Alla ensamkommande barn får stöd i flyktinglägret

Kibondo. Solidariteten mellan människor som förlorat allt och lever i den yttersta misär upphör inte att förundra. Jeanine, 30, förlorade sin man i konflikten i Burundi förra året. Yvonne, 15, förlorade sina föräldrar i samma konflikt för 12 år sedan. Hon är en av Burundis tusentals föräldralösa barn som behöver en fosterfamilj. Jeanine har antagit rollen som fostermamma trots att hon redan ansvarar för en egen dotter och sin syster som är blind.
– Vi flydde tillsammans och tar hand om varandra, säger Jeanine.
– Jag vill att mitt fosterbarn ska känna sig som min egen dotter. Jag försöker ta hand om henne så gott jag kan med de små medel jag har.

Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

De fyra kvinnorna och flickorna kom hit till flyktinglägret Nduta för ett år sedan. De bor i ett smutsigt tält med plastmattor, tunna madrasser och filtar på golvet. Det är olidligt varmt där inne mitt på dagen, men kallt på natten.

Plan International har ansvaret för de ensamkommande barnen flyktinglägren Nduta och Mtendeli. Så fort ett barn registreras som ensamkommande görs en utredning om det finns andra släktingar eller grannar i lägret som barnet kan bo med. I annat fall finns fosterfamiljer stand-by som Plan har utrett och utbildat tidigare. Vi matchar ihop barnen med familjer som har barn i lämpliga åldrar. Fosterfamiljerna får stöd med extra skolmaterial och matransoner. Plans socialarbetare följer upp varje fosterbarn för att se hur hen har det och det finns möjlighet att byta om barnet eller fosterföräldrarna önskar.

Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Att vara på flykt från krig och ha lämnat sitt eget hem och allt man äger, inte veta om man någonsin kommer kunna komma tillbaka – och ändå ställa upp att ta emot någon annans barn som är i behov av skydd. Det är stort.

Jeanine känner ett stort ansvar för Yvonne och medger att det är svårt ibland.
– Jag känner mig ledsen när jag inte kan ge henne allt hon behöver. Till exempel kläder eller skolböcker, men jag har inte råd.

Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. "Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma." Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. ”Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma.” Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Hur ser hon på Yvonnes framtid?
– Jag vill skydda henne från att råka ut för något här i lägret. Jag varnar henne för att låta sig luras av pojkars lögner, hon kan råka illa ut och bli gravid.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Plans ungdomsvolontärer Julienne och Rubin är med och skapar positiv förändring i lägret

Nduta, Kibondo. Det är söndag morgon i flyktinglägret Nduta och människor går i stora klungor längs vägen, klädda i sina bästa kläder på väg till kyrkan. Många kvinnor har färgsprakande klänningar med matchande schalar draperade i håret. Vi är på väg hem till Rubin och Julienne, två av Plan Internationals ungdomsvolontärer som sprider kunskap till andra unga om vikten av att gå i skolan i lägret. Dessutom informerar de om frågor om hygien, menstruation, hiv och barnäktenskap.

Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Julienne är 16 år och flydde ensam till Tanzania i oktober 2015. Båda hennes föräldrar är döda.
– Jag fick en fosterfamilj när jag kom hit till Nduta. Det var så jag fick kontakt med Plan. Jag utbildade mig till ungdomsrådgivare för att jag vill försöka förändra livet för unga här i lägret, säger Julienne.

Hennes kollega, Rubin 17 år, är också fosterbarn. Hans föräldrar dog när han var 7 år och han har blivit omhändertagen av grannar sedan dess. Min pappa var utbildad och arbetade som läkare. Vi levde ett gott liv eftersom han tjänade bra. Människor blev avundsjuka. En dag stormade folk in i vårt hus och mördade både min pappa och mamma, säger Rubin.

Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Vi tar rygg på de här två fantastiska ungdomarna när de ska på uppdrag i lägret. Vi kör till den zon där de brukar arbeta och de går snabbt runt och samlar ihop folk. Julienne börjar tala om hur viktigt det är att föräldrarna skickar sina barn till skolan. Hon må vara en späd 16-åring, men när hon talar inför de femtiotal barn och vuxna som samlats är rösten stark och säker.

En äldre man ställer en motfråga. Han undrar hur han ska kunna skicka sina barn till skolan när de bara har ett ombyte med kläder? De kan inte tvätta kläderna för då måste barnen gå nakna och han vill inte skicka barnen till skolan med smutsiga och trasiga kläder. Flera föräldrar stämmer in, bristen på kläder är det största hindret för att barnen inte går i skolan, enligt dem. Deras röster är upprörda.

Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Men Juliette och Rubin backar inte. De står lugnt kvar och Julienne svarar att det är svårt men att de måste låta barnen gå i skolan i alla fall. Sedan kommer de till de känsliga frågorna om barnäktenskap och hur flickor ska sköta sin hygien vid mens. Bristen på mensskydd och toaletter på skolorna är en av anledningarna till att så få tonårsflickor går i skolan i flyktinglägren.

– Dessutom är det så många flickor som gifts bort eller blir gravida alldeles för tidigt. Det måste vi ändra på och vi märker att vårt arbete har effekt, säger Julienne efteråt.
Hon är nöjd med sessionen. Som ungdomsrådgivarna är de själva med och försöker skapa en positiv förändring i lägret. Det skapar engagemang och mening i en tillvaro som annars är svår och frustrerande. 25 000 unga mellan 15-24 år bor i Nduta. Bara några procent av dem går i skolan eller arbetar.

Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

– Tonåren är en svår period, säger Rubin. Jag trivs inte i lägret eller i familjen jag bor med. Det känns som om de inte tycker om mig. Men det ger mig styrka att jobba som ungdomsrådgivare för jag gillar att dela min kunskap med andra.

Att se så engagerade ungdomar stå och tala inför en stor grupp vuxna och barn gjorde Molly Nutley och oss alla otroligt imponerade. Det krävs stort mod och självförtroende. Något som många unga burundier på flykt uppenbarligen har.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Läs mer om Plan International och Musikhjälpen 2016 här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Vincent, 20: ”Utbildning betyder allt för mig”

Kibondo. Flyktinglägret Nduta ligger mitt ute på savannen. Vi kör på leriga småvägar och det råder en spänd förväntan i minibussen. Vad är det vi kommer att uppleva? Hur stor nöd är det i lägret? Hur kommer människor att bemöta oss? Tills slut kommer vi fram till en enkel hemsnickrad grind omsluten av höga grönskande träd på varje sida. Här finns inga höga stängsel men en vaktkur som kontrollerar alla som passerar in och ut. Vi visar våra tillstånd och pass och kör in.

Två saker slår mig, för det första att det ser så välorganiserat ut. Tält i långa rader, men placerade med lite avstånd emellan så att folk kan odla sina egna grönsaker. Överallt växer höga träd som ger skugga och skydd. Vi passerar flera öppna ytor, fotbollsplaner och barnvänliga platser där barn kan leka.

Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Det andra som slår mig är alla barn. Det är så otroligt många barn överallt. Nduta är idag hem till 80 000 burundiska flyktingar – närmare 50 000 av dem är barn. Lägret har för länge sedan passerat sin maxkapacitet och det råder brist på allt: mat, vatten, toaletter, kläder, filtar och , framför allt, skolor.

Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

25 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år samsas om en enda skola som kan ta emot 750 elever. Vi kör direkt dit. Molly Nutley ska intervjua några av eleverna om vad utbildning betyder för dem. Det pågår examen i matematik. Vi får veta att skolorna i lägret följer den burundiska läroplanen och att burundiska lärare har rekryterats bland flyktingarna.

Vincent är 20 år, har randig skjorta, jeans och jympadojor. Efter matteprovet hoppar han in i minibussen med oss för att visa var han bor. Vi kör flera kilometer genom lägret. Vincent bor i ett tält i utkanten med sin mamma och lillasyster. Han visar Molly det lilla skjulet där de har sitt kök och sedan hans ”rum”, en del av tältet. Bredvid madrassen på golvet står en låda av metall. Den är stor och ser väldigt tung ut. Han öppnar och visar – lådan är full med skolböcker. Vincent säger att han har släpat den genom Burundi hela vägen hit.

Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Vi blir stumma av hans berättelse. En ung man som var på väg att utbilda sig till läkare. Så bröt det ut ett krig som förstörde allt. Ett krig som dödade hans pappa och tvingade honom att lämna sitt land. Han släpade lådan med böcker på cykel genom landet, tog med den på båt över Tanganyikasjön, bar den till fots den sista biten. Flykten tog tre veckor. De hade ingen mat, ingenstans att sova. Människor runt omkring honom dog av sjukdomar på vägen.

Men att lämna lådan med böckerna vore att lämna allt hopp.

”Utbildning betyder allt för mig”, säger Vincent till Molly.
”Du är fantastisk, sluta aldrig tro på framtiden”, svarar hon.

Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

När man möter ungdomar som Vincent förstår man att skolor i flyktinglägren inte är någon överflödig lyx – de är livsavgörande. Skolan är en trygg plats för barnen att vistas i när livet omkring dem är kaos. Skolan signalerar att livet går vidare, ger en känsla av vardag. Och framför allt ger skolan barn och unga framtidshopp.

Det är det hoppet vi måste bygga vidare på. Vi har en skyldighet att inte svika alla de barn och ungdomar som fått utstå tillräckligt med lidande. Jag kan inte sluta tänka på Vincent och hans låda med böcker bredvid madrassen i tältet.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Skådespelaren Molly Nutley är årets resande reporter för Musikhjälpen och reser till Tanzania med Plan International för att skildra barn som är på flykt från inbördeskriget i Burundi. Läs mer här.

Annica Englund – om jobbet med barn i katastrofer på Plan International

Idag, den 19 augusti, är det Internationella dagen för humanitärt arbete och vi passar på att lyfta en av våra medarbetare, Annica Englund, som jobbar som Programme Manager på Plan International Sveriges humanitära enhet.

Hej Annica, berätta om ditt jobb!
”Jag har jobbat här sedan juni 2015. Vi är nu ett team på sju personer som arbetar med den humanitära delen av Plans arbete här i Sverige och jag trivs fantastiskt bra! Jag och min kollega Sofia Gustavsson har samma tjänst så vi arbetar med delad portfolio där jag jobbar med Asien och Östra- och Södra Afrika medan hon fokuserar på Västafrika och Latinamerika.”

"Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid" berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.
”Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid” berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.

Varför valde du att jobba med humanitärt arbete och vad har du för utbildning och erfarenhet?
”Jag har jobbat inom sektorn sedan 2007 och provat på allt ifrån utvecklingsarbete både i fält och i Sverige, administration, implementering och jag har haft möjlighet att jobba i olika kontexter i Asien, Mellanöstern och Afrika. Jag har alltid vetat att jag vill vara till hjälp på något vis men det tog mig många år innan jag kunde sätta fingret på exakt hur jag kan hjälpa andra. Efter några år på universitetet bytte jag bana till internationella relationer och freds- och konfliktvetenskap i hopp om att hitta en väg fram till ett arbete som gör skillnad. För några år sedan jobbade jag på en av FNs organisationer för minhantering och problematiken med små och lätta vapen, speciellt i konflikter. Där fick jag för första gången prova på att arbeta inom den humanitära sektorn. Jobbet krävde mycket flexibilitet, att kunna planera och planera om när oförutsedda saker hände för att kunna hjälpa människor under och efter konflikter. Detta arbete passade mig perfekt och jag kände att jag ville göra mer. Så efter 1,5 år åkte jag ut i fält för att arbeta direkt i konflikt och post-konflikt områden med dessa frågor. Det var när jag kom ut i fält med humanitär verksamhet som det blev det så uppenbart att det är barn och unga som drabbas mest i katastrofer, även fast jag visste det rent teoretiskt var det skillnad att se det ute med egna ögon. Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid.”

Berätta om hur ditt jobb ser ut. Vad gör du på kontoret och vad gör du på resorna?
”Jag arbetar med planering, utveckling, implementering och uppföljning av vår verksamhet. Att se till att de behov som barn i katastrofer har tillgodoses samtidigt som vi håller en hög kvalitet på projekten för barnen och för våra givare. Det innebär också många resor till de länder jag arbetar med där jag får samarbeta med mina kollegor direkt i landet och träffa de barn och ungdomar som vi jobbar för och med. En typisk dag på kontoret innebär ofta att jag går igenom mail som inkommit och lägger till, tar bort och omprioriterar att-göra-listan från gårdagen, sedan är det bara att sätta igång. Ofta pågår många processer samtidigt och jag växlar mellan att skriva ansökningar, följa upp rapporter och planera med kollegorna för framtida arbete. Under resor ser arbetet helt annorlunda ut eftersom mycket av tiden går åt till att vara i fält och besöka flyktingläger eller andra katastrofkontexter där våra förmånstagare finns. Jag gillar de omväxlande arbetsuppgifterna eftersom jag får möjlighet att se hela Plan Internationals verksamhet och inte bara delar av den.”

Vilket har varit det viktigaste ögonblicket för dig i ditt arbete?
”Det finns så många! Det som alltid får mig tillbaka på banan under tider av motgångar och svårigheter är när jag får se det vi gör på plats. Att till exempel få sitta i ett klassrum och lyssna när barn som flytt får undervisning på ett tryggt ställe och med bra kvalitet, gör att jag blir övertygad både om att jag valt rätt och att vi som organisation gör exakt det vi ska, på de ställen där vi behövs mest. Dessa stunder gör att jag vill fortsätta så att vi kan göra mer för fler.”

Berätta om ditt starkaste minne från en fältresa!
”Här finns det också många. Men ett extra starkt minne är från min första fältresa med Plan. Jag och min kollega Lotte Claessens var i Darfur i Sudan och besökte våra tidigare projekt tillsammans med kollegor från vårt landkontor. Schemat var späckat av möten, samtal och besök i flyktingläger. Vid ett tillfälle var vi i en skola, som Plan byggt, för att prata med lärarna som arbetade där. Jag hade kommit till en punkt där alla intryck och känslor hade blivit alldeles för många på en och samma dag – självklart blandade av oro, frustration men också hopp och glädje. Jag kände att jag inte riktigt var närvarande i det sista mötet eftersom minnen från dagen kom upp gång på gång. Klockan ringer och omkring 200 flickor springer ut från sina klassrum, och de ser så glada ut. Innan vi vet ordet av står alla dessa barn omkring oss, nyfikna och vissa lite fundersamma över vårt besök. Alla vill bli sedda, vinkar, skrattar och ropar. Självklart kan jag inte hålla mig från att hänga på eftersom jag likt dem har ett stort behov av att leka för att smälta dagens alla intryck. Det var en så fin avslutning på en fullspäckad dag, att få träffa och leka med dem vi var där för, och de vi alla hade pratat om och planerat för hela dagen.”

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

Läs Annicas tidigare blogginlägg från en fältresa i Tanzania här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Från medelklass till ett liv i container – besök i flyktinglägret i Jordanien

20 juli 2016

Välkommen till Azraq flyktingläger!

Skylten vid den avspärrade entrén är föga inbjudande. Jordansk militär bevakar alla som åker in och ut ur flyktinglägret och de är tungt beväpnade.

Här bor 40 000 syriska flyktingar som tvingats lämna sina hem och vanliga liv.
Här bor 40 000 syriska flyktingar som tvingats lämna sina hem och vanliga liv.

Återkommande sandstormar och 40-gradig värme gör att människor täcker sina ansikten med sjalar och kepsar för att skydda sig. När solen står som högst ligger flyktinglägret till stor del öde för att det är för jobbigt att röra sig i värmen. I fjärran hörs bomber som faller och vi kan se rök som tornar upp. Tusentals vita containrar står uppradade och här bor omkring 40 000 syriska flyktingar. Att åka runt i lägret ger en kuslig och steril känsla, som att det är tomt samtidigt som det är fullt med människor.

En färgklick i öknen - förskolan i flyktinglägret skapar hopp.
En färgklick i öknen – förskolan i flyktinglägret skapar hopp.

Omringad av tusentals vita containers finns det en strimma hopp; en färgglad förskola dit små barn kan komma och leka på en trygg plats och förbereda sig inför sina kommande skolår. Bara själva byggnaden ger en känsla av att det finns en plats för lek, glädje och trygghet. Plan International, i samarbete med Finska Kyrkan, driver denna förskola som tillhandahåller en trygg plats för små barn.

Jag möter en av våra förskolelärare som själv är flykting från Syrien. Hon berättar att hon finner sitt arbete med barnen meningsfullt och att livet i lägret blir bättre när barnen har tillgång till förskola och skola. Hon är själv utbildad förskolelärare och arbetade som det även i Syrien. Dock är det inte alltid lätt att bemöta en del av de traumatiserade barnen på det sätt hon vill då resurserna är knappa och behoven stora. Hon beskriver att de tillsammans i arbetslaget gör så gott det går och tar stöd av Plan Internationals personal för att hitta ytterligare stöd till de mest drabbade barnen.

Förskolan drivs genom ett samarbete mellan Plan International och Finska Kyrkan.
Förskolan drivs genom ett samarbete mellan Plan International och Finska Kyrkan.

Förskoleverksamhet är självfallet en otroligt viktigt för de barn som deltar, men även för föräldrarna. Under två eftermiddagar varje vecka hålls det föräldramöten men olika teman för att stötta främst mammor i deras föräldraskap. Att ta hand om barnen är här fortfarande till stor del en kvinnas uppgift och männen lyser tyvärr med sin frånvaro.

En syrisk mamma jag träffar berättar att hon är själv kvar med fyra barn efter att hennes make gått bort i kriget. Hon beskriver hur svårt det är att räcka till som förälder och hur förskolan hjälper henne både att få tid till andra sysslor, och att få information om hur hon på bästa sätt kan stötta sina barn. Trots att Azraq är en ganska inhuman plats att bo på, är det i alla fall säkert säger hon.

"Från ett medelklassliv till att leva i en container mitt i öknen"
”Från ett medelklassliv till att leva i en container mitt i öknen”

När jag lämnar lägret för att återvända till Sverige tänker jag åter en gång på hur svårt det måste vara för dessa syriska flyktingar att gå från ett medelklassliv till att leva i en container mitt i öknen. Inte så konstigt att människor desperat försöker hitta bättre möjligheter för deras barn, för någon ljus framtid finns inte i Azraq på längre sikt.

Av: Agnes Björn, humanitär chef, Plan International Sverige

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer.

Säkrare skolor i Thailand

Jag heter Anna-Maija Beloff och arbetar med Disaster Risk Management här på Plan International Sverige. Jag reste nyligen till Thailand för att följa upp vårt arbete med säkra skolor som påbörjats där.

23 juli 2016

Jag reser till Chiang Rai i norra Thailand för att besöka skolorna som deltar i Plan Internationals Safe School-projekt. På plats möter jag kollegorna Kun Oye och Kun Gigi som berättar att vi hittills rullat ut programmet i 20 skolor i Chiang Mai och Chiang Rai-området. Barnen som är med i projekt tillhör de mest sårbara och kommer från minoritetsgrupper (största grupperna som är Akha, Mien och Karen). I dessa områden arbetar Plan International också med lärocenter där burmesiska flyktingbarn som har kommit över gränsen med sina familjer kan få gå i skolan.

Plan International har arbetat i Thailand sedan 1981.
Plan International har arbetat i Thailand sedan 1981.

Projektet med säkra skolor går ut på att öka kompetensen inom katastrofriskreducering för barn, deras familjer och lärare, samt göra skolbyggnader och området vid skolorna säkrare vid händelse av katastrofer.

När vi planerat inför nästa dags besök är det dags att sova. Jag vaknar mitt i natten på grund av tidsskillnaden mellan Sverige och Thailand och ligger och lyssnar till den intensiva morgontrafiken från gatan, som blandas med gräshoppor och geckoödlornas morgonsånger. Jag kan inte sluta tänka på vår diskussion med mina thai-kollegor dagen innan. Jag trodde nog att thailandska skolor skulle ha katastrofriskreducering som skolämne sedan länge, men trots att landet drabbades av den förödande tsunamikatastrofen 2004, och skolor och familjerna med sina barn regelbundet påverkas av översvämningar och jordskred, så har thailandska skolsystemet ingen formell undervisning när det gäller katastrofriskreducering. För många lärare är katastrofriskreducering ett helt nytt ämne.

Tsunamin, samt som en jordbävning i Chiang Rai 2013, var ett wake up call för landet. Vi vet alla vad hände med tsunamin för det uppmärksammades i internationella medier runt om i världen. Men informationen om jordbävningen var knapp. Flera hus, samt några skolor, kollapsade i Chiang Rai och detta ledde till en diskussion och ett första steg att börja integrera mer riskreducering i skolorna. Dålig förberedelsenivå katastrofer i skolorna uppmärksammades igen i thailändska medier i år efter en tragisk händelse. En sovsal på en skola brann ner och sju barn därinne förlorade livet, på grund av att det inte fanns något brandlarm i byggnaden. Skolsystemet i Chiang Rai reagerade och nu har utbildningsministeriet i Thailand börjat stärka upp skolsystemet med katastrofriskreducerings och riskhantering för barnen, vilket Plan International stödjer genom Safe School-projektet.
24 juli 2016

Idag börjar vi vår bilresa tidigt på morgonen upp mot bergen. Vi ska besöka två av Safe School-projektskolorna i Mae Bah Luang-området av Chiang Rai. Första skolan Ban Pha Dua ligger uppför en backe där den lilla cementvägen leder fram till stora vackra träd. Skoldirektören och tre lärare på denna skola med 55 elever (inkluderar också en liten lekskola för 2-5-åringar) berättar om sitt arbete för katastrofriskreducering och de första månadernas intryck av Safe School-projektet med Plan International.

De är nöjda med projektet och betonar vikten av information och kunskap när det gäller katastrofriskreducering som barnen fått genom projektet. En av lärarna har varit väldigt engagerad intresserad av katastrofriskreducering och berättar hur hon följt upp läromaterialet till eleverna med kreativt skapande. Tillsammans med barnen har de kartlagt alla riskerna som fanns i skolan. Vi kollar genom det som barnen skapat – teckningar av katastrofsituationer och hur man förbereder sig och gör för att minimera risken.

Teckningen visar vad som händer när det blir översvämning i älven.
Teckningen visar vad som händer när det blir översvämning i älven.

De torkade pumporna man ser på bilden kan användas som flythjälp vid en översvämning. Nästan alla Mein-familjer har sådana torkade pumpor i huset, de används för att hämta vatten ur brunnen.

När vi hade kollat genom alla katastrofriskreduceringsmaterialet som barnen skapat, tar lärarna med oss till lekskolan var Mein-flickorna förberett en överraskning till oss och visar upp en traditionell Mein-dans. Här ned är vår lilla dansgrupp från skolan.

Mein-dans på lekskolan.
Mein-dans på lekskolan.

Dags att fortsätta till en annan skola som hete Mae Chan. Denna skola är mycket större, med 517 elever i åldrarna 7 till 15 år gammal. Katastrofriskreduceringen i denna skola var ett helt nytt ämne och kom med projektet. Under de första månaderna hade eleverna kartlagt risken och beredskap för brand i skolan. Nästa månad kommer de börja att kartlägga alla risker i skolan och förbereda sig med övningar och kapacitetsuppbyggnad för katastrofriskhantering. En av eleverna, Naan, berättade att hon lärt mycket och väntar ivrigt på nästa steg i Safe School-projektet.

bild tjej

– Med all ny kunskap är jag och mina kompisar mer förbereda för katastrof eller nödsituation och vi vet nu vad vi kan göra för att minimera riskerna i skolorna, berättar Naan.

Hon har besökt andra skolor som inte deltagit i Safe School-projektet för att berätta om vad hon lärt sig, och interesset har varit stort. Plan Internationals projekt forsätter i två år till i Mae Chan, Mae Bah Luang, Tak och Chiang Mai, där målet är att mer än 2 500 barn från minoritetgrupper och deras lärare ska ha bättre kunskap att hantera riskerna i skolan och sin omgivning.

Av: Anna-Maija Beloff, Plan International Sverige

High-five och skratt blandas med allvar i flyktinglägret

FÄLTRESA TANZANIA. Jag hade turen att träffa barn i flera grupper och i olika åldrar där det fanns både lek och sång samt stöd för läxläsning. De flesta sessionerna hölls i temporära eller semi-permanenta byggnader. Tack vare att det är vinter just nu i Tanzania stiger inte temperaturen högre än 25-30 grader under den varma delen av dagen.

Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.

I temporära byggnader, där tak och väggar är gjorda av plast, blir det fortfarande varmt väldigt snabbt när cirka 30 personer delar på utrymmet. Därför är det så viktigt att de byggnader som används för många är byggda för att hålla värmen ute. I många fall har givare svårt att ge bidrag för dessa byggnader på grund av risker som kommer efter att responsen är slut och byggnaderna ska överlåtas i annat syfte. Hur som helst så finns ett enormt värde i att investera i detta, både för att kostnaderna för reparationer minskar men också för att ge barnen en bekväm plats att vara barn på under tiden de flyr. Jag som besökare hade svårt att befinna mig i rummen som var gjorda av plast mer än tio minuter, hade det varit sommar vet jag inte om jag hade klarat mer än någon minut.

Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.
Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.

074 (2)

Tid för utomhusaktivitet där leksaker som rockringar delas ut till barnen.
Tid för utomhusaktivitet där leksaker, till exempel rockringar, delas ut till barnen.

Vad gör Plan International här just nu?
Vårt arbete i dessa läger fokuserar just nu främst på att bidra med barnsäkra platser och psykosocialt stöd. Plan International ser till att det finns platser där barnen kan träffas före och efter skolan där de kan få leka och träffa kompisar, samt få möjlighet till rådgivning av utbildad personal inom psykosocialt stöd om de har behov av att prata. Detta är vanligt efterson alla barn i lägren har varit med om händelser som inget barn ska behöva gå igenom, speciellt för de barn som har särskilda behov, är ensamkommande eller under flykten har blivit separerade från sina familjer.

”Kolla vad jag kan!”

Genom så kallad case management kan vi få en indikation på om något barn eller någon i deras familj behöver stöd som Plan International inte kan bistå med och sedan se till att en organisation som kan tillgodose det specifika behovet kontaktas. I de fall där behoven ligger inom Plan Internationals område, bistår vi med stöd. Till exempel ser vi till att barn som kommer ensamma eller separerade från sina familjer kan få leva i fosterfamilj så länge de behöver. Varje dag kommer nya fall där barn behöver fosterfamiljer och det finns hundratals fall som fortfarande är öppna eftersom Plan International hela tiden följer upp och försäkrar sig om att allt går bra under tiden barnen är i fosterfamiljerna.

Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.
Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.

Självklart blev det uppståndelse i de barnsäkra platserna av min närvaro. Jag försöker alltid smyga och hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt för att inte störa, men det brukar (precis som den här gången) inte fungera alls. Min längd och mitt ljusa hår gör oftast att både klasser stannar av och ett följetåg uppstår. Detta följetåg vill också av någon anledning alltid high-fiva. Dock tar det en stund, men när en modig person vågar sig på att låta sin hand möta min så följer ungefär hundra high-fives, gärna samtidigt. I dessa områden kan ibland tatueringar associeras med häxeri, och jag brukar gömma min tatuering jag har på underarmen för att undvika att skrämma någon. Den här gången gick det inte så bra att göra det, men de barn jag träffade verkade inte avskräckas utan pekade och skrattade vilt istället. Helt okej från min sida. De får gärna skratta åt mig, bara de skrattar en stund och ett litet, litet ögonblick glömmer de hemskheter de genomlevt.

En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.
En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.

Av: Annica Englund, samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet

Du vet väl att du kan besöka ett flyktingläger från din egen mobil eller dator? Mitt nya hem är Plan Internationals 360-upplevelse där du upplever ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania, ur ett barns perspektiv. Just nu förflyttas alla burundiaska barn till Nduta och Mtendeli lägren, en process som pågått sedan oktober förra året.

Läs mer om barnen på flykt här.

På besök hos barnen på flykt

FÄLTRESA TANZANIA. Jag heter Annica Englund och jobbar som samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet i Stockholm. Jag jobbar nära de landkontor i Södra och Östra Afrika och Asien där vi har projekt som stödjer barn i katastrofer på olika sätt. Att få träffa de kollegor och barn jag arbetar med nästan dagligen betyder så mycket. Att se deras ansikten, höra dem prata och ta reda på vad de behöver är viktigt för att jag ska kunna bidra på bästa sätt i projekten. Därför befinner jag mig just nu i Tanzania där jag besöker Plan Internationals kontor och katastrofrespons i Kibondo, Kigoma, som arbetar med flyktingbarn och deras familjer som flytt från Burundi.

På väg till barnsäker plats i Mntendeli. Plan och Caritas delar på platserna för att bedriva utbildning och skydd av barn på samma område för att försäkra sig om att barnen inte behöver förflytta sig långt mellan skola och barnsäker plats.
På väg till barnsäker plats i Mtendeli.

Oroligheterna i Burundi har drivit hundratusentals på flykt till grannländerna Tanzania, Rwanda och Uganda med majoriteten till Tanzania sedan sommaren 2015. I nuläget finns över 70 000 burundiska flyktingar i Tanzania och nyanlända kommer fortfarande. Mellan 50-200 personer registreras dagligen som nyanlända, varav mer än hälften är barn, som i många fall kommer ensamma.

Behoven i lägren är omfattande på många plan, men behoven av skydd av kvinnor och barn, hälsa, rent vatten och sanitet är extra tydliga. Som resultat av vattenbrist och dåliga hygienförhållanden har kolera härjat i lägret under en lång period. Men sedan två nya läger för burundiska flyktingar öppnades hösten 2015 har problemet till stor del försvunnit. Förflyttningen till de nya lägren försenades först på grund av vattenbrist men i dagsläget har situationen förbättrats och varje person har nu tillgång till 24 liter vatten per dag. 20 liter rent vatten är absolut minimum enligt internationell standard för att en person ska kunna leva drägligt och ta hand om sin hälsa.

Vattentank vid skolan och den barnsäkra platsen. Vatten är en bristvara i lägren och dessa behållare är av stor vikt för att kunna bedriva verksamheten och samtidigt behålla den standard som barnen behöver.
Vattentank vid skolan och den barnsäkra platsen. Vatten är en bristvara i lägren och dessa behållare är av stor vikt för att kunna bedriva verksamheten och samtidigt behålla den standard som barnen behöver.

Det går 23 personer per latrin medan högsta antalet personer per latrin inte ska överstiga 20 personer, en situation som det arbetas intensivt med att förbättra. Plan International arbetar på plats i både Rwanda och Tanzania för att stötta de barn som flyr det politiska våldet i Burundi. I Tanzania där jag nu befinner mig arbetar Plan International i nära samarbete med andra organisationer för att bidra till en dräglig tillvaro för människorna och att de får sina basala behov tillgodosedda.

Jag besökte de två lägren Nduta och Mtendeli tillsammans med Planpersonal från det lokala kontoret i Kibondo. Det spelar ingen roll hur många läger man varit i, de är alla olika beroende på vilket land det är, vilken tid i responsen man gör besöket och vilken typ av konflikt människorna flytt ifrån. Situationen för barnen ser olika ut, dock är alltid behovet av skydd stort och barns utsatthet alltid tydlig.

Barnen samlas under rasten i den barnsäkra platsen i Mtendeli för att observera sina besökare noggrant.
Barnen samlas under rasten i den barnsäkra platsen i Mtendeli för att observera sina besökare noggrant.

Både Nduta och Mtendeli är rymliga eftersom tälten är uppställda med gott utrymme emellan så att både träd och grönområden finns kvar i lägren. Träden ger skugga och lindring från hettan. Utrymme är en indikation på bra organisering av lägret, och att minumumkrav på ”camp management” uppfylls.

Båda lägren är så kallade stängda läger där de boende kan ansöka om att lämna lägren under kortare eller längre perioder. Det finns inga större marknader i lägret, utan dessa har dessa utvecklats utanför lägren, därför är det viktigt kunna ta sig ut för att skaffa mat och ved.

I väntan på tillstånd att hälsa på i Mtendeli. Det är viktigt att alla besökare som inte arbetar i lägren registreras och har tillstånd att gå in.
I väntan på tillstånd att hälsa på i Mtendeli. Det är viktigt att alla besökare som inte arbetar i lägren registreras och har tillstånd att gå in.

Plan International har ett mycket gott samarbete med den tanzaniska staten och andra hjälporganisationer. Vi arbetar alltid nära partner och förmånstagare och är måna om att samarbetet ska fungera för att koordineringen ska bli så lyckad som möjligt. I Tanzania känner man att detta fungerar förträffligt och det var precis vad jag upplevde under mitt besök. Till exempel har Plan International, som i lägren är ledande på skydd av barn, och Caritas, som är ledande på skola och utbildning, slagit samman de båda sektorerna så att skola och barnsäkra platser samt utrymme för psykosocialt support finns på samma område. På så vis slipper barnen gå långt mellan de olika aktiviteterna. Detta gör också att närvaron i skolan ökar och fler barn kommer till de barnsäkra platserna samt attt organisationerna stödjer varandras arbete dagligen.

Läxhjälp pågår i en av de mobila barnsäkra platserna i Nduta. Barnen i den här gruppen är mellan 5 och 8 år gamla.
Läxhjälp pågår i en av de mobila barnsäkra platserna i Nduta. Barnen i den här gruppen är mellan 5 och 8 år gamla.

Av: Annica Englund, samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet

Läs mer här om hur vi på Plan International arbetar med barn i katastrofer.

Vill du stödja vårt arbete? Då kan du bli Planfadder här!

På besök hos barnen i flyktinglägret Minawao

FÄLTRESA TILL KAMERUN. 60 miljoner människor i världen befinner sig på flykt. Ungefär 2,5 miljoner av dessa har flytt från den islamistiska terrorgruppen Boko Haram som härjar i norra Nigeria samt i gränstrakterna i Niger och Kamerun. Boko Haram blev globalt uppmärksammade när de i april 2014 kidnappade 276 flickor (varav de allra flesta fortfarande befinner sig i fångenskap). Terrorgruppen säger sig ha kopplingar både till al-Qaeda och till IS. De sätter skräck i lokalbefolkningen genom att attackera skolor, marknader, kyrkor och moskéer, under senare tid har gruppen använt sig mer och mer av barn, och då framför allt flickor, som självmordsbombare.

Familj framför sitt hus i flyktinglägret Minawao.
Familj framför sitt hus i flyktinglägret Minawao.

Plan International arbetar både i Niger och Kamerun med att stödja barn och deras familjer på flykt (både från Nigeria och internflyktingar som inte kan bo kvar i gränstrakterna). I april hade jag möjlighet att besöka norra Kamerun och flyktinglägret Minawao där det för närvarande bor runt 60,000 flyktingar, och fler och fler kommer varje dag. I den 40-gradiga värmen är ett stort problem i lägret brist på vatten. Trots att några brunnar borrats finns det fortfarande bara så att det räcker till 13 liter vatten per person och dag (här i Sverige använder vi i genomsnitt 160 liter vatten per dygn!).

Stor vattenbrist i flyktinglägret Minawao
Stor vattenbrist i flyktinglägret Minawao.

Majoriteten av flyktingarna är barn och det finns beräkningar som tyder på att uppemot 2 500 av dem har kommit till lägret utan sina föräldrar. En del av dessa barn har tagits om hand av andra släktingar eller nära grannar, medan andra inte har någon som tar hand om dem och därför istället får bo i fosterfamiljer. Ett av Plan Internationals uppdrag är att ge extra stöd till dessa familjer och följa upp för att se till att barnen har det bra.

Barn som leker vid barnsäker plats
Barn som leker vid barnsäker plats.

Plan International har även byggt skolor, förskolor och säkra platser för barn, både i flyktinglägret och i de byar och samhällen i området runt omkring dit det också har flyttat både flyktingar från Nigeria och Kamerunska internflyktingar. På så sätt ges en möjlighet till barnen att fortsätta vara barn även i en ny miljö, en möjlighet att leka och bearbeta trauman. En möjlighet att lära sig räkna, skriva, få en utbildning och därmed större chanser till en bättre framtid. Tack vare dessa insatser så minskar också riskerna för att barnen ska börja arbeta, gå med i väpnade grupper eller giftas bort. För de barn som kanske har varit utsatta för olika typer av övergrepp och behöver mer stöd så ges möjlighet att få komma till en psykolog.

Besök på förskola och barnsäker plats
Besök på förskola och barnsäker plats i flyktinglägret.

Du vet väl att du kan besöka ett flyktingläger från din egen mobil eller dator? Mitt nya hem är Plan Internationals 360-upplevelse där du upplever ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania, ur ett barns perspektiv.

Av: Sofia Gustafsson, Programsamordnare, Plan International Sveriges humanitära enhet

Vill du stötta Plan Internationals arbete med barn i katastrofer? Då kan du bli Katastroffadder här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Så här når hjälpen fram till barnen i Ecuador

Mer än 650 människor miste livet och tusentals skadades efter jordbävningen vid Ecuadors nordvästra kust den 16 april. Plan International finns på plats – och hjälpen når fram.

Jordbävningen mätte 7,8 på richterskalan och slog till i närheten av kuststaden Muisne i Ecuador.
Jordbävningen mätte 7,8 på richterskalan och slog till i närheten av kuststaden Muisne i Ecuador. Foto: Fabricio Morales (all bilder)
Våra katastrofinsatsernår cirka 75 000 människor, hälften av dem barn. Insatserna involverar bland annat distribution av mat och vatten, filtar, madrasser och hygienkit.
Vår personal i Ecuador delar ut hygienpaket.

Tack vare alla givare som bidragit kommer våra katastrofinsatser att nå cirka 75 000 människor, hälften av dem barn. Insatserna involverar bland annat distribution av mat och vatten, filtar, madrasser och hygienkit. Men också temporära lärocenter och stöd till gravida och nyfödda.

De barnvänliga platserna används även för att ge utbildning till föräldrar om hälsa och hygien, sanitet och säkerhet med tonvikt på barns behov.
Barn i ett av alla tillfälliga boenden i Portoviejo, Manabiprovinsen.

En av Plan Internationals prioriterade aktiviteter är att inrätta barnvänliga platser där barn och unga kan träffas för att bearbeta sina upplevelser, få psykosocialt stöd och delta i idrott, musik, konst och andra lekfulla aktiviteter som kommer att hjälpa dem att återfå en känsla av normalitet. De barnvänliga platserna används även för att ge utbildning till föräldrar om hälsa och hygien, sanitet och säkerhet med tonvikt på barns behov.

Barn har rätt att leka - även i katastrofer. Här sysselsätter sig några barn med legobygge i ett tillfälligt boende som upprättats i en flygplatsbyggnad.
Barn har rätt att leka – även i katastrofer.

Omkring 90 000 elever har fått sina skolbyggnader helt förstörda i jordbävningen och kan inte återvända till skolan. Att arbeta med att få igång tillfälliga skolor och så snart som möjligt reparera och återbygga skolbyggander är viktigt för hela lokalsamhället. Många barn kommer aldrig tillbaka till skolan efter en katastrof och riskerar att hamna i en nedåtgående spiral av fattigdom och utanförskap.

Plan Internationals lokala personal finns på plats för att stötta barnen.
Plan Internationals lokala personal finns på plats för att stötta barnen.

– Det är viktigt att få återgå till ett slags normal tillvaro, så snart det bara går. Skolan spelar en enormt viktig roll. Inte minst för att förebygga problem som tonårsgraviditeter och barnarbete men också för att det är en naturlig mötesplats för barnen där de kan prata om det de varit med om, berättar Sofia Gustafsson, som är programsamordnare på Plan International Sveriges humanitära enhet.
– Skolorna har också en nyckelroll i att arbeta förebyggande med katastrofer där eleverna involveras i att identifiera risker och minimera skador i framtida eventuella katastrofer. Det är en del av Plan Internationals långsiktiga katastrofarbete, avslutar hon.

Kreativiteten och lekfullheten som finns hos barn får inte försvinna i en katastrof.
Kreativiteten och lekfullheten som finns hos barn får inte försvinna i en katastrof.

Plans arbete i Ecuador
Plan International har arbetat i Ecuador sedan 1962. Vi arbetar i mer än 1 000 samhällen med ungefär 400 000 flickor och pojkar för att säkerställa att barn och ungdomar i landet kan uppfylla sin potential genom att kunna utöva sina rättigheter enligt barnkonventionen. Några av våra verksamhetsområden är:
• Att främja säkra, hälsosamma och stimulerande miljöer för barn.
• Förbättra försörjningsmöjligheter för unga.
• Främja utrymmen där barn och unga kan uttrycka sig och delta i beslut som påverkar deras liv.

Så kan du stödja Plan Internationals katastrofarbete
SMS:a JORDBÄVNING till 72910 så bidrar du med 100 kr
Skicka valfri summa via Swish till 9007311.

Av: Anna Andersson och Anna Boberg, Plan International