Förebyggande katastrofarbete

Dan på Plankontoret i Santo Domingo förklarar hur de seismologiska linjerna går på ön Hispanola som Haiti och Dominikanska republiken delar. Dan arbetar med förebyggande katastrofarbete på Plan Dominikanska republiken, tidigare var han på Haiti.

Särskilt barn och ungdomar utbildas i hur man kan förbereda sig för en katastrof som till exempel en jordbävning eller översvämning under orkansäsongen. Katastrofer är ett ständigt hot här. Det är inte en fråga om de kommer utan när. Man utbildas också i vad man kan göra för att minska skadorna och vad som är viktigast att prioritera efter en katastrof. Dan berättade som ett gott exempel på att detta arbete ger resultat, att man i samband med orkanen Emily i augusti i år klarat sig utan hjälp utifrån och därmed kommit fortare tillbaka till normala vanor./Åsa Malmqvist

Hallå där, Åsa Malmqvist

Åsa Malmqvist i Peru.

Hallå där Åsa Malmqvist, projektledaransvarig för Plans gruppresor som åker till Dominikanska republiken i dag.

Vad ska du göra där?
– Jag åker med en grupp på 18 faddrar för att ta del av Plans arbete och för att lära känna en annan del av Dominikanska republiken än vad de flesta gör som reser hit. Vi kommer att hålla till främst i den sydvästra delen av landet, på gränsen till Haiti. Det är här Plan har sin verksamhet och det är också här det är som fattigast.

Vad kommer faddrarna som reser med få uppleva?
– Vi kommer först att vara några dagar i huvudstaden Santo Domingo. En förmiddag besöker vi Plans kontor där för att få en överblick och introduktion av Plans arbete i landet. Sedan reser vi till Barahona som blir vår bas under en vecka då vi besöker Plans programområden och fältkontoren San Juan, Azua, Barahona och Pedernales. Alla som har fadderbarn i landet kommer att få träffa dem och deras familjer och framförallt kommer vi att få ta del av flera projekt som Plan bedriver tillsammans med lokalbefolkningen. Till exempel projekt för barns deltagande och skydd, projekt inom utbildning och mikrofinansiering. Ett av projekten vi besöker ligger på andra sidan gränsen i Haiti. I tillägg till detta kommer vi även att uppleva vackra stränder och små färgrika städer, marknader och kanske ta oss ett och annat bad.

Hur länge blir ni borta?
– I drygt två veckor.

Hur känns det att åka?
– Spännande! Jag tror hela gruppen är väldigt förväntansfull. Det är svårt att föreställa sig helt hur det kommer att bli då det är första gången vi reser hit.

Vilka är dina förhoppningar med resan?
– Ambitionen är alltid att faddrarna ska vara med om sitt livs resa, så det är min förhoppning att det ska bli så. Självklart hoppas jag också att alla kommer att känna sig stolta över att stödja Plans arbete och att de vill sprida sina nya erfarenhet till vänner och bekanta när de kommer hem. Så att vi får fler faddrar till Plan och inte minst Dominikanska republiken.

Läs mer om Plans gruppresor

14 år och gift

Kvinnor, flickor och barn i organisationshuset i samhället Tamouh.

I Egypten är det sedan ett par år tillbaka olagligt att gifta sig om man inte är 18 år. Men verkligheten ser annorlunda ut och det är vanligt att flickor gifter sig mycket tidigare. Idag träffade vi några av de flickor som gifte sig när de var så unga som 14 år. Vi träffar några av dem i byn Tamouh som ligger i Giza utanför Kairo, där Plan tillsammans med lokala organisationer arbetar för att stödja och stärka flickors rättigheter.

En av flickorna vi träffar heter Hanaa. Hon gifte sig när hon var 14. Idag är hon 18 år, skild och tar ensam hand om hennes treåriga son.
– Jag hoppade av skolan för att gifta mig. Jag ville flytta hemifrån och trodde att jag skulle få bo i en egen lägenhet med min man, men jag fick flytta in hos min svärmor som behandlade mig som hennes betjänt. Jag ville skilja mig men blev gravid och min man sa att han skulle ta barnet om jag inte stannade hos honom. När han gick med på att skilja sig efter fyra år visade det sig att vi inte var officiellt gifta utan endast traditionellt vigda i byn. Jag lever nu ensam med min son.

”Jag vill sprida information”

En äldre kvinna vid namn Amal berättar hur hon gick med på att gifta bort sin fjortonåriga dotter.
– Mona blev gravid kort efter att hon gift sig och fick missfall efter tre månader. En månad senare blev hon gravid igen och blev sängliggande då hon var svag efter missfallet.  Barnet föddes i sjunde månaden efter en komplicerad förlossning. Det finns inga erfarna läkare i vår by och vi fick leta länge efter en som kunde hjälpa Mona. Idag mår min dotter bra men jag vill nu sprida information om hur skadligt det är för hälsan att gifta sig och få barn vid en så tidig ålder. Jag kunde ha förlorat Mona.

Vi träffar kvinnorna, flickorna och några av deras barn i det lokala föreningshuset.  Där träffas de en gång i veckan för att ha möte med sin spar- och lånegrupp som har som syfte att förbättra medlemmarnas ekonomi. Gruppmedlemmarna kommer tillsammans överens om vem som ska få låna av pengarna i den gemensamma potten för att starta upp mindre verksamheter och på så sätt bidra till familjens försörjning. Vi får bland annat smaka på goda hemgjorda munkar som en av kvinnorna brukar laga och sälja samt se på de handarbeten som de producerar till försäljning.

På mötena diskuterar kvinnorna och flickorna sina rättigheter och hur de skall kunna säkerhetsställa att dessa inte kränks. Problemen med hur man ska förhindra tidiga äktenskap dryftas ofta. De sprider information om svårigheterna som uppstår vid tidiga äktenskap till vänner och grannar. Gruppmedlemmarna stödjer varandra och de kämpar gemensamt för en förbättrad tillvaro.

/Ida Wistbacka

Flickors rätt till utbildning

Skolelever med deras lärare.      Foto: Ida Wistbacka

Dag tre i Egypten inleds med ett besök i en byskola i det lilla samhället Tamouh som ligger i Giza utanför Kairo. Byskolorna är inte officiella skolor, utan det är gratis skolor som Plan är med och finansierar.  Här fångas elever som av olika anledningar inte går i den vanliga grundskolan upp. När vi besöker skolan sitter en grupp flickor runt ett bord och pysslar, vissa ritar medan andra syr eller virkar. Vid ett annat bord sitter några pojkar och en flicka. De är alla i åldern 9-15 år.

Vi frågar barnen hur det kom sig att de började i den här skolan. Magda, en 15-årig flicka, berättar.
– Jag blev slagen av min matematiklärare och ville inte gå till skolan längre. Mina föräldrar hade inte råd att betala för privatundervisning. Här behandlar lärarna mig bra och jag får lära mig nya saker.

Vår Plankollega Samia Abdallah förklarar:
– Våld i skolan är en av anledningarna till att en femtedel av flickorna hoppar av skolan. En annan anledning är att föräldrarna inte har råd att låta barnen gå kvar då det är dyrt att betala avgifter och köpa skoluniform. Om pengar inte finns för alla barnens skolgång är det oftast flickorna som får stanna hemma.

I byskolan är undervisningen gratis, lärarna brukar inte våld mot eleverna och utöver den mer formella undervisningen får man lära sig praktiska saker som att sy och virka. När flickorna inte går i skolan ökar även risken att de blir bortgifta vid tidig ålder. Byskolan är även ett exempel på hur arbetet med att integrera barn med funktionsnedsättning sker – de är välkomna och har en plats på lika villkor.

/Ida Wistbacka

De gömda barnen

Center för funktionsnedsatta barn i Nawa.
Foto: Elisabet Larsson

Den andra dagen i Egypten får vi besöka byn Nawa, som är en del av Kalioubia. Kalioubia ligger nära Kairo och där bor ca 4,5 miljoner människor. Det är svårt att förstå att en förort kan ha lika många invånare som halva Sveriges befolkning.

I Nawa får jag och Elisabet besöka ett center för barn med funktionsnedsättning. I Egypten lever 10% av befolkningen med någon form av funktionsnedsättning. Av dessa är 2,6 miljoner barn. Väldigt få har tillgång till någon form av rehabilitering.

Barnen göms i sina hem

Plan Egypten arbetar tillsammans med lokala organisationer för att på olika sätt stödja de funktionsnedsatta barnen som ofta göms i sina hem. Det är inte ovanligt att familjen skäms och är rädda för vad grannar och andra i samhället skulle tycka om de visste att de hade ett barn med funktionsnedsättning. Eva Tanku på Plan förklarar:

– Egypten har skrivit på FN:s Barnkonvention och Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Trots det göms barnen ofta i sina hem, eftersom det råder stor okunskap om deras rättigheter. Plan och andra organisationer arbetar för att det ska skapas en ny lag kallad ”Disability law”, som slår fast vilka rättigheter som funktionsnedsatta personer har i Egypten. När lagen godkänns kommer vi arbeta för att den blir känd och även implementeras på lokal nivå.

Plan och lokala organisationer sprider information om funktionsnedsattas rättigheter och arbetar för att inkludera barnen i samhället. Ett första steg i arbetet är att bryta barnens isolering och att ge föräldrarna en möjlighet att träffa andra föräldrar med funktionsnedsatta barn. Centret för funktionsnedsatta barn blir ofta den första platsen där detta möte sker.

När vi besöker centret i Nawa är det fyra grupper barn där. Två grupper lär sig läsa och skriva, en grupp arbetar med rehabilitering av barnen och en grupp (se bilden ovan) tränar på finmotoriken med hjälp av montessoripedagogik. Föräldrarna är med barnen när de utför de olika aktiviteterna och kan sedan fortsätta träningen hemma tillsammans med barnen.

”De har inte kunskap”

Jag frågar samordnaren för Plans verksamhet i Kalioubia, Ahmed Abdel-Samad, om inte den lokala myndigheten gör något för att se till att de funktionsnedsatta barnen ska få möjlighet att utvecklas och gå i skola.
– Myndigheterna betalar oftast för något konkret, till exempel en rullstol. De gör dock ingenting mot de fördomar som finns i samhället som gör att barnen hålls gömda. De har inte heller kunskap om vilket slags stöd som barnen behöver för att få samma möjligheter som andra barn, säger Ahmed.

Genom Plans och lokala organisationers arbete lär sig de lokala myndigheterna om vilka rättigheter som barnen har. Barnen blir synliga i samhället.

Efter besöket på centret träffar vi representanter för lokala organisationer som Plan samarbetar med. De kommer från flera byar där liknande verksamhet bedrivs. Genom att sprida information och inkludera de funktionsnedsatta barnen och deras familjer i samhället arbetar de för och med barnen mot de fördomar som finns. Det finns mycket kvar att göra för att motverka diskrimineringen av funktionsnedsatta barn i Egypten, men det är hoppingivande att arbetet bedrivs på flera ställen och på olika nivåer i samhället.

Planpersonal tillsammans med lokala organisationer.

Av: Ida Wistbacka