Besök i massajbyn

Vi anländer till masajbyn bara några kilometer innan gränsen till Serengeti National Park och avslutar därmed vår fyra dagars safaritur. Vi stannar vid sidan av vägen och parkerar safaribilarna under skuggan av två akaciaträd där vi sedan möts av hövdingens son som hälsar oss alla välkomna.

Här välkomnas faddrarna av massajbyn.
Här välkomnas faddrarna av massajbyn.
Lisbeth får pröva en av massajkvinnornas halsband.
Lisbeth får pröva en av massajkvinnornas halsband.

I bakgrunden på den öppna savannen och under den stekheta solen ser vi några hyddor och två ståtliga grupper iklädda starka färger. Byn har förberett två välkomstdanser som de visar och därefter bjuds vi alla upp för att delta i den traditionella äktenskapsdansen. Byn består av 120 personer och de har en egen skola för grundskolans första år där barnen bland annat får lära sig matematik och att engelska. Vi bjuds även in till massajernas små mörka hyddor där upptill 6 personer kan bo på, där vi tar del av deras fantastiska hantverk.

Berit hälsar på massajkvinna och hennes barn.
Berit hälsar på massajkvinna och hennes barn.
Filip och Benne får vara med oss dansa männens bröllopsdans.
Filip och Benne får vara med oss dansa männens bröllopsdans.

Av: Stephanie, Plan International Sverige

Läs mer om våra fadderresor här.

Barnkonventionen ingen ungdom längre

Plan International Sveriges Ungdomsråd - PUR
Plan International Sveriges Ungdomsråd – PUR

Hejsan alla härliga personer där ute!

Idag är det Barnkonventionens dag. Barnkonventionen fyller alltså år! Grattis på 26-årsdagen!

Vi uppmärksammar denna dag eftersom att Plan Internatonal är en barnrättsorganisation vars jobb alltid utgår ifrån barnkonventionen. Vi i Plans ungdomsråd tycker att Barnkonventionen är viktig eftersom att den sätter barnets bästa i centrum, och visar hur viktigt det är att få barns röster hörda. Att vi barn och ungdomar ska få de bästa förutsättningarna i dagens samhälle.

Vi vill att så många länder som möjligt ska utgå ifrån Barnkonventionen, så att alla barn i världen ska få det så bra som möjligt. Att barnkonventionen en dag kan bli till lag i hela världen! Vi hoppas verkligen att ni alla mår bra och att ni tänker lite extra på hur bra alla barn skulle kunna få det tack vare Barnkonventionen!

Ta hand om er och era vänner! Ha en fin helg!

Av: Ida Engblom, Plan International Sveriges Ungdomsråd

Yeama utsattes för sexuella övergrepp av sin lärare under ett års tid

Det är sen eftermiddag i en by i södra Sierra Leone. En liten flicka med flipflop-tofflor hoppar mellan pölarna framför oss. Det är mitt i regnperioden och luften är fuktig och varm efter den senaste regnskuren. Vi är på väg till en av byns skolor där vi har bestämt träff med Yeama för att prata om det som alla vet pågår, men som ingen vågar tala högt om. Nämligen att lärare och rektorer utnyttjar utsatta flickor sexuellt i skolan för att de ska klara sina examina eller få bättre betyg.

Yeama har sagt att hon vill att hennes berättelse ska komma ut så att inte fler flickor ska utsättas för samma sak som hon. Men för att skydda henne mot repressalier har vi ändrat hennes namn.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=lUzAHYBHpBA]

Könsbaserat våld ett globalt problem

Yeamas historia är inte unik. Könsbaserat våld i skolan är ett globalt problem som finns i alla världsdelar. I Sierra Leone rapporteras om sexuella övergrepp mot flickor från skolor i hela landet. Mariama Zombo, ansvarig för politisk påverkan på Plan International Sierra Leone, berättar att problemet har existerat i flera generationer.

– Könsbaserat våld är en kulturell fråga som handlar om makt och kön. Det som händer ute i samhället reflekteras även i skolans värld. Manlig dominans och patriarkala strukturer, kopplat med maktlöshet hos flickor och kvinnor, har bidragit till problemets omfattning. Dessutom finns det begränsade mekanismer inom skolorna för att adressera och förhindra könsbaserat våld, säger hon.

Under många år har flickor, familjer och skolmyndigheter varit tysta om det som sker. Men nu har frågan kommit fram i ljuset och uppmärksammas av regeringen såväl som av Plan och andra barnrättsorganisationer.

– Plan har fokuserat på flera projekt som stärker flickors rättigheter, ökar möjligheten till utbildning och bygger deras självkänsla, till exempel stödjer vi en lokal radiostation för barn och unga som i sina program kan ta upp frågor om sexuella övergrepp i skolan och i hemmet. Dessa projekt ger flickor en röst och möjlighet att rapportera om våld och trakasserier i både skolan och där de bor, berättar Mariama Zombo.

Yeama blickar framåt

Yeama går inte kvar i samma skola längre men har inte ge upp tanken på att utbilda sig. I stället vill hon vara med och försöka stoppa det sexuella våldet mot flickor i skolan.

– Mitt mål är att utbilda mig till advokat och jobba för att stärka barns rättigheter i det här landet. Jag vill få en stabil ekonomi så jag kan ge mina barn en bra utbildning. Jag vill alltid ha dem nära mig och ge dem det goda liv som de förtjänar som barn.

– Jag skulle vilja säga till de lärare som gör så här mot barn att de ska sluta. Vi barn är framtidens ledare och vi kommer att sluta gå i skolan om vi riskerar att råka ut för övergrepp när vi går dit.

Plans arbete i Sierra Leone

Plan har arbetat i Sierra Leone sedan 1976. Brist på hälsovård och rent vatten leder till att många barn blir sjuka och barnadödligheten är hög. Landet har på senare tid även drabbats hårt av ebola. Flickor är en särskilt utsatt grupp och Plan har flera projekt för att stärka flickors rättigheter. Man arbetar för att stoppa barnäktenskap, tonårsgraviditeter och könsbaserat våld i skolan, vilket är huvudorsaker till att flickor slutar i skolan. I en intervjustudie som Plan gjorde om könsbaserat våld i skolan 2010 uppgav två tredjedelar av de tillfrågade flickorna att de hade utsatts för sexuellt våld i hemmet eller skolan. Hela 18 procent av flickorna uppgav att de hade blivit våldtagna någon gång i livet och av dem hade 30 procent våldtagits i skolmiljö. Plan försöker öka medvetenheten om könsbaserat våld i skolan så att barn, föräldrar och skolmyndigheter lär sig identifiera det och vet hur de ska göra för att rapportera övergrepp.

Text: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige
Foto: Pieter ten Hoopen

Viktigt med säkra skolor inför monsunperioden i Nepal

Pojke vid förstörd skola i Sindupalchok

På väg förbi bergen i Sindupalchok glömmer man nästan bort att en massiv jordbävning för ganska exakt två månader sedan ledde till nästan total förödelse här. Grönskande fält och vattenfall mot en klarblå himmel distraherar mig för ett ögonblick, tills vi åker igenom ännu en totalförstörd by.

Vi stannar bilen och vandrar tillsammans med katastrofsamordnare och utbildningsspecialister tills vi ser resterna av vad som en gång var en grundskola. Detta är en av över 100 skadade skolor i distriktet. Över 500 klassrum har skadats eller totalförstörts. Den här skolan har markerats med en röd flagga. Det betyder att byggnaden bedöms vara farlig att vistas i.

Vi hittar istället eleverna i tre tält som står uppställda utanför skolan. Tälten har skänkts av regeringen och olika hjälporganisationer. En fjärde byggnad är den tillfälliga skola som har byggts av Plan och vår lokala partner TUKI. Den tillfälliga skolan, som har plats för två skolklasser, har byggts av zinkplåt, bambu och presenningar.

Många skolor är raserade

Skolans rektor välkomnar oss och tackar Plan och TUKI för stödet. Han berättar att de flesta av barnen nu har återvänt till skolan, med undantag för sex elever som dog i jordbävningen. I dag har han fler elever än innan jordbävningen. Nya elever har börjat här då flera skolor i närheten fortfarande hålls stängda.

”Jag är glad att se att barnen är tillbaka i skolan och leker tillsammans, en stor skillnad mot för sju veckor sedan när jag besökte byn för första gången och såg hur barnen bara satt stilla och tysta. Samtidigt vet vi alla att vi nu står för nya utmaningar”, säger rektorn och syftar på den väntade monsunperioden.

Med monsunen kommer veckor av hårt regnväder som hotar översvämma tälten nedanför kullarna och sannolikt resulterar i ett nytt avbrott i elevernas studier.

”Vår temporära skola kanske kan stå emot regnet, men den är inte nog för att möta elevernas behov av säkra klassrum.”

Plan renoverar klassrum

Vårt sista stopp är en gymnasieskola, där eleverna hälsar på oss när vi kommer fram. Skolans biträdande rektor berättar ett en majoritet av eleverna fortfarande har lektioner i den rödmarkerade och osäkra byggnaden. Plan och TUKI hjälper skolan att renovera ett av klassrummen som bedöms vara säkert. Det finns inte plats att bygga nya klassrum i det kuperade området.

När vi åker tillbaka inser vi att samtidigt som de akuta katastrofinsatserna avslutas och samhällen långsamt börjar komma tillbaka på fötter, behöver människor stöd i att förbereda sig inför vad som kan bli en andra katastrof. Under monsunperioden blir det svårt, eller i värsta fall omöjligt, att nå fram till de bergiga områden där Plan arbetar.

Det är viktigt att alla barn får chans att fortsätta sin skolgång. Under tidigare katastrofer har vi sett att långa avbrott leder till att många elever hoppar av skolan permanent, vilket gör att de går miste om en utbildning och istället riskerar att utsättas för barnarbete eller skadliga traditionella sedvänjor som barnäktenskap.

Det krävs ytterligare finansiering för att kunna bygga säkra temporära skolor med tillgång till grundläggande utbildningsmaterial. Dessutom är de mobila teamen nu ännu viktigare för att kunna ge stöd till barnen i Nepals mest avlägsna områden.

Av: Lotte Claessens, Plan Sverige

”Jag hoppas att min yngre syster inte kommer behöva gå igenom samma som jag”

Nkatha

Idag är den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning. Men trots att traditionen är förbjuden i många länder praktiseras den fortfarande. Nkatha* är en av de unga kvinnor som drabbats. 

Sextonåriga Nkatha minns bara vaga detaljer från den dag då en okänd kvinna kom till huset där hon bor. Det är sju år sedan idag.

Min mormor ropade på mig att jag skulle komma ut för att hon ville berätta en sak. Jag minns att jag var mycket rädd och jag önskade att jag hade kunnat springa iväg. Sedan blev jag fasthållen av två kvinnor, varav den ena var min moster. Vi var i ett svagt upplyst rum. Så kände jag plötsligt en väldigt skarp smärta. Jag försökte skrika men blev tillsagd av min moster att vara tyst. Det var över på bara några minuter. Smärtan var enorm. Jag bars iväg och de la mig i min säng och min moster stannade hos mig i huset.

Senare gratulerade min mormor mig och sa att jag hade varit modig. Hon sa att jag nu var en kvinna, men jag vägrar att se det på det sättet. En del av min kropp togs ofrivilligt ifrån mig. Ingen frågade om jag ville bli omskuren eller inte, de gjorde det för att det var rätt i deras ögon. Men mina rättigheter kränktes och det finns ingenting jag kan göra för att förändra det som har hänt. Själv är jag helt emot könsstympning och jag hoppas att min yngre syster inte kommer behöva gå igenom det jag gjort.

Nkatha var bara nio år när hon blev könsstympad, som en del av traditionen i hennes hemtrakter på den kenyanska landsbygden. Könsstympning är förbjudet enligt kenyansk lag men utförs fortfarande på många håll i landet.

– Många familjer upplever ett starkt socialt tryck att låta könsstympa sina döttrar. Det finns en förställning om att hon annars aldrig kan bli kvinna på riktigt. Men med könsstympningen följer många hälsorisker och för många också ett dagligt fysiskt lidande, säger Sara Österlund, rådgivare för barns och ungas sexuella och reproduktiva hälsa på Plan Sverige.

Det här gör Plan

Flickor som Nkatha behöver ofta hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser och de långsiktiga negativa effekter som följer på könsstympningen. I Kenya och flera andra länder ger Plan psykosocialt stöd till drabbade flickor. Plan bedriver också ett omfattande preventivt arbete med att förändra de normer och attityder som upprätthåller den skadliga sedvänjan.

I kampen mot könsstympning samarbetar Plan med många olika aktörer, inte minst med de traditionella och religiösa ledare som är tongivande i de samhällen där många utsatta flickor bor. I Tharaka Nithi i östra Kenya samarbetar Plan med byäldste för att få deras stöd och på så sätt möjliggöra förändring. Dessa inflytelserika lokala ledare har själva fördömt könsstympning som tradition och bland annat uppmanat skolor att utbilda eleverna i farorna som kan följa med traditionen. Samarbetet med lokala ledare innebär förhoppningsvis även att den nationella lagen mot könsstympning som redan finns på plats stärks och följs.

*Nkatha heter egentligen något annat, namnet är taget för att skydda hennes identitet. Nkatha går i skolan och vill utbilda sig till läkare.

Av: Sanna Wolff, Plan Sverige


Vad är kvinnlig könsstympning?

Kvinnlig könsstympning är en procedur där man medvetet avlägsnar eller skadar delar av det kvinnliga könsorganet, utan medicinska motiv. Könsstympning kan orsaka svåra skador och livslångt lidande och utgör en extrem form av diskriminering av flickor och kvinnor. Fler än 125 miljoner flickor och kvinnor i världen lever med följderna av könsstympning.
Källa: WHO och Plan.

Året som gick

julhalsning

Vi på Plan Sverige vill önska dig som läsare god jul och tacka för det gångna året. Vi vill också passa på att ge dig några glimtar från 2014 och de positiva förändringar som du har varit med och bidragit till.

Ebolaepidemin i Västafrika kräver stora insatser och Plan arbetar i frontlinjen för att barn ska bli väl omhändertagna i sjukvården och för att ge barn med trauman psykosocialt stöd. Vi förser också skolor med hygienstationer och sprider barnanpassad information om hur viruset smittar.

I Centralamerika har Plan tillsammans med partners påverkat regeringar att investera mer i barn och barns rättigheter. Arbetet utgår från en kartläggning från fem länder, som även haft inverkan på internationell nivå och presenterats i FN.

I Asien var insatsen efter megatyfonen Haiyan i Filippinerna en av de största katastrofinsatserna Plan har gjort. 6 200 människor misste livet och 5 miljoner förlorade sina hem och nu är det viktigt att bygga upp de drabbade samhällena på ett hållbart sätt som klarar framtida katastrofer.

Och i Sverige …

…fortsatte den framgångsrika kampanjen Because I am a Girl, som vill göra flickors utbildning till en prioriterad fråga, och där Malalas fredspris var ett glädjande besked. Dessutom lanserades den digitala kampanjen #förhenne, som spridits till över 2 miljoner människor och uppmärksammar de 39 000 flickor som gifts bort varje dag.

…visade Gallerian de av CNN och Time Magazine hyllade bilderna från katastrofen på Filippinerna, där Plan Sverige tillsammans med fotograf Pieter ten Hoopen dokumenterat barn och deras familjer under ett år efter tyfonen.

…genomförde Plans Ungdomsråd kampanjen #ifalljagvardu för att visa makthavare att unga har åsikter som är värda att lyssna på. 1 500 unga deltog i kampanjen på Facebook och Instagram.

…inleddes ett nytt partnerskap med klädkedjan Monki, där tygväskor säljs till förmån för flickors rättigheter, i Monkis butiker runt om i världen.

…har rekordmånga nya faddrar tillkommit, som valt att stödja Plans arbete för barns rättigheter.

Anna Hägg-Sjöquist
Generalsekreterare Plan Sverige

Barnäktenskap, en verklighet för miljoner flickor

201306-GBR-04-lpr

I veckan har världens ögon riktats mot Norge där en 12-årig flicka förbereds för att gifta sig med en 25 år äldre man. Människor världen över rasar mot det arrangerade bröllopet, ett bröllop som visat sig vara fejk. Men för flickor i Fredsprisvinnande Malala Yousafzais hemland, liksom för miljoner andra flickor världen över, är det här inte ett påhitt utan i allra högsta grad verklighet. Idag, på den Internationella flickdagen, vill vi rikta uppmärksamheten mot dessa flickor.

Närmare 100 miljoner människor har hört talas om att minderåriga Thea gifts bort i Norge idag. Nyheten har fått stor uppmärksamhet världen över och 750 000 personer har följt Theas blogg där hon berättar om bröllopsbestyren och sina funderingar kring att behöva bli vuxen i förtid, sluta skolan och föda barn. Tillsammans med blivande maken Geir, 37 år, har Thea valt kyrka, skrivit inbjudningskort och provat ut sin bröllopsklänning.

Det arrangerade äktenskapet mellan Thea och Geir har rört upp känslor världen över och massiva diskussioner har förts på Twitter, Facebook och Instagram, liksom i de stora medierna. Tusentals människor, inklusive stjärnskådespelaren Ashton Kutscher, har höjt sin röst för att stoppa bröllopet.

De som har engagerat sig för Thea och för att stoppa det stundande bröllopet vet att det finns en viktig bit i den här historien som är värd att nämnas. Den är nämligen inte sann. Thea kommer inte att giftas bort med Geir imorgon. Det arrangerade äktenskapet är istället en del av en kampanj från våra kollegor på Plan Norge. Thea kommer att få fortsätta sitt liv som den 12-åring hon är. Skönt. Kan världen pusta ut då?

Nej, för det som är en påhittad historia för Thea är verklighet för miljoner flickor världen över. Idag, på den internationella flickdagen, behöver vi fokusera på dem. Varje dag gifts 39 000 minderåriga flickor bort, enligt beräkningar från FN. Det är en flicka varannan sekund. En tredjedel av flickor i utvecklingsländer har ingått äktenskap medan de fortfarande är barn. I Nobelprisvinnande Malala Yousafzais hemland Pakistan uppskattas 40 procent av alla flickor vara gifta innan de fyllt 18 år.

Barnäktenskap har förödande konsekvenser för de flickor som drabbas. Många blir gravida medan de själva är barn, utsätts för våld eller tvingas ta hand om hushållet. Flickor som ingår barnäktenskap tvingas dessutom ofta sluta skolan i förtid och kan sällan bestämma över sin egen kropp och sexualitet.

Barnäktenskap är ett brott mot barns rättigheter och strider mot FN:s Barnkonvention. Trots att de flesta regeringar världen över har skrivit under konventionen och andra internationella överenskommelser som stärker och skyddar barns rättigheter, uppfylls de fortfarande inte i stora delar av världen.

Barnäktenskap är förbjudet i många av de länder där det förekommer men lagarna efterföljs ofta inte. I Pakistan är den lagliga åldern för äktenskap 16 år för flickor och 18 år för pojkar. Ändå gifts uppåt var sjunde pakistansk flicka under 16 år bort.

Plan arbetar mot barnäktenskap i Pakistan på flera sätt. Ett av målen för Plans arbete är att minimiåldern för äktenskap ska höjas till 18 år för både flickor och pojkar. Ett annat mål är att förändra attityden till barnäktenskap i det pakistanska samhället. Genom att öka kunskapen om konsekvenserna av barnäktenskap hos nyckelpersoner som religiösa och traditionella ledare, lärare och myndighetspersoner och stärka deras förmåga att påverka samhället omkring sig förväntas medvetenheten öka om att barnäktenskap är skadligt och inte ska accepteras.

Föråldrade normer och attityder är en viktig bakomliggande faktor till barnäktenskap. En annan är fattigdom. Att sakna försörjning för sina barn är en av de främsta orsakerna för en familj att gifta bort sin dotter. En bortgift dotter är nämligen en försörjd dotter.

Men i det längre perspektivet är det precis tvärtom, att stoppa barnäktenskap bidrar nämligen i hög utsträckning till ekonomisk tillväxt, både för flickans familj, hennes framtida familj och för landet i stort. En flicka som inte gifts bort kan gå kvar i skolan och en utbildad flicka ökar sina framtida inkomster med upp till 20 procent, enligt Världsbanken. En flicka som får gå kvar i skolan är dessutom friskare, föder färre och friskare barn och kommer i högre utsträckning låta sina egna barn gå i skolan.

Barnäktenskap är den främsta anledningen till att graviditetsrelaterade sjukdomar och osäkra aborter är den vanligaste dödsorsaken för unga flickor i utvecklingsländer. Om färre flickor gifts bort skulle därför spädbarns- och mödradödligheten minska. Jämställdheten i samhället skulle öka och flickor få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Flickor skulle få bestämma över sina egna kroppar och välja sin egen framtid.

Om inget görs kommer 14 miljoner flickor per år att ingå ett barnäktenskap fram till 2020. Det är en oerhörd siffra att ta in. 12-åriga Theas uppdiktade historia är ett sätt att uppmärksamma de miljontals flickor vars röster inte når oss. Låt oss fortsätta kampen för dessa flickor. Låt oss stoppa barnäktenskap och utbilda varje flicka.

Av: Sanna Wolff, kommunikationsavdelningen, Plan Sverige

Fadderresan i Bolivia 2014 – Avfärd mot nya höjder

Tidig morgon i regnet för avfärd mot Sucre klockan 05:30.  Desvärre blev vår vistelse på flygplatsen lite längre än planerat eftersom flyget var försenat men vi kom till slut iväg och fick oss en vacker flygresa. När vi landade på den lilla flygplatsen i Sucre kunde vi verkligen njuta av omgivningarna innan vi begav oss av till hotellet.

Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill
Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill
Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer
Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer

Sucre är en väldigt vacker stad i kolonialstil på cirka 2800 meters höjd. Vi vandrade ned i strålande sol till vår lunchrestaurang. Det smakade gott med en bit mat. När alla var mätta och belåtna var det dags för lite stadsvandring. Vi fick se vackra hus och den vackra stora parken Bolivar innan vi begav oss upp på höjden för att besöka ett textilmuseum. Staden Sucre är känt för sitt hantverk och några av våra faddrar passade på att inhandla lite vackra alster.

Våra faddrar i fototagen
Våra faddrar i fototagen

På kvällen var det dags för lite dans och musik. Vår restaurang bjöd på underhållning i form av dans från olika delar av Bolivia och som representerar olika folkgrupper. Mätta och ganska trötta efter en lång dag gick vi till sängs.

 

 

 

 

 

 

Tacloban ett halvår efter tyfonen Haiyan

Bild
Jednel, 11 år från Tanauan, Leyte går till kyrkan varje söndag med sina föräldrar.

Kyrkklockorna ringer in till söndagsmässa. Klockan är sju på morgonen i Tanauan, Filippinerna och vi har följt med elvaårige Jednel och hans föräldrar för att delta i den katolska gudstjänsten. Den här kuststaden två mil söder om Tacloban förstördes svårt i tyfonen Haiyan. Många som sitter här i kyrkbänkarna har anhöriga som ligger begravda i massgraven på torget utanför kyrkan. När prästen kallar till bön fylls luften i den stora kyrkan av en tung sorg. En gemensam erfarenhet som jag som utomstående känner men aldrig riktigt kan begripa. Alla här har stått öga mot öga med döden. Men snart fylls luften också av en stark kraft. När prästen i slutet skämtar med sin församling ekar skrattsalvorna ut genom de höga kyrkoportarna.

Många säger att det är till stor del tack vare filippiniernas starka inneboende överlevnadsförmåga som räddningsinsatsen efter Haiyan har gått så bra som den gjort. Naturligtvis också tack vare ett massivt internationellt stöd men utan den här kraften att resa sig igen hade situationen kunnat vara mycket värre. Jag minns när vi kom hit tre veckor efter katastrofen och gick runt bland rasmassorna, chockade av den enorma förödelsen. Överallt hördes hammarslag från människor som redan börjat bygga upp sina hus. Kvinnor tvättade kläder i ruinerna. Barn sprang runt och lekte bland bilvrak och trasiga sängar. Ofta hörde vi folk som sjöng. De vi träffade blickade framåt, pratade om att söka jobb, bygga en ny framtid.

Nu sex månader senare har mycket hänt. Den humanitära situationen är under kontroll. Inga epidemier har brutit ut. De flesta har tillgång till mat, vatten, el och hälsovård. Rasmassorna har till stor del röjts bort, bergen är åter gröna. Kommersen är i full gång, i varje hörn finns en butik, fullt med fruktstånd längs vägarna.

Därmed inte sagt att det saknas problem. Jednel säger så här om det han önskar sig mest av allt nu:
”Att min pappa får ett jobb så vi kan bygga upp vårt hus igen.”

Det här återkommer hos alla barn och ungdomar vi träffar. De flesta är barskrapade efter att tyfonen förstört allt de ägt. Fortfarande bor minst två miljoner människor i provisoriska skjul och tält. Majoriteten levde på fiske och jordbruk och har inte råd att investera i nya båtar eller utsäde för att börja om.

Situationen är väldigt sårbar inför den regn- och tyfonsäsong som börjar redan nu i juni. Även en svagare tyfon skulle kunna göra oerhört stor skada nu. Bristen på evakueringscenter är akut. På grannön Samar fanns drygt 600 evakueringscenter innan Haiyan. Bara åtta procent av dem står kvar.

Hur bygger man ett hållbart samhälle i ett land som årligen drabbas av ett tjugotal tyfoner, jordbävningar och översvämningar? Knappt hinner människor få upp näsan över vattenytan på våren förrän de brutala stormarna trasar sönder hus, skolor och människor samma höst. Det går att minska skadorna av katastrofer. Men det kräver investeringar och prioriteringar. Bättre varningssystem och information är en del. Att lära människor bygga säkrare hus är ett annat sätt. Plans pilotprojekt Building Back Better här i Tacloban visar att man genom enkla och inte så mycket dyrare medel kan bygga hus som klarar hårdare vindar.

Bild
Bernadeth, 16 år, har tillsammans med sin mamma och sina syskon fått ett nytt, säkrare hem genom Plans program Building Back Better.

Sextonåriga Bernadeth har just flyttat in i det allra första färdiga huset med sin ensamstående mamma och fyra syskon.
”Vi har ingenting kvar. Det här huset betyder allt för oss. Innan Haiyan var jag en rebell som gjorde massor av dumma saker men det känns som om jag har fått en ny chans. Nu vill jag göra allt för att hjälpa min familj att få ett bättre liv.”

Igår följde jag med Bernadeth när hon skrev in sig på highschool igen efter ett halvårs uppehåll. I juni börjar den nya terminen.

Text av: Sofia Klemming-Nordenskiöld, pressekreterare Plan Sverige.

Bild

Fadderresan i Bolivia 2014 – Första Plandagen

Vi åkte iväg till Plans kontor i Santa Cruz för att få lite information om hur Plan arbetar i Bolivia och med vilka projekt. Sedan blev det dags för avfärd. Då öppnade sig den tropiska himlen och regnet bara öste ned. Men vi gav oss iväg ändå och fick verkligen se hur snabbt vattennivån steg och vilken nytta dräneringsdikena gör.

Efter cirka två timmars tur med vackra landskap med odlingar kom vi fram till dagens mål. Här välkomnades av hela skolan med lärare och elever. De hade lagt ned mycket jobb på att förbereda allt från girlanger, flaggor och välkomstskyltar. Vi kunde verkligen känna den värme de utstrålade och deras glädje över vårt besök.

Vi bjöds på en dansuppvisning där barnen visade lokala danser i lokala kläder som familjerna hade sytt. Detta var en liten skolan med 37 elever i åldrarna 4-13 år.

Glada faddrar, barn, lärare, föräldrar och PlanpersonalGlada faddrar, barn, föräldrar, lärare och Planpersonal

Efter uppvisningen var det dags att gå till ett litet center där vi blev bjudna på lunch. Det dukades upp långbord och även barnen fick mat. Vi satt under taket när nästa störtskur kom. Vår fadder Per var på besök hos sitt fadderbarn för andra gången. Han och fadderbarnets familj hade begett sig av hem till dem men skulle göra oss sällskap till lunchen. Dock fastnade bilen i lera på grund av det kraftiga regnet så de kom en bra stund efter oss andra. Vi gick tillbaka till skolan där vi besökte centret för småbarns utveckling.

Vi fick förklarat för oss hur de arbetar med småbarn, hur de gör kontroller för att se att de följer utvecklingskurvan. Faddrarna insåg att detta center hade många likheter med en svensk mödravårdscentral i kombination med förskola. I detta center arbetar de med att arbeta upp barnens finmotorik, lära barn läsa, dansa och skapa självkänsla. Detta är ett mycket viktigt och lyckat projekt som de ser ger ett snabbt resultat, vilket annars är ovanligt när man arbetar med utvecklingsarbete.

Vi fick ett varmt mottagande utanför skolan
Utanför skolan hade vägen geggat till sig ordentligt. Inte helt ovanligt i Planområden

Lagom till nästa störtskur lämnade vi området och började vår resa tillbaka till vårt hotell i Santa Cruz där vi på kvällen åt vår sista middag här,  för imorgon blir det tidig avfärd mot Sucre!