Starka känslor på Ebola treatment centre

Jag befinner mig just nu i Sierra Leone tillsammans med Josefin från Plan Produktion och fotografen Olle. Vi är här för att ge en röst åt människorna, och särskilt barn och unga, som överlevde ebola.

Hur är det att vara ung i Sierra Leone, i ett land som återhämtar sig efter ett inbördeskrig och en epidemi? Det är nu ungefär ett år efter landet förklarades fritt från ebola. Men spåren finns kvar, konsekvenserna av katastrofen: stängda skolor i nästan ett år, ökade sexuella övergrepp och 10 000 barn som blev föräldralösa.

Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf
Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf

Vi ska besöka några av Plan Internationals projekt i Moyamba men även ha workshop tillsammans med våra ungdomsreportrar som aktivt engagerat sig genom bland annat informationsspridning under ebolatiden och nu efteråt berättar om sina liv via Instagramkontot @hellofromourside.

Första dagen i Freetown träffar vi våra kollegor på landkontoret och får briefing i säkerhetsläget och status på våra projekt. Runt lunch är det avfärd mot Moyamba. Det är trassligt att ta sig ur stan med bil, plötsligt är det tvärstopp då ett stort släp blockerar vår väg och ett tiotal män kämpar med att lassa av massa cementsäckar. Vi väntar snällt och kommer till slut vidare. Vägen till Moyamba är stundtals skumpig men väldigt vacker. Landsbygden svischar förbi i vackra färger och när solen börjar gå ner glittrar dammet i luften och jorden lyser extra röd.

Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.
Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.

Strax utanför Moyamba stannar vi till vid en ödslig plats, ett stängsel och innanför stora vita tält, hela området är utslängt i ingenstans. Det här är det som användes som behandlingscenter för ebolasjuka under utbrottet. Sist jag var passerade denna plats i april stod fortfarande skylten kvar, de gamla tälten var trasiga och stället övergivet.

Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.
Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.

Nu har området sanerats och ny verksamhet börjat flytta in. Vår Plankollega Abu Bakarr pratar med vakten som sitter vid grinden och frågar om vi får komma in. Vakten i sin tur kallar på en ansvarig som säger okej. Jag har sett många dokumentärer om ebolatiden och hur fruktansvärt det var på dessa center. Människor dog hela tiden, även många vårdare fick sätta livet till. Jag trodde aldrig att jag själv skulle befinna mig mitt i ett sådant center. Vi promenerar sakta på grusgången längs de vita tälten, de är nya och fungerar som kontor för olika organisationer och hälsoverksamhet nu.

Under ebolaepidemin var lägret indelat i olika zoner och där vi går nu är den gröna zonen, där personalen, förråd m.m. fanns. Vi svänger höger och vänster och står plötsligt framför ett slags port, det är slussen till röda zonen.

The red zone - Den röda zonen.  Här stod tälten där de sjuka vårdades.
The red zone – Den röda zonen. Här stod tälten där de sjuka vårdades.

Här fick vårdpersonalen ta på sig personlig skyddsutrustning och sprayas för att skydda sig till max innan de gick in till patienterna.

Framför oss ligger stora cementblock på marken där tälten och sjukhusbäddarna med de drabbade en gång fanns. Mellan blocken växer knallgrönt gräs som lyser i solnedgången. Som en symbol för att liv envisas med att tränga in i det tragiska kanske. Och för hopp och framtid. Fåglarna kvittrar, förutom det är det knäpptyst. Min kollega ser berörd ut:

– Det är första gången jag är här, säger han. Jag kan fortfarande känna vad som hände här ett par år sedan. Så många människor miste livet här, så många barn. Det känns märkligt att vi står här precis som vi är, här fick ingen gå in utom personal med omfattande skyddsutrustning.

Så stillsamt och fridfullt men med en så tydlig känsla av sorg. Jag mår plötsligt väldigt illa och mina ben börjar skaka. Starka intryck, både av platsen i sig men också i min kollegas reaktion, han har själv varit med under utbrottet och jobbat stenhårt i sitt samhälle, först som volontär och sedan via Plan International. Jag går ut genom den gamla säkerhetsslussen och försöker lämna sorgen i den röda zonen.

Anna Andersson
”Det ligger en stor sorg över denna plats. Så lugnt och fridfullt i solnedgången men med en sån fruktansvärd historia som känns av i luften.” – Anna Andersson

Besöket blir en start på resan som påminner om varför vi är här. Om vilka färska minnen människor lever med här från denna katastrof. Barn förlorade sina föräldrar, kanske hela sin familj. Samhället vändes upp och ner, i ett land som redan är fattigt med haltande sjukvård och infrastruktur.

Vi sätter oss i bilen och åker vidare till Moyamba. Solen går ner och Sierra Leone är otroligt vackert.

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

Det känns som att andas frisk luft igen

Kamanda Kamara
Kamanda Kamara

– Även om livet redan har börjat återgå till det normala i Sierra Leone, känns det här tillkännagivandet ändå som att andas frisk luft igen, säger Plan Internationals ungdomsreporter Kamanda Kamara efter att landet nyligen utropades fritt från det dödliga ebolaviruset.

Samtidigt som vi firar att Sierra Leone är fritt från ebola tycker jag att vi ska minnas alla dem vi har förlorat och alla de barn som blivit föräldralösa. Och vi ska sjunga och hylla alla som bekämpat ebola och alla dem, våra hjältar och hjältinnor, som överlevt.

Men vi måste också fortsätta att vara vaksamma, för vårt grannland Guinea har fortfarande fall och jag är rädd att om folk lutar sig tillbaka kommer vi snart ha ebola här igen. Vi måste fortsätta hålla säkra begravningar, och vi måste fortsätta upplysa människor ute i samhällena att ebola fortfarande utgör ett hot.

Unga är nyckelspelare i återhämtningen efter ebola. Vi kommer fortsätta vårt arbete genom radio, att besöka religiösa sammankomster och knacka dörr, så att folk ute i byarna känner sig trygga men ändå medvetna.

Plan Internationals arbete ska fokusera på drabbade barn och unga, framförallt de som själva har varit sjuka eller blivit föräldralösa och som har lidit svårt under den här tiden.

Av: Kamanda Kamara, Plan Internationals ungdomsråd i Sierra Leone

Kamanda Kamara är en av Plan Internationals ungdomsreportrar och aktiv i Plan International Sierra Leones ungdomsråd. Under hela ebolautbrottet jobbade han otröttligt med att nå ut till sina jämnåriga för att stoppa spridning och bryta stigma för drabbade barn och unga. Idag ingår han i en grupp av 15 ungdomsreportrar som dokumenterar barn och ungas situation i spåren av ebola. Projektet pågår fram till 2017 och möjliggörs av ett samarbete med Svenska Postkodlotteriet.

”Unga måste inkluderas mer i katastrofarbete”

Aminata, 20, from Sierra Leone, a blogger with Plan InternationaIdag samlas unga från hela världen i Doha, Qatar, för att diskutera humanitära utmaningar och lösningar och framförallt se till att ungas röster och perspektiv blir hörda. Med i Plans delegation finns 20-åriga Aminata som tillsammans med andra ungdomar har bidragit till att stoppa spridningen av ebola i sitt hemland. Läs om deras innovativa metoder och Aminatas uppmaning till världens ledare.

– Jag vill att organisationer och regeringar ska bli inspirerade av vårt arbete. Plan Sierra Leones ungdomsråd, som jag är engagerad i, gjorde stora insatser för att minska spridningen av ebola. Nu höjer vi våra röster för att unga ska inkluderas mer i katastrofarbete.

Ebolan har lämnat bittra minnen för många människor där jag bor. Effekterna är fortfarande tydliga, jag ser till exempel ofta rader av tomma hus i byar jag besöker. Jag var själv rädd att bli smittad av familj eller vänner eftersom sjukdomen sprids så lätt. Situationen förvärrades också av bristen på information.

Vårt ungdomsråd genomförde många innovativa insatser under epidemin för att se till att viktig information nådde ut till de drabbade samhällena. Vi skapade virtuella mötesplatser för unga att mötas och få psykosocialt stöd. Vi bloggade och skapade filmer med budskap till unga. Det hjälpte till att minska rädslan som ofta berodde på bristande eller felaktig information om ebola.

Vi jobbade med drama, radioprogram och tävlingar och delade viktiga budskap via Skype, WhatsApp och SMS. Framförallt var den ungdomsledda radiokanalen, där unga kunde ringa in och ge sina rekommendationer till lokala och nationella ledare, en stor källa till inspiration och hopp för drabbade samhällen att själva bidra till att lösa sina problem.

500 barn och unga har nåtts direkt av vårt arbete. Indirekt har vi nått över 30 000 personer och vi har hört att våra bloggar och vloggar har uppmärksammats av tusentals människor världen över.

Vi kommer fortsätta vårt arbete med unga i Sierra Leone som bloggar, samlar information och med ord och bild lyfter viktiga historier från sina samhällen – och så småningom skriver en blogg om det. Precis som den här.

15 nyutbildade ungdomsreportrar

Plan International Sverige har tillsammans med prisbelönte fotografen Pieter ten Hoopen nyligen utbildat 15 ungdomsreportrar i Sierra Leone. Deras uppgift är att beskriva situationen för unga i ebolans spår. Projektet har möjliggjorts av Svenska Postkodlotteriet och resultatet blir snart synligt i Plans sociala kanaler och på vår nya sajt om barn i katastrofer.

1-2 september pågår ungdomsledda konferensen “World Humanitarian Summit Global Youth Consultation”, där 300 delegater från hela världen ger sin syn på humanitära frågor och lösningar inför FN:s stora humanitära konferens i maj 2016.

Av: Aminata, Plan Sierra Leones ungdomsråd.
Bearbetning: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer.

”Vi flickor är ingenting värda”

Rugiatu Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Efter att under en vecka ha frågat unga människor i Moyamba, Sierra Leone, om deras situation efter ebolakrisen så utmärker sig två problem som ungdomar upplever. Det första är bristen på utbildning, att de inte har råd att fortsätta i skolan. Och det andra är den explosionsartade ökningen av tonårsgraviditeter. Det finns inga säkra siffror ännu men alla vi träffar säger att det är extremt många flickor som blivit gravida det senaste året. Den sista dagen på den workshop vi har hållit för Plans ungdomsråd ber vi dem gå ut och skildra barns och ungas vardag i text och bild. Mer än hälften kommer tillbaka med intervjuer av gravida tjejer och unga mammor.

En av de unga mammorna är sextonåriga Rugiatu. Hon sitter på en stol på verandan och ammar sin nio månader gamla son Augustin. Rugiatu ser tärd ut. Blicken är nedstämd. Hon blev gravid när hon var femton år.
”Jag visste ingenting om preventivmedel och var ihop med en kille som var 18 år. Jag grät och blev rädd när jag upptäckte att jag var gravid. Jag vågade inte säga det till någon. Den första jag berättade för var min tolvåriga bror”, säger Rugiatu och fortsätter:
”Han gav mig rådet att inte göra abort, för min äldre syster dog när hon gjorde det.”

Illegala aborter, utförda av traditionella healers, är mycket vanliga och livsfarliga. Rugiato säger att hon har en klasskompis som dog efter en abort nyligen.

Graviditeten var svår och Rugiatu blev inlagd på sjukhus flera gånger. Hon var också tvungen att sluta i skolan eftersom man inte tillåter gravida elever. Relationen med pojkvännen tog slut, hennes föräldrar förbjöd honom att besöka henne.

Under tiden kom ebolan till Moyamba och Rugiatu födde sin son i november 2014, när epidemin var som värst. Det här året har varit ett av hennes svåraste. Ebolan dödade hennes två yngre bröder, fyra och sex år gamla. Jag frågar Rugiatu hur hon känner sig idag.
”Jag känner mig ledsen och mår inte bra. Mina bröder dog på ett behandlingscenter och begravdes där så jag fick aldrig chans att se dem. Jag är bara hemma på dagarna och kan inte börja i skolan igen eftersom jag inte har någon som kan se efter min son.”

Antalet tonårsgraviditeter har ökat explosionsartat under ebolakrisen. Maseray, 18 år, från Plans ungdomsråd, berättar att många av hennes kompisar antingen redan är mammor eller väntar barn. Inte sällan har flickorna blivit gravida till följd av sexuella övergrepp.
”Jag är rädd att samma sak kommer hända mig. Jag har själv varit utsatt för ett våldtäktsförsök.”

Maseray berättar att för ett tag sedan försökte hon stoppa en våldtäkt av en flicka i byn. Hon sprang för att hämta hjälp och rapporterade sedan händelsen till byns ledare. Men när han fick höra vem förövaren var sa han till henne att glömma alltihop. Det var sonen till en högt uppsatt man.
”Ingenting händer om du rapporterar en våldtäkt. Alla män skyddar varandra. De bryr sig inte om oss flickor, vi är ingenting värda i deras ögon”, säger Maseray.

Väldigt många flickor och kvinnor jag pratar med uttrycker en rädsla för sexuella övergrepp. Bara den senaste månaden har det rapporterats in 19 våldtäkter i Moyamba, flera med barn. Mörkertalet är mycket högre. Det sexuella våldet i kombination med bristen på sexualundervisning, preventivmedel och mödravård är förödande för Sierra Leones flickor och kvinnor.

Artonåriga Maseray känner sig deprimerad.
”Vårt land borde satsa på att utbilda oss flickor. Inte låta oss bli mammor i förtid.” 

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Ebola har satt våra liv på paus

Abibatu, Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Regnet är öronbedövande. Vattnet dundrar ner på taket och bildar små bäckar på vägen framför oss. Vi befinner oss mitt i regnperioden i Moyamba, ett distrikt tre timmars bilfärd sydöst om huvudstaden Freetown i Sierra Leone. Här har femton ungdomar samlats under tre dagar för att vara med på en workshop som jag och frilansfotografen Pieter ten Hoopen håller i. De tillhör Plans ungdomsnätverk och ska lära sig fota och blogga för att kunna berätta för världen om hur det är att vara ung i spåren av en livshotande epidemi som skördat över 11 000 människors liv och smittat 28 000 i Västafrika.

Och ungdomar här har mycket att berätta. Artonåriga Abibatu, som är med på workshopen, har förlorat nästan hela sin familj i ebola och höll själv på att dö. I sex veckor vårdades hon på en klinik innan hon mirakulöst tillfrisknade.
”Det var hemskt. Under tiden på sjukhuset såg jag otroligt många barn dö omkring mig. Jag försökte trösta dem men ingen fick lov att krama eller röra dem”, berättar Abibatu.

Nu bor hon ensam med sin storasyster och har inte råd att börja på universitetet. Systrarna bakar kakor som de säljer på marknaden för att försörja sig men de har knappt så det räcker till mat.

”Alla mina planer grusades när pappa dog. Jag vill bli revisor men vet inte när jag kommer få råd till den utbildning som krävs. Jag försöker studera själv hemma för att inte tappa motivationen.”

Artonåriga Maseray får tårar i ögonen när hon berättar att i stället för att sitta i skolbänken och bygga vidare på sin karriär så har hon tvingats flytta tillbaka till byn och tillbringar dagarna på baksidan av huset. Hon orkar inte se sina kompisar gå till skolan medan hon själv har varit tvungen att sluta.
”Min morbror var läkare och har alltid varit min förebild och den som uppmuntrat mina studier. Jag ville bli läkare som honom och var en toppstudent. Men han dog i ebola och nu har jag ingen som kan stötta mig.”
Maserey säger att hon känner sig ensam och förtvivlad. På dagarna måste hon hjälpa sin familj med jordbruket. Livet går bakåt i stället för framåt.

Även unga män drabbas hårt. Ingen av killarna som deltar i workshopen studerar eller har ett avlönat jobb. Många är volontärer för olika organisationer, som Plan. 21-åriga Ishmail drömmer om att bli socialarbetare och jobba med barn.

”Ebola har påverkat mitt liv studiemässigt, ekonomiskt och socialt. Hade det inte varit för ebolaepidemin hade jag kunnat hitta ett jobb och sparat ihop till min universitetsutbildning.”

Ishmael har förlorat en kusin så året har varit fullt av sorg och skräck för att själv bli smittad.

”Ovanpå allt annat har vi dessutom inte fått lov att träffas och titta på fotboll eller något annat kul som vi unga är vana vid.”

Plan har arbetat för att minska ebolaspridningen och stötta barn och unga under hela utbrottet. Nu när antalet smittade har minskat drastiskt går arbetet in i en ny fas. Plan Sverige finansierar genom Postkodlotteriet ett program som ska pågå i två år för att på olika sätt stödja utsatta barn och ungdomar i Moyamba efter ebolakrisen. Tanken är att ungdomarna på workshopen ska dokumentera projektet och genom Instagram och en egen blogg berätta om sin egen och andras vardag. Resultatet kommer vi sprida på vår sajt framöver. Ebolakrisen har satt ungas liv på paus under ett drygt år.

Nu är det hög tid att trycka på play.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

”Jag sa att jag var törstig men ingen vågade ge mig vatten”

Kadiatu

Liberia har nyligen utropats fritt från ebola men än registreras nya fall i grannlandet Sierra Leone. Plan Sveriges Sanna Wolff har träffat Kadiatu som mot alla odds överlevde den dödliga sjukdomen.

17-åriga Kadiatu kommer ut ur sitt hus som hon delar med mamma, pappa och tre bröder, i byn Masiaka i västra Sierra Leone. Hon är finklädd i orange blus och byxor. Som de flesta tonåringar verkar kläderna vara viktiga, och idag är de valda med omsorg.

Med allvarlig och lite avvaktande blick tar hon emot oss på den öppna platsen framför det lilla huset i betong och plåt. I handen har hon ett papper som hon håller upp framför bröstet så att vi kan läsa vad det står. På något sätt känns det också som att hon vill visa att det är ok att vi står så här nära varandra, trots att hon varit så sjuk. På pappret, som har myndigheternas officiella stämpel, står det nämligen att Kadiatu är friskförklarad från ebola. Certifikatet är en viktig markering att hon är som alla andra tonåringar igen, som den tjej hon var innan allt det hemska började – i juli, för snart ett år sedan.

Ensam och dödssjuk

– Jag var väldigt sjuk. Jag kräktes och kunde inte stå på benen, berättar Kadiatu som låg hemma sjuk i två veckor innan ambulansen kom och hämtade henne.

Färden till ebolacentret i huvudstaden Freetown var lång och plågsam. Två gånger stannade man för att rengöra ambulansen med klorinvatten, som dödar viruset. Kadiatu sprejades också med det starka medlet och idag, nästan ett år senare, har hon fortfarande kliande utslag och ärr efter behandlingen. Mamma och pappa fick inte följa med i ambulansen och sjuksköterskorna var själva väldigt rädda att bli smittade.

– Jag sa till sköterskorna att jag inte kunde resa mig själv, men de var för rädda för att hjälpa mig ner från ambulansen. Jag sa att jag var törstig och behövde dricka men ingen vågade ge mig vatten.

I flera veckor låg Kadiatu ensam och dödssjuk på ebolacentret. Hemma i byn förlorade familjen hoppet om att få återse sin dotter igen. Men långsamt och mot alla odds tillfrisknade Kadiatu och i början av oktober 2014 fick hon komma hem till sin familj. Idag är hon tillbaka i skolan igen. Släkt och vänner som tidigare hållit sig på avstånd kommer återigen på besök. När vi säger hej då är det till en ung stark tjej som står omgiven av sin familj mitt i solen på den lilla gårdsplanen.

Långsiktigt stöd till barnen

Plan har gjort olika typer av insatser för de 18 000 barn som drabbats av ebola i de tre västafrikanska länderna Sierra Leone, Liberia och Guinea. Ett av de viktigaste är det psykosociala stödet. Genom lokala socialarbetare och hälsoteam har barn som Kadiatu fått kontinuerliga besök av personer de känner sig trygga att prata med.

– Det viktiga är att lära sig att berätta om sina känslor och inte känna skam för det man har varit med om, förklarar Kefa Mayange, rådgivare för skydd av barn i katastrofer på Plan Sierra Leone.

Ebolaepidemin har lämnat efter sig många sårbara barn. Barn som själva har varit sjuka eller som förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Många av dessa barn har lämnats helt utan vuxnas tillsyn, ibland med ansvar för sina yngre syskon. Plans insatser kommer därför fortsätta under lång tid framåt, för att skapa långsiktiga förutsättningar för de drabbade barnen.

Av: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer