Reflektioner efter Plandagar i Anuradhapura

Kicki på besök i en av skolorna där Plan Internationl bedriver projekt

Tänk att jag får vara med om mitt livs resa, träffa otroliga resenärer och två fantastiska färdledare Mia och Stephanie, även lokala medarbetare inom Plan International. En otroligt välorganiserad resa på alla sätt! Få se och uppleva dessa olika projekt och se kvinnor som med stolthet berättar om vad de åstadkommer. Mitt liv som fadder får en helt ny dimension när jag får vara med och se vilka förändringar man kan göra tillsammans.

Kram Kicki

Lasse: ”Mötet med mitt fadderbarn var väldigt känslosamt”

Jag har länge längtat på att få träffa Cindy, vi har haft tät brevkontakt i ca 3 år nu. Hennes syster som är 16 år är den som vanligtvis svarar på mina brev. Med mig till besöket hade jag med mig lite fotografier på min familj och presenter som jag trodde att hon kunde tycka var roliga, så som kritor och block. En ask suddgummi fick också följa med, så hon kan dela med sig till kompisar och klasskamrater.

Eftersom jag tidigare gjort ett fadderbarnsbesök visste jag att det kan vara ett väldigt känslosamt möte, därför bjöd jag med mig Gunilla som också är med på Plan Internationals fadderresa. Dels som stöd till mig själv, men även för att hon ska få en möjlighet att se hur ett fadderbarnsbesök kan gå till.

Äntligen var det dags för besöket; det var onsdagen den 21 mars och jag satte mig i bilen ut mot Cindys familj tillsammans med Gunilla och personal från Plan International. När vi kom fram möttes jag av en blomsterkrans som hängdes runt min hals och ett blad man ger för att lyckönska varandra. Det var ett väldigt fint och känslosamt första möte.

Lasse, Badra från Plan International Sri Lanka och Cindy
Lasse, Badra från Plan International Sri Lanka och Cindy

Familjen bor i hus med cirka 3 rum, väggarna är av lera och golvet är stampat kobajs. När vi kommer in möts vi av en bild på mig som jag en gång i tiden har skickat i ett av mina många brev. Familjen har ingen toalett men där finns el. Familjen består av Cindy, hennes mamma, pappa, storasyster och storebror. Cindy går i skolan, men idag hade hon fått ledig eftersom jag skulle komma på besök.

Fotografiet av Lasse hänger på väggen i Cindys hus
Fotografiet av Lasse hänger på väggen i Cindys hus

Jag ställde en del frågor om hennes skola och kompisar, hon tycker bäst om matte och har många kompisar i skolan som även bor i närheten av henne. I hennes skola har Plan International bland annat byggt toaletter samt handfat. De hade även ordnat med en datasal där eleverna kan förbättra sina skrivkunskaper.

Hennes mamma berättade för oss att Cindy har varit så uppspelt för att träffa mig att hon inte fått i sig någon frukost och att hon inte kunnat sitta still på hela dagen och när vi väl träffades var hon lite blyg. Men efter ett tag börjar hon le och skratta. Vi avslutade besöket med att plantera ett kokosnötsträd tillsammans på deras tomt, det är en traditions Plan International Sri Lanka har vid fadderbarnsbesök. Jag fick namnge trädet och det fick namnet Lasse.

Sedan var vårt besök slut för denna gång men vi kommer alla minnas denna dag en lång tid framöver!

Av: Lasse, Planfadder

 

 

Projektbesök under vår fadderresa till Sri Lanka

Sri Lanka – ett land med otrolig kultur, riklig natur och ett uttrycksfullt folkliv. Nu är vi äntligen här och upplever mer av landet än det som en vanlig resa hit kan erbjuda.

Sri Lanka-gänget 2018!
Sri Lanka-gänget 2018!

Våra fältdagar börjar i Anuradhapura, där vi besöker projekt och fadderbarn under tre dagar. Efter en intressant presentation om Plan Internationals programarbete i området satte vi oss åter i bussen för att åka ut till resans första projektbesök – ett entreprenörsprojekt som drivs av kvinnor. Det var så inspirerande att höra kvinnornas berättelser och se produkterna de tillverkade.

Ett traditionellt välkomnande med löv hos yoghurt-tillverkaren
Vi lär oss om vägen från hemmafru till egen företagare
Vi lär oss om vägen från hemmafru till egen företagare

En av de kvinnor vi träffade tillverkade yoghurt. Hon berättade hur hennes liv förbättrats sedan hon uppmuntrats av Plan International att gå en yrkesutbildning. Från att ha varit hemmafru – och tagit hand om hushållet och inte haft så mycket att säga till om i olika familjebeslut – driver hon nu en yoghurtproduktion som engagerar hela familjen. Nyligen skrev hon också ett avtal med ett företag som kommer sälja hennes yoghurt i många av de lokala butikerna, vilket innebär att familjens inkomst är säkrad framöver. Vi kan berätta att yoghurten hon tillverkade var helt fantastiskt god!

Innan vi lämnar detta besök får vi smaka på den hemmagjorda yoghurten
Innan vi lämnar detta besök får vi smaka på den hemmagjorda yoghurten

Efter detta projektmöte besökte vi ytterligare en grupp kvinnor som tillsammans tillverkar bland annat ryggsäckar, handväskor och pennskrin. Vi blev bjudna på en god lunch och fick höra hur deras projekt numera bidrar till sina familjers inkomst. Besöket avslutades med att vi alla köpte några riktigt fina väskor och kunde bidra till kvinnornas verksamhet!

 

Svettiga och glada hälsningar från Sri Lanka,
Mia och Stephanie på Plan International Sverige

 

Äventyret i Sri Lanka är igång!

Marie och Mari tar in den vackra utsikten från Lejonklippan
Marie och Mari tar in den vackra utsikten från Lejonklippan

Vi drar igång fadderresans första dag med ett äventyr! Efter bara en natt i Sigiriya är vi uppe tidigt för att bege oss mot den välkända Lejonklippan. Historien om klippan är tragisk och utspelar sig cirka 500 f kr. då en kung med två söner blir brutalt mördade av den sonen som inte var tronarvinge. Kungadömet fick flyttas från Anuradhapura till Sigiriya där den nya kungen tog över ett munkkloster som var belägrat på en klippa. Kungen behöll sin tron i 18 år tills han blev besegrad av sin bror, den sanna tronarvingen, som åter flyttade kungadömet till Anuradphura. Idag är denna välbesökta plats en av UNESCOs världsarv.

Lasse på toppen av berget
Lasse på toppen av berget

Väl på plats gav vi oss upp mot klippan och efter många steg i den stekande solen, tog sig en stor del av gruppen hela vägen upp till toppen. Under resan upp fick vi ta del av fantastiska grottmålningar, underbara vyer och storslagen natur.

Ett varmt välkomnande till byn
Ett varmt välkomnande till byn
Dagens lunch
Dagens lunch

Under eftermiddagen fick vi njuta av en god, traditionell, Sri Lankesiska lunch i en närliggande by. Där fick vi också lära oss gamla traditioner och det blev en avkopplande tur över sjön.

På väg till nästa by
På väg till nästa by
Edel gör rismjöl
Edel gör rismjöl

Hälsningar från:

Mia och Stephanie, färdledare från Plan International Sverige

Felicia, 14, om sin fadderresa till Filippinerna

Hej!

Jag heter Felicia och är 14 år gammal. Jag bor i en lite fiskeby nere i Skåne. Just nu går jag i årskurs åtta i en liten skola som heter Jonstorpsskolan.

Jag och min mormor började stödja ett fadderbarn i Filippinerna genom Plan International för några år sedan. För två år sedan fick min mormor reda på att det skulle bli en fadder resa till Filippinerna och berättade det sedan för mig. Jag själv blev väldigt intresserad och vill att vi skulle anmäla oss till resan. Vi gick på en informationskväll för att få reda på vad det skulle innebära att vara med på resan  och för att få reda på vad man skulle göra på resan.

Ett halvår senare hade vi anmält oss till resan och väntade då på svar. Det var lite osäkert om resan skulle bli av för att det var inte tillräckligt många som hade anmält sig. Några veckor efter att vi hade fått reda på att det inte var säkert att resan skulle bli av fick vi meddelandet att det skulle bli en resa även om det totalt blev nio personer inklusive två ledare från Plan.

Emma, en av de två ledarna från Plan International Sverige, visar bilder för barn i Filippinerna.

Den 17 mars fick jag gå tidigare från skolan för att då bar det av till Filippinerna. Jag och min mormor åkte från Köpenhamns flygplats till Qatars flygplats. Vi träffade två personer som också skulle till Filippinerna i Köpenhamn och resten av gruppen i Qatar.

Vi landade i Filippinerna på eftermiddagen och checkade sedan in på vårt första hotell. Vi spenderade de två första dagarna i Filippinernas huvudstad Manila. Efter att vi hade varit i Manilla åkte vi ut i fält. Vi hälsade på tre stycken olika fadderbarn varav ett var mitt och min mormors.

Det var väldigt roligt och intressant att hälsa på mitt fadderbarn eftersom vi fick veta hur hon lever och hur hennes livsstil ser ut. Under resten av resan fick vi se många olika katastrofområden och hälsa på olika skolor. Vi fick också se hur Plan international jobbar på olika ställen i Filippinerna.

En dag fick vi lyssna på katastrof teamet som berättade om hur de jobbar under katastrofer och en annan dag fick hjälpa till med att lämna ut skolmaterial till olika barn. Ungefär i mitten av veckan fick vi åka till en by där plan hade byggt upp olika hus som ska klara av olika naturkatastrofer. Det roliga med dessa husen var att barnen fick bestämma vilken färg husen skulle ha.

När jag kom hem kände jag hur stor skillnad det är på min och mitt fadderbarns livsstil. Efter resan blev jag mer intresserad av hur olika personer i olika länder lever och varför vissa har det sämre än andra.

Under denna veckan som har varit, exakt ett år efter min resa, har jag praoat här på Plan Sveriges huvudkontor i Stockholm. Jag fick iden om att praoa här efter resan för att jag ville lära mina mer om hur plan jobbar och hur de hjälper olika personer.

När jag började i måndags var alla jättetrevliga och välkomnande. Stämningen här väldigt lugn och det känns som att alla känner alla. Jag och en annan tjej, som heter Alina, har nu fått göra massa olika uppgifter och prova jobba på de olika enheterna som finns här. Min prao har varit väldigt lärorik och intressant och jag skulle absolut kunna vara här en till vecka.

Av: Felicia, prao-elev

Alina, 14: ”Barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv”

Jag heter Alina, är 14 år och jag är en av många unga som fått chansen att förändra och förbättra vår värld med hjälp av Fryshusets och Utrikesdepartementets projekt “Barnforum”.

I fem veckor träffade jag ungdomar från olika områden i Sverige för att diskutera om hur vi kunde hjälpa barn som är i väpnade konflikter. Vi fick chansen att lära oss om barn och väpnad konflikt, prata med barn som just nu påverkas av det och vi fick även skriva 15 rekommendationer på hur vi tycker att FN kan förbättra barnens situation.

Det som jag och alla andra ungdomar hade gemensamt var att vi verkligen brinner för att barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv, ett liv där de inte behöver vara rädda för att bli mördade,ett liv där de slipper utsättas för trauma.

Rekommendationerna

Den 22 mars var det dags att framföra våra rekommendationer till utrikesministern Margot Wallström. Några rekommendationer löd så här:

GLOBAL TELEFONLINJE:

Det är essentiellt att barn ska kunna få hjälp och support när de
inte känner sig trygga, behöver någon att prata med eller inte mår
så bra. Därför är en global telefonlinje (likt BRIS) en viktig
åtgärd.

SURVIVAL KIT:

När krisen sker oväntat och tiden är knapp ska Survival kit:et vara vägen till säkerheten. Med GPS som visar vart närmaste skyddsrum finns, vattentäta armband som kan användas som pengar, varningslarm som aktiveras vid kriser och nerpackade essentiella artiklar i kit:et så blir det en oro mindre man slipper bära med sig.

Mötet med Margot Wallström

Jag kände nerverna och pirret i magen när jag steg upp på morgonen. Jag kände verkligen att jag gjorde något bra, något kreativt och något som faktiskt skulle kunna ändra på något barns liv. När jag väl stod uppe på den stora scenen i fryshuset kände jag ett lugn. Att framföra ett tal var inte så svårt som jag hade trott och de glada och uppmuntrande kommentarerna från publiken och Margot Wallström gjorde det bara bättre.

Vad jag tar med mig från denna upplevelse

Att få möjligheten att medverka i ett sånt här projekt har verkligen öppnat mina ögon och fått mig att inse att jag har en röst och att jag borde använda den för att hjälpa andra. Att jag som ung ändå kan påverka. Samt att jag fått chansen att träffa och prata med Virginia Gamba, FN: s särskilda representant för barn och väpnade konflikter fick mig att inse att det faktiskt finns människor som vill lyssna och ta del av det som vi barn har att säga.

”Tyvärr är sätten att göra pengar på barn oändliga”

En flicka rullar cigaretter i Kadiri, Indien. Totalt beräknar man att omkring 1,7 miljoner barn arbetar med detta i Indien.

Nu är Musikhjälpen igång med sin årliga satsning, och årets tema – Barn är inte till salu – är oerhört angeläget. Det är dock viktigt att uppmärksamma att frågan handlar om långt mer än barnsexhandel. Barnäktenskap, barnarbete, barnsoldater – tyvärr är sätten att göra pengar på barn oändliga.  

Barn är särskilt utsatta och sårbara eftersom de är beroende av andra för sin överlevnad. Det är därför som FN:s barnkonvention, till skillnad från andra internationella konventioner om mänskliga rättigheter, inte bara nämner staten utan även föräldrar och samhällen i stort som ansvariga för barns välfärd. Men tyvärr lämnar barns utsatthet också utrymme för hänsynslösa människor världen över att utnyttja barn för sin egen vinning.

Det finns flera exempel på när barn används som handelsvara runt om i världen. Inom väpnade konflikter tvångsrekryteras barn som soldater eller till andra uppgifter. Barn används som billig arbetskraft i fabriker och gruvor eller säljs under slavliknande förhållanden som hembiträden. I många fattiga länder finns dessutom en uppsjö av barnhem och andra institutioner, där man tjänar pengar på barn.

En pojke arbetar som svetsare i Dhakas slum i Bangladesh.

Barnäktenskap – en transaktion med barn
Ett annat sätt att handla med barn är genom barnäktenskap. Barnäktenskap är vanligt förekommande i många länder och flickor i synnerhet drabbas hårt av sedvänjan. Över 47 000 flickor gifts bort varje dag och av alla kvinnor i världen över 18 år beräknas 720 miljoner ha ingått äktenskap innan de fyllt 18 år. En tredjedel av dessa blev bortgifta redan innan de fyllt 15 år.

Ofta förekommer olika former av betalning i samband med giftemålet. Brudpris och hemgift är två olika traditionella former av betalningar där flickan blir en slags handelsvara. Brudpris innebär att mannen, eller mannens familj, ger en summa pengar eller varor, exempelvis boskap, till flickans familj och eftersom han har betalat för henne blir hon också ”hans egendom”. Hemgift innebär att flickans familj betalar till mannens familj eftersom flickor har så pass lågt värde att det anses vara nödvändigt att komma med pengar för att ens kunna få en man.

Flickor i Nepal informeras om sina rättigheter av Plan International Nepals programenhet.  De lär sig bland annat om jämställdhet, sexualkunskap och – inte minst – barnäktenskap. I Nepal är det officiellt sett olagligt att ingå giftermål före 18 års ålder, men fattigdom, låga utbildningsnivåer och desperation gör att omkring 41% av alla flickor är gifta innan de nått den lagliga åldern.

Barnäktenskap har förödande konsekvenser på flickors liv och välmående – avbruten skolgång, ytterligare isolering i samhället, ökad risk för fysiskt och sexuellt våld och alltför tidigt barnafödande. Barnäktenskap är också en starkt bidragande orsak till att den vanligaste dödsorsaken i världen bland flickor 15-19 år är graviditetsrelaterade komplikationer.

Skydda barn genom att ge stöd till familjer och samhällen
Gemensamt för de olika formerna av handel med barn är att barnen separeras från sina familjer och samhällen – de miljöer som i de allra flesta fall är de absolut säkraste för dem. Barn som förs bort från sina familjer blir omedelbart mer utsatta och sårbara och deras utveckling eftersätts på ett sätt som kommer att bli mycket svårt att kompensera senare i livet.

Barn knyter en matta i Egypten. 2011 beräknade man att barnarbete påverkar omkring 3 miljoner barn i landet. Barnen tvingas ofta jobba långa dagar för att hjälpa till att försörja sin familj.

Därför har vi inom Plan International utvecklat en stödmodell som fokuserar på att hålla ihop familjer och ge stöd till hela samhällen. På så sätt bygger vi en trygg och säker miljö för barn. Genom att minska människors utsatthet och motverka att barn skiljs från sina familjer kan vi förbygga att barn blir handelsvaror – vare sig de gifts bort, blir barnsoldater, exploateras på nätet, hamnar på barnhem eller adopteras bort.

 

Av Annette Lyth, rådgivare för skydd av barn på Plan International Sverige

Utbildning på hjul – och svårigheten att ge alla en plats

Solen står nästan i zenit men vi befinner oss i skuggan av ett träd, på en öppen plats ett par hundra meter från ett stort internflyktingläger i utkanterna av Maiduguri i nordöstra Nigeria.

Intill oss finns en liten moské och utanför den har barnen börjat strömma till inför distributionen av skolmaterial såsom pennor, skrivböcker och väskor. Vi är här för att följa upp arbetet med en utbildningssatsning i regionen. Projektet går ut på att barn och ungdomar som drabbats av Boko Harams våld ska få en chans att komma in i ordinarie skolsystem igen.

Stämningen är förväntansfull och nyfiken i de raka leden av barn som ställt upp sig i väntan på att få sitt utbildningspaket. Stoltheten i att ha sin egen skrivbok och skolväska går inte att ta miste på hos barn vars föräldrar inte kan bekosta sådana saker. På platsen finns ingen riktig skolbyggnad, undervisningen hålls normalt under trädet och är en mobil utbildningslösning som Plan International använder.

En oförutsedd konsekvens av projektet är att antalet barn som kommer till lektionerna är fler än väntat, den tänkta målgruppen för de 10 skolorna var 1 000 barn, men är i praktiken runt 1 500 barn eftersom grannbarn och syskon som först inte planerades in i projektet också vill få chans att gå i skolan.

Konsekvensen blir att klasserna kan bli för stora och det finns inte utbildningspaket så att det räcker till alla. Därför ser vi nu över hur vi kan komplettera projektet med att engagera ytterligare några volontärlärare och införskaffa fler paket.

I nordöstra Nigeria är drygt 8 miljoner människor i behov av humanitärt stöd på grund av den extremistiska gruppen Boko Harams flera år långa terror, som resulterat i att folk ofta tvingats fly landsbygden och bo tillfälligt runt samhällen och städer där militären har kontroll. Självmordsattacker är vanliga och tvångsrekrytering och kidnappning av unga och barn hör till det människor flyr ifrån.

Plan International är med och möjliggör att barn kan få gå i skolan och att tonåringar får en möjlighet att lära sig ett yrke. I området är 2,9 miljoner barn i behov av utbildning men det internationella samfundet förmår bara nå 1,6 miljoner i nuläget på grund av säkerhetsläget och bristande finansiering.

Arbetet med att ge barnen tillgång till utbildning är mycket viktigt, framförallt eftersom det är en mänsklig rättighet i barnkonventionen, men även eftersom det förebygger konflikter och minskar risken för att barn och unga ska radikaliseras.

FN:s utvecklingsorgan UNDP slog nyligen i en rapport fast att utbildning och att kunna försörja sig är av stor vikt för att förebygga radikalisering till extremistiska terrororganisationer. Att Plan International kan bidra till det i Nigeria, där Boko Haram särskilt angripit skolor och lärare, är viktigt eftersom utbildningen stärker kritiskt tänkande och skapar motståndskraft mot mobilisering och radikalisering.

Slutligen finns också ett enormt värde i att Plan International prioriterar flickors lika rätt till skolgång genom att säkerställa att det även finns kvinnliga lärare i klasserna. Skulle inte de finnas skulle många föräldrar välja att inte låta sina döttrar gå till skolan.

Vi pratar med en av lärarna och hon berättar hur de unga tjejerna i klassen vågar anförtro sig till henne om saker de inte skulle våga prata med sina föräldrar om. De många svåra upplevelserna sätter sina spår hos både barn och vuxna i en sådan här utdragen kris.

Att kunna få möjlighet att bearbeta dem genom bland annat psykosocialt stöd är en annan viktig insats Plan International arbetar med i nordöstra Nigeria och det är efter vårt besök helt klart att det arbetet behöver få fortgå.

 

Av: Mikael Wiking – Programsamordnare DRM, Plan International Sverige

Fadderresa till Östtimor, del 8: Resans sista dagar

På valsafari på vägen till Atáuro island.

Vi avslutar vår tid i Östtimor med några dagar på Atáuro island, där vi upptäcker ön och simmar i havet. Sikten på snorklingen är riktigt bra och vi får simma i ett av världens artrikaste vatten. Vi bor på Barry’s Place som är en så kallad ”ecolodge” och drivs av australiensaren Barry med fru. Det är svår brist på vatten på ön och de har bland annat hittat ett finurligt sätt att spara på vattentillgången. Istället för vanlig duschanordning fyller man på vatten i en tekanna med hål i och hänger på en krok, vilket ger en dusch på två minuter.

Atáuro island.

Sista dagen tar vi båten till fastlandet och besöker Plan International Östtimor där vi tillsammans äter lunch och säger hej då till personalen. Efter fantastiska och omvälvande dagar i Östtimor tar vi flyget till Singapore. Här ska vi avsluta vår resa tillsammans med några dagar med guidade turer och fri tid att upptäcka staden. För många i gruppen blir det lite av en chock att komma till en sådan storstad efter att ha upplevt landsbygden i Östtimor. Att snabbt kastas mellan de olika miljöerna ger verkligen perspektiv och hur olika förutsättningar länder kan ha, trots att de ligger så nära varandra. Sista kvällen äter vi vår avslutningsmiddag tillsammans innan det är dags för resan hem sent på kvällen. Vi lämnar Asien med fina minnen.

På besök hos landskontoret i Östtimor.
Resans sista stopp: storstaden Singapore.

Av: Emma och Josefin, färdledare

Nu tar barnen ton i Colombias fredsarbete

De colombianska barnen tillsammans med den svenska ambassadören Tommy Strömberg och Gufran Al-Nadaf, Sveriges ambassadör för Barn och väpnad konflikt.

Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i över 50 år. Enligt officiell statistik har den resulterat i fler än 8 miljoner offer, varav 31% är barn (UARIV). Ett viktigt steg mot fred togs dock i slutet av 2016 när ett fredsavtal mellan regeringen och FARC-gerillan slöts.

Det återstår dock andra icke-statliga väpnade grupper i landet och det kvarstår stora utmaningar vad gäller att skydda och stödja de barn och unga som varit del av väpnade grupper samt att minska riskerna för att barn och unga fortsätter att drabbas.

Som ett bidrag i det pågående fredsbyggandet i landet anordnade därför vår Colombianska motsvarighet Fundación Plan och den Svenska Ambassaden i Colombia nu i fredags ett seminarium om barns roll och situation under väpnad konflikt och i fredsprocesser. På seminariet deltog representanter från regeringen, ambassader, FN och det civila samhället. Gufran Al-Nadaf, Sveriges ambassadör för barn och väpnad konflikt, deltog dessutom som hedersgäst.

Under seminariet fick barnen delta i en panel där de talade om flickors och pojkars situation i de samhällen de bor och representerar.

I Colombia driver Plan Sverige och Fundacion Plan Colombia med finansiering av Sida Civsam ett 3,5-årigt projekt som syftar till att öka barns och ungas deltagande i fredsbyggandet. Med fredsavtalet öppnas en ny möjlighet att bygga ett inkluderande samhälle, med garantier för befolkningen som indirekt eller direkt drabbats av den långa konflikten. Barn och unga har drabbats hårt och utsatts för mycket stora risker såsom rekrytering till väpnade grupper, sexuellt våld och exploatering. Dessa risker förstärks av svaga skyddssystem och en låg statlig närvaro i landet och i en konfliktsituation ökar dessa än mer.

”Paramilitärerna gick in i våra hus, åt vår mat, våldtog”

– Flicka, 15 år

I det fortsatta fredsarbetet är det av stor vikt att lyssna på barn och unga som drabbats av konflikten och deras förslag för att förbättra sin situation.  Inför detta seminarium har därför 80 barn från de mest drabbade områdena konsulterats om barns situation under väpnad konflikt och fredsprocesser. Därefter har de formulerat rekommendationer till landets regering. 6 barn (5 flickor och en pojke) deltog nu i seminariet där de fick presentera sina rekommendationer och erfarenheter och de lyfte särskilt fram flickornas utsatta situation:

”Flickor i mitt samhälle lever med stora begränsningar på grund av säkerheten. Vi kan inte gå ut ur våra hus. Vi är inte fria. Paramilitärerna gick in i våra hus, åt vår mat, våldtog. Familjerna var tvungna att skicka iväg barnen och kvinnorna till andra byar”, berättade en 15-årig flicka.”Vi flickor ses som sexobjekt, de tar med oss bort från våra familjer och tvingar oss att laga mat och utsätter oss för sexuellt våld.”

Projektet att öka barn och ungas deltagande i fredsbyggandet drivs gemensamt av Plan International Sverige och vår motsvarighet på plats Fundacion Plan Colombia med finansiellt stöd från SIDA.

Barnen efterfrågade även fler kvinnliga ledare som förstår och tar tag i problematiken. En 13-årig flicka summerade deras erfarenheter: ”Vi vill ha ett land i fred, ett land i harmoni, med fler möjligheter att växa och ta sig framåt. Vi vill att regeringen ger oss fler möjligheter.”

Av: Rut Feuk, programsamordnare på Plan International Sverige