tre små lerhus. Majsplantor växte omkring husen, och de såg verkligen ut att längta efter den kommande regnperioden.

Det var svårt att avgöra hur de upplevde mötet då de var väldigt tystlåtna. Familjen var jätteblyga och jag förstår nu att kulturen här är annorlunda.
Ett blygt besök.

För mig blev mötet lite av en kalldusch. Ingen i familjen hade ett helt plagg på sig. Det var påtagligt att de kämpade. Jag hade förberett en del frågor. Det var svårt att avgöra hur de upplevde mötet då de var väldigt tystlåtna. Familjen var jätteblyga och jag förstår nu att kulturen här är annorlunda. Efter en stund frågade jag om kunde få titta in i familjens hus. Initialt var de lite förvånade då detta inte är särskilt vanligt, men jag fick sedan ta mig en titt. Jag försökte förklara det svenska ordet ”husesyn”, jag tror de förstod.

Jag är glad att jag fick träffa mitt fadderbarn och få en inblick i deras vardag. Nu vet jag vem jag skriver till och M vet vem som skriver till henne. Jag ser fram emot att få följa M under hennes uppväxt.

Av: Lina Osslund, Planfadder på fadderresa i Tanzania

Vill du också bli Planfadder som Lina? Läs mer här.

Dag 11 – Dragkamp med barnen!

Vi fick en tidig start och vi åkte åt varsitt håll. En grupp åkte till det område där Gunillas fadderbarn bort och den andra till det område där Karins fadderbarn bor.

Vi som skulle besöka Karins fadderbarn fick börja med den obligatoriska träffen med kommunfullmäktige. Idag fick vi en noggrann redogörelse för hur kommunen arbetar tillsammans med regeringen, militären och Plan i olika projekt. I kommunen bor det knappt 3000 människor och genomsnittet för en årsinkomst är 8 500 000 Vietnamesiska dong (VND) (cirka 3000 SEK). Främst lever de av jordbruk och skogsarbete. I huvudsak är det kassava, ris och majs som växer men de gör nu ett pilotprojekt med bananträd.

De var positiva till de sanitetsprojekt som Plan gör. De var även glada över föräldragrupperna där de får lära sig att ta hand om barnen och de organiserar även aktiviteter för barnen så som Fullmånsfest och ”internationella dagen” i skolan. Även lån- och spargrupperna har gett väldigt bra resultat där de fått förbättrad ekonomi och levnadsstandard.

Några av barnen på skolan
Några av barnen på skolan

När den obligatoriska stunden var över åkte vi till en skola för att delta i ett handtvätts event. Barnen stod utanför skolan och väntade på oss. Vi fick presentera oss och jag har aldrig blivit så utskrattad bara av att säga ”Hej, jag heter Johanna” men det bjuder jag på. Det var första gången de träffade en person från ett annat land så man kan förstå att de var nyfikna och fnittriga. Vi ser garanterat konstiga ut i deras ögon.

Barnen tittar på demonstrationen av hur man tvättar händerna korrekt
Barnen tittar på demonstrationen av hur man tvättar händerna korrekt
IMG_6255
En av eleverna följer lärarens exempel
Informationsskyltar vid handfaten utanför toaletterna
Informationsskyltar vid handfaten utanför toaletterna

Några av flickorna hade förberett en dans för oss om hur man ska tvätta sig. Vi fick sedan vara med när de fick en demonstration om hur man ska tvätta händerna och några av barnen fick sedan upprepa proceduren.

Efter vårt besök på skolan hade det blivit dags att åka och hälsa på Karins fadderbarn. Han tillhör minoritetsfolket Pako. Vi blev varmt välkomnade av hela familjen och även några nyfikna grannar. De var klädda i vackra folkdräkter och Karin fick en vacker present i form av kjol som är väldigt typisk för dem.

Faddrarna tillsammans med Karins fadderbarn och hans föräldrar.
Faddrarna tillsammans med Karins fadderbarn och hans föräldrar.

Eftersom det kom så fint besök hade de förberett den allra bästa festmaten. Den bestod av ris med pumpa, kassava, fisk, sticky rice samt en hel del kryddstark mat. Allt var vackert upplagt i egengjorda korgar och inlindat i blad. Till efterrätt fick vi sockerrör att tugga på. Sött och gott tyckte jag.

Hem till Karins fadderbarn kom även Christinas nya fadderbarn. Han hade aldrig träffat en person från ett annat land och var väldigt blyg, vilket var helt förståeligt.

IMG_6517

Vi hade en trevlig stund hemma hos familjen som bor flera generationer i samma hus, men till slut var vi tvungna att åka vidare till nästa projekt. Det var ett besök hos en låne- och spargrupp. Det var 20 kvinnor som var med i gruppen men idag var två frånvarande. Plan har även här stöttat med bankböcker, kassaskrin och kunskap om hur de ska sköta räkenskaperna. De förklarade för oss att de passar på att ha workshops i samband med att gruppen träffas en gång i månaden och betalar tillbaka räntan på sina lån. Idag skulle de prata om hur man förebygger katastrofer i samband med översvämning, eftersom det är Internationella dagen för att förebygga katastrofer just idag.

Kvinnorna sjöng även två vackra sånger för oss som handlade om alla människors lika värde och om fred på jorden. Vi svarade med att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg”. Återigen stod det klart att vi har en helt annan tradition av att sjunga i Sverige.

I bussen hem till hotellet rådde det tystnad. Vi har fått uppleva och se saker här i gränsområdet till Laos som få får vara med om och de två timmarna hem var perfekt att smälta intryck och vila lite.

Den andra gruppen som var iväg med min kollega Richard fick även de börja dagen med det obligatoriska stoppet på kommunhuset innan de åkte till en internatskola. Det är barn som har alldeles för långt hem som bor där måndag till fredag och åker hem över helgen.

Gunilla visar var Sverige ligger
Gunilla visar var Sverige ligger
Förväntansfulla barn
Förväntansfulla barn

Efter skolan åkte de hem till Gunillas fadderbarn, han tillhör en annan minoritetsbefolkning än Karin. Även här bjöds det på lunch, sticky rice med nyslaktad kyckling med stark chili dipp. De hade en trevlig stund tillsammans med familjen som bestod av sex barn, mamma, pappa och farmor som alla bodde tillsammans.

DSC_0737
Våra faddrar tillsammans med Gunillas fadderbarn och hans familj

När de sagt hej då åkte till en annan skola. Här fick de träffa barnen och utmanade dem i dragkamp. Den svenska delegationen var ganska kaxiga och tänkte att de skulle låta barnen vinna men det visade sig att barnen var betydligt starkare än de trott och de åkte på stryk två gånger!

Dragkampen är i full gång!
Dragkampen är i full gång!

Vi sammanstrålade på kvällen för att äta middag tillsammans.

Vi har varit i kontakt med våra vänner i Kontum och Quang Bing provinserna och även de har haft en bra dag ute på besök hos fadderbarn. Ska bli spännande att höra mer om deras äventyr imorgon.

Johanna
Reseledare Plan International Sverige

Dag 5 – En oförglömlig dag!

Idag hade det äntligen blivit dags att ge oss av ut i fält. Ha Giang provinsen är oerhört bergig så vi begav oss upp i bergen för att träffa kommunfullmäktige som gav oss tillåtelse att besöka området.

Karin, Beata och jag fick tillsammans med Mr. Chinh och våra lokala kollegor vandra upp en bit i skogen för att se en vattencistern som Plan har gjort. Vattnet från bergen leds in i filtret och sedan har de dragit rör i ca 300 meter för att leda vattnet till skolan. Det är en stor del av Plans arbete här i området WASH – Water, sanitation and health. Man lär ut vikten av god hälsa, vikten av att tvätta händerna i samband med toalettbesök och innan maten.

Årskurs ett

På skolan satt eleverna i klassrummen. I årskurs ett hade barnen språkundervisning, de fick lära sig att skriva och läsa vietnamesiska. Många av barnen tillhör någon av minoritetsbefolkningarna och har sitt eget språk och egna kultur men i skolan lär sig alla vietnamesiska. Undervisningen var väldigt traditionell med en lärarinna som stod med pekpinne framme vid svarta tavlan.

I nästa klassrum satt årskurs två. Här hade de en lärarinna på besök från en annan region för att lära sig hur de arbetar här eftersom de har en speciell pedagogik som de hämtat från Colombia. Här satt barnen i grupper om fyra och de hade teamwork på schemat. De fick lära sig att diskutera i grupp, göra presentationer inför sina klasskamrater och deras lärare. Roligt att se tyckte vi!

Helt plötsligt slog en av lärarna i en gonggong och alla barn kom ut på skolgården, de var dags för lite gymnastik. Barnen ställde sig i raka led på armlängdsavstånd. Det kändes lite som att vi åkt bakåt i tiden. Efter lite strul med musiken så kunde de slutföra sitt program. Sen fick vi frågan om vi ville dansa med barnen och det ville vi såklart så då strömmade fågelsången ut ur högtalarna och vi dansade loss tillsammans!

Beata, Karin och barnen dansar fågeldansen

När gymnastiken var slut slogs det i gonggongen igen och alla barnen rusade till böckerna som stod uppställda på gården. Det är ett biblioteksprojekt som är finansierat av Plan. Alla barn tog varsin bok och satte sig att läsa. Vi fortsatte vår rundvandring och fick se var rören vi såg i skogen tar slut, nämligen toaletterna som Plan hjälpt till att bygga.

Toaletterna som byggts med Plans stöd

Sedan var det dags att säga hej då och åka och hälsa på Beatas fadderbarn. Vi kunde inte ta bilen hela vägen fram utan vi gick sista biten. Vi blev mottagna av familjen och inbjudna till deras traditionella hus. Vi tog av oss våra skor och klättrade upp för trappen och klev in på bambugolvet. Där satt en del av familjen och även några vänner till familjen. På hällen puttrade en gryta med två stora ankor i och vi fascinerades av att de vågar ha öppen eld i huset byggt av trä. Vi blev bjudna att slå oss ned och dricka lite te. Vi satt och samtalade med familjen ett tag och sedan fick vi frågan om vi ville följa med till risfälten och det ville vi såklart! Väl på plats fick vi chansens att göra en insats genom att hjälpa till och skörda lite ris. Jag tror de tyckte vi var duktiga trots att det var första gången för oss alla tre.

Plan arbetar handgripligen i fält
Vårt festligt dukade bord

När det blev dags för lunch hade det kommit ännu mer folk och vi fick slå oss ned vid dukade bord. Det bjöds på delikatesser i form av bla anka, fläskkött, chili och ris. Dessutom finns en mycket stark tradition av att skåla med sina gäster i risvin. Vårt värdfolk var oerhört tacksamma att vi kom på besök och höll en hel del tacktal till oss. Vi tackade med en sång. Det i sin tur resulterade i en diskussion som höll på i en halvtimme där de försökte bestämma vilken sång de i sin tur skulle sjunga för oss. Till slut fick vi en vacker tacksång på deras egna språk.

Här är vi alla i risfältet

Vi hade en väldigt trevlig dag tillsammans där vi fick träffa familj och vänner i varierande åldrar men till slut var vi ändå tvungna att skiljas åt. Vi tog farväl av familjen och vandrade ned till vägen där vi satte oss och smälte lite intryck innan vi avslutade besöksdagen på Plans lokala kontor.

När kvällen kom var det dags för nästa äventyr – middagen. Våra kollegor hade förberett en picknick tillsammans med oss på stranden vid en flod. Här satt vi och åt hemlagad mat vid lägerelden och med levande ljus och kunde utbyta tankar, erfarenheter och sånger.

Beata säger att något av det bästa vi fick höra under dagen var att vi hade blivit en del av deras familj. När vi satt och åt och drack med dem och delade denna stund tillsammans kände de från deras hjärtan att vi blivit en familj. Mr. Chinh förklarade för oss att familjen hade väldigt svårt att förstå att vi hade kommit hela vägen från Sverige för att hälsa på dem!

Att vara inbjuden till ett Vietnamesiskt hem, få ta del av den världen. Det är en unik upplevelse. Starkt, säger Karin

Beata och Karin fick många ämnen att diskutera. Som de själva sa: Att få tillträde till den världen väcker många tankar. Hur har livet för de gamla tanterna sett ut? Vilka var alla dessa människor som kom på besök? Hur hänger de ihop? Vi var så välkomnade av dem, alla dessa farbröder och kvinnor som dök upp.

Jag kan garantera er att vi gick och lade oss väldigt trötta och nöjda. Det ska bli skönt med en resdag imorgon så vi kan smälta dagens alla intryck.

Johanna
Reseledare Plan International Sverige

Sista dagen med Plan för den här resan

FADDERRESAN I KAMBODJA Uppe med tuppen igen för att göra den här dagen. Vi började med frukost på hotellet bredvid där alla fick varsin stor nybakad baguette, nyttigt värre med andra ord 🙂

Efter frukost åkte vi till Plans lokala kontor där vi fick en introduktion till projekten som pågår här i Kampong Cham. Plan har haft verksamhet i Kampong Cham sedan 2004 och arbetar i två distrikt i provinsen – Dambae och Ponhea Kraek. Den stora gruppen som skulle göra projektbesök idag gav sig av till Dambae och vi som skulle besöka fadderbarn åkte till Ponhea Kraek.

Vi åkte ca 45 minuter för att komma fram till byn där först Gerd och Bo släpptes av hos sitt fadderbarn och sedan Gregor. Jag åkte tillsammans med Gudrun ca tio minuter till för att komma till hennes fadderbarns hus. När vi kom mötte fadderbarnet oss och det var många andra barn på plats. Vi satte oss under huset och blev bjudna på te och en frukt som vi aldrig sett förut, och ingen visste vad den hette på engelska heller.

Men såhär såg den i alla fall ut BILD Vi blev också bjudna på rättika, som vi kände igen sen innan.
Men såhär såg den i alla fall ut.

Gudrun hade gjort ett jättefint album med bilder från Sverige och de olika årstiderna.

 När hon berättade om vintern och hur kallt det blev sa dem att de förmodligen inte skulle överleva sådan kyla. De frös om det blev 17-18 grader som det blir under deras ”vinter”.
När hon berättade om vintern och hur kallt det blev sa dem att de förmodligen inte skulle överleva sådan kyla. De frös om det blev 17-18 grader som det blir under deras ”vinter”.

Sedan spelade vi ett lokalt spel ”klak klork” som barnen gillade. På ett papper fanns sex bilder – en tupp, en tiger, en klocka, en fisk, en kräfta och en krabba. Sedan fanns det tre tärningar med samma bilder på. Tärningarna lades mellan två tallrikar och sedan fick man satsa på den bild man trodde skulle komma upp. Sedan skakade någon på tärningarna och lyfte på tallriken.

Gudrun hade med sig klubbor, ballonger och tandborstar som blev vinsten när någon gissat rätt
Gudrun hade med sig klubbor, ballonger och tandborstar som blev vinsten när någon gissat rätt
.
Vi hann även med att spela fotboll och lägga ett pussel över Skandinavien.

En av Plans lokala volontärer var på plats och hon berättade lite om projekten i området. Gudruns fadderbarn gick i high-school och den låg ca två km bort. Plan hade ett samarbete med skolan och den är en så kallad barnvänlig skola vilket bland annat innebär att de har en skolkommitté där elever är representerade, det finns rent vatten och latriner på skolan, skolmiljön är anpassad till eleverna och undervisningen är deltagande och interagerande. Plan hade även stött konstruktionen av en av skolans byggnader.

En gruppbild var ju självfallet innan vi åkte  :)
En gruppbild var ju självfallet innan vi åkte 🙂

En lång kram med lyckönskningar och förhoppningar om att ses igen i framtiden
En lång kram med lyckönskningar och förhoppningar om att ses igen i framtiden

Sedan åkte vi för att hämta upp de andra faddrarna och äta lunch. Där mötte vi även Aina & Leif och Jan & Natacsha som också besökt sina fadderbarn. De hade åkt på en liten och skruttig väg och bilen hade hoppat upp och ner så pass att stötdämparen gick sönder. Så de blev fast ute på landsbygden innan en ny bil kom för att köra dem vidare. Men trots det lilla missödet hade de haft jättebra besök hos sina fadderbarn. Aina hade till exempel bjudit på knäckebröd och mjukost vilket gillades skarpt 😉

Både Gerd & Bos och Gregors fadderfamiljer hade tidigare arbetat med jordbruk och boskapsuppfödning men de hade tack vare mikrolån kunnat starta egna verksamheter. De hade ökat deras inkomster och deras framtid såg mycket ljusare ut. Det var väldigt kul att höra att det går framåt!

Den stora gruppen gjorde projektbesök hos en ungdomsgrupp inom programmet för sexuell och reproduktiv hälsa. Plan samarbetade där med den lokala organisationen RHAC (Reproductive Health Association Cambodia). De besökte ett av centrena i samhället där ungdomarna kunde träffas, låna och läsa böcker ifrån biblioteket samt få utbildning ifrån centrets facilitator. Det fanns också ett hälsocenter dit ungdomarna kunde gå och prata om dessa frågor, få gratis kondomer och få konsultation gällande sexuellt överförbara sjukdomar. Om de uppvisade symptom på en sjukdom fick de remiss till distriktssjukhuset där de fick vård gratis.

Faddrarna pratade med gruppen som precis studerat vad som händer med kroppen när man kommer i puberteten och de redogjorde för detta.

När gruppen kommer till centret studerar de ett tema som exempelvis puberteten, mens eller tidig graviditet. Sedan diskuterar dem med facilitatorn som också ställer kontrollfrågor på det de läst.
När gruppen kommer till centret studerar de ett tema som exempelvis puberteten, mens eller tidig graviditet. Sedan diskuterar dem med facilitatorn som också ställer kontrollfrågor på det dem just läst.

Ungdomarna är utvalda av sina byar att representera dem. De håller sedan i sin tur teatrar, konserter eller informationsmöten för att utbilda ungdomarna i sina byar.
Ungdomarna är utvalda av sina byar att representera dem. De håller sedan i sin tur teatrar, konserter eller informationsmöten för att utbilda ungdomarna i sina byar.

De frågade även faddrarna när man börjar med sexualundervisning i Sverige. Sedan fanns det någon lokal myt att om man är gravid och ska föda under de månader då det är kallare så får man kraftigare värkar. När de då hörde hur kallt de brukar vara i Sverige undrade de genast om gravida kvinnor har väldigt svåra smärtor då, men det kunde faddrarna dementera 🙂

På kvällen träffades vi igen på Plans kontor för att dela med oss om det vi varit med om.

Vi gick laget runt och alla fick berätta om sina besök hos fadderbarnen och även om de projekt som de sett. Sedan gav vi feedback till Plan Kambodja och ställde några sista frågor.
Vi gick laget runt och alla fick berätta om sina besök hos fadderbarnen och även om de projekt som de sett. Sedan gav vi feedback till Plan Kambodja och ställde några sista frågor.

Sedan var det dags att tacka Plans kollegor för det fantastiska jobb som de gjort de här dagarna. De har ordnat allting jättebra och de har varit toppen på att interagera och översätta när vi gjort både fadderbarns- och projektbesök. Det här var den första gruppen som de tagit emot och de riktade också ett stort tack till faddrarna för deras bidrag och engagemang!

Några sista foton utanför restaurangen på kvällen. Här är Yui, jag och våra kära kollegor
Några sista foton utanför restaurangen på kvällen. Här är Yui, jag och våra kära kollegor

Hela gänget! Det har verkligen varit toppen att få resa med så härliga, glada och engagerade faddrar :)
Hela gänget! Det har verkligen varit toppen att få resa med så härliga, glada och engagerade faddrar 🙂

Ja, vi fick även ta avsked av Yui som inte reser med oss de sista dagarna då hon behöver delta i några möten på landkontoret i Phnom Penh.

Tiden går så snabbt, vi har redan hunnit vara här i tio dagar och nu är det bara några få lugna dagar vid kusten kvar. Vi har hunnit vara med om så mycket och alla känns väldigt uppfyllda och glada! Men också lite trötta, så några slappa dagar vid stranden kommer att göra susen!

//Cecilia Karlén

Ännu en dag med härliga möten

FADDERRESAN I KAMBODJA Ytterligare en dag med Plan Kambodja stod på schemat och vi gav oss av vid åtta-tiden för att åka ca 100 km till distriktet Srei Snam. Efter ett kort stopp på Plans lokala kontor delade vi upp oss i grupper. Fyra fadderbarn skulle få besök idag och även en high-school.

Den stora gruppen åkte en kort bit till skolan. Vi fick först träffa rektorn som berättade att det här är den enda high-schoolen i distriktet och att det finns elever som åker så långt som 20km för att kunna studera här. Det är ingen internatskola så många försöker att bo hos vänner eller familj i närområdet för att slippa åka fram och tillbaka varje dag. Srei Snam är ändå ett lyckligt distrikt eftersom att det finns flera andra distrikt som inte har en enda high-school vilket gör att möjligheterna till vidareutbildning är få. Totalt går det 1 400 elever på skolan.

Vattensystemet, som byggts med stöd från Plan, ger eleverna rent dricksvatten
Vattensystemet, som byggts med stöd från Plan, ger eleverna rent dricksvatten
Det är ofta lätt att känna igen en skolbyggnad som byggts med stöd från Plan :)
Det är ofta lätt att känna igen en skolbyggnad som byggts med stöd från Plan 🙂

Vi besökte först datorkunskapslektionen. Plan hade försett klassrummet med datorskärmar och en ”stordator” som läraren kunde styra. Det blev både billigare och enklare att underhålla istället för att ha en dator per skärm. Dessutom är det väldigt klimatsmart då allt drivs av solpaneler som installerats på taket, så ingen el behövs! Det första eleverna lärde sig var att skriva. De använder nämligen latinska tangentbord och måste göra olika kommandon för att få det khmerska alfabetet.

Eleverna visar faddrarna hur de gör för att kunna skriva på khmer
Eleverna visar faddrarna hur de gör för att kunna skriva på khmer

Vi hälsade även på en annan klass som hade geografi. Vi frågade om de visste vad Sveriges huvudstad heter, men det var lite överkurs tydligen hehe Eleverna ställde också frågor och undrade hur många elever det går per klass i Sverige och hur klassrummen är inredda.

De här eleverna gick sista årskursen, år 12, vilket är en stor bedrift. Många är glada om de har möjlighet att gå nio år i skolan.
De här eleverna gick sista årskursen, år 12, vilket är en stor bedrift. Många är glada om de har möjlighet att gå nio år i skolan.

Åka utan att ta en gruppbild? glöm det!
Åka utan att ta en gruppbild? glöm det!

Yui åkte med Anette och Veino för att besöka fadderbarnet som de haft kontakt med i fem år.

Många av husen på landsbygden är byggda på pålar. Dels för att det ofta förvaras boskap under husen och för att undvika översvämningar.
Många av husen på landsbygden är byggda på pålar. Dels för att det ofta förvaras boskap under husen och för att undvika översvämningar.

När de kom till huset hade fadderbarnet inte hunnit hem från skolan ännu. Men efter en stund kom han cyklandes. De pratade med fadderbarnet och hans mamma och syskon. Pappan arbetar i Thailand och kunde tyvärr inte komma hem för besöket.

Anette och Veino visade foton från Sverige vilket intresserade hela familjen
Anette och Veino visade foton från Sverige vilket intresserade hela familjen

De hade också med sig några gåvor och landhockeymål och klubbor började användas genast!
De hade också med sig några gåvor och landhockeymål och klubbor började användas genast!
Några vänner till Anette och Veino hade skickat med ett bidrag och det räckte till 400 skrivböcker och 200 pennor som de delade ut till barnen i området. (vi som besökte high-schoolen delade även ut en del där)
Några vänner till Anette och Veino hade skickat med ett bidrag och det räckte till 400 skrivböcker och 200 pennor som de delade ut till barnen i området. (vi som besökte high-schoolen delade även ut en del där)

Även Inge, Helena och Harald & Barbro besökte sina fadderbarn. De hade också haft härliga besök och det var mycket känslor på vägen hem.

Denna underbara dag avslutades på trevliga restaurang FCC Angkor
Denna underbara dag avslutades på trevliga restaurang FCC Angkor

Men ingen rast ingen ro – imorgon är det dags att besöka Tonle Sap som är sydostasiens största sötvattensjö och templernas tempel Angkor Wat!

//Cecilia Karlén

Full fart från start i Kambodja!

FADDERRESAN I KAMBODJA Lördagen den 9 februari gav vi oss av till Kambodja. 21 förväntansfulla faddrar tillsammans med mig (Cecilia) och Yui från Plan Sverige. Resan gick från Stockholm/Göteborg/Köpenhamn via Helsingfors och Bangkok och drygt 12 timmar senare landade vi i staden Siem Reap i nordvästra Kambodja.

Efter några timmars vila samlades vi för välkomstmiddag och då hade gruppen utökats med två faddrar som befunnit sig i Thailand sedan några veckor tillbaka men som kommit för att delta under våra dagar i Siem Reap. Efter middagen var det några tappra som gav sig ut på nattmarknaden för att göra några fynd inför morgondagen då vi skulle göra de första fadderbarns- och projektbesöken. Sedan hade vi alla en god natts sömn framför oss.

11 februari
De flesta hade lyckats sova bra trots tidsskillnaden och vi gav oss av efter frukost för att spendera en dag tillsammans med Plan Kambodja. Först åkte vi till Plans fältkontor i Siem Reap där vi fick en introduktion till projekten som pågår i provinsen.

Under presentationen lärde vi oss bland annat att endast 17 procent av barnen i Kambodja går i förskolan
Under presentationen lärde vi oss bland annat att endast 17 procent av barnen i Kambodja går i förskolan

Gruppbild utanför Plans fältkontor i Siem Reap
Gruppbild utanför Plans fältkontor i Siem Reap

Sedan delade vi upp gruppen – några åkte iväg för att besöka sina fadderbarn och resterande åkte för att besöka några projekt.

Först besöktes en förskola som Plan byggt. Förskoleutbildning är väldigt viktigt för att de små barnen ska få möjlighet att utvecklas under de tidiga åren och komma förberedda när de sedan börjar skolan. Många av barnen i Kambodja är undernärda och ett sätt att få barnen att gå i förskolan är att erbjuda mat. Plan stödjer ett matprogram så att barnen alltid får frukost i förskolan.

Det bjöds på skönsång och uppträdanden minsann!
Det bjöds på skönsång och uppträdanden minsann!
Ballonger är väldigt roligt!
Ballonger är väldigt roligt!

Ett besök på ett hälsocenter hanns också med. Sjuksköterskorna berättade att de flesta kvinnorna födde hemma men sedan hälsocentret byggdes har fler och fler kvinnor kommit för att föda där istället. Det har minskat mödradödligheten och kompliktionerna som kan uppstå i samband med förlossning. Det arbetar sjuksköterskor och barnmorskor på hälsocentret och de kan genomföra förlossningar och behandla patienter med lättare åkommor. Hälsocentret är även anpassat för funktionshindrade så att alla människor i området får möjlighet till hälsovård.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Parallellt med projektbesöken var det besök hos några fadderbarn i området.

Stefan och Yvonne besökten sitt fadderbarn Von. Familjen tog emot oss hemma hos sig och vi blev bjudna på kokosnötter när vi kom.

Stefan och Yvonne hade satt ihop ett jättefint fotoalbum med foton från Västervik och bilder på snö och is, och sitt hus.
Stefan och Yvonne hade satt ihop ett jättefint fotoalbum med bilder på Västervik, en massa snö och huset där de bor.

Faddrarna hade med sig några gåvor som togs emot med glädje :)
Faddrarna hade med sig några gåvor som togs emot med glädje 🙂

Ballongerna var poppis även här!
Ballongerna var poppis även här!

Stefan och Yvonne tillsammans med Von och hennes familj
Stefan och Yvonne tillsammans med Von och hennes familj

Aina och Leif har ett fadderbarn som bor i Kampong Cham, en annan provins i Kambodja, men de har tidigare haft ett fadderbarn i Siem Reap. De fick möjlighet att hälsa på honom och han hade hunnit bli tjugo år gammal och kunde prata jättebra engelska 🙂

Aina och Leig tyckte det var kul att få chansen att träffa sitt tidigare fadderbarn eftersom de följt honom under så många år
Aina och Leig tyckte det var kul att få chansen att träffa sitt tidigare fadderbarn eftersom de följt honom under så många år

Även Katarina och hennes dotter Ellen besökte sitt fadderbarn och de hade det speciellt roligt med de ”tatueringar” som Ellen tagit med sig. Många grannbarn kom förbi och ville också bli tatuerade.

Harriet och Bertils fadderbarn bodde i distriktet Bantheay Srey dit det tog ungefär en timma att ta sig till med bil. De hade också ett bra besök och tar med sig många härliga minnen.
Harriet och Bertils fadderbarn bodde i distriktet Bantheay Srey dit det tog ungefär en timma att ta sig till med bil. De hade också ett bra besök och tar med sig många härliga minnen.

Det var en väldigt lyckad första dag i fält, men vi hinner knappt smälta alla intryck för imorgon är det dags igen!

//Cecilia Karlén

 

 

 

 

Varför är du fadder i Plan?

Magnus Schüler, 38 år, Ängelholm

– Att barnen själva är involverade i de projekt som genomförs tycker jag är en bra idé och därför stödjer jag Plans arbete. Ett långsiktigt arbete tillsammans med befolkningen är en bra väg till förändring, Att jag själv med egna ögon fått se detta arbete i tre länder genom Plans gruppresor gör mig trygg att bidragen kommer till nytta. Det engagemang jag sett bland befolkningen och Plans lokala personal gör mig stolt att vara fadder i Plan och det har gett mig mer i livet än vad det kostar.

Alexandra Nagelius, 13 år, Falsterbo

– Fadderskapet betyder jättemycket för mig. Det är otroligt coolt att ha kontakt med en jämnårig tjej från en helt annan kontinent. Att veta att jag hjälper barn i min egen ålder att uppfylla sina drömmar är magiskt. Och att hålla kontakt med ett annat barn är förstås jättekul. Jag vet att Ajmeri och hennes familj uppskattar att jag hjälper till i hennes by. För mig är det frihet att känna att folk uppskattar det man gör. En stor dröm är att få träffa henne och hennes familj. Varje dag går jag och längtar efter nya brev och jag blir jätteglad varje gång det kommer ett nytt. Jag mår bra när andra människor mår bra. Att känna att man gör det där lilla extra för någon. Att ha kontakt med Ajmeri har lärt mig jättemycket.

Samuel Sköldö, 60 år, Stockholm

– Om vi på något sätt kan vara med och göra livet drägligare för barn i utsatta länder är det en självklarhet. Det är inget att tveka om. Eftersom vår dotter jobbar på Plan har vi fått inblick i hur det fungerar och vet att det är ett seriöst och säkert sätt att förmedla pengar. Pengarna kommer fram dit de ska och fastnar inte i en massa mellanhänder.

Annika Fridmark, 67 år, Stockholm

– Bakgrunden till att jag tog steget att bli fadder är att jag sett faddergalor och är allmänt engagerad. För att få en demokratisk utveckling krävs utbildning och då måste man börja med barnen. Jag har tidigare stöttat många olika organisationer men efter att ha rest med Plan till Kenya har jag bara stöttat Plan eftersom de gör ett väldigt bra arbete. Jag har sett och upplevt det och är imponerad av det jobb de gör.

Elina Tamker, 10 år, Ekerö

– Jag tycker att det är bra att hjälpa andra som har det fattigt i sina länder, det är kul att hjälpa dem så att de får det bättre. Vi har ett fadderbarn i Tanzania och det är intressant att se hur de har det och det är roligt att höra om han har det bra. Han har skickat bild på sig och sin mormor utanför deras hus, när jag såg det tänkte jag att det var en väldigt annorlunda miljö.