På besök hos barnen i flyktinglägret Minawao

FÄLTRESA TILL KAMERUN. 60 miljoner människor i världen befinner sig på flykt. Ungefär 2,5 miljoner av dessa har flytt från den islamistiska terrorgruppen Boko Haram som härjar i norra Nigeria samt i gränstrakterna i Niger och Kamerun. Boko Haram blev globalt uppmärksammade när de i april 2014 kidnappade 276 flickor (varav de allra flesta fortfarande befinner sig i fångenskap). Terrorgruppen säger sig ha kopplingar både till al-Qaeda och till IS. De sätter skräck i lokalbefolkningen genom att attackera skolor, marknader, kyrkor och moskéer, under senare tid har gruppen använt sig mer och mer av barn, och då framför allt flickor, som självmordsbombare.

Familj framför sitt hus i flyktinglägret Minawao.
Familj framför sitt hus i flyktinglägret Minawao.

Plan International arbetar både i Niger och Kamerun med att stödja barn och deras familjer på flykt (både från Nigeria och internflyktingar som inte kan bo kvar i gränstrakterna). I april hade jag möjlighet att besöka norra Kamerun och flyktinglägret Minawao där det för närvarande bor runt 60,000 flyktingar, och fler och fler kommer varje dag. I den 40-gradiga värmen är ett stort problem i lägret brist på vatten. Trots att några brunnar borrats finns det fortfarande bara så att det räcker till 13 liter vatten per person och dag (här i Sverige använder vi i genomsnitt 160 liter vatten per dygn!).

Stor vattenbrist i flyktinglägret Minawao
Stor vattenbrist i flyktinglägret Minawao.

Majoriteten av flyktingarna är barn och det finns beräkningar som tyder på att uppemot 2 500 av dem har kommit till lägret utan sina föräldrar. En del av dessa barn har tagits om hand av andra släktingar eller nära grannar, medan andra inte har någon som tar hand om dem och därför istället får bo i fosterfamiljer. Ett av Plan Internationals uppdrag är att ge extra stöd till dessa familjer och följa upp för att se till att barnen har det bra.

Barn som leker vid barnsäker plats
Barn som leker vid barnsäker plats.

Plan International har även byggt skolor, förskolor och säkra platser för barn, både i flyktinglägret och i de byar och samhällen i området runt omkring dit det också har flyttat både flyktingar från Nigeria och Kamerunska internflyktingar. På så sätt ges en möjlighet till barnen att fortsätta vara barn även i en ny miljö, en möjlighet att leka och bearbeta trauman. En möjlighet att lära sig räkna, skriva, få en utbildning och därmed större chanser till en bättre framtid. Tack vare dessa insatser så minskar också riskerna för att barnen ska börja arbeta, gå med i väpnade grupper eller giftas bort. För de barn som kanske har varit utsatta för olika typer av övergrepp och behöver mer stöd så ges möjlighet att få komma till en psykolog.

Besök på förskola och barnsäker plats
Besök på förskola och barnsäker plats i flyktinglägret.

Du vet väl att du kan besöka ett flyktingläger från din egen mobil eller dator? Mitt nya hem är Plan Internationals 360-upplevelse där du upplever ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania, ur ett barns perspektiv.

Av: Sofia Gustafsson, Programsamordnare, Plan International Sveriges humanitära enhet

Vill du stötta Plan Internationals arbete med barn i katastrofer? Då kan du bli Katastroffadder här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Nyarugusu – ett flyktingläger fullt av barn som väntar på framtiden

familj

Sverige översvämmas av bilder på barn och vuxna på flykt. En globalflyktingkris. Du kanske sitter hemma och ser flyktingläger bilder på tv och i tidningar, men är det svårt att föreställa sig utmanande förhållanden under vilka flyktingar måste leva, eller snarare försöka överleva. För mig är det lika svårt att förstå hur det egentligen är att vara på flykt, trots att jag idag befinner mig i Nyarugusu, ett av världens största flyktigläger.

Hur känns det egentligen att fly för sitt liv och lämna allt man känner till bakom sig? Hur känns det att komma fram till en lerig och dammig plats mitt i skogen där det är stor risk för kolera och det inte finns tillräckligt med varken mat eller rent vatten? Hur känns det att veta att risken för att själv bli våldtagen eller att någon av ens barn blir våldtagen är stor speciellt när ved hämtas eller någon behöver använda latrinerna som inte har tillräckliga lås eller lampor. Flykten är farlig, men likaså är flyktiglägret en farlig plats att vara barn på. Risk för kolera, malaria, undernäring, lungsjukdomar, och avsaknaden av vanlig skolgång och säkra platser att leka på gör att många pojkar och flickor. De väntar på ett annat liv. De väntar på att mardrömmen ska ta slut.

I Nyarugusu, i västra Tanzania befinner sig just nu över 160,000 flyktingar från Burundi och Kongo. Nästan 100,000 burundiska flyktingar har kommit över gränsen till det trygga Tanzania under de senaste månaderna. Barn på flykt vittnar om övergrepp, hur de sett föräldrar blivit dödade och hur de tappat kontakten med familj under resans gång. De flesta av dem övergett alla sina ägodelar och flydde på natten för att undvika att upptäckas. Våldet har rånat dem på deras värdighet, identitet och en chans att leva ett normalt liv.

lekochlarNyarugusu upprättades redan 1997 med en infrastruktur för 50.000 kongolesiska flyktingar som flytt sitt land på grund av krig. Men sedan maj i år, har det också blivit hem för nästan 100,000 burundiska flyktingar. Lägret är överbelamrat och överallt du går så möter du flickor och pojkar som traskar omkring barfota i den röda leran. Omkring 60 procent av alla människor som lever i Nyarugusu är under 18 år gamla.

Lägret är enormt. Tusentals vita tält täcker den röda jorden på ett område som är 30 kvadratkilometer, vilket är ungefär som 375 fotbollsarenor stort. Många av de nyanlända bor i så kallade masskyddsrum som är överfulla. Upp till 200 personer bor på 64 kvadratmeter, vilket innebär att ungefär tre personer delar en kvadratmeter utrymme mellan dem. Det är svårt att föreställa sig hur de klarar sig månad ut och månad in i dessa förhållanden.

lek-ringarFlickor är en av de mest utsatta grupperna. Jag ser dem bära vatten, hämta ved, ta hand om syskon, och diska. Pressen på de unga flickorna är hög och de är även i riskzonen för sexuellt våld. Många berättar om våldtäkter både i tältlägren och när de ska hämta ved.

Att vara på flykt berövar barn deras rätt till utbildning och ökar deras behov av psykosocialt stöd och skydd – särskilt om de blir separerade eller ensamma. De flesta av dem jag möter i lägret är fortfarande rädda för vad framtiden har för dem och inte vill gå tillbaka till sitt hemland. I dagarna öppnar två nya läger, kallade Nduta och Mtendeli, dit många av de burundiska kommer att flyttas eftersom Nyarugusu är överfullt.

skolaPlan International har ett team på plats sedan i maj när de burundiska flyktingarna började fly över gränsen. Vi driver tack vare stöd från Sverige totalt sju center som fungerar både som temporära förskolor och barnsäkraplatser. Varje dag deltar mer än 3000 barn mellan tre och 17 år som får lära sig nya saker, sjunga och dansa, spela, ha kul och känna sig trygga och skyddade. Barnen uppmuntras att diskutera de svårigheter som de och deras familjer står inför, samtidigt som våra socialarbetare använder våra center som en plats för att identifiera barn som behöver mer strukturerad rådgivning, eller hälsovård. En viktig komponent i ett överbelamrat läger är att vi i våra center har både rent vatten och säkra latriner som barnen kan använda. Varje vecka hålls praktiska träningar i hygienlära för att undvika sjukdomar som främst kolera, men även malaria. Behoven är enorma, så därför delar även Plan ut förnödenheter som tvålar, skolmaterial och kläder. Samtidigt som jag och mitt team arbetar i Nyarugusu, sätter vi också upp en ny respons i de nya lägren för att se till att alla barn på flykt får de stöd de behöver.

Signatur fotoAv: Agnes Björn, Plan International Sveriges Humanitära chef, utplacerad i västra Tanzania

”Unga måste inkluderas mer i katastrofarbete”

Aminata, 20, from Sierra Leone, a blogger with Plan InternationaIdag samlas unga från hela världen i Doha, Qatar, för att diskutera humanitära utmaningar och lösningar och framförallt se till att ungas röster och perspektiv blir hörda. Med i Plans delegation finns 20-åriga Aminata som tillsammans med andra ungdomar har bidragit till att stoppa spridningen av ebola i sitt hemland. Läs om deras innovativa metoder och Aminatas uppmaning till världens ledare.

– Jag vill att organisationer och regeringar ska bli inspirerade av vårt arbete. Plan Sierra Leones ungdomsråd, som jag är engagerad i, gjorde stora insatser för att minska spridningen av ebola. Nu höjer vi våra röster för att unga ska inkluderas mer i katastrofarbete.

Ebolan har lämnat bittra minnen för många människor där jag bor. Effekterna är fortfarande tydliga, jag ser till exempel ofta rader av tomma hus i byar jag besöker. Jag var själv rädd att bli smittad av familj eller vänner eftersom sjukdomen sprids så lätt. Situationen förvärrades också av bristen på information.

Vårt ungdomsråd genomförde många innovativa insatser under epidemin för att se till att viktig information nådde ut till de drabbade samhällena. Vi skapade virtuella mötesplatser för unga att mötas och få psykosocialt stöd. Vi bloggade och skapade filmer med budskap till unga. Det hjälpte till att minska rädslan som ofta berodde på bristande eller felaktig information om ebola.

Vi jobbade med drama, radioprogram och tävlingar och delade viktiga budskap via Skype, WhatsApp och SMS. Framförallt var den ungdomsledda radiokanalen, där unga kunde ringa in och ge sina rekommendationer till lokala och nationella ledare, en stor källa till inspiration och hopp för drabbade samhällen att själva bidra till att lösa sina problem.

500 barn och unga har nåtts direkt av vårt arbete. Indirekt har vi nått över 30 000 personer och vi har hört att våra bloggar och vloggar har uppmärksammats av tusentals människor världen över.

Vi kommer fortsätta vårt arbete med unga i Sierra Leone som bloggar, samlar information och med ord och bild lyfter viktiga historier från sina samhällen – och så småningom skriver en blogg om det. Precis som den här.

15 nyutbildade ungdomsreportrar

Plan International Sverige har tillsammans med prisbelönte fotografen Pieter ten Hoopen nyligen utbildat 15 ungdomsreportrar i Sierra Leone. Deras uppgift är att beskriva situationen för unga i ebolans spår. Projektet har möjliggjorts av Svenska Postkodlotteriet och resultatet blir snart synligt i Plans sociala kanaler och på vår nya sajt om barn i katastrofer.

1-2 september pågår ungdomsledda konferensen “World Humanitarian Summit Global Youth Consultation”, där 300 delegater från hela världen ger sin syn på humanitära frågor och lösningar inför FN:s stora humanitära konferens i maj 2016.

Av: Aminata, Plan Sierra Leones ungdomsråd.
Bearbetning: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer.

Möt Lotte Claessens som jobbar med barn i katastrofer

Idag, den 19 augusti, är det Internationella dagen för humanitärt arbete och därför vill vi lyfta en av våra medarbetare som är specialiserad på att arbeta med barn under katastrofsituationer. Lotte Claessens var på plats i katastrofarbetet efter jordbävningen i Nepal i våras, men hon har också stor erfarenhet av att arbeta med barn i flyktingläger och har de senaste åren jobbat med flyktingar i både Egypten och Etiopien.

Lotte

Lotte, varför valde du att jobba som humanitär hjälparbetare?
Jag vill göra skillnad i människors liv. Som tonåring hade jag vänner som flytt från konflikter och som sökte skydd och jag har sett vilken förödande påverkan krig har på familjer. Som humanitär hjälparbetare försöker vi rädda liv och minska lidande för de mest sårbara, framförallt barnen. Så länge det finns krig och naturkatastrofer finns det jobb för oss att göra. Det mest betydelsefulla för mig är att vi arbetar så snabbt och effektivt som möjligt för att rädda liv, samtidigt som vi också ger barnen hopp inför framtiden.

Vilket har varit det viktigaste ögonblicket för dig i ditt arbete?
Det viktigaste för mig är att se hur barn som varit med om en katastrof lyckas återhämta sig med rätt stöd och hjälp. Jag minns en 8-årig pojke i Filippinerna som efter tyfonen där 2013, en av världshistoriens värsta stormar, inte kunde sova och inte vågade gå i skolan. Han klängde på sina föräldrar eller satt hemma sysslolös. Genom Plans barnsäkra platser där han och hans kompisar erbjöds stöd av utbildad personal och möjlighet till lek, började han så småningom leka igen och umgås med vänner. Till slut var han även tillbaka i skolan.

Är du aldrig rädd när du arbetar i farliga miljöer?
Även om vi ofta jobbar i högriskområden har jag varit lyckligt lottad och aldrig varit med om något extremt farligt. När jag nyligen var i Nepal drabbades landet av flera kraftiga efterskalv efter jordbävningen i april. Under ett av efterskalven satt jag i möte med regeringen i ett väldigt instabilt hus med stora sprickor i väggarna. Då kände jag mig definitivt rädd och jag var glad efteråt att inget hände.

Vill du stödja Plans katastrofarbete? Bli Katastroffadder.
Läs mer om hur Plan jobbar i katastrofer

Av: Anna Boberg, Plan Sverige

Ebola har satt våra liv på paus

Abibatu, Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Regnet är öronbedövande. Vattnet dundrar ner på taket och bildar små bäckar på vägen framför oss. Vi befinner oss mitt i regnperioden i Moyamba, ett distrikt tre timmars bilfärd sydöst om huvudstaden Freetown i Sierra Leone. Här har femton ungdomar samlats under tre dagar för att vara med på en workshop som jag och frilansfotografen Pieter ten Hoopen håller i. De tillhör Plans ungdomsnätverk och ska lära sig fota och blogga för att kunna berätta för världen om hur det är att vara ung i spåren av en livshotande epidemi som skördat över 11 000 människors liv och smittat 28 000 i Västafrika.

Och ungdomar här har mycket att berätta. Artonåriga Abibatu, som är med på workshopen, har förlorat nästan hela sin familj i ebola och höll själv på att dö. I sex veckor vårdades hon på en klinik innan hon mirakulöst tillfrisknade.
”Det var hemskt. Under tiden på sjukhuset såg jag otroligt många barn dö omkring mig. Jag försökte trösta dem men ingen fick lov att krama eller röra dem”, berättar Abibatu.

Nu bor hon ensam med sin storasyster och har inte råd att börja på universitetet. Systrarna bakar kakor som de säljer på marknaden för att försörja sig men de har knappt så det räcker till mat.

”Alla mina planer grusades när pappa dog. Jag vill bli revisor men vet inte när jag kommer få råd till den utbildning som krävs. Jag försöker studera själv hemma för att inte tappa motivationen.”

Artonåriga Maseray får tårar i ögonen när hon berättar att i stället för att sitta i skolbänken och bygga vidare på sin karriär så har hon tvingats flytta tillbaka till byn och tillbringar dagarna på baksidan av huset. Hon orkar inte se sina kompisar gå till skolan medan hon själv har varit tvungen att sluta.
”Min morbror var läkare och har alltid varit min förebild och den som uppmuntrat mina studier. Jag ville bli läkare som honom och var en toppstudent. Men han dog i ebola och nu har jag ingen som kan stötta mig.”
Maserey säger att hon känner sig ensam och förtvivlad. På dagarna måste hon hjälpa sin familj med jordbruket. Livet går bakåt i stället för framåt.

Även unga män drabbas hårt. Ingen av killarna som deltar i workshopen studerar eller har ett avlönat jobb. Många är volontärer för olika organisationer, som Plan. 21-åriga Ishmail drömmer om att bli socialarbetare och jobba med barn.

”Ebola har påverkat mitt liv studiemässigt, ekonomiskt och socialt. Hade det inte varit för ebolaepidemin hade jag kunnat hitta ett jobb och sparat ihop till min universitetsutbildning.”

Ishmael har förlorat en kusin så året har varit fullt av sorg och skräck för att själv bli smittad.

”Ovanpå allt annat har vi dessutom inte fått lov att träffas och titta på fotboll eller något annat kul som vi unga är vana vid.”

Plan har arbetat för att minska ebolaspridningen och stötta barn och unga under hela utbrottet. Nu när antalet smittade har minskat drastiskt går arbetet in i en ny fas. Plan Sverige finansierar genom Postkodlotteriet ett program som ska pågå i två år för att på olika sätt stödja utsatta barn och ungdomar i Moyamba efter ebolakrisen. Tanken är att ungdomarna på workshopen ska dokumentera projektet och genom Instagram och en egen blogg berätta om sin egen och andras vardag. Resultatet kommer vi sprida på vår sajt framöver. Ebolakrisen har satt ungas liv på paus under ett drygt år.

Nu är det hög tid att trycka på play.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Att vända sårbarhet till kapacitet

El Salvador. Landet ligger mitt i Centralamerika och har ca 6 miljoner invånare. 95 % av befolkningen bor i områden där risken för naturkatastrofer är mycket hög. När man frågar vilka typer av risker som finns får man svaret ”vi har allt”: orkaner, jordskred, översvämningar, jordbävningar och tsunamier bara för att nämna några få. När man anländer till San Salvador så slås man inte bara av den frodiga växtligheten men även av att huvudstaden ligger intill en stor vulkan. Den är heller inte den ende store vulkanen i landet, en annan minst lika praktful, San Miguel, ligger några mil bort och är högaktiv. Det senaste utbrottet från den i 2013 resulterade i att fler än 5 000 personer fick evakueras.

Plan har arbetat i El Salvador sedan 1976 och har under de senaste 16 månaderna, via finansiering från EU:s katastrofprogram DIPECHO och stöd från Plan Sverige, arbetat med invånarna i samhällena som identifierats som mest sårbara för olika naturkatastrofer.

Riskreducerande utbildning i skolor

Riskreducering i skolan
En mur vid en skola utanför San Salvador som barnen har identifierat som farlig pga. att grunden inte är stabil. Muren kan rasa om det sker en översvämning eller jordbävning. Riskbedömningarna är en del av de katastrofriskreducerande projekten,

Vi besökte en skola där barnen hade fått lära sig att bedöma vilka olika faror de hade i sin skola. Barnen identifierade att taket skulle vid en kraftig storm kunna blåsa av och därför behövde förstärkas. En annan risk som barnen märkte ut på kartorna var muren runt skolgården. Den ansågs vara en fara eftersom den inte var stabil och skulle kunna ramla ned över barnen om det skedde en jordbävning eller översvämning.

Barn tillbringar en stor del av sin vardag i skolan, därför är viktigt att barnen får lära sig vad som är en fara och inte, för att minimera att de skadas i sin vardag eller vid en katastrof. Flickorna och pojkarna får lära sig att även om de är sårbara för vissa risker så har de kapaciteten att kunna hantera dem. Att veta vad man ska göra om katastrofen är ett faktum är a och o. I Plans program skapar man därför skolkatastrofkommittéer som övar olika scenarier som exempelvis evakuering.

Skolbarnen visar med stor inlevelse hur man ger första hjälpen.
Skolbarnen visar med stor inlevelse hur man ger första hjälpen.

Genom att utbilda barnen och öka deras kunskap bygger man upp en medvetenhet i samhället då barnen tar med sig kunskapen hem till familjerna och övar exempelvis första hjälpen på föräldrar och syskon.

Under programmet utvecklade Plan El Salvador, tillsammans med sin partner och utbildningsministeriet, utbildningsmaterial till vuxna och civilskyddsmyndigheterna men även barnvänliga versioner. Ett exempel är El volcán som via illustrationer berättar för ett barn vad en vulkan är, farorna med den och vad man ska göra vid ett utbrott.

Invånarna i Jardines del Colón delar på ansvaret

En tidig varningsmodell för att mäta risken för översvämningar vid en flod utanför San Salvador. Grön indikerar ingen fara, orange varning och röd evakuera.
En tidig varningsmodell för att mäta risken för översvämningar vid en flod utanför San Salvador. Grön indikerar ingen fara, orange varning och röd evakuera.

Dagen efter begav vi oss till ett litet samhälle utanför San Salvador, som tidigare drabbats hårt av översvämningar.  Där träffade vi en liten grupp bestående av kvinnor och män i olika åldrar. De presenterade sig var och en för sig och berättade stolt om sina titlar och sin roll i den lokala katastrofkommittén. En person var t.ex. ansvarig för att varje dag kontrollera risken för översvämning genom att avläsa vilken nivå vattnet är på enligt den tre gradiga skalan som är målad på broväggen. Grön nivå innebär ingen fara, men orange innebär att personen måste informera kommittén om att vattennivåerna börjar bli farliga och att man behöver varna och förbereda dem som bor i högriskområdena för eventuell evakuering om vattnet stiger till röd – vilket innebär att floden kommer att översvämmas.

En kvinna i katastrofkommitten berättar om riskkartläggningen och resurskartläggningen som deras samhälle gjort för att minska sårbarheten och öka beredskapen. Stora delar av samhällets invånare i Jardines de Colón deltog i kartläggningsövningen.
En kvinna i katastrofkommitten berättar om riskkartläggningen och resurskartläggningen som deras samhälle gjort för att minska sårbarheten och öka beredskapen. Stora delar av samhällets invånare i Jardines de Colón deltog i kartläggningsövningen.

I samhället Jardines de Colón har man identifierat att översvämning är den största faran. På kartan har man markerat ut farliga områden, vilka hus som lider störst risk för att svämmas över samt vilka resurser samhället har – exempelvis i form av sjukvård. På kartorna markeras även evakueringsvägar och återsamlingspunkter ut. Invånarna utbildar varandra och delar på ansvaret tillsammans.

I kommittén finns en person med uppgift att larma om fara och kontakta andra byar nedströms för att varna dem samt kontakta civilskyddsrepresentanter i distriktet för hjälp. Gruppen berättade entusiastiskt vad de lärt sig av Plan – att de nu själva kunde mäta, planera för evakuering och minska riskerna för översvämning genom att inte kasta sopor eller annat i floden och liknande. Deras stolthet gick inte att ta miste på och att de involverade både unga och gamla i alla processer, vilket är mycket positivt!

Naturkatastrofer kommer alltid att ske med varierande kraft. Klimatförändringarna har gjort att t.ex. styrkan och intensiteten av orkaner kommer att öka vilket i sin tur generar, förutom starka stormar, även kraftigare regn och översvämningar och jordskred. Nyckel till att rädda liv och resurser är att säkra att alla (från barn till äldre) utbildas inom riskhantering och har kunskap om sitt områdes specifika risker och vad de är sårbara för så de kan både minimera riskerna samt förbereda sig med beredskapsplaner om katastrofen är ett faktum.

Plan arbetar idag aktivt med katastrofriskreducerande program i fler än 20 länder, där flickor och pojkars rättigheter och deltagande är i centrum av alla aktiviteterna.

Av: Olivia Forsberg, Rådgivare i katastrofriskhantering, Plan Sverige

Barnen oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn

Sofia Klemming Nordenskiöld i  tältlägret i Dolakha, Nepal

Vaknar av hundskall, råmanden och ljudet från grannarna som skyfflar rasmassor från sitt förstörda hus. Klockan är 6.20 och solen gassar redan på tältduken. Jag befinner mig i Dolakha, ett bergigt distrikt fem timmars bilresa nordöst om Katmandu som var epicentrum för den andra jordbävningen den 12 maj. Här har 90 procent av husen och skolorna raserats.

Nu är vi ett tjugotal personer från Plan och Rädda Barnen som tältar utanför ett av de få hotellen som står kvar i området.

Utsikten från vårt improviserade läger är hisnande. Höga, gröna berg med små byar och terrassodlingar som klättrar längs de branta sluttningarna. Men de fantastiska vyerna kontrasteras av den tragedi som människor i Dolakha upplever.

Pieter ten Hoopen i Dolakha, Nepal

Jag är här med frilansfotografen Pieter ten Hoopen för att dokumentera hur barns liv har påverkats av jordbävningen. I fyra dagar har vi besökt olika byar där Plan har satt upp barnvänliga platser och temporära skolor. Vi åker i fyrdjulsdriven jeep i 15 km/timmen på dammiga grusvägar som slingrar sig längs med bergsväggarna. Ibland vågar man varken titta upp eller ner. Uppåt bergsväggarna har det varit jordskred på sina håll och neråt finns inga vägräcken. Man förstår utmaningarna med att få ut nödhjälp till människor i de här avlägsna delarna av landet.

Plan-teamets bil i Nepal

Därför blev jag extra glad när en representant från FN:s katastroforgan OCHA berömde Plans insatser här i Dolakha. Plan var den första organisationen på plats efter jordbävningen i april och lyckades snabbt få ut leveranser med livräddande matransonser, tält, presenningar och filtar. Därefter påbörjades insatserna att sätta upp barnsäkra platser och temporära skolor i några av de mest utsatta samhällena. Vi kommer snart även att ha mobila team medvolontärer som ska ta sig till de allra mest isolerade bergsbyarna för att erbjuda barn psykosocialt stöd och lekterapi.

Sofia Klemming Nordenskiöld från Plan Sverige på plats i Dolakha, Nepal

Och det behövs. Många av barnen vi pratar med säger att de känner sig rädda och ledsna. De oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn. Men också för framtiden.

”Vårt hus har rasat. Var ska vi bo i framtiden? Jag vill bli ingenjör men efter jordbävningen och alla efterskalv har jag en känsla av att jag och min familj kommer dö, ”säger Nikhil, 12 år, från byn Suspachemawati där Plan har satt upp en tillfällig skola och barnvänlig plats.

Att hjälpa barn som upplevt katastrofer att få tillbaka en tro på framtiden är bland det viktigaste vi kan göra. Att barn får träffa kompisar i samma situation, leka och skratta hjälper till att läka såren. I Suspachemawati vill barnen motvilligt gå hem när Plans lekterapi är slut för dagen.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Mer om Plans arbete i Nepal