Planfaddrar upptäcker fantastiska Amazonas

Vi lämnar Lima och resan fortsätter vidare mot Amazonas. Det första som slog oss när vi klev av planet i Puerto Maldonado var värmen och fuktigheten som var minst sagt påtaglig. Vi stannade en natt i det lilla samhället Puerto Maldonado och blev på morgonen upphämtade med buss som tog oss till den lilla hamnen vid floden Tambopata. Därifrån tog vi oss med båt, dvs med en 20 meter lång kanot med en utombordare i aktern, ut i regnskogen. Vi kom fram till lodgen Posada Amazonas som drivs i samarbete mellan Ese Eja-folket från lokalsamhället Infierno och privata aktörer som under många år forskat i regnskogen. 70 % av vinsten går till lokalbefolkningen för att stärka och bevara deras samhälle.

Redan första dagen var äventyrlig då vi efter en kort vandring in i djungeln fick klättra upp i ett 37 meter högt torn och njuta av utsikten ovanför trädtopparna.

En inspirerande dag i Amazonas

Tidigt i säng för att vakna och äta frukost 05:00 innan en morgonvandring kl 05:30. Det var en inte helt angenäm upplevelse att ta på sig halvvåta kläder (som inte kunnat torka i den fuktiga luften). Efter en kortare båtfärd på floden och vandring ca 30 min till en sjö väntade en ”kanot-katamaran” för att ta oss ut på sjön och spana efter vilda djur och fiska pirayor. Den drevs av en kille som vrickade fram båten nästan helt ljudlöst. Lite mulen morgon gav hyfsad svalka, men vid 9-tiden tittade solen fram och transpirationen kom igång ordentligt. Flertalet av oss lyckades få upp en liten piraya som vi fotograferade och sedan slängde i igen. På färden hem såg vi en flock små-apor hoppa i träden på strandkanten. Åter på lodgen strax före 10.

10:30 påbörjades en ny vandring till en lervägg för att förhoppningsvis se ara-papegojor mumsa på leran, men tyvärr var där inga. Däremot låg en kajman och solade vid vattenbrynet. Vid lunchen på lodgen kom flocken med apor (små ”ekorrapor”) och hoppade i träden runtomkring.

Lite senare var det dags för kanotfärd till en plats där shamanen för byn Infierno håller till. Dit åker lokalbefolkningen när de är sjuka eller känner sig krassliga för att få vård. Där använder de djungelns olika växter för medicinering och läkande av krämpor. Hallucinogener gör tydligen underverk ihop med typ salicylsyra, vilka utvinns ur olika växter som finns i närheten.

Sedan middag på lodgen. Ingen idé att duscha (kläderna dyvåta av all transpiration) eftersom det efter middagen var dags för nattvandring och att leta insekter, ormar och andra hemskheter i kolsvart nattmörker. Vi såg en sovande orm i ett träd, diverse insekter som vandrande pinnar, ”bullet-ants”, gräshoppor mm, en sköldpadda, stora paddor och grodor och lite annat smått och gott och inte att förglömma alla ljud som djurlivet åstadkommer. Vi kom åter till lodgen strax innan strömmen stängdes kl 22.00 och det var dags att duscha och sedan knoppa in efter en fantastisk dag i Amazonas regnskog.

Av: Elisabeth & Kjell, Planfaddrar

Lek och viktiga lektioner på fadderresan i Peru

Från skjul gjorda av plankor till en skola fylld av glädje. Så kan man sammanfatta vår dag här i Peru. Rektor och lärare hade genomgång på skolgården där vi delades in i 2 grupper. Ena gruppen fick börja med att se ett glatt gäng tjejer i 15-årsåldern som arbetade med färg och form. De byggde upp sin självkänsla genom att välja sina favoritfärger som de sedan hällde ut på en glasskiva och därefter lade ett papper på och skrev eller ritade det första de tänkte på. Sedan pratade de och diskuterade i gruppen om dessa bilder. Rummet fylldes med skratt och fniss. En otroligt härlig känsla fylldes i hela kroppen.

Vi bytte sedan grupper och fick följa med en annan av lärarna in i ett rum fyllt av tjejer och 2 killar som stod längst väggarna. På golvet låg 2 stora spel som de hade gjort själva med frågor från deras lektioner. Frågorna i spelet handlade mest om sex och samlevnad och hela projektet syftade till att öka kunskaper om ämnet samt att stärka den egna självkänslan och förstå rätten till sin egen kropp.

Jimmie fick börja med att spela ett tärningsspel där det var meningen att svara på frågor om preventivmedel.

– Vilka preventivmedel finns det för tjejer?

Jimmie satte alla. När Jimmie svarat var det en av tjejerna som berättade om de olika preventivmedlen i detalj. En av killarna berättade även om hur man fick tag i kondomer. Inte lätt för en kille under 18 år då man själv får gå till läkaren och få kondomer.

Sedan var det dags för mig och spela. Jag kastade en kapsyl på en ruta där det stod en fråga.

– Vad är kondomen gjord av?

Inga problem att svara på den frågan. Fick en genomgång av en av tjejerna av vad och hur kondomen funkade.

Under tiden vi spelade var det mycket fniss både från oss vuxna samt av ungdomarna. Många av oss blev positivt överraskade över hur kunniga dessa ungdomar var och hur utförligt de kunde svara på frågorna. Så underbara ungdomar! De ville ta selfies med oss och kramas i massor. Tror inte jag har känt mig så glad och nöjd över att vara där på plats i verkligheten. Känslorna är många och omtumlande.

Av: Lotta & Jimmie, Planfaddrar

Barnen lär sig grundläggande livsfärdigheter

Dagens fältbesök med Plan gick till en förskola, ett hälsocenter samt en träff med kvinnogrupp som startat egna verksamheter med stöd från mikrofinansiering. Det var mycket givande och trevligt.

Av: Lahja & Gitte, Planfaddrar

Barn lär sig ”life skills”

För att ge barn och unga förutsättningarna för att i framtiden kunna ha en stadig inkomst har Plan initierat ett projekt för att stärka deras entreprenörskap samt ge dem life skills. Life skills innebär att ge barnen kunskaper och verktyg för att klara sig både i arbets- och vardagslivet t.ex. inom hushållning, marknadsförståelse, reflekterande och bearbeta egna känslor, ekonomi och budgetering på en grundläggande nivå.

Det här projektet ingår 15 grund- och gymnasieskolor där man på olika sätt engagerat elever i att starta och driva egna verksamheter. Vi fick besöka en årskurs 2 som en gång i veckan samlas i 2 timmar för att skapa smycken som de sedan säljer. Det viktigaste i denna verksamhet är att barnen själva får räkna ut produktionskostnad, material, vinst etc. Detta med stöd av lärare och av utbildningsmaterial, som Plan International tagit fram, anpassat efter elevernas nivå.

I slutet på detta projekt kommer man anordna en tävling mellan dessa skolor. Det är eleverna själva som väljer ut den verksamhet som ska representera sin skola i tävlingen. Vinnaren får ett startkapital för att utveckla sin verksamhet.

Inom ramen för projektet arbetar Plan även för att stärka unga kvinnors entreprenörskap. Första året av projektet utbildades 500 kvinnor i marknadsföring, ekonomi och inom service. Under året som de utbildades fick de lära sig att budgetera och spara. Därefter fick de skriva sina egna affärsplaner och med hjälp av sina besparingar påbörja en liten verksamhet. Även dessa personer deltog i en tävling och av dessa valdes 20 affärsplaner ut att mikrofinansieras. Vi fick träffa en ung kvinna från Limas slumområden som efter att ha deltagit i projektet nu driver sin egen skönhetssalong och därigenom bidrar hon till sin familjs inkomst. Utöver det är hon en förebild för sin egen dotter och för många andra i sitt lokalsamhälle.

Fadderresa till Peru – äntligen framme

Efter en tidig morgon, två flyg och många timmar senare är vi äntligen framme i Lima tillsammans med våra 16 faddrar. Första kvällen hinner vi bara checka in och lägga oss för att göra oss redo för ett fullspäckat schema under kommande veckor.

Vi inleder första dagen med ett morgonmöte där Plan Internationals lokala personal möter och introducerar oss i vilka utmaningar och behov landet står inför. Bland annat drabbas Peru regelbundet av jordbävningar på grund av dess geografiska läge och El Niño har senast i år lett till kraftiga regn och stora översvämningar. Andra områden som Plan International fokuserar på är små barns tillgång till förskola, ungas sexuella och reproduktiva hälsa och skydd av barn.

Med hjälp av lite statistik gav landschefen Ramin, tillsammans med sina kollegor, oss en bild av landets många utmaningar. Exempelvis att 51 % av barn mellan 6 och 36 månader i landsbygden lider av anemi eller blodbrist, närmare 70 % av alla elever som går ut lågstadiet har inte grundläggande läs- och skrivkunskaper samt att 72 % av kvinnor har upplevt våld i relationer och av dessa har mindre än 30 % valt att söka hjälp.

Peru är ett medelinkomstland med stora klasskillnader. Trots den växande medelklassen lever fortfarande 30 % av befolkningen i fattigdom och 10 % i extrem fattigdom, d.v.s. med en inkomst på mindre än 1,5 USD om dagen.

Vi ser fram emot att få se några av Plans projekt som syftar till att förbättra möjligheterna för barn och ungdomar under kommande dagar!

Av: Stephanie och Gunilla, Plan International 

Första och sista mötet – ungdomsrådet i El Salvador

Tovas sista möte med globala ungdomsrådet

Hettan slår emot mig när jag kliver ut från flygplatsen, klockan är långt över midnatt, men hemma i Sverige är det redan morgon. Jag har landat i San Salvador, huvudstaden i El Salvador, för att delta i Plan Internationals globala ungdomsråds årliga möte. Det är med blandade känslor jag reser hit, framförallt känner jag mig otroligt peppad på att få träffa alla medlemmar, men det är också med en vemodig känsla jag kommer hit, först och främst för att jag precis fått reda på att Kamanda och Sorie från Sierra Leone och Maisha från Bangladesh inte fått sina inresevisum beviljade. För det andra för att det här kommer bli mitt sista möte innan jag slutar efter fyra år och det här är antagligen sista gången jag träffar många av medlemmarna som är utspridda över hela världen.

Vem är jag då?

Jag heter Tova Andersson, är 20 år och har varit engagerad i Plan International i snart åtta år. Jag har suttit i Plan International Sveriges ungdomsråd, varit observatör i Plan Internationals styrelse och nu gör jag min sista termin som medlem i globala ungdomsrådet innan Sanjidul från Sverige tar över min post. Det globala ungdomsrådet är en grupp ungdomar som arbetar för att öka ungas möjlighet till inflytande inom Plan International. Vi arbetar på alla nivåer inom organisationen, från gräsrotsnivå där vi hjälper till och stöttar uppbyggnaden av nya ungdomsråd, till organisationens högsta beslutsfattande organ där vi har två observatörsplatser. Gruppen bestående av nio ungdomar mellan 16 och 24 år. Här finns representanter från nästan hela världen.

Trots det fullspäckade mötesschemat vaknar jag plötsligt upp i min hotellsäng och inser till sin förskräckelse att jag idag måste packa väskorna och åka hem. Jag försöker trösta mig själv med tanken på alla underbara människor jag träffat och alla fina minnen som jag kommer ha med mig hem. Minnen såsom min första dag i El Salvador, när hela ungdomsrådet tidigt på morgonen kastade sig in i bilen, satte på den gemensamma Spotify-listan med låtar från tio olika länder, för att åka till ett av Plan International El Salvadors fältkontor. Där spenderade vi en hel förmiddag med att prata och utbyta erfarenheter med engagerade ungdomar från El Salvadors ungdomsråd. De berättare om hur de kämpar för att minska antalet tonårsgraviditeter som får många unga tjejer att hoppa av skolan och deras arbete med att sprida information om sexuella och reproduktiva rättigheter. De berättade om landets stora utmaningar och gängvåldet som gör det omöjligt för ungdomarna att vara ute efter solen gått ner i rädsla för att bli rånade. De berättade också om riskerna med att vara engagerad i Plan International i ett land där det sker femton mord per dag.

Även om deras vardag och aktiviteter skiljer sig radikalt från min och Sanjiduls verklighet i Sverige fanns det också många likheter. När jag satt och lyssnade slog det mig att alla ungdomar har samma brinnande engagemang för barns och ungas rättigheter. Även om vi arbetar med vitt skilda ämnen i våra hemländer och tacklar helt olika problem med allt från gängvåld till internettrassel, kämpar vi ändå mot samma mål.

Ett annat minne är från avslutningsmiddagen med Kamanda från Sierre Leone och Frank från Uganda. Som jag redan skrivit kunde Kamanda inte delta i mötet för att han inte fick något inresevisum, men det stoppade inte honom från att delta via Skype. Det tycker jag symboliserar styrkan med det globala ungdomsrådet. Trots visaproblem, tidskillnader och språkbarriärer låter vi det inte stoppa oss. Det är också det jag tar med efter mina fyra år, den otroliga kraften som skapas när ungdomar från olika bakgrunder och kulturer möts och tillsammans kämpar mot ett gemensamt mål. Jag vet också att allt arbete som vi dagligen lägger ner ger resultat. När globala ungdomsrådet bildades 2013, fanns det tolv ungdomsråd, idag finns det 45 världen över. Vårt mål är att det till år 2020 ska finnas ungdomsråd i alla 71 länder där Plan International arbetar. Det är ett ambitiöst mål, men jag tror vi kan klara det, för om ungdomar från tio länder, i fyra olika tidszoner och på tre olika språk kan mötas via Skype varannan vecka är ingenting omöjligt.

Och Sanjiduls första möte…

Jag kände en impuls av lycka, glädje och nervositet i hela kroppen när jag vaknade upp tidig onsdag natt för att bege mig till Landvetter för att ta flyget till El Salvador. Mitt namn är Sanjidul Huda och jag har varit medlem i ungdomsrådet i drygt fyra år. Att arbeta med engagerade människor för ungdomsinflytande, med kampanj, event och interna arbeten på nationell nivå har varit fantastiskt. Men när jag fick möjligheten att skicka iväg en ansökan till det globala ungdomsrådet, GYAP, var det ingen tvekan. GYAP, eller Global Youth Advisory Panel, är ett globalt ungdomsråd med nio ungdomar från hela världen. Tillsammans arbetar vi för att skapa bättre förutsättningar för ungas engagemang och inflytande inom Plan International och de arbeten som organisationen medverkar i.

Det är viktigt att GYAP finns eftersom Plan International arbetar över hela världen och därmed är det oerhört viktigt att få ungdomars perspektiv från alla världens hörn, och inte bara utvalda länder. Under en vecka i El Salvador fick jag som ny medlem en introduktion på vad GYAP är och hur arbetet fungerar. Vi besökte bland annat deras kontor där även El Salvadors ungdomsråd var. Det var häpnadsväckande att få se hur andra ungdomsråd arbetar och fungerar, deras samspel och engagemang. Att byta erfarenheter och lära sig av varandra var definitivt en utav veckans allra största höjdpunkter. Veckan avslutades med att planera och strukturera framtida arbeten. Förutom att jag fortfarande är jetlaggad från resan hem är jag väldigt exalterad över de kommande tre åren. Jag vill fördjupa mig och öka mina kunskaper inom organisationen och internationella relationer. Det ska bli väldigt spännande att arbeta med något man brinner för djupt i hjärtat.

Av: Tova och Sanjidul

Att bygga upp ett samhälle från grunden

Vi vaknar på morgonen i ett väldigt vackert Marabut. Vi hinner ta ett dopp i poolen och gå en sväng på stranden innan vi tillsammans åker vidare mot Tacloban. Hotellet ligger vackert precis vid stranden. Det är svårt att tänka sig att området blev svårt drabbat av tyfonen för ett par år sedan. En av de anställda berättar med smärta i hennes blick att det dog 94 människor här under tyfonen och att de precis åter öppnat.

Vi tar oss vidare mot Tacloban, Leytes största stad som idag vimlar av människor, caféer och restauranger och bilar. En stad som rest sig åter. Men ett antal tecken vittnar om den förödelse som Haiyan drog med sig när den slog mot området.

Vi åker förbi ett minnesmärke för de som gick bort under tyfonen. Mitt bland hus och gator ligger en båt, man har låtit fören stå kvar från ett fraktskepp som spolades upp långt upp på marken av tyfonen. Det ligger fortfarande människor under den, långt efter att man tvingats avsluta arbetet. De kommer aldrig få en sista viloplats på någon av de många masskyrkogårdarna som finns här. Vi går upp på fören och förvånas över hur långt skeppet spolades in. De bort återigen människor längst med stränderna, trots att de är dessa delar som kommer att drabbas hårdast om det drar in en ny tyfon eller storm. Men det är denna mark som de mest marginaliserade bor på, för den är allmän och kostar därför ingenting.

Fartyget sköljdes långt upp på land av tyfonen.

Vi besöker Plans kontor i Tacloban och får träffa den ansvarige chefen Boot för katastrofinsatsen i samband med Haiyan. Han berättar bland annat om hur Plan arbetar i de olika faserna av en katastrof, såsom inledningsvis med fokus på att rädda liv, och sedan med återuppbyggnad. Alltid med barn rättigheter i fokus.

Vi åker förbi Barangay 62 i staden. Det är ett bostadsområde som Plan var med och byggde upp för de som förlorade sina hem i samband med katastrofen. I området finns nu barnsäkra platser såsom förskola med lekplats. Vi möts av en stor grupp av barn och vuxna, de visar hur de bor, vår kollega Leanne berättar hur detta område byggdes upp efter katastrofen. Borgmästaren i området pekar ut de hus som Plan har hjälpt till att bygga upp genom att lära ut lokala byggare/snickare hur man bygger upp ett hus på ett säkert och motståndskraftigt sätt. Alla hus som Plan hjälpt till med hade färgerna blå, grön och gul på taken. Det på grund av att barnen hade fått rösta fram tre färger som de ville att deras hus skulle ha och sedan fick varje barn välja mellan dessa tre färger vilken färg deras eget hus skulle ha. Man kunde se de färgglada taken från ”kommunhuset” som borgmästaren möttes oss vid.

Lokala volontärer och Plans personal tillsammans med Planfaddrar.

Det är väldigt svårt att förstå att dessa människor har för mindre än fyra år sedan drabbats av det värsta tänkbara. Att se smärtan i deras ögon när man när man frågar om tyfonen Haiyan vrider om hjärtat på en. Dessa människor är så extremt starka och modiga. Att kunna bygga upp ett samhälle från grunden igen kräver samarbete och styrka. Det har filippinarna visat oss gång på gång att de klarar av. Efter en dag fylld av intryck med både tårar, smärta, glädje och lek åker vi till vår sista middag med personalen från Plan Filippinerna.

Av: Malin och Emma, Plan International

 

Livet efter tyfonen Haiyan

Plans projekt i Östra Samar

Idag besökte vi byn San Isidro i Hernani, som blev mycket hårt drabbad av tyfonen Haiyan 2013, med förstörda hus och många döda av de mer än 10 meter höga vågorna som vräkte in i området.

Barnens rättigheter finns skrivna på skolväggen

Först besökte vi en grundskola som byggts på ett sätt som ska stå emot mycket kraftiga vindar och vågor. Vi välkomnades av barnen som var jättenyfikna på oss. De var väldigt glada, skrattade mycket och var inte ett dugg blyga. Vi tittade på hur de lärde sig hygien, som att tvätta händerna och borsta tänderna. Lärarna log och var mycket välkomnande. När några av oss sjöng ”Imse vimse spindel”, både på svenska och engelska, visste barnens skratt inga gränser. Efter en stund kom ett stort gäng elever i 11-13 års ålder från en annan skola, vi bänkade oss och fick varsin kokosnöt med läskande innehåll och därefter framfördes en makalöst vacker och gripande dans av eleverna. Dansen beskrev tyfonens enorma förödelse med en inlevelse som fick oss alla att gråta. Vi var alla tagna av den gripande dansen men efteråt så blev det mycket prat och fotograferande.

Dansuppvisningen om tyfonen Haiyan

Vi besökte även en äggproducerande hönsgård som byggts med hjälp av Plan International för att skapa sysselsättning. Påtagligt stolta föreståndare berättade om projektet, som dock måste bevakas till midnatt på grund av eventuella tjuvar. Väldigt rent och snyggt hönshus. Jag tipsade om att tillföra fodret lite krossade äggskal och smågrus för bättre matsmältning och starkare skal.

Därefter fick vi träffa en Community Saving Group (lån- och spargrupp) bestående av ca 15 kvinnor som satt runt ett stort bord.  I korthet går det till så att byns familjer, och då främst kvinnor, lär sig långsiktigt sparande genom att lämna över det de kan spara till ”bybanken”. Allt antecknas noga. Pengarna lånas ut mot en ränta ut till andra bybor som behöver till något viktigt. Eftersom det är grannens pengar är återbetalningen en hederssak. Ränteöverskottet fördelas senare två gånger per år till långivarna. Strålande projekt och inga vanliga banker med fördyrande mellanhänder.

Lån- och spargruppens möte

Efter besöken på de olika projekten åkte vi till en Beach Resort för middag och tidig kväll. På morgonen därefter blev det lite tid för bad i The Pacific Ocean. Härligt!!

”Imse vimse spindel”

Av: Tomas, Planfadder

 

Faddermöten väcker starka känslor

Kramar och tårar vid första mötet

Idag ska vi besöka vårt fadderbarn Monicko. Lite nervöst och mycket spännande. Vet han vilka vi är? Kommer han att känna igen oss från de bilder vi sänt tidigare? Vi har endast hunnit brevväxla ett par gånger.

Våra vänner från vår grupp stannar vid skolan där byn har samlats för en skolfest med både föräldrar och barn. Tomas och jag fortsätter till Monickos hem tillsammans med Malin och Emma från PLAN. Vi möts av familjen och släkt/vänner. Det blir verkligen känslosamt. Vi får kramar av Monicko som börjar gråta lite. Jag gråter också och så gör även Malin.

Första mötet.

Vi blir inbjudna i familjens hus och sitter länge och pratar, frågar och berättar. Mamman pratar ganska bra engelska. Hon är skolad i jordbrukshantering och familjen har en fantastisk trädgård. Självförsörjande i frukt och grönsaker. Familjen består av pappa och mamma och sex barn. Pappan kör buss men har tagit ledigt just den hör dagen. Den äldsta systern studerar och den andra storasystern, som är gravid, bor fortfarande hemma. Monicko har även tre bröder – en äldre och två småbröder. Vi byter presenter med varandra. Monicko får en bok om Sverige på engelska med många bilder, en fotboll och fotbollströjor. Av Monicko får vi ett jättefint brev, skrivet av honom på engelska som vi läser högt tillsammans, och en fantastisk båt som han snickrat tillsammans med sin pappa.

Fotbollen som blev en basketboll.
Fotobok om Sverige och fotboll i present.

Efter att ha pratat en lång stund, och alla bilder var tagna av Malin och Emma, går vi ut på husets baksida. Där möts vi av mer släkt och många grannar samt ett uppdukat bord med mat, frukter och dryck. Vi använder fotbollen som basketboll på basketplanen som pappan byggt med sina söner. Jag pratar mycket med Annie som är anställd på PLAN och som bor i byn och hjälper till med breven som vi sänder till varandra. När de övriga gruppen anländer från skolfesten äter vi alla lunch tillsammans. Under lunchen sjunger Monicko och hans mamma en väldigt fin sång för oss alla. Vi framförde också en sång, Maj på Malö och Imse Vimse Spindel på tre olika språk. Monicko är lite ledsen över att vårt barnbarn Amanda inte är med eftersom de är lika gamla och han sett henne på bild. Familjen hade gjort välkomnande tavlor med våra namn och även satt upp alla bilder vi sänt. Efter husesynen och mer prat säger vi adjö med många kramar och mycket fotograferande.

Kanske kommer Monicko segla till Sverige en dag eftersom han vill bli sjöman.

Av: Gitte och Tomas, Planfaddrar

P.S. Vi hade inte behöv vara oroliga över detta besök. Vi fick en väldigt fin kontakt som vi kommer kunna prata om i breven. D.S.

Känslorna svallar över

Idag besökte vi ett event (bland många andra) för Plan som de kallade ”Family Celebration Day 2017”. Vi togs emot av massor av glada barn i alla åldrar och fick verkligen uppleva vad innerlig uppskattning innebär. Till alla platser vi kommit till har man förberett sig med utsmyckningar, program, lokal och ibland även med musik, sånger, dans och ansvariga som hållit tal.

Jag hade inte förväntat mig att Plan har en så central roll i hela byns liv som de har. Alla tar del av Plans arbete som vi får veta skapar förutsättningar för en fungerande skola, vatten och sanitetsförhållanden, vilket visas med enorm uppskattning.

Mina känslor inför och under besöken har lätt för att svalla över, då det inte går att vara förberedd på hur man berörs av alla starka möten med människor som har det svårt mitt i allt glädjerus. När vi kommer är det bara fest och positiva möten, så jag tar in alla intryck och får smälta dem under lång tid framöver.

Min upplevelse är att de vi möter har betydligt lättare att slå över från allvar till skratt än vad vi har hemma och att det är en fantastisk kraft i skrattet och glädjen som sprider sig till alla som är med. Jag kommer att ta med mig denna erfarenhet som ett riktigt visdomsord och ett varmt minne – Njut, skratta och var glad åt små trivialiter så mycket det går!

Av: Jörgen Grantén, Planfadder

Besök hos fadderbarn i Filippinerna

13-åriga Felicia besöker fadderbarn

Dagen började med att vi åkte båt ut till skolan där vi blev välkomnade av flera barn som stod och spelade trummor och skrek ”Välkommen”. Några lärare från skolan visade oss till en scen där vi fick sitta och titta på olika uppträdanden. Samma lärare som visade oss vägen till skolan visade oss till ett rum där de bjöd på lite filippinskt snacks.

Dansuppvisning

Efteråt besökte vi Joecel, mitt fadderbarn. Det hade regnat hela dagen och nu började det ösa ner, men jag var så glad och spänd så det gjorde inte så mycket att det regnade. Huset som hon bor i är ganska litet, det har två våningar och där bor ca 15 personer – två familjer och en mormor.  Vi fick sitta och prata med Joecel och ställa frågor. Hon bjöd oss på olika sorters frukter, det kändes lite konstigt att ta emot frukten för att det var deras mat. Efter maten gav vi henne några presenter och man kunde verkligen se hur hon lyste upp. Jag blev jätteglad för att det gjorde henne så glad. När hon hade tittat på presenterna delade hon ut några så att de andra barnen i huset kunde leka med dem. Sen var det dags och åka. Jag ville inte riktigt åka för det var så kul att träffa henne. Jag önskar att hon hade kunnat följa med hem till oss.

Av: Felicia, 13 år, Planfadder

 

Besöket hos vårt fadderbarn

Efter en lång resa med både flyg, bil och båt på floden anlände vi till byn där vårt fadderbarn, Daniela, bor. Nere vid floden möttes vi av en stor grupp människor från byn som kom för att möta oss. Vi fick kransar om halsen och de var mycket glada att träffa oss.

Vi gick över risfälten, över en liten bro och upp till byn där alla hade samlats för att välkomna oss. Det var barn som spelade musik och Daniela stod längst fram vid ingången till byn. Otroligt vilket mottagande för att vi skulle komma! Därefter blev det stor samling i skolan med flera tal, dans och mat. Detta var första gången på 13 år som byn fick ta emot ett besök från utlandet och de har 135 fadderbarn!

Efteråt besökte vi en spar- och långrupp där kvinnor sparar pengar varje vecka för att sedan kunna låna ut till byborna till en låg ränta. Efter ca ett år fördelar de pengarna som kommit in och får ut betydligt mer än de har satt in. Fantastiskt att se att även med små medel kan man spara pengar till framtiden och att många använder pengar de sparat till att ge sina barn högre utbildning.

Besöket hos Danielas familj blev ett känslosamt möte då vi fick möjlighet att träffa både hennes familj (pappa och syskon) men även grannar och släktingar. Det var till en början lite blygt och försiktigt men när vi tog fram de bilder på familjen som de skickat till oss genom åren så blev det mycket skratt och glädje och isen var bruten. Det är en otrolig förmån att få komma ut på detta sätt och se Plans arbete på plats och att få träffa sitt fadderbarn. Det jag tar med mig från denna fadderresa är den glädje, värme och tacksamhet som alla vi träffat har visat oss.

Av: Karin och Jörgen, Planfaddrar

Fadderresa till Filippinerna – första upplevelserna

Vi anländer till Manila på eftermiddagen med flyget från Doha. Trots den långa flygresan är vi förväntansfulla när vi susar fram längs Manilas gator på väg till vårt hotell. Solnedgången är vacker och området runt hotellet sprudlar av liv.

Faddrar på guidad tur i Manila.

Efter en god natts sömn och en riktigt härlig frukost är det dags att möta upp våra Plan International kollegor Mike och Nathan. De ger oss en introduktion till Plans verksamhet här i Filippinerna och berättar vad vi har att förvänta oss av dagarna när vi ska göra projektbesök.

Efter mötet fick vi möjlighet att uppleva vad Manila har att erbjuda genom en guidad tur runt om i staden. Manila kallades en gång i tiden för Orientens Paris och var en otroligt vacker stad. Tyvärr bombades staden hårt under andra världskriget vilket resulterade i att många av stadens skatter inte finns kvar idag. Även jordbävningar har haft påverkan på arkitekturen och många katedraler har blivit återuppbyggda flera gånger. Vi avslutade turen i det gamla spanska området Intramuros, som på latin betyder ”innanför murarna”. Murarna byggdes när Filippinerna var en spansk koloni på 1600-talet för att skydda staden från andra utländska invasioner. Vi åt middag på en lokal restaurang som även bjöd på en kulturell show med dans och musik.

Vi hörs snart igen!

Hälsningar, Emma, Malin och Planfaddrar, Plan International Sverige

Läs mer om våra fadderresor här