”Jag sa att jag var törstig men ingen vågade ge mig vatten”

Kadiatu

Liberia har nyligen utropats fritt från ebola men än registreras nya fall i grannlandet Sierra Leone. Plan Sveriges Sanna Wolff har träffat Kadiatu som mot alla odds överlevde den dödliga sjukdomen.

17-åriga Kadiatu kommer ut ur sitt hus som hon delar med mamma, pappa och tre bröder, i byn Masiaka i västra Sierra Leone. Hon är finklädd i orange blus och byxor. Som de flesta tonåringar verkar kläderna vara viktiga, och idag är de valda med omsorg.

Med allvarlig och lite avvaktande blick tar hon emot oss på den öppna platsen framför det lilla huset i betong och plåt. I handen har hon ett papper som hon håller upp framför bröstet så att vi kan läsa vad det står. På något sätt känns det också som att hon vill visa att det är ok att vi står så här nära varandra, trots att hon varit så sjuk. På pappret, som har myndigheternas officiella stämpel, står det nämligen att Kadiatu är friskförklarad från ebola. Certifikatet är en viktig markering att hon är som alla andra tonåringar igen, som den tjej hon var innan allt det hemska började – i juli, för snart ett år sedan.

Ensam och dödssjuk

– Jag var väldigt sjuk. Jag kräktes och kunde inte stå på benen, berättar Kadiatu som låg hemma sjuk i två veckor innan ambulansen kom och hämtade henne.

Färden till ebolacentret i huvudstaden Freetown var lång och plågsam. Två gånger stannade man för att rengöra ambulansen med klorinvatten, som dödar viruset. Kadiatu sprejades också med det starka medlet och idag, nästan ett år senare, har hon fortfarande kliande utslag och ärr efter behandlingen. Mamma och pappa fick inte följa med i ambulansen och sjuksköterskorna var själva väldigt rädda att bli smittade.

– Jag sa till sköterskorna att jag inte kunde resa mig själv, men de var för rädda för att hjälpa mig ner från ambulansen. Jag sa att jag var törstig och behövde dricka men ingen vågade ge mig vatten.

I flera veckor låg Kadiatu ensam och dödssjuk på ebolacentret. Hemma i byn förlorade familjen hoppet om att få återse sin dotter igen. Men långsamt och mot alla odds tillfrisknade Kadiatu och i början av oktober 2014 fick hon komma hem till sin familj. Idag är hon tillbaka i skolan igen. Släkt och vänner som tidigare hållit sig på avstånd kommer återigen på besök. När vi säger hej då är det till en ung stark tjej som står omgiven av sin familj mitt i solen på den lilla gårdsplanen.

Långsiktigt stöd till barnen

Plan har gjort olika typer av insatser för de 18 000 barn som drabbats av ebola i de tre västafrikanska länderna Sierra Leone, Liberia och Guinea. Ett av de viktigaste är det psykosociala stödet. Genom lokala socialarbetare och hälsoteam har barn som Kadiatu fått kontinuerliga besök av personer de känner sig trygga att prata med.

– Det viktiga är att lära sig att berätta om sina känslor och inte känna skam för det man har varit med om, förklarar Kefa Mayange, rådgivare för skydd av barn i katastrofer på Plan Sierra Leone.

Ebolaepidemin har lämnat efter sig många sårbara barn. Barn som själva har varit sjuka eller som förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Många av dessa barn har lämnats helt utan vuxnas tillsyn, ibland med ansvar för sina yngre syskon. Plans insatser kommer därför fortsätta under lång tid framåt, för att skapa långsiktiga förutsättningar för de drabbade barnen.

Av: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer

Dagen då hela min värld förändrades

Asmita

”Jag var väldigt rädd och trodde att allt och alla omkring mig skulle dö. Hela marken skakade, det lät så högt. Jag kunde inte sova på hela natten”, berättar Asmita, tio år och fadderbarn i Plan. Hon bor med sin familj i Ratmate i centrala Nepal.

Under jordbävningen den 25 april förstördes huset där Asmita och hennes familj bodde. Deras get blev kvar inomhus och krossades till döds.

Huset där Asmita bodde

Lyckligtvis var Asmita och hennes familj ute, men alla deras ägodelar och mat förstördes. Allt var trasigt och låg utspritt runt deras förstörda hus.

”Nu är jag orolig över att inte kunna gå i skolan för alla mina böcker förstördes och begravdes inne i huset”, säger Asmita.

Hennes familj har bett om presenningar att använda som tält, så att de kan sova tillsammans och på en säker plats. Några av deras grannar har också fått enklare skydd.

Asmitas familj i tillfälligt skydd

För mindre än en månad sedan åkte Asmitas pappa iväg utomlands för att tjäna pengar till familjen. För att ha råd med resan tog han ett stort lån. Det har lett till stora påfrestningar för familjen. Asmitas farmor, Sukmaya Syantang, berättar med tårar i ögonen att hon knappt kunde försörja familjen med den lilla bit mark de ägde innan jordbävningen.

Nu är marken helt förstörd. Det enda som återstår är några kilo spannmål som Sukmaya lyckades ta hand om.

”Vi vill att vårt hem ska byggas upp så snabbt som möjligt. Vi vill att våra liv ska återgå till det normala igen”, säger Asmita.

Det är bara några dagar sedan jordbävningen drabbade Nepal, men Asmitas liv har vänts upp och ned. Detta är bara början på en lång väg till återhämtning för hennes familj. Deras hem behöver återuppbyggas och Asmita måste kunna återvända till skolan.

Så kan du stödja

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

South Sudan: A Generation at Stake

201401-SSN-28Pregnant woman seen through a mosquito net in Mingkamen IDP camp i Awerial county, South Sudan. Photo: Phil Moore

South Sudan. As part of the assessment mission at the beginning of January, I travelled to Juba and Awerial in Lakes State. Following the political crisis in South Sudan and the armed conflict, I saw many displaced people both in the camps and in trucks moving to safer areas.

The humanitarian situation in South Sudan is currently dire, especially in Awerial where there are no organized IDP camps or settlements supported by the United Nations. There are also security concerns in most parts of the country – populations are prone to killings because of the ethnic dimensions of the conflict. I also saw that most of the displaced people were children and women.

The fighting was going on in Bor. I was in Awerial, 300 km west of Juba across the Nile. I saw people arriving in boats throughout the day while I was in Awerial. There was intense gun fire in Juba and there is continuous fighting in Jonglei, Unity and Upper Nile states.

I saw people fetching water from the River Nile and using it for drinking, washing and cooking. Open defecation and sanitation has become a major concern. There are many young people and children in need of protection – especially girls, as water and other services are not communally managed. Food and non-food items continue to be needed for those arriving, because people are simply running, leaving their possessions and assets behind.

I did not see any child soldiers, but there have been reports of recruitments going on.

Children are traumatised and most of them have lost friends. Humanitarian access has been a major concern for all humanitarian agencies – moving logistics supplies is a bigger challenge as it affects quick response, and of course security is a major concern.

South Sudan will pose lots of challenges in rebuilding and reconstruction. The main priority now is the end of the war and hostilities. There is no clear timeline for this and if the situation continues and not managed this will turn into a deadly civil war.

Children and a whole generation is at stake, as there have been fewer than two years of independence in South Sudan, following three decades of civil conflicts.

Author: Marko Lesukat, Regional Disaster Risk Management Manager, Plan International 

”Många familjer riskerar att falla tillbaka i den fattigdom som de i årtionden kämpat för att ta sig ur”

Olle Panay_1 Olle Castell, rådgivare för barn i katastrofer på Plan Sverige, i Panay, Filippinerna

KATASTROFEN I FILIPPINERNA: Tre veckor efter det att orkanen Haiyan drog fram över Filippinerna börjar bilden av förödelsen klarna. Över en halv miljon hus är totalförstörda och lika många är delvis förstörda. 3,4 miljoner människor har fortfarande inte kunnat återvända till sina hem. I de värst drabbade områdena är 90 procent av skolorna och över hälften av hälsoklinikerna fortfarande obrukbara. Mer än 5000 människor har bekräftats döda.

När jag reste till Filippinerna i spåren av Hayian, fyra dagar efter att orkanen passerat, kunde jag se att människor var i full gång med att bygga upp sina förstörda hus, ta tillvara på ägodelar de kunde hitta i bråten, och röja upp sin åkermark. Grannar hjälpte varandra. Jag upplevde en vilja och beslutsamhet att återgå till ett normalt liv igen. Men det kommer att ta åratal. Och alla har inte möjlighet att på egen hand återställa det de har förlorat. Många familjer riskerar att falla tillbaka i den fattigdom som de i årtionden kämpat för att ta sig ur.

Därför är det viktigt att de som drabbats inte bara får tillfällig katastrofhjälp, utan att de även får stöd att bygga tillbaka det som ryckts ifrån dem. Och det är viktigt att det byggs på ett sätt som gör att nästa orkan inte kommer att få lika förödande konsekvenser. Det behöver inte vara komplicerat. Istället för att spika fast plåttak bör man använda skruv. Takstommen måste fästas ordentligt i väggarna. Alla hus bör ligga åtskilliga meter ovanför havsnivån. Skyddande mangroverträd som huggits ner till förmån för fiskodling behöver återplanteras. Evakueringsplaner måste förbättras. Skolor måste vara säkra platser där alla barn lär sig hur de skyddar sig och sina samhällen mot katastrofer.

Plan har sedan länge verkat i de områden som drabbades av Haiyan och kommer att fortsätta arbeta med att göra barn och deras samhällen tryggare och säkrare långt efter det att de flesta hjälporganisationer åkt därifrån.

Så kan du stödja:
• SMS:a KATASTROF till 72910 så stödjer du med 50 kronor eller KATASTROF100 för att skänka 100 kronor.
• Sätt in ett bidrag på PG 90 07 31-1eller BG 900-7311. Märk inbetalningen KATASTROF.
• Köp en gåva till stöd för tyfonens offer på plansverige.org/shop
• Bli Katastroffadder på plansverige.org.

Text av: Olle Castell

“Timbuktu i mina tankar”

Leaving the mosque after prayers, north Mali
Folk lämnar moskén i Timbuktu efter bön. Foto: Plan

KONFLIKTEN I MALI Jag är helt överlycklig idag eftersom Timbuktu, min hemstad, den enda stad jag kände till innan konflikten började, nu är fritagen. Jag kommer att kunna prata med pappa igen. Jag kan knappt tro att det är sant.

Igår var jag deppig, precis som många av dessa dagar. Jag vaknade tidigt för att gå till skolan och som vanligt tog jag mammas telefon för att ringa pappa i Timbuktu. Jag slog hans nummer i hopp om att få prata med honom men den enda röst jag hörde var meddelandet från telefonbolaget som sa att numret inte gick att nå.
Jag har hört det meddelande varje morgon de senaste tre veckorna. Telefonnätet ligger nere i Timbuktu och jag har inte kunnat prata med pappa på länge. Efter det misslyckade samtalet, började jag dagdrömma, jag försökte minnas vår sista konversation, i december, när pappa lovade att allt skulle bli bra och att det nya året skulle bli bättre än 2012.

Jag försökte också komma ihåg vad han hade på sig den dagen jag lämnade Timbuktu med mamma, mina två bröder och min lillasyster. Att tänka på de här sakerna fick mig att inse hur mycket jag saknade pappa och hur mycket jag oroade mig för honom. Jag saknar min pappa så mycket. Han är en sån cool person.
Men jag vill inte tänka på det mer. Det är över nu, enligt vad jag hörde på nyheterna i morse. Franska soldater har kommit till min hemstad och befriat den! Jag är sååå glad!

Jag vill åka tillbaka till Timbuktu så fort som möjligt, för att träffa mina vänner, min farmor och farfar och mitt hus. Jag ser fram emot att komma tillbaka till det liv jag hade innan allt det här började. Vi var en helt vanlig familj. Jag åt frukost med min pappa varje dag innan han gick till jobbet.
Jag längtar efter att börja i skolan igen, som ligger på gångavstånd från vårt hus. Här i Ségou har jag varit tvungen att åka på åsnekärra till en skola – och det är bara de gånger som mamma har haft råd att betala för skjutsen.

Jag kan inte längre vänta på att få komma tillbaka till mitt liv i Timbuktu, att få lägga allting bakom mig, allt som hänt sedan våra städer och hem intogs av rebellerna och Sharialagar tvingades på oss. Inom några timmar gick vi från att vara en vanlig familj till att bli fångar i vårt eget hem. Vi kunde knappt gå ut av rädsla för att bli arresterade eller attackerade.

Allt det är över nu. Jag är så glad!

Av ”Mariam”. En 15-årig flicka från Timbuktu som tvingats fly och nu bor med sina släktingar i Ségou-regionen. Namnet är ändrat för att skydda hennes identitet.

”Jag kommer aldrig att glömma den fruktansvärda dagen”

- Jag tänker varje dag på det som hände, säger Julien.
– Jag tänker varje dag på det som hände, säger Julien.

JORDBÄVNINGEN PÅ HAITI Tusentals barn och unga drabbades av jordbävningen för tre år sedan och många lider fortfarande av fysiska skador och ärr från den traumatiska händelsen. En av dem är tjugoårige Julien som aldrig kommer att glömma den 12 januari 2010.

Julien fick flera frakturer i sitt högra ben och bröt båda sina höfter. Ändå var han lyckligt lottad som överlevde. Flera i hans familj dog.
– Jag tänker varje dag på det som hände. Jag var inne i klassrummet när vi kände den första chocken och alla fick panik. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag klämdes fast under ett betongblock och timmarna, minuterna och sekunderna kändes väldigt långa. Några studenter drog loss mig från rasmassorna. Mitt ben var brutet. Jag kommer aldrig att glömma den fruktansvärda dagen.

Julien, som drömde om att bli ingenjör, har genomgått många operationer för sitt ben och sina höfter i Haiti och i Dominikanska Republiken. Men han behöver ännu fler operationer och vård lång tid framöver, men det har hans familj inte råd med.  Julien säger att han tålmodigt väntar på att få vård men att den dröjer. Han har återvänt till skolan och deltar också i aktiviteter i en klubb för unga som stödjs av Plan. Genom Club Media Ecoute (Mediaklubben Lyssna) har Julien träffat många andra unga, några i samma situation som honom själv, som kan ge varandra stöd. Målet med klubben är utöver att unga får chans att träffas att även ge dem livskunskaper som kan hjälpa dem att växa upp till medborgare som själva kan utveckla sitt land vidare.

Vill du ge ditt stöd? Bli katastroffadder i Plan.

/Textbearbetning: Sofia Klemming Nordenskiöld

Musiken räddade Didine

– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.
– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.

JORDBÄVNINGEN PÅ HAITI I dag är det tre år sedan som jordbävningen på Haiti ägde rum. Tre år senare kan nu de akuta hjälpinsatserna fasas ut och ersättas av återuppbyggnad och utvecklingsarbete. Didine var 14 år när jordbävningen skedde. Under 35 långa sekunder trodde hon att världen rasade samman runt omkring henne.

– Jag såg hela mitt liv spelas upp framför mig, berättar Didine.
Hennes familj klarade sig oskadda men deras hus blev allvarligt skadat. Skriken från människor, som var täckta av damm och sprang omkring som myror på gatorna i Jacmel, Haitis tredje största stad, glömmer hon aldrig. Det tog flera månader innan Didine kunde tänka på det som tidigare var det viktigaste i hennes liv – musiken och drömmen om att bli violinist.

För att snabbt hjälpa barnen som traumatiserats av jordbävningen satte Plan upp 15 så kallade ”barnvänliga zoner” i de drabbade områdena. Dessa platser blev tillflyktsorter för barn mitt i det rådande kaoset.
– I början gick jag dit mest för att fördriva tiden, berättar Didine.

I den lekfulla zonen återupptäckte hon sådant som att rita, måla, spela spel, teater, sjunga – och musik.
– I början var det en del barn som kom dit och var helt tysta, berättar psykologen Andrieu Pierre, som ansvarade för de barnvänliga zonerna.
Didine var en av dem. Musik kan vara ett sätt för barn som utsatts för trauma att bearbeta sina upplevelser. Plan etablerade därför ett samarbete med musikskolan Dessaix Baptiste för att kunna erbjuda musiklektioner i de barnvänliga zonerna.
– Det viktigaste var att låta barnen få uttrycka sig med hjälp av musiken, men vi ville också hjälpa dem att använda musikens språk för utveckla sig själva, säger Jacques Civil, som arbetar som musiker och musiklärare i Jacmel.
Didine har alltid velat spela fiol men det var inte möjligt i zonerna. Plan frågade därför Dessaix Baptiste-skolan om de ville ta emot barn som visade intresse för att fortsätta med mer avancerade musiklektioner. Nu har Didine spelat fiol i sex månader.
– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.
I juni förra året gick hennes dröm i uppfyllelse när hon fick spela på avslutningen på ett musikläger arrangerat av Dessaix Baptiste-skolan.

Vill du ge ditt stöd? Bli katastroffadder i Plan.

/Textbearbetning: Sofia Klemming Nordenskiöld

Idag vill vi hindra katastrofer!

Idag är det FN:s internationella dag för katastrofreducering. Temat för i år är flickors och kvinnors roll i att skapa samhällen som är motståndskraftiga mot katastrofer. Plan uppmärksammar denna dag för att visa hur människor världen över arbetar för att minska risker för att drabbas av katastrofer.

Plan Sverige har varit med och tagit fram en studie om hur katastrofer påverkar barn i Sydasien. Över tretusen pojkar och flickor i fem sydasiatiska länder fått berätta om sina erfarenheter av katastrofer. Sydasien är hårt drabbat av översvämningar och cykloner i spåren av klimatförändringar. Studien visar att det är vanligt att barn i samband med katastrofer ofta tvingas bo hos avlägsna släktingar eller i flyktingläger. I samband med detta ökar risken för att de blir utnyttjade tillexempel genom barnarbete, våld eller sexuella övergrepp. Katastrofer bidrar också till att skolgången avbryts, eller att barnens skydd i skolmiljön försämras.

För ett år sedan besökte jag några byar i ett bergigt distrikt i Nepal. Det var slutet av monsunsäsongen, men det verkade som att det aldrig skulle sluta regna. Vattnet forsade fram så att de dånade i dalgången. Enorma sjok av lera och klippblock hade rasat ner de branta bergssidorna. Stora träd hade dragits med och knäckts som tändstickor. Genomblöta och rädda för att själva rasa ner i avgrunden, om den porösa stigen skulle ge vika, tog vi en paus under ett stort stenblock. Där satt en grupp barn på väg till skolan, klädda i skjortor och flip-flops. De berättade att de gick längs de farliga stigarna två timmar varje dag för att komma till skolan. Senare fick jag höra att det inte var ovanligt att barn trillade ner för stup, träffades av nedrasande stenar eller spolades bort i de strida forsarna på väg till skolan. Många barn som stannade hemma och arbetade med sina familjer istället för att gå till skolan.

Det hade inte behövt vara så. Det går att bygga vallar och broar för att göra stigar säkra, man kan leda bort vatten i kanaler, man kan bygga skolor på platser dit barn kan ta sig på ett säkert sätt.

På Plan har vi lärt oss att flickor och pojkar ofta vet bäst själva vilka faror som finns där de bor. Och de kan själva föreslå lösningar på sina problem. Och de kan vara med och lösa problemet. Därför ger Plan barn och unga inflytande i våra projekt. En av dem är Mazhar, en ung kille som utsågs till hjälpledare i Plans barnvänliga område i ett tillfälligt läger efter översvämningen i Pakistan. Se en kort film om Mazhar här.

Pussel i A4-format

Jag tittar ut genom fönstret och ser en beige moln-vägg ta sig fram genom kvarteret, rakt mot kontoret.

FREDRIK I NIGER Ny arbetsvecka på kontoret i Niamey. Igår satt jag i möte hela dagen med Plan Nigers katastrofteam. Det består av ett femtontal personer med ansvar för att leda och samordna den humanitära responsen. Under mötet går var och en igenom hur arbetet går framåt inom sitt ansvarsområde.  Mitt under en rätt så sömnig budgetdetalj säger Madougou, sammankallande i katastrofteamet, ”Det är bäst vi stänger fönstren, här kommer en sandstorm.” Madougou har ingen särskild upphetsning eller oro i rösten, snarare samma vana ton som när vi där hemma konstaterar att det är bäst att ta med paraplyet på midsommar i år igen. Jag tittar ut genom fönstret och ser en beige moln-vägg ta sig fram genom kvarteret, rakt mot kontoret. Det är bara Madougous lugna tonfall som gör att jag inte blir rejält nervös. Synen är, vad ska jag säga… ödmjukande. Jag har aldrig sett något liknande, och kollegorna från Niger har tålamod med att vi bryter mötet en stund för att svensken ska få titta.
Vinden tilltar. Snart börjar solljuset dämpas. Först som av en slöja, sen mer som av ett regnmoln, och efter några minuter är sandstormens hjärta över oss, och det blir mörkt som en snöfri novembernatt. Man kan bara knappt se hur det stora trädet alldeles utanför kontorsfönstret vrider sig stormbyarna.

Min kollega Yacouba Basso på Plans kontor i Niger.

Jag frågar några av kollegorna om det är farligt att vara ute när sandstormen kommer. De säger att det är en bra idé att söka skydd så snabbt som möjligt, förutom att du inte ser något så är det inte hälsosamt att andas in för mycket sand. De betryggar mig dock om att det är OK att gå precis utanför dörren för att kolla. Så jag tar ett djupt andetag och går ut. Jag möts av en hård och varm vind. Det har hunnit ljusna lite igen efter att de allra mest kompakta massorna passerat och en mörkt röd dager tränger igenom stormen. Sanden märks inte omedelbart, men efter bara tio-femton sekunder så knastrar det mellan tänderna, och ögonen känns torra och ansträngda. Jag kisar upp i stormen några ögonblick till och går sen in till kollegorna som är roade över att jag alls ville gå utanför dörren. Men det var det värt. Jag har sett en del av Afrikas natur förut, men aldrig en sandstorm och det gjorde mer intryck än det mesta hittills. Det var överväldigande.
Överväldigande är ett ord som ofta kommer i tanken också när jag ser det arbete som vi står i här. Medarbetarna på Plan Nigers kontor står mitt i en ström av information som sållas, analyseras, vidarebefordras, ifrågasättas, förklaras, försvaras, bifogas till ett mejl, till femtio mejl, och glöm inte att kopiera in Vice Vikarierande Vederbörande X och Y och Z. Men allt detta måste göras, och det är det ingen som ifrågasätter, även om det är ansträngande, för det måste bli gjort.

Komplicerat och bråttom. Det dagliga katastrofarbetet handlar om att hantera en väldig massa information på en mycket begränsad tid.

För dem som jag arbetar närmast här på det centrala Plankontoret handlar alltså det dagliga katastrofarbetet om att hantera en väldig massa information på en mycket begränsad tid. Att lägga ett pussel, med tillräckligt många bitar på rätt plats för att man ska förstå helheten någotsånär. Där ute i det vidsträcka Niger finns SITUATIONEN, alltså de behov som är större än vad det samhället där klarar av att möta. Men situationen är inte densamma överallt, och den har inte samma orsaker för alla, överallt. Många har dåligt med mat främst för att skörden slog fel. Andra kanske främst för att de inte fått lön eller inte längre får pengar skickade från släktingar med arbete i Libyen, för att släktingarna fick fly från Libyen under revolutionen. På några platser har majoriteten av familjerna redan tomt i förråden, och barnen är redan sjuka av undernäring. För andra grupper räcker resurserna för att klara den här krisen utan att svälta, men för att klara de närmaste månaderna kommer de behöva sälja en massa av sin boskap till underpriser och köpa andra nödvändiga matvaror till överpriser. Så inför nästa torka står de betydligt mer sårbara. Och till hela denna komplexa situation läggs så över 40 000 flyktingar från Mali, koncentrerade till ett område som är hårt drabbat av matkrisen.
Situationen är sammansatt, levande, i förändring, och låter sig inte hur som helst reduceras till A4 format. Men man måste försöka lägga ett så bra pussel som möjligt. Olika aktörer bidrar med olika bitar. FN, olika departement, lokala myndigheter, NGOs. Alla har värdefull information som bidrar till att förstå helheten. Ändå är det en utmaning att lägga pusslet rätt. Men vi måste försöka, det finns inget alternativ. All denna information, helhetsbild såväl som detaljer, behövs för att vi ska kunna förklara behoven och ansöka om resurser hos regeringar och andra givare. Och när våra ansökningar börjar ge resultat startar nästa pussel: Hur använder vi bäst de resurser vi fått från olika håll till att möta behoven där ute i verkligheten?
Ja, det är komplicerat och bråttom på samma gång. Det betyder att en stor humanitär insats aldrig kommer att vara optimal. Det kommer alltid gå att peka på saker som kunde ha gjorts bättre. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Vi måste fortsätta så gott det går, och för varje dag jag jobbar bredvid kollegorna i Niger blir jag mer och mer säker på att pusslet läggs tillräcklig väl, att resurserna möter de akuta behoven.

Fredrik Karlsson, Niamey, Niger

Det mest nödvändiga, och lite till

”Någon säger Bonjour Madame! när jag går förbi. Inte lätt att se skillnad med bomullsduken, kepsen, och solglasögonen.”

FREDRIK I NIGER. Onsdag. Vägen norrut från Niamey är för det mesta spikrak. Det går därför fort att ta sig upp mot gränsen till Mali. Man behöver bara sakta in för att passera enstaka överfulla taxibussar, eller för farthinder i betong som gjutits vid byarna. Vi saktar in, får en glimt av bylivet, sen acceleration och spikrakt norrut igen. Bredvid den asfalterade bilvägen slingrar en annan väg i sanden, upptrampad av getter, kärror, sandaler.

Byarna vi passerar är inte stora. Kanske tjugo, trettio hushåll. Låga platta hus med små stängda fönster. Hettan måste hållas ute. Det mesta här ute i halvöknen har samma sandfärg i olika skiftningar. Även husen och moskén mitt i byn. Mörkt gröna löv på glesa buskar bryter av mot den bleka sandjorden. Tålmodiga getter med tunga ögonlock rör sig mellan buskarna och äter ett mörkt grönt löv i taget. På några enstaka ställen ser man som ett ljusgrönt puder över sanden. Ungt sprött gräs. De få regn som kommit nu i juni har väckt fröna. Alla här ber och hoppas att regnen ska fortsätta den här gången. Att det ljusgröna man skymtar ska få bli en frisk matta. Men ju längre norrut vi kommer, desto färre gröna avbrott i sandfärgen.

Plans kontor. Det är härifrån Plan genomför arbetet till stöd för flyktingarna från Mali.

Vi kommer till Plans kontor i Tillaberi 10 mil norr om Niamey. Det är härifrån Plan genomför arbetet till stöd för flyktingarna från Mali. Jag har kommit hit för att träffa den ansvariga personalen, och för att skapa mig en egen bild av läget i ett utav flyktinglägren, Ayourou, ca 45 kilometer från Malis gräns. Vi fortsätter därför de nio milen ytterligare norrut, mot Ayourou.

FNs flyktingorganisation, UNHCR, har delegerat det övergripande ansvaret för skötseln av lägret till Plan Niger. Arbetet görs dock bäst i samarbete med andra organisationer. Läkare utan gränser, FN, och Plan samarbetar för att möta flyktingarnas grundläggande behov. Och det behövs kraftfulla insatser för att lyckas med det. Vatten måste transporteras i tankbilar, tills man kan borra brunnar. Mat måste delas ut. De flesta som flytt har kommit till Niger utan tillräckliga egna resurser till försörjning. Hälsa och hygien är också avgörande om lägret ska kunna fungera som ett nytt hem, även om det är temporärt. Därför behövs bland annat primärvård och latriner, men också kunskap. Många som flytt är inte vana att bo permanent i stora grupper. De är nomader och har helt enkelt inte behövt tänka på de hälsorisker som finns i större grupper av människor.

Det är bara att konstatera, de grundläggande behoven måste mötas. För tillfället klarar vi det, men det finns bara finansiering klar för de närmaste månaderna, och de flesta tror att lägret kommer behövas ett bra tag framöver. Ingen tror att säkerhetsläget i Mali snart kommer bli bättre. Många säger att det först kommer att bli värre. Så det behövs resurser för att upprätthålla värdiga förhållanden i lägret i Ayorou, 45 km från Mali och från den osynliga linje i sanden som betyder skydd för de som flytt.

Värdiga förhållanden. Det räcker inte med att bara hålla en människa vid liv om hon ska stanna i kanske flera år. De som nu ska bo i lägret behöver känna att de kan påverka sin situation, att de själva har resurser till att fortsätta leva så gott som möjligt. Och det har de. Kunskap, sociala nätverk, tid och armkraft. Det är därför självklart att inkludera flyktingarna och stödja deras egna initiativ för en hållbar situation i lägret. Exempelvis kommer vi dela ut getter så att familjerna själva kan börja producera mjölk och kött. För barnen kommer vi bland annat starta en sommarskola för att underlätta deras integration i skolorna lokalt i Niger till hösten.

Tillsammans med de som flytt och som nu ska bo i lägret Ayourou försöker vi alltså skapa förutsättningar för ett vettigt, värdigt liv. Då krävs det ibland att man helt släpper tankarna på det praktiska, även när det är överväldigande, och bara har roligt.

När jag kommer fram är det fest. Mitt besök sammanfaller med FNs internationella flyktingdag. Några står för underhållning. Bland annat ett tiotal män på kameler

När jag kommer fram till lägret ser jag att det är fest. Mitt besök sammanfaller med FNs internationella flyktingdag. Guvernören är där för att ge sitt stöd. Lokalbefolkningen har kommit för att delta i festen. Några står för underhållning. Bland annat ett tiotal män på kameler som gör en uppvisning. Basso, som jobbar på Plan Niger och reser med mig till lägret, förklarar att Plan bestämt att göra lite extra roligheter för barnen idag. Mina Plan-kollegor delar ut enkla presenter till flyktingbarnen. Kanske sånt vi brukar tycka är billigt och plastigt, små visselpipor, enkla solglasögon. Men barnen tycker det är kul. Och som sagt, man måste ha kul, även när man inte vet hur länge maten räcker. Idag är det musik, dans, och bra mat.

Kvinnor och barn med gula plastdunkar köar vid vattentanken.

Jag går iväg från festen. Vill gå runt och se de provisoriska bostäderna. Det är tält eller presenningar som spänts över väggar av grenar och kvistar. Det finns få träd. Nästan ingen skugga. Jag måste skyla mig under en bomullshandduk som jag virar runt huvet. Några soldater vilar vid sin pickup som är bestyckad med en grovkalibrig kulspruta. Nigers armé står för säkerheten här. Malis rebeller är trots allt inte så längt borta. Jag träffar på några män som håller på att bygga latriner. Några barn ropar och vinkar. Någon säger Bonjour Madame! när jag går förbi. Inte lätt att se skillnad med bomullsduken, kepsen, och solglasögonen. Det är kö borta vid vattentanken. Några kvinnor och barn med gula plastdunkar.  Annars är det ganska tomt bland tälten. De flesta har samlats vid festen.

Lägret. Det är tält eller presenningar som spänts över väggar av grenar och kvistar. Det finns få träd. Nästan ingen skugga.

Jag går upp mot en låg kulle för att kunna fotografera lägret. På andra sidan kullen sträcker den torra slätten ut sig oändligt. En ensam man har byggt sin hydda på sluttningen bort från lägret, ut mot slätten. Han ser ut att vara Touareg, ett nomadfolk. Jag skulle vilja fråga honom hur det är för en nomad att behöva söka säkerheten i ett läger. Men jag kan inte hans språk och han skakar på huvudet när jag undrar om han kan franska. Att döma av utrustningen han har framför sig är han skräddare, och det ser ut som om han har åtminstone några kunder. Det gläder mig att det finns en skräddare i flyktinglägret i Ayourou, på tal om värdighet.

Fredrik Karlsson i Ayourou, Niger.

Vill du bidra till Plans katastrofarbete i Sahel?

  • Sms:a KATASTROF till 72910 och bidra med 50 kr.
  • Sätt in ett bidrag på något av våra 90-konton: Pg 90 07 31-1 eller Bg 900-7311. Märk inbetalningen med ”Sahel”
  • Besök vår gåvoshop och ge 100 kronor.
  • Du kan också bidra till arbetet i Sahel genom att bli katastroffadder. Tack för ditt stöd!