”Det är ingen annan som pratar om den här krisen”

Agnes Björn jobbar som humanitär chef på Plan International. I höstas ledde hon arbetet på plats i flyktinglägret Nyarugusu i Tanzania.


Agnes i flyktinglägret
Agnes, kan du berätta mer om vad du gjorde där?

– Jag och mina Plan-kollegor på plats arbetade med vår humanitära respons och främst med att stötta de barn som flytt från Burundi in till Tanzania. Det handlar om att ensamkommande flyktingbarn ska få en trygg plats att bo på, att barn ska komma tillbaka i skola och att de som utnyttjats och utsatts for våld ska få psykosocialt stöd. Att vara på flykt är något av det tuffaste ett barn kan vara med om. Att vi kan vara på plats och stötta dessa barn är otroligt viktigt, säger Agnes.

Plan International visar just nu livet på flykt i en ny 360-upplevelse där du kan kliva rakt in i lägret Nyarugusu.

201103-GTM-72

1

Varför lyfts just den här flyktingkrisen?
– Det är ingen annan som pratar om den här krisen, det är en så kallad bortglömd kris långt från medias strålkastare. Dessutom är det ovanligt många barn i det här lägret, hela 60 % av alla som bor i Nyarugusu är barn. När jag gick omkring i lägret kändes nästan som att det inte fanns några vuxna där. Vart du än vänder dig är det barn som behöver stöd.

Hur ser situationen ut för barn på flykt generellt?
– Idag är 60 miljoner människor på flykt i världen och av dem är hälften barn. Barn på flykt har ofta fått hela sin trygghet raserad. Många har förlorat eller skiljts från sina anhöriga, vilket medför en ökad risk för övergrepp och exploatering som till exempel trafficking, prostitution och barnarbete. En långsiktig konsekvens av att vara på flykt är att barnens skolgång avbryts, vilket medför en risk att hamna i en nedåtgående spiral av fattigdom och utanförskap.

2

Jobbar Plan International med människor som flyr genom Europa eller kommer till Sverige?
– Vi har verksamhet i 51 av världens fattigaste länder. Vårt arbete bedrivs långsiktigt och är lokalt förankrat, vilket innebär att när en katastrof sker kan vi snabbt finnas på plats och bemöta behoven. I Europa har vi börjat titta på möjligheten att också stödja flyktingar här och verksamhet har kommit igång i Tyskland. Vi har just nu ingen verksamhet i Sverige. Det är viktigt att komma ihåg att de flesta människor på flykt befinner sig utanför Europa, alla med samma behov av stöd och hjälp för att få sina rättigheter tillgodosedda. Plan International finns på plats i många av dessa områden och välkomnar allt stöd för att bidra till människor på flykt globalt, säger Agnes.

3

Vad är ditt starkaste intryck från tiden i Nyarugusu?
”Det var en liten tjej som hade tvingats amputera ena benet i Burundi och sedan lyckats ta sig till Tanzania där hon fick hjälp av oss och sjukhuset i flyktinglägret. I vårt barncenter lekte hon med andra barn varje dag och fick psykosocialt stöd av våra socialarbetare. Jag kommer aldrig att glömma hur otroligt duktig hon var på att spela fotboll med de andra barnen, trots att hon sprang fram på kryckor”,  berättar Agnes.

Fotball at Child Friendly Space, Nyarugusu Refugee Camp, Tanzania

BAKGRUND

• Under 2015 blossade oroligheter upp i Burundi och sedan april 2015 har det strömmat in flyktingar till de närliggande länderna, där Tanzania tagit emot flest flyktingar.

• Plan International finns på plats i flyktingkatastrofer världen över där vi skapar trygga platser dit barnen kan komma och få stöd och skyddas från övergrepp.

• Vi jobbar för att barnen snabbt ska komma tillbaka till ett så normalt vardagsliv som möjligt. Det kan handla om att dela ut förnödenheter, sätta upp provisoriska skolor i flyktingläger, barncenter, och mötesplatser där barn kan leka med varandra.

Vill du veta mer?
Här
 kan du läsa mer om hur Plan International arbetar med barn i katastrofer. Här  kan du bidra genom att bli katastroffadder.

Av: Anna Andersson, ansvarig sociala medier, Plan International Sverige

Nu visar vi livet i lägret i 360 grader

Tänk om du var ett barn på flykt. Hur skulle din tillvaro se ut? Hur skulle du bo? Vad skulle du äta? Vad skulle du vara rädd för? Nu kan du kliva in i ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania och uppleva det ur ett barns perspektiv. Vi ställde några frågor till projektledaren Sanna Wolff.

Sanna Wolff_Plan InternationalSanna, lilla Bernadeth, hennes storebror och mamma Sabimana. 

Vad menas med 360-upplevelse egentligen?
– En 360-upplevelse är ett interaktivt sätt att uppleva bilder och filmer som är fotade och filmade i 360 grader. På så sätt får du en känsla av att vara där på riktigt. Begreppet 360-upplevelse är myntat av fotografen Martin Edström, som vi jobbat med i det här projektet.

Såhär reagerade barnen i klass 5C när de fick kliva in i flyktinglägret.

Varför gör Plan International det här?
Vi vill möjliggöra för alla att se verkligheten för barn som befinner sig på flykt. 30 miljoner barn är på flykt runt om i världen idag – de flesta långt från Europas gränser och långt från medias strålkastare. Genom att kasta ljus på en av dessa osynliga flyktingkatastrofer vill vi bredda bilden av den globala flyktingsituationen, och framför allt göra det helt ur barnets perspektiv. Barnen är de som drabbas hårdast i en sådan här katastrof och har ofta svårt att göra sina röster hörda.

LägreI Sverige använder vi 160 liter vatten per person och dag. I flyktinglägret får varje person 12 liter per dag som ska räcka till att dricka, laga mat i samt för att tvätta sig och sina kläder.

Barn i lägret
Barn utgör mer än 60 procent av lägrets invånare. Plan Internationals uppgift är att skydda barnen och se till att lägret blir så barnvänligt som möjligt.

Hur kan jag hjälpa de här barnen?
Hjälp oss gärna att sprida Mitt nya hem i sociala medier, till exempel kan du tweeta direkt inifrån reportaget. Om du långsiktigt vill stödja barn som befinner sig på flykt eller i andra typer av katastrofer kan du bli katastroffadder på plansverige.org. Där kan du även ge en engångsgåva som går till barn på flykt i Afrika.

Barn på flykt

Sanna, hur är stämningen i lägret?
När vi var på plats i oktober var det många barn som oroade sig för att regnsäsongen snart skulle komma, eftersom allt vatten åker rakt in i tälten, som saknar golv. En pojke berättade att de då tvingas stå upp hela natten. Vardagen är tuff för barnen i lägret. Samtidigt är där fullt av barn, vilket betyder massa skratt, lek och skoj. Det finns en dubbelhet där, som jag hoppas att vi har lyckats fånga.

Här kan du också hälsa på barnen i flyktinglägret!

Av: Anna Andersson, ansvarig sociala medier
Foto: Emil Wesolowski och Martin Edström

”Unga måste inkluderas mer i katastrofarbete”

Aminata, 20, from Sierra Leone, a blogger with Plan InternationaIdag samlas unga från hela världen i Doha, Qatar, för att diskutera humanitära utmaningar och lösningar och framförallt se till att ungas röster och perspektiv blir hörda. Med i Plans delegation finns 20-åriga Aminata som tillsammans med andra ungdomar har bidragit till att stoppa spridningen av ebola i sitt hemland. Läs om deras innovativa metoder och Aminatas uppmaning till världens ledare.

– Jag vill att organisationer och regeringar ska bli inspirerade av vårt arbete. Plan Sierra Leones ungdomsråd, som jag är engagerad i, gjorde stora insatser för att minska spridningen av ebola. Nu höjer vi våra röster för att unga ska inkluderas mer i katastrofarbete.

Ebolan har lämnat bittra minnen för många människor där jag bor. Effekterna är fortfarande tydliga, jag ser till exempel ofta rader av tomma hus i byar jag besöker. Jag var själv rädd att bli smittad av familj eller vänner eftersom sjukdomen sprids så lätt. Situationen förvärrades också av bristen på information.

Vårt ungdomsråd genomförde många innovativa insatser under epidemin för att se till att viktig information nådde ut till de drabbade samhällena. Vi skapade virtuella mötesplatser för unga att mötas och få psykosocialt stöd. Vi bloggade och skapade filmer med budskap till unga. Det hjälpte till att minska rädslan som ofta berodde på bristande eller felaktig information om ebola.

Vi jobbade med drama, radioprogram och tävlingar och delade viktiga budskap via Skype, WhatsApp och SMS. Framförallt var den ungdomsledda radiokanalen, där unga kunde ringa in och ge sina rekommendationer till lokala och nationella ledare, en stor källa till inspiration och hopp för drabbade samhällen att själva bidra till att lösa sina problem.

500 barn och unga har nåtts direkt av vårt arbete. Indirekt har vi nått över 30 000 personer och vi har hört att våra bloggar och vloggar har uppmärksammats av tusentals människor världen över.

Vi kommer fortsätta vårt arbete med unga i Sierra Leone som bloggar, samlar information och med ord och bild lyfter viktiga historier från sina samhällen – och så småningom skriver en blogg om det. Precis som den här.

15 nyutbildade ungdomsreportrar

Plan International Sverige har tillsammans med prisbelönte fotografen Pieter ten Hoopen nyligen utbildat 15 ungdomsreportrar i Sierra Leone. Deras uppgift är att beskriva situationen för unga i ebolans spår. Projektet har möjliggjorts av Svenska Postkodlotteriet och resultatet blir snart synligt i Plans sociala kanaler och på vår nya sajt om barn i katastrofer.

1-2 september pågår ungdomsledda konferensen “World Humanitarian Summit Global Youth Consultation”, där 300 delegater från hela världen ger sin syn på humanitära frågor och lösningar inför FN:s stora humanitära konferens i maj 2016.

Av: Aminata, Plan Sierra Leones ungdomsråd.
Bearbetning: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer.

Möt Lotte Claessens som jobbar med barn i katastrofer

Idag, den 19 augusti, är det Internationella dagen för humanitärt arbete och därför vill vi lyfta en av våra medarbetare som är specialiserad på att arbeta med barn under katastrofsituationer. Lotte Claessens var på plats i katastrofarbetet efter jordbävningen i Nepal i våras, men hon har också stor erfarenhet av att arbeta med barn i flyktingläger och har de senaste åren jobbat med flyktingar i både Egypten och Etiopien.

Lotte

Lotte, varför valde du att jobba som humanitär hjälparbetare?
Jag vill göra skillnad i människors liv. Som tonåring hade jag vänner som flytt från konflikter och som sökte skydd och jag har sett vilken förödande påverkan krig har på familjer. Som humanitär hjälparbetare försöker vi rädda liv och minska lidande för de mest sårbara, framförallt barnen. Så länge det finns krig och naturkatastrofer finns det jobb för oss att göra. Det mest betydelsefulla för mig är att vi arbetar så snabbt och effektivt som möjligt för att rädda liv, samtidigt som vi också ger barnen hopp inför framtiden.

Vilket har varit det viktigaste ögonblicket för dig i ditt arbete?
Det viktigaste för mig är att se hur barn som varit med om en katastrof lyckas återhämta sig med rätt stöd och hjälp. Jag minns en 8-årig pojke i Filippinerna som efter tyfonen där 2013, en av världshistoriens värsta stormar, inte kunde sova och inte vågade gå i skolan. Han klängde på sina föräldrar eller satt hemma sysslolös. Genom Plans barnsäkra platser där han och hans kompisar erbjöds stöd av utbildad personal och möjlighet till lek, började han så småningom leka igen och umgås med vänner. Till slut var han även tillbaka i skolan.

Är du aldrig rädd när du arbetar i farliga miljöer?
Även om vi ofta jobbar i högriskområden har jag varit lyckligt lottad och aldrig varit med om något extremt farligt. När jag nyligen var i Nepal drabbades landet av flera kraftiga efterskalv efter jordbävningen i april. Under ett av efterskalven satt jag i möte med regeringen i ett väldigt instabilt hus med stora sprickor i väggarna. Då kände jag mig definitivt rädd och jag var glad efteråt att inget hände.

Vill du stödja Plans katastrofarbete? Bli Katastroffadder.
Läs mer om hur Plan jobbar i katastrofer

Av: Anna Boberg, Plan Sverige

Barnens behov är grunden för Plans insatser i Nepal

Systrar utanför förstörd skola

Lördagen den 25 april drabbades Nepal av en kraftig jordbävning. En andra jordbävning skakade landet den 12 maj. Över 600 000 hem förstördes och fler än 8 800 människor dog.

Plan påbörjade omedelbart katastrofinsatser efter den första jordbävningen. Vi har nått ut med nödhjälp till närmare 196 000 personer. Hittills har vi bland annat delat ut över 46 100 tältpaket, 32 650 matpaket (med mat för upp till tio personer i en vecka), 42 650 vattenreningstabletter och 30 580 vattenpaket.

Var i Nepal arbetar Plan?

Vi har främst arbetat i Dolakha och Sindulpalchowk. Det är två av de hårdast drabbade områdena. Vi arbetar också i Katmandudalen och i Sindhuli och Makwanpur.

Varför valde ni de områdena?

Direkt efter jordbävningen såg vi att Dolakha och Sindulpalchowk var två av de hårdast drabbade områdena. Samtidigt hade ingen annan hjälporganisation priorierat just dessa områden och Nepals regering behövde mycket hjälp där.

Hur har jordbävningen påverkat barnen?

3,2 miljoner barn har på olika sätt påverkats av jordbävningarna. Många av dem har förlorat sina hem och bor nu i enkla tält. Det lever under svåra förhållanden med begränsad tillgång till rent dricksvatten, toaletter och sjukvård.

25 000 klassrum har förstörts i jordbävningarna. På grund av detta kan många barn inte gå i skolan och missar därför viktiga delar av sin utbildning.

Hur jobbar Plan för barnen i Nepal?

Plan började tidigt upprätta barnvänliga platser. I dag har 62 stycken startats och nått ut till över 12 000 barn. Här får de tid till lek, sång och psykosocialt stöd. De barnvänliga platserna ger barnen en möjlighet att återhämta sig från trauman efter jordbävningen.

Plan har också upprättat 166 tillfälliga skollokaler för att säkerställa att barn kan återvända till skolan. De tillfälliga byggnaderna består av två klassrum och har plats för upp till 120 elever.

Vilka är barnens behov?

Vattenpaket

Vi har intervjuat 1 800 barn om deras främsta behov. De behöver bättre bostäder, tillgång till utbildning, rent vatten, sanitet och sjukvård.

Varför frågar ni barnen?

Vuxna antar ofta att de känner barnens behov bäst, men barnen har en egen röst och egna svar. Ofta har de andra behov än vad vuxna tror.

Barn har rätt att tillfrågas om beslut som rör dem. Arbetet att återuppbygga Nepal kommer bli lika mycket deras som de vuxnas. Därför måste barnen få en chans att påverka återuppbyggnadsprocessen.

Vilka risker står barn inför?

I katastrofer löper barn större risker att utsättas för olika typer av övergrepp. 41 % av alla barn i Nepal gifter sig innan de fyller 18 år. Efter stora katastrofer ökar vanligtvis antalet barnäktenskap snabbare.

Barn riskerar också att utsättas för människohandel, drabbas av sjukdomar och att tvingas hoppa av skolan permanent.

Vad kommer Plan göra nu?

Under de kommande månaderna skiftas mycket av vårt fokus från akuta insatser till långvarig återhämtning. Vi arbetar för att barns röster ska bli ett stöd under återuppbyggandet av landet.

Vi kommer att fokusera på utbildning, hälsa, trygga hem och sanitet – viktiga områden som barnen har identifierat.

Har arbetet hittills varit lyckat?

Varje dag ser vi hur hjälpen kommer till nytta för barn och deras familjer. Vi är glada över att ha nått fram till 196 000 personer, men samtidigt vet vi att mycket mer behövs. Arbetet att återuppbygga Nepal har bara börjat och vi kommer behöva ännu mer stöd.

Hur kan jag hjälpa?

SMS:a JORDBÄVNING till 72910, så skänker du 100 kronor. Du kan även ge en gåva direkt med ditt betalkort eller sätta in ett bidrag på Plusgiro 90 07 31-1 eller Bankgiro 900-7311. Märk inbetalningen ”jordbävning”.

”Bangui, var ligger det?”

Flickor gungar

Kvinnan bakom incheckningsdisken på Arlanda ser frågande på mina biljetter med fyra mellanlandningar och ett visum som är skrivet på ett papper istället för i mitt pass. Hon konstaterar att jag inte är en standardresenär och kallar på sin chef för att bekräfta att jag verkligen får resa till Bangui med detta provisoriska visum. Efter att ID-kort, pass, och arbetsdokument granskats får jag grönt ljus och kan påbörja den långa resan mot centrala Afrika.

Väl på plats i Bangui inser jag ganska snabbt att detta är ett av de fattigste länder jag någonsin besökt. I Bangui, som är huvudstaden i Centralafrikanska republiken, finns bara en asfalterad väg och den går från flygplatsen in till centrum – som mer liknar en by än en stad.

Huvudstaden omges av brunröd jord som breder ut sig över landskapet, tillsammans med tät växtlighet i skiftande gröna nyanser. Växtligheten och luftfuktigheten är påträngande och det känns som att ha klivit in i ett växthus där allt frodas. Under den torra perioden är det dammigt och hett och under den våta perioden, som precis inletts, förvandlar regnet jorden till en gyttja och gör det både svårt att gå och köra bil.

Men under den grönskande ytan finns det en underliggande fattigdom och en blodig konflikt som vi knappt har hört talas om i Sverige. En bortglömd mänsklig tragedi.

Hundratusentals barn är på flykt från stridigheter

Det har varit några riktigt tuffa år för barnen i Centralafrikanska republiken. Under de senaste årens uppror och stridigheter har hundratusentals barn flytt sina hem och tusentals har dödats i stridigheterna. Våldtäckter och rekrytering av barnsoldater är tragiskt nog ett vanligt inslag i den centralafrikanska vardagen under konflikten.

Vi träffar en grupp pojkar mellan 10-13 år i en av Plans barnvänliga platser. De får frågan om vad de skulle ta med sig till en öde ö, om de bara fick välja en sak. Skrämmande många av pojkarna svarar att de skulle ta med sig sitt vapen så de kunde försvara sig och sin familj. Så ska ingen 10-åring behöva resonera.

Under större delen av 2014 var det så oroligt i landet att skolorna hölls stängda och många barn befann sig på flykt. Skolorna har tack och lov börjat öppna igen, men många barn har tappat flera värdefulla år av skolgång. Och detta i ett land där inte ens hälften kan läsa och skriva.*

Konflikten är långt ifrån över i Centralafrikanska republiken. Hus med skotthål står tomma eller tillfälligt ockuperade och internflyktingarna är fortfarande många. När vi åker runt i staden rör vi oss i konvojer med minst två bilar och vissa områden kan vi biståndsarbetare inte besöka alls, på grund av säkerhetsriskerna.

Vi upprättar skolor och barnvänliga platser

Plan arbetar för att skydda de flickor och pojkar som drabbats av konflikten och bidrar med barnvänliga platser, psykosocialt stöd, familjeåterförening och temporära skolor. Under min resa besöker jag några av Plans förskolor, som gett små pojkar och flickor en chans att komma tillbaka till en säker plats. Där kan barn få både stöd och mat.

Det är tydligt att barnen här behöver få en ny vardag där de kan fokusera på att leka och lära sig nya saker och slippa tänka på hur de ska skydda sig mot konflikten. Jag ser att mina kollegor på plats arbetar hårt för att situationen ska bli bättre och tryggare. Men ännu återstår mycket arbete innan Centralafrikanska republiken kommer vara en trygg plats för barn. Det vi kan göra är att inte ge upp och fortsätta att stötta.

Av: Agnes Björn, Plan Sverige.

*FNs senaste siffror från 2011 indikerar att endast 37 % av befolkningen i Centralaftikanska republiken kan läsa och skriva.

Kamana, 15 år: ”Jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig”

Kamana, 15 år från Nepal

”Jag tycker att unga ska vara mycket mer involverade i katastrofarbetet. Vi har erfarenheter som inte vuxna har och vet vilken hjälp vi behöver.”

Orden kommer från femtonåriga Kamana som bor i Sundrawati i Dolakha, i nordöstra Nepal. Hon har likt alla barn vi pratar med förlorat sitt hem i den senaste jordbävningen i maj. Nu bor familjen med både mormor och farmor i ett tillfälligt hus av trä med plåttak, som de hoppas ska klara av monsunperioden som står för dörren. Byn ligger otroligt vackert längs en grönskande sluttning omgiven av bambuskog och böljande terrassodlingar. Här växer majs, ris, vete, potatis, ingefära och koriander. Luften ljuder av cikador och fåglar. Mitt i detta paradis ligger Kamanas och alla andra grannars hus i ruiner.

Kamanas by i Nepal

”Vi var på väg hem från templet när marken plötsligt började skaka. Vi hörde ett högt dån. Mamma sa att det nog bara vägarbete någonstans. Vi förstod inte att det var en jordbävning. Sen såg vi husen som hade rasat runt omkring”, berättar Kamana om den första jordbävningen i april.

Den andra jordbävningen i maj var än mer förödande här. Under våra dagar här har vi träffat många barn som är rädda och oroliga över hur deras familjer ska klara av den här katastrofen. Många säger att de inte visste någonting om jordbävningar innan den här ödesdigra våren. Men Kamana hör inte till dem.
”Jag är inte rädd. Vi har lärt oss i skolan vad vi ska göra om det är en jordbävning. Man ska ta skydd under ett bord eller en säng.”

För att kunna uppfylla barnkonventionen behöver humanitära organisationer lyssna på barns erfarenheter och fråga vilka behov de har efter en katastrof. Det är sällan det sker. Kamana berättar att ingen har frågat henne vad hon och hennes kompisar behöver.

”Vi unga tjejer har stort behov av mensskydd när man har förlorat allt. Mat och tält är såklart viktigt men sådana här saker behöver man också prata om”, säger Kamana.

Barn och unga är extra sårbara i katastrofer men de kan också vara en enorm resurs om vi bara väljer att lyssna på deras erfarenheter och bjuder in dem att aktivt vara med i hjälparbetet. Att få vara aktiv hjälper till att bearbeta traumat efter katastrofen till skillnad från att behandlas som ett passivt offer.

Kamana är ett lysande exempel på det. När de första hjälpsändningarna kom till Sundrawati efter fem dagar berättar hon att det blev tumult när alla i byn kom för att hämta sina matransoner.

”Ingen frågade mig men jag sa till folk att ta det lugnt och bad dem att ställa upp sig i en kö och vänta på sin tur. Hjälporganisationen tackade mig efteråt”.

Hon ler och fortsätter:
”Sen var USAID här och utbildade volontärer för att kunna identifiera barn som är undernärda. Jag gick en heldagskurs och sen var vi runt i byn och träffade barn men vi hittade inga undernärda.”

Orden bubblar ur Kamana när hon berättar om vad hon gjort den här tiden efter jordbävningen.

”Dessutom har jag varit volontär i Plans barnvänliga plats och lekt och pratat med barn om jordbävningen. Men jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig.”

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Läs mer om Plans arbete i Nepal

Barnen oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn

Sofia Klemming Nordenskiöld i  tältlägret i Dolakha, Nepal

Vaknar av hundskall, råmanden och ljudet från grannarna som skyfflar rasmassor från sitt förstörda hus. Klockan är 6.20 och solen gassar redan på tältduken. Jag befinner mig i Dolakha, ett bergigt distrikt fem timmars bilresa nordöst om Katmandu som var epicentrum för den andra jordbävningen den 12 maj. Här har 90 procent av husen och skolorna raserats.

Nu är vi ett tjugotal personer från Plan och Rädda Barnen som tältar utanför ett av de få hotellen som står kvar i området.

Utsikten från vårt improviserade läger är hisnande. Höga, gröna berg med små byar och terrassodlingar som klättrar längs de branta sluttningarna. Men de fantastiska vyerna kontrasteras av den tragedi som människor i Dolakha upplever.

Pieter ten Hoopen i Dolakha, Nepal

Jag är här med frilansfotografen Pieter ten Hoopen för att dokumentera hur barns liv har påverkats av jordbävningen. I fyra dagar har vi besökt olika byar där Plan har satt upp barnvänliga platser och temporära skolor. Vi åker i fyrdjulsdriven jeep i 15 km/timmen på dammiga grusvägar som slingrar sig längs med bergsväggarna. Ibland vågar man varken titta upp eller ner. Uppåt bergsväggarna har det varit jordskred på sina håll och neråt finns inga vägräcken. Man förstår utmaningarna med att få ut nödhjälp till människor i de här avlägsna delarna av landet.

Plan-teamets bil i Nepal

Därför blev jag extra glad när en representant från FN:s katastroforgan OCHA berömde Plans insatser här i Dolakha. Plan var den första organisationen på plats efter jordbävningen i april och lyckades snabbt få ut leveranser med livräddande matransonser, tält, presenningar och filtar. Därefter påbörjades insatserna att sätta upp barnsäkra platser och temporära skolor i några av de mest utsatta samhällena. Vi kommer snart även att ha mobila team medvolontärer som ska ta sig till de allra mest isolerade bergsbyarna för att erbjuda barn psykosocialt stöd och lekterapi.

Sofia Klemming Nordenskiöld från Plan Sverige på plats i Dolakha, Nepal

Och det behövs. Många av barnen vi pratar med säger att de känner sig rädda och ledsna. De oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn. Men också för framtiden.

”Vårt hus har rasat. Var ska vi bo i framtiden? Jag vill bli ingenjör men efter jordbävningen och alla efterskalv har jag en känsla av att jag och min familj kommer dö, ”säger Nikhil, 12 år, från byn Suspachemawati där Plan har satt upp en tillfällig skola och barnvänlig plats.

Att hjälpa barn som upplevt katastrofer att få tillbaka en tro på framtiden är bland det viktigaste vi kan göra. Att barn får träffa kompisar i samma situation, leka och skratta hjälper till att läka såren. I Suspachemawati vill barnen motvilligt gå hem när Plans lekterapi är slut för dagen.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Mer om Plans arbete i Nepal

Bagwati gick i timmar för att föda barn efter jordbävningen i Nepal

Bagwati Khadka

Den 25 april, en vecka innan 21-åriga Bagwati Khadka skulle föda sitt första barn, skakades Nepal av en kraftig jordbävning. Bagwatis hem förstördes, precis som många släktingars och grannars hus.

Tillsammans med 21 släktingar och grannar sökte Bagwati skydd i ett skjul. Där fick de dela boplats med de kor, får, vattenbufflar och höns som bodde i skjulet sedan tidigare.

Lång väg till sjukhuset

När det var dags för Bagwati att föda tvingades hon att gå närmare tio kilometer för att komma till sjukhuset. Hon gick tillsammans med sin svärmor och det tog dem fyra timmar att komma fram.

Till slut kunde Bagwati föda sitt barn genom kejsarsnitt. Allt gick bra, men sjukhusvistelsen var påfrestande för henne.

– Efter operationen var jag rädd eftersom att jag kunde se sprickor i väggen från jordbävningen, berättar Bagwati.

Skadad sjukhusvägg

Hylla din mamma på mors dag

På söndag är det mors dag. Hylla din mamma genom att stödja Nepals utsatta mammor och deras familjer. Köp en present i vår gåvoshop: http://plansverige.org/shop

Du kan också stödja Plans arbete i Nepal genom att SMS:a JORDBÄVNING till 72910. Du bidrar då med 100 kronor.

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

”Jag sa att jag var törstig men ingen vågade ge mig vatten”

Kadiatu

Liberia har nyligen utropats fritt från ebola men än registreras nya fall i grannlandet Sierra Leone. Plan Sveriges Sanna Wolff har träffat Kadiatu som mot alla odds överlevde den dödliga sjukdomen.

17-åriga Kadiatu kommer ut ur sitt hus som hon delar med mamma, pappa och tre bröder, i byn Masiaka i västra Sierra Leone. Hon är finklädd i orange blus och byxor. Som de flesta tonåringar verkar kläderna vara viktiga, och idag är de valda med omsorg.

Med allvarlig och lite avvaktande blick tar hon emot oss på den öppna platsen framför det lilla huset i betong och plåt. I handen har hon ett papper som hon håller upp framför bröstet så att vi kan läsa vad det står. På något sätt känns det också som att hon vill visa att det är ok att vi står så här nära varandra, trots att hon varit så sjuk. På pappret, som har myndigheternas officiella stämpel, står det nämligen att Kadiatu är friskförklarad från ebola. Certifikatet är en viktig markering att hon är som alla andra tonåringar igen, som den tjej hon var innan allt det hemska började – i juli, för snart ett år sedan.

Ensam och dödssjuk

– Jag var väldigt sjuk. Jag kräktes och kunde inte stå på benen, berättar Kadiatu som låg hemma sjuk i två veckor innan ambulansen kom och hämtade henne.

Färden till ebolacentret i huvudstaden Freetown var lång och plågsam. Två gånger stannade man för att rengöra ambulansen med klorinvatten, som dödar viruset. Kadiatu sprejades också med det starka medlet och idag, nästan ett år senare, har hon fortfarande kliande utslag och ärr efter behandlingen. Mamma och pappa fick inte följa med i ambulansen och sjuksköterskorna var själva väldigt rädda att bli smittade.

– Jag sa till sköterskorna att jag inte kunde resa mig själv, men de var för rädda för att hjälpa mig ner från ambulansen. Jag sa att jag var törstig och behövde dricka men ingen vågade ge mig vatten.

I flera veckor låg Kadiatu ensam och dödssjuk på ebolacentret. Hemma i byn förlorade familjen hoppet om att få återse sin dotter igen. Men långsamt och mot alla odds tillfrisknade Kadiatu och i början av oktober 2014 fick hon komma hem till sin familj. Idag är hon tillbaka i skolan igen. Släkt och vänner som tidigare hållit sig på avstånd kommer återigen på besök. När vi säger hej då är det till en ung stark tjej som står omgiven av sin familj mitt i solen på den lilla gårdsplanen.

Långsiktigt stöd till barnen

Plan har gjort olika typer av insatser för de 18 000 barn som drabbats av ebola i de tre västafrikanska länderna Sierra Leone, Liberia och Guinea. Ett av de viktigaste är det psykosociala stödet. Genom lokala socialarbetare och hälsoteam har barn som Kadiatu fått kontinuerliga besök av personer de känner sig trygga att prata med.

– Det viktiga är att lära sig att berätta om sina känslor och inte känna skam för det man har varit med om, förklarar Kefa Mayange, rådgivare för skydd av barn i katastrofer på Plan Sierra Leone.

Ebolaepidemin har lämnat efter sig många sårbara barn. Barn som själva har varit sjuka eller som förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Många av dessa barn har lämnats helt utan vuxnas tillsyn, ibland med ansvar för sina yngre syskon. Plans insatser kommer därför fortsätta under lång tid framåt, för att skapa långsiktiga förutsättningar för de drabbade barnen.

Av: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer