Verklighetens silhuetter – rapport från Ungdomsrådets resa till Indonesien

Ungdomsråd från Sverige och Indonesien.

Det har länge vart ett stort mål för Plan International Sveriges Ungdomsråd att få kunna resa till ett programland där Plan International har sin verksamhet, och få möjligheten att få kunna medverka i ett projekt. Som vi sedan tidigare beskrivit är det en sak att prata om programländer, att prata om pågående projekt och prata om att hjälpa till, än att faktiskt vara på plats och bevittna arbetet med egna ögon. Under resan har inte Ungdomsrådet bara utvecklats med nya perspektiv och syn på Plan Internationals arbete, utan även öppnat nya kommunikationsvägar och kontakter med Ungdomsråd från andra sidan planeten.

Alla arbetar tillsammans
Det som jag personligen har tyckt vart intressant och lärorikt, men även det som fångade mitt hjärta var hur dels alla aspirerande ungdomar och barn var som arbetade inom Plan International, men även personalen. Vi alla arbetar tillsammans globalt i en federation med samma mål och syfte, men vi alla arbetar på så många olika tillvägagångsätt. Vårt arbete i Sverige behövs, det är arbetet som sätter igång planeringarna och projekten, men arbetet måste även tas hand om och följas. Det möjliggör personalen i programländerna på plats. Med nytt perspektiv och syn på hur Plan International som federation arbetar, gav det mig en ny synvinkel på verklighetens silhuetter.

Många frågor väcks 
Ungdomsrådet har haft äran att få träffa det nationella ungdomsrådet som arbetar främst i Jakarta, men för hela Indonesiens barn och ungdomar. Dessutom har vi även besökt diverse projekt i Plan International kontoret i Flores Island där vi fick ta del av Safe School och WASH projektet. Att besöka och se projekten ta plats var lärorikt, men det var något under den andra dagen som jag reagerade starkt på.

Om jag skall vara ärlig så vet jag om ATT Plan International arbetar för en bättre framtid, men jag har aldrig riktigt förstått mig på just HUR projekten tar plats. I en by utanför Maumere i Flores Island, besökte vi WASH projektet. Folket som bebodde i byn var fullt tacksamma och glada över att se oss, där vi framstod som ett folk vilket har räddat och hjälpt de genom att tillförse rent vatten. Något som är en självklarhet för oss men en livsutmaning för de. Mina största funderingar den kvällen var varför hjälper inte regeringen till? Att bygga pipelines och vattenledningar är ett arbete som regeringen skall ha som mål och fundament. Det är dess ansvar att kunna förse befolkningen med vatten.

Ett arbete som gör skillnad!
Detta gjorde mig otroligt stolt och jag är oerhört tacksam över att kalla mig en del av Plan International. Det var just då jag insåg att vårt arbete gör skillnad. Vårt bidrag hjälper människor och vi räddar liv. Resan har inte bara gjort mig och Ungdomsrådet starkare som person, utan även förstärkt våran drivkraft för ett bättre arbete. Vi ser fram emot de kommande åren för vi skall arbeta tillsammans för en hållbar framtid för alla jordens barn och ungdomar. Om inte den ansvarsfulla kan ta ansvar, måste man skapa ansvar!

 

Av: Sanjidul Huda, medlem i Plan International Sveriges Ungdomsråd

Livet i skuggan av Boko Haram

Det här är ett flyktingläger där 65 000 människor som flytt Boko Haram i nordöstra Nigeria lever. Livet kan, inte oväntat, bli väldigt enahanda här. Att driva lägret så att människor får tillgång till åtminstone miniminivåer av hälsoservice, mat, vatten och sanitet, utbildning och skydd kräver samarbete och att alla aktörer gör sitt yttersta.

Utmaningar saknas inte; nedskärda eller ändrat innehåll på matransonerna från FN:s livsmedelsprogram på grund av minskad finansiering kan skapa frustration och stress, spänningar med lokalbefolkningen utanför lägret vars resurser (framförallt ved) flyktingarna konkurrerar om, språkliga utmaningar då flyktingarna oftast är hausa-talande och inte talar språken som talas i Kamerun, plötsliga sandstormar som kan få tält och tak på byggnader att blåsa av (det hände under vårt besök, som tur var blev ingen allvarligt skadad men en var lite omskakad när taket på huset intill lyfte och vi med sand i hår och kläder fick söka skydd i ett rejälare hus där lägeradministrationen höll till).

Boko Haram-krisen är en så kallad ”utdragen kris”. Liksom många andra flyktingkriser finns risk att människorna blir kvar i lägret i många år innan det går att säkert återvända eller integreras i det nya landet, om möjlighet någonsin ges.

De största behoven hos flyktingar och internflyktingar anses nu vara att de ska få tillgång till relevanta försörjningsmöjligheter, yrkesträning och inkomstgenererande aktiviteter. Detta är något som både kan öka deras förmåga att stå på egna ben och minska hjälpberoende, men är också viktigt ur ett psykosocialt perspektiv då de kan få större kontroll över den egna situationen.

Mitt i allt detta lever väldigt många barn vars liv och möjligheter påverkas enormt av åren i flyktinglägret. Särskilt utsatta är unga flickor som ofta riskerar att giftas bort tidigt då det anses vara ett skydd mot riskerna i lägret och en mun mindre att mätta i familjen.

Plan Internationals arbete med barnsäkra platser och att skapa tillgång till utbildning (många av barnen hade inte gått i skolan innan de flydde Nigeria) bryter den monotona vardagen och skapar rutiner och något roligt som händer i barnens liv.

Åldersanpassade aktiviteter så som fotboll (både flickorna och pojkarna spelade tillsammans! 🙂 ), teater, dans och teckning äger rum i de barnsäkra platserna. Parallellt ordnas träningar för föräldrar i ”good parent skills” som tar upp frågor så som varför våld mot barn och barnarbete kan skada barnet, goda hygienrutiner och vad som är viktigt för barns utveckling.

Volontärledarna (som själva är flyktingar) har fått genomgå utbildning i ”child protection” och vittnar om att allt fler föräldrar kommer på kurserna och att de är intresserade av att närmare följa sina barns utveckling och aktiviter i skolan såväl som i det barnsäkra centret.

Under 2018 ska vi nu fortsätta utveckla det här arbetet och även möjliggöra att ungdomar och föräldrar får tillgång till försörjningsmöjligheter som kan stärka deras självkänsla och göra dem mindre sårbara för framtida chocker.

 

Av: Mikael Wiking, maj 2018, i Minawaos flyktingläger, Kamerun  

Fadderresan till Kenya – första upplevelserna

Vi anländer till Nairobi på kvällen med flyget från Amsterdam. Trots den långa flygresan är vi förväntansfulla när vi susar fram längs gatorna till vårt hotell och vi slås över att klimatet känns mildare i Nairobi än vad vi förväntade oss. Det beror på att staden ligger 1700 meter över havet.

Vattenprojekt i Machakos. Efter en god natts sömn är det dags för fadderresans första fältdag. Plans fältkontor i Machakos ligger precis bredvid vårt lilla hotell i provinsen Matuu och dagens börjar med en briefing från Plans personal om områdets verksamhetsfokus. Efter mötet delas faddrarna in i tre grupper och en av grupperna besöker ett av Plan Internationals vattenprojekt.

På väg till projektet blir den pågående torkan väldigt påtaglig och vi förstår snabbt vikten av att regnsäsongen ska komma. Vi träffar en kommitté som består av lokala volontärer utbildade av Plan. Deras uppgift är att driva och följa upp verksamheten kring vattentanken och vattenförsörjningen i närområdet. Projektet startades för tre år sedan då Plan International, i samarbete med regeringen, installerade två vattentankar som drivs av solpaneler eftersom tillgången till rent vatten var nästintill obefintlig i detta område. Idag är det över 1000 personer som tar del av vattenfaciliterna och personer från kommittén förklarar att detta har förbättrat familjernas livskvalitet avsevärt. Framför allt har de nu tillgång till rent vatten, som inte behöver filtreras, de drabbas av färre sjukdomar och behöver inte gå lika långt för att hämta vatten. På så vis får föräldrar mer tid för sina egna sysslor och barnen får tid till att göra sina läxor.

SONY DSC

I Machakos får vi även träffa en lokal grupp med frivilliga hälsoarbetare. Gruppen har initierats av Plan International som stått för utbildning, där flera invånare fått lära sig om en rad olika områden, så som skydd av barn, sexuell- och reproduktiv hälsa, vanliga barnsjukdomar och mikrofinansiering. Tack vare gruppens olika aktiviteter i området har man under de senaste åren sett en ökad förståelse för barns rättigheter i området, antal fall av barnmisshandel har minskat och färre barn hoppar av skolan. Volontärerna ser även till att samla hälsoinformation från hushåll, de stöttar barn och ungdomar som blivit utsatta för våld med att rapportera till rätt myndighet, transportera till hälsokliniker och även sprida kunskap om sjukdomar.

 Faddrar tillsammans med lokala volontärer som utbildats av Plan International.
Faddrar tillsammans med lokala volontärer som utbildats av Plan International.
Medarbetare från Plans programkontor i Machakos och Emma Bergflo från Plan International Sverige som även är resledare på denna fadderresa.
Medarbetare från Plans programkontor i Machakos och Emma Bergflo från Plan International Sverige som även är resledare på denna fadderresa.

Av: Stephanie och Emma, Plan International Sverige

Läs mer om våra populära fadderresor här.

Annica Englund – om jobbet med barn i katastrofer på Plan International

Idag, den 19 augusti, är det Internationella dagen för humanitärt arbete och vi passar på att lyfta en av våra medarbetare, Annica Englund, som jobbar som Programme Manager på Plan International Sveriges humanitära enhet.

Hej Annica, berätta om ditt jobb!
”Jag har jobbat här sedan juni 2015. Vi är nu ett team på sju personer som arbetar med den humanitära delen av Plans arbete här i Sverige och jag trivs fantastiskt bra! Jag och min kollega Sofia Gustavsson har samma tjänst så vi arbetar med delad portfolio där jag jobbar med Asien och Östra- och Södra Afrika medan hon fokuserar på Västafrika och Latinamerika.”

"Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid" berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.
”Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid” berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.

Varför valde du att jobba med humanitärt arbete och vad har du för utbildning och erfarenhet?
”Jag har jobbat inom sektorn sedan 2007 och provat på allt ifrån utvecklingsarbete både i fält och i Sverige, administration, implementering och jag har haft möjlighet att jobba i olika kontexter i Asien, Mellanöstern och Afrika. Jag har alltid vetat att jag vill vara till hjälp på något vis men det tog mig många år innan jag kunde sätta fingret på exakt hur jag kan hjälpa andra. Efter några år på universitetet bytte jag bana till internationella relationer och freds- och konfliktvetenskap i hopp om att hitta en väg fram till ett arbete som gör skillnad. För några år sedan jobbade jag på en av FNs organisationer för minhantering och problematiken med små och lätta vapen, speciellt i konflikter. Där fick jag för första gången prova på att arbeta inom den humanitära sektorn. Jobbet krävde mycket flexibilitet, att kunna planera och planera om när oförutsedda saker hände för att kunna hjälpa människor under och efter konflikter. Detta arbete passade mig perfekt och jag kände att jag ville göra mer. Så efter 1,5 år åkte jag ut i fält för att arbeta direkt i konflikt och post-konflikt områden med dessa frågor. Det var när jag kom ut i fält med humanitär verksamhet som det blev det så uppenbart att det är barn och unga som drabbas mest i katastrofer, även fast jag visste det rent teoretiskt var det skillnad att se det ute med egna ögon. Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid.”

Berätta om hur ditt jobb ser ut. Vad gör du på kontoret och vad gör du på resorna?
”Jag arbetar med planering, utveckling, implementering och uppföljning av vår verksamhet. Att se till att de behov som barn i katastrofer har tillgodoses samtidigt som vi håller en hög kvalitet på projekten för barnen och för våra givare. Det innebär också många resor till de länder jag arbetar med där jag får samarbeta med mina kollegor direkt i landet och träffa de barn och ungdomar som vi jobbar för och med. En typisk dag på kontoret innebär ofta att jag går igenom mail som inkommit och lägger till, tar bort och omprioriterar att-göra-listan från gårdagen, sedan är det bara att sätta igång. Ofta pågår många processer samtidigt och jag växlar mellan att skriva ansökningar, följa upp rapporter och planera med kollegorna för framtida arbete. Under resor ser arbetet helt annorlunda ut eftersom mycket av tiden går åt till att vara i fält och besöka flyktingläger eller andra katastrofkontexter där våra förmånstagare finns. Jag gillar de omväxlande arbetsuppgifterna eftersom jag får möjlighet att se hela Plan Internationals verksamhet och inte bara delar av den.”

Vilket har varit det viktigaste ögonblicket för dig i ditt arbete?
”Det finns så många! Det som alltid får mig tillbaka på banan under tider av motgångar och svårigheter är när jag får se det vi gör på plats. Att till exempel få sitta i ett klassrum och lyssna när barn som flytt får undervisning på ett tryggt ställe och med bra kvalitet, gör att jag blir övertygad både om att jag valt rätt och att vi som organisation gör exakt det vi ska, på de ställen där vi behövs mest. Dessa stunder gör att jag vill fortsätta så att vi kan göra mer för fler.”

Berätta om ditt starkaste minne från en fältresa!
”Här finns det också många. Men ett extra starkt minne är från min första fältresa med Plan. Jag och min kollega Lotte Claessens var i Darfur i Sudan och besökte våra tidigare projekt tillsammans med kollegor från vårt landkontor. Schemat var späckat av möten, samtal och besök i flyktingläger. Vid ett tillfälle var vi i en skola, som Plan byggt, för att prata med lärarna som arbetade där. Jag hade kommit till en punkt där alla intryck och känslor hade blivit alldeles för många på en och samma dag – självklart blandade av oro, frustration men också hopp och glädje. Jag kände att jag inte riktigt var närvarande i det sista mötet eftersom minnen från dagen kom upp gång på gång. Klockan ringer och omkring 200 flickor springer ut från sina klassrum, och de ser så glada ut. Innan vi vet ordet av står alla dessa barn omkring oss, nyfikna och vissa lite fundersamma över vårt besök. Alla vill bli sedda, vinkar, skrattar och ropar. Självklart kan jag inte hålla mig från att hänga på eftersom jag likt dem har ett stort behov av att leka för att smälta dagens alla intryck. Det var en så fin avslutning på en fullspäckad dag, att få träffa och leka med dem vi var där för, och de vi alla hade pratat om och planerat för hela dagen.”

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

Läs Annicas tidigare blogginlägg från en fältresa i Tanzania här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Ungas inflytande i humanitärt arbete diskuterades i New York

Unga mellan 15-24 år är globalt sett en stor demografisk grupp. Men det är också en grupp som ofta förbises och sällan får sin åsikt hörd. Oftast när unga ses som aktörer är det som problemskapare eller rebeller. Men detta kanske håller på att förändras?

I maj i år genomfördes världens första World Humanitarian Summit, en FN-konferens som samlade ett stort antal humanitära aktörer. Under mötet antog ett 60-tal stater, FN-, utvecklings- och barnrättsorganisationer samt företag ett fördrag om hur vi tillsammans och koordinerat kan involvera unga människor i humanitärt arbete. Plan International är en av dessa aktörer.

IMG_7594

Det är ett stort steg att erkänna unga människors inneboende kraft och förändringspotential. Fördraget lyfter vikten av att unga människor får inflytande i de beslut som berör deras liv. Deras medverkan behöver stödjas genom kapacitetshöjande insatser och för det krävs resurser, både mänskliga och ekonomiska, men också information om unga människors liv och hur de faktiskt kan bidra och har bidragit till en bättre värld. Unga människor kan på så vis bli förändringsagenter för en positiv och hållbar samhällsutveckling.

IMG_7574

Kristian FN

För mindre än två veckor sedan landade en inbjudan i min inkorg, om att åka till i FN i New York på det första uppföljningsmötet av fördraget. Som Youth Engagement Officer på Plan International Sverige arbetar jag med just ungas engagemang och inflytande, så självklart tackade jag ja. Så kom det sig att jag representerade hela Planfederationen på mötet som samlade fördragsmedlemmarna för första gången sedan World Humanitarian Summit. New York är en fantastisk stad, men det som lockade mest var att få diskutera vikten av att involvera unga, i självaste hjärtat av globalt beslutsfattande, Förenta Nationernas högkvarter.

IMG_7565

På mötet diskuteras hur vi kan ta våra viktiga åtaganden vidare, och fylla de vackra orden med konkret innehåll. Aya, en ung kvinna som två år tidigare var flykting i Egypten talade om vikten av att beslutsfattare tar tillvara på den eld som brinner i unga. Så hur involverar vi unga i alla nivåer av humanitärt arbete? Hur ser vi till att de får påverka det lokala arbetet, och samtidigt bereds plats på de möten där besluten fattas? Hur säkerställer vi att ungas röster även hörs i FN-salarna?

IMG_7598

Det Plan International bidrog till på mötet är vår stora erfarenhet av att involvera unga i utvecklingsarbete på lokal nivå, vår djupa kunskap om barns skydd och utbildning, flickors rättigheter, sexuell och reproduktion hälsa och ungas inflytande.

När de två dagarna har passerat kan vi konstatera att det finns mycket kvar att göra. Men också de stora framsteg det innebär att ett stort antal aktörer ser behovet av att arbeta koordinerat och systematiskt för att stärka ungas inflytande i humanitärt arbete. Det är glädjande att det här är ett fördrag som växer och lockar fler och fler aktörer att ansluta sig. Det är glädjande att Sveriges regering överväger att ansluta sig. Det är glädjande, eller snarare, det var på tiden att ungas engagemang äntligen tas på största allvar.

Av: Kristian Isaksson, Plan International Sverige

Från Syrien till Egypten – Att starta på nytt

Alexandria, Egypten. Omar, 22, är i full fart att omvandla en lekplats till en fotbollsplan genom att sätta upp målstolpar. Han är en syrisk flykting som nu arbetar på ett dagcenter som drivs av Plan International i stadsdelen Montazah i Alexandria. Fotbollsmatchen han förbereder ska stå mellan två blandade lag av egyptiska och syriska ungdomar. När Omar blåser i visslan står ungdomarna redo.

Omar är en av många syrier som försöker anpassa sig till ett nytt liv i Egypten. Det är hans tredje år i Alexandria och liksom många andra i hans situation oroar han sig för familjens framtid.

”Vi har inte gett upp hoppet om att få återvända hem och återuppbygga våra liv”, berättar han.

Tvingades fly

Omar, hans mamma, syster och bror tvingades fly Syrien när stridigheter utbröt nära hans hemstad Homs. Han studerade handel på universitetet och hans yngre syskon gick i skolan. Pappan arbetade på ett oljeraffinaderi.

”Genom moskéns högtalare uppmanade någon att alla i grannskapet skulle evakuera. Vi var oroliga för pappa som befann sig på arbetet och hade ingen kontakt med honom”, berättar Omar.

Omars familj flydde i en pickup till Damaskus.

”Vi blev tvungna att välja: antingen vänta och riskera att dö eller lämna vårt hem utan pappa, vars mobiltelefon var avstängd. Mamma fattade det svåra beslutet att fly.”

Efter en tumultartad bilfärd förbi gränskontroller och förhör nådde familjen slutligen Damaskus.

”Men vi hade ingenstans att ta vägen i Damaskus. Våra vänner och bekanta hade redan begett sig mot Egypten. Vi hade mejlkontakt och de bad oss ansluta dem där istället. Alla våra pengar gick till biljetterna för att resa till Egypten.”

Tak över huvudet

När Omars familj anlände i Alexandria fick de tillfälligt boende hos vänner. Men efter en månad behövde de hitta ett eget hem. Fortfarande utan att veta något om pappan.

”Vi har gjort resan från ett vanligt, tryggt liv i ett stort hus till en nedgången tvårummare. Jag har fått jobb här på dagcentret för att jobba med ungdomar. Det är fint att få se barnen le när de leker.”

Det har gått tre år sedan Omar sist hörde av sin pappa och framtiden är oviss. Bristen på jobb i Egypten gör att många syrier söker sig vidare över Medelhavet mot Europa. Men just nu är Omar nöjd där de är.

”Att ta en båt är en stor chansning. Det är alltid en 50 % chans att det inte går bra. Det känns som att försöka göra en straffspark i fotboll – du vet aldrig hur det ska gå”, avslutar han.

Av: Arjimand Hussain, Plan International Egypten
Svensk bearbetning: Anna Boberg, Plan International Sverige

Läs mer om Plan Internationals arbete med syriska flyktingar i Egypten

Rinnande vatten gör skillnad för flickors utbildning

Vattenpost i Shakatar, Nepal

Shakatar är en by i Nepal med 700 invånare. 1997 drabbades den av en stor översvämning som spolade bort dricksvattensystemet.

Utan fungerande vattensystem tvingas byborna gå i 90 minuter till den närmaste floden för att hämta dricksvatten. Det är ofta flickorna i byn som hämtar vatten. Det tar lång tid och de missar därför stora delar av sin skoldag.

Nytt vattensystem förbättrar livet

Plan arbetar i Shakatar sedan 2011 och har finansierat ett nytt dricksvattensystem. Det stod klart i juni 2013.

I dag finns 25 vattenposter i Shakatar. Invånarna har även fått tillgång till sanitära toaletter med möjlighet att tvätta sig.

Det nya vattensystemet har lett till att fler flickor hinner gå i skolan. Det ger dem större möjligheter i framtiden.

– Tidigare kom många flickor till skolan först efter att flera lektioner var över. Nu är nästan alla här i tid till den första lektionen, berättar Sanjaya Jha, skolans rektor.

Möjlighet att odla hela året

Shakatar ligger i en torr region där det är svårt att odla. Under halva året, när det inte är regnperiod, måste plantor vattnas regelbundet för att inte dö. Vattentillgången i Shakatar är nu äntligen så stor att byborna kan vattna sina köksträdgårdar och odla året runt.

Skördarna blir större och räcker hela året. Många kan till och med sälja en del av skörden och tjäna lite pengar.

Kvinna vattnar i Shakatar, Nepal

Rent vatten är en förutsättning för god hälsa och en grund för att bygga fungerande samhällen. Som berättelsen från Shakatar i Nepal visar kan rent vatten inte bara ge bättre hygien utan också en ökad närvaro i skolan för flickor. Under 2014 byggde eller renoverade Plan 4 112 brunnar världen över.

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige