På väg mot Barcelona och Plan Internationals Resilience Summit

Sara Törnros på bussen till Barcelona
Sara Törnros, Plan International Sveriges rådgivare kring klimatförändringar och resiliens, på bussen på väg till Barcelona.

I morse klockan 8 hoppade jag på en buss vid Stockholms central. Denna buss ska ta mig hela vägen ner till Barcelona i Spanien, där jag kommer närvara på ett Plan International-möte om resiliens. Resiliens kan beskrivas som kapacitet att kunna hantera katastrofer och kriser bättre, till exempel översvämningar, jordbävningar och tsunamis.

Kapacitet kan vara allt från att kunna simma till att ha tillgång till information gällande risker samt vart man kan få hjälp och stöd under en kris. Det kan även vara att ha tillgång till ett system som varnar för till exempel översvämningar och torka så att man kan göra förebyggande återgärder i god tid. I bästa fall kan man helt undvika påverkan från dessa faror.

Men varför arbetar en barnrättsorganisation som Plan International med resiliens?
I många katastrofsituationer så är det oftast barn, och framförallt flickor, som drabbas hårdast. Exempelvis så ökar flickor och kvinnors utsatthet och risk för våld och sexuella övergrepp under katastrofer. Flera studier har till exempel visat att vid torka tvingas kvinnor och flickor ofta att gå längre för att hämta vatten och mat till deras familjer vilket ökar risken för övergrepp. När deras familjer påverkas ekonomiskt av dessa katastrofer så slutar det dessutom ofta med att deras barn, framförallt döttrar, tas ur skolan. Döttrar gifts dessutom ofta bort för att hjälpa familjen rent ekonomiskt när det är kris.

En av effekterna av klimatförändringar är att just katastrofer och kriser blir vanligare och värre. Detta är väldigt tydligt i många av de områden som Plan International arbetar. I Sydsudan har man de senaste åren drabbats hårt av torka vilket försvårat en redan väldigt svår humanitär situation. I Kenya förra året drabbades flera hundratusentals människor av översvämningar. I Indonesien har naturkatastrofer de senaste månaderna resulterat i tusentals dödsfall och enorma skador.

På väg till Barcelona
Utsikten från bussen vid middagstid.

Plan International arbetar med resiliens i ett flertal länder i världen, exempelvis Zambia, Guatemala och Indonesien. Till mötet i Barcelona kommer cirka 30 personer från Plans olika kontor för att diskutera och utveckla nya metoder för hur vi kan bygga resiliens i de områdena där vi har projekt.

Min resa ner till Barcelona kommer att ta cirka två dygn. Anledningen till att jag valt att åka buss till detta möte är på grund av att det är ett klimat-vänligare alternativ än flyg och betydligt billigare samt färre byten än tåg. Sedan ser jag det som en fördel att jag kommer jag ha massor av tid under resan till att förbereda mig inför mötet och att jag kommer få se en stor del av Europa från marken 🙂

Sara Törnros är Plan Sveriges rådgivare i frågor gällande klimat och resiliens. Hon började arbeta för Plan i November 2018 och har tidigare arbetat med resiliens i Östafrika och har även forskat kring klimatanpassning i olika internationella projekt. Hela bussresan är klimatkompenserad genom ett certifierat klimatskyddsprojekt som kompenserar för resans motsvarande mängd koldioxidutsläpp.

 

Fadderinlägg: Känslosamt när olika delar av världen möts i Zambia

Plötsligt står ett 100-tal människor längs en grusväg sjungandes och trummandes. Bilen stannar. Vi är framme i Lwingishi efter sju timmars bilfärd på vägar som kineser asfalterat, som är fulla av potthål, som inte har gatunamnsskyltar och som kantas av poliskontroller. Fylld av värme och kärlek och glädje och skratt och nära till tårar samlar jag ihop de medköpta påsarna med matolja, strösocker och tvättmedel. Slukas av folkhavet och rytmerna.

Några stolar är uppradade och jag leds till dem. Det är då vi möts för första gången, mitt fadderbarn Enerst och jag. Han går försiktigt fram till mig med en gulröd blomma i en glasflaska i sin hand. Det är som om allt runtomkring tystnar i vårt känslosamma möte. Likt ett band som fästs mellan oss för resten av livet.

Sen sitter vi där sida vid sida. Lite försiktiga, nyfikna och spända. Personalen från Plans fältkontor i Luapula, som vi mötte upp på vägen, förklarar och översätter. Nu marscherar 30 kvinnor iklädda kjolar två och två mot oss, och sen runt oss, i takt till trummande plasthinkar. Några har barn på ryggen som lindats fast med sjal.

Snart står vi och dansar till sång och trumslag. Mitt namn är med i låttexterna. Samtidigt kommer kvinnor med pumpor, sötpotatis, majs, en levande kyckling med mera och ställer framför stolarna. Det är gåvor till mig. Så mycket mat som kunde mätta alla här. Det skulle ses som förolämpande om jag tackade nej.

Enersts mamma, pappa, syster, bror och mormor sätter sig hos oss, presenterar sig och berättar inför alla att de är tacksamma och kunde knappt tro det var sant när de fick höra att jag skulle komma och att de fortfarande har svårt att förstå fastän jag sitter där. Pappan sa, under allas jubel och applåder, att nu när han tagit mig i hand så förstår han att han inte drömmer. Detta är första gången en fadder besöker samhället. En dröm har gått i uppfyllelse för mig också. Nu sitter vi där och blinkar för att kontrollera de stigande tårarna i ögonen.

Jag får ett handskrivet tackbrev å samhällets vägnar. I det framgår bland annat hur glada de är över projekten Plan genomfört med mina och andras bidrag och att samhället har dragit stor nytta av detta.

Vi går i samlad trupp till ängen bakom deras hem av tegelväggar, halmtak och jordgolv. Där finns en fotbollsplan som de är väldigt stolta över.

Hela besöket är intensivt och nu serveras mat till oss i uteköket. Här finns ingen elektricitet, inget rinnande vatten och det är koleraepidemi. Jag blir överraskad av det varma vattnet från tillbringaren som möter mina händer. De säger att det är uppvärmt av respekt för mig. Jag blir ombedd att ta först av nshima, sötpotatis, kyckling och allt annat som serveras. Efterrätten består av guava och en dryck som är rökig till doft och smak. Här ska gästerna äta sig mätta. Det skär i mitt hjärta att Enerst pappa sitter bredvid och tittar på utan tallrik.

Allt går snabbt och det är många intryck och känslor att bearbeta. Vi reser oss och går till cirka 10-15 uppradade tjejer i 15-24 års åldern. Jag får förklarat för mig att de är med i ett projekt som ska göra dem mer självständiga och oberoende genom mikrolån.

Det börjar bli dags att säga hejdå. Stolarna flyttas tillbaka ut på tomten från uteköket. Vi sätter oss tillrätta och Enerst håller påsen jag gav honom tätt intill sig. Den innehåller en bok med bilder från Sverige. Fler personer sätter och ställer sig vid oss. Vi ska ta ett familjefoto och i stället för ett cheese/omelett dirigerar Plan-personalen oss att säga Elini – det är så de uttalar mitt namn.

Vi går mot bilen. Nyfikna personer och sång följer oss. Jag öppnar bildörren och sträcker mig efter de rapporter, brev och den teckning jag fått genom åren. Jag sätter mig ner på huk för att visa Enerst. Vill på något sätt med detta visa vad det betytt för mig och visa hur korrespondensen fungerar med Plan som mellanled.

En hejdåkram senare sitter vi i bilen som kör iväg. Vi vinkar där inifrån. Barn försöker springa ikapp. Försöker få en sista skymt.

Omtumlande åker vi nu till skolan som Enerst börjat i för några månader sedan. Han blir 10 år i höst och går i första årskurs. Det är svårt att locka hit lärare, det finns ingen skollunch och i Enerst klass är de 53 elever. Här ska Plan bygga en anpassad toalett för flickor så att de kan gå i skola även när de har mens.

Därefter åker vi vidare till Lubende Rural Health Center, som Plan byggt upp genom sponsrade pengar från faddrar och som sedan skänkts till staten. Vågen för att väga bebisar är rostig, vattenrören från vattentanken är trasiga och de har fått maskiner som de inte vet hur de fungerar. Här finns specialanpassade cyklar med britsar som fungerar som ambulanser.

Slutligen säger vi också hejdå till personalen på Plan. Dagen har satt djupa spår i mig och jag är ännu mer övertygad om vad mitt bidrag kan göra för skillnad tillsammans med deras engagemang. Besöket har också gett mig perspektiv på hur bra vi har det i Sverige och vad mycket vi tar för givet. Jag hoppas att jag kan återkomma om några år, att jag får träffa Enerst igen och att samhället han bor i kommer utvecklas med skola, sjukvård, ekonomi, elektricitet, vatten- och avloppssystem med mera.

 

Av: Elin, Planfadder 

Fadderresa till Nepal: Möte med ett blygt fadderbarn

Vi gav oss av tidig morgon till en skola uppe i bergen. Vägen dit var slingrig och guppig, husen runtomkring var enkla.

Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.
Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.

När vi väl var framme vid skolan möttes vi av närmare 100 barn. De hade ställt upp sig på led och gjort fina blomkransar. Jag gick först fram för att hälsa och nästan alla barnen ville hänga sin blomkrans runt mig. Det blev ganska varmt. Rektorn berättade om skolan och barnen sjöng sin nationalsång för oss.

Barnen visade upp några danser och de var väldigt duktiga. Vår svenska grupp sjöng också ”Blinka lilla stjärna”.

Efter lunchen tackade vi för oss och jag och fyra andra begav oss till fadderbarnen. Mitt fadderbarn bodde närmast skolan vi besökte, så vi åkte dit först. Vi blev väldigt vänligt mottagna, vi fick en orange sjal och de bjöd oss på te.

Ett blygt fadderbarn.
Ett blygt fadderbarn.
...Men som mjuknade av lite såpbubblor.
…Men som mjuknade av lite såpbubblor.

Mitt fadderbarn som heter Supriya var lite blyg och väldigt söt. Hon var bara två år gammal, men vi hade med oss en boll och lite såpbubblor. Hon bodde med sina föräldrar, farmor och farfar samt sina kusiner. Mamman var hemma och tog hand om familjen och djuren. Pappan var rektor på skolan vi besökte. De berättade att det skulle byggas en ny väg precis vid deras hus, vilket gjorde att de var tvungna att flytta, men att det nya huset skulle få en fin utsikt över dalen.

Det var väldigt roligt att träffa mitt fadderbarn och jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten. Och kanske ses igen.

Av: Tyra, 14 år, Planfadder

Fadderresan till Nepal: Inspirerande möten med nuvarande och före detta fadderbarn

På måndagen var det äntligen dags för resans höjdpunkt för mig: fadderbarnsbesöket! Och resan blev ett riktigt äventyr när jag fick lämna gruppen under ett dygn för att resa till Sinduli-området. Jag möttes upp av Shanta och annan fadderbarns-ansvarig Planpersonal och tillsammans påbörjade vi den en timme långa resan till byn Ranichuri. Färden gick genom små byar på vägar som var knappt var framkomliga nu, vid bra väder, så jag kan bara tänka mig hur de är under regnperioden.

I byn möttes vi av mitt fadderbarn Tanka och hela släkten Kumari inklusive gammelmormor, 95 år gammal. Hela familjen visade en fantastisk omtanke och fadderbreven visades upp som dyrbara skatter.

 

Marie med familjen Kumari.
Marie med familjen Kumari.

Nästa stopp var Tankas skola. Här fick jag möta lärarinnan som arbetade ideellt för att kunna undervisa sina elever.

Tankas skola.
Tankas skola.

Mitt emot skolan hade Plans lokala ”Child Group” sina lokaler. En av medlemmarna framförde en Bollywoodsång till min ära. Ungdomarna berättade också om alla projekt som gjort att det inga barnäktenskap längre fanns i området och att flickor inte längre utestängs från gemenskapen och till exempel får vara i köket och tillsammans med hela familjen när de har mens.

Sista anhalten i byn var deras ”Youth Club”. Här informerades vi om deras projekt och allt positivt som kommer ut ur deras utbildningar för sponsorfamiljer. En av ledarna var också ordförande för kvinnokooperationen. Hon hade en gång varit ett fadderbarn och engagerat sig i områdets Child Group. Genom detta har hon fått självförtroende att bli en ledare och ansvara för en verksamhet värd 30 miljoner rupies (cirka 2,4 miljoner svenska kronor).

Möte med byns "Youth Club".
Möte med byns ”Youth Club”.

Hennes historia är något som jag verkligen tar med mig från dagen och jag hoppas på en lika ljus framtid för Tanka och alla andra flickor i Nepal.

 

Av: Marie, Planfadder

Fadderresa till Nepal: Funderingar i Makwanpur

Vi klev av bussen  i Makwanpur och på långt håll kunde vi se ett trettiotal barn och vuxna med blommor i händerna som väntade spänt på vår ankomst. När vi närmade oss klev de fram en och en, la handflatorna mot varandra i en Nepalesisk hälsningsgest samtidigt som de bugade och gav oss en varsin blombukett. Vi fick besöka deras hem och se hur de levde och blev enbart bemötta med leenden. Ett sådant välkomnande med en sådan enorm öppenhet har jag aldrig upplevt i Sverige. Men i Nepal, även om man förlorat sitt hem i en jordbävning, så tar man det man har, vilket i detta fall var naturen och blombuketter, och skapar ett magiskt välkomnande. Och det har jag fått uppleva.

Välkomstkommittén i Makwanpur.
Välkomstkommittén i Makwanpur.

Jag har tidigare besökt Nepal, men aldrig på det här sättet. Jag har aldrig tidigare fått se innanför väggarna på dessa plåtskjul där familjer lever. Jag har heller aldrig upplevt en sådan tacksamhet för en så enkel sak som jag upplever det är att komma på besök. Samtidigt som mitt liv ser otroligt annorlunda ut från de unga kvinnor i min ålder som lever i denna by är det också väldigt likt.

Sett utifrån till allt det materiella finns det nästan bara olikheter mellan våra liv. Men under vårt besök kunde såg jag främst likheterna i våra liv. Jag såg hur de yngre tonåringarna lutade sig mot varandra och kramades på ett sätt jag gör med mina vänner hemma också. Jag såg hur en liten flicka på ungefär fyra år absolut inte kunde av att sitta still på bänken, precis som barnen hemma har konstant myror i brallorna. När vi skulle gå såg jag också hur en pojke tog en selfie med armen uppsträckt mot himlen, precis samma pose som vi gör hemma för att få till det där perfekta fotot.

En grupp barn i Makwanpur.
En grupp barn.

Det är lätt att se hur olika liv vi lever, men glöm inte bort alla likheter. För oavsett hur olika liv vi lever är vi ändå alla människor.

 

Av: Sofia Stjernfelt, Planfadder

Maja från Plans ungdomsråd om den stundande Indonesien-resan: ”Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans”

Bild på MajaDen 31 mars kommer jag åka till Indonesien tillsammans med fyra andra från Plan International Sveriges ungdomsråd för att besöka olika projekt och utbyta erfarenheter med andra unga. Det kommer att bli en upplevelse jag aldrig kommer att glömma och schemat är fullspäckat. De Planstödda projekt vi kommer besöka fokuserar på vatten och sanitet, skydd mot barn, säkra skolor och hållbara städer. Om bara några dagar kommer jag alltså att stå på Arlanda och ha 9 dagar i Indonesien framför mig. Det känns pirrigt, nervöst men också extremt kul.

Efter tre år som aktiv medlem i Ungdomsrådet ser jag mycket fram emot att äntligen få uppleva Plan Internationals arbete i fält, och med egna ögon se den skillnad som organisationen gör tillsammans med lokalbefolkningen. Det här är en resa som få unga har möjligheten att göra och det känns väldigt roligt att få ta del av allt på plats och få sådan erfarenheten redan vid 18 års ålder.

En av de viktigaste sakerna vi kommer göra under resan är att möta engagerade unga från Indonesien som precis som ungdomsrådet i Sverige vill förändra den orättvisa värld vi lever vi. Även om vi har helt olika förutsättningar. Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans. Genom att lära av varandra och utbyta erfarenheter och idéer. Under resan kommer vi därför att möta två av Plan International Indonesiens ungdomsråd (ett från huvudstaden och ett från landsbygden) samt landets ”Coalition for Girls”. Att träffa andra unga kommer ge mig hopp om att vi tillsammans kan förändra, och det kommer inspirerar mig i mitt engagemang. Att träffa ungdomar med helt annan bakgrund och kultur är spännande, och det finns mycket vi kan lära av varandra.

Mina förväntningar är höga. Jag ser fram emot att ta med ny kunskap hem, och fortsätta arbetet för att organisationen ska vara så relevant den bara kan för barn och unga. Men också sprida mina nya kunskaper och erfarenheter till barn och unga i Sverige. Mitt engagemang kommer sannolikt bli starkare och jag kommer få erfarenheter som jag kan ha användning av hela livet. Det kommer stärka mig i min kamp för barn och ungas rättigheter.

Felicia, 14, om sin fadderresa till Filippinerna

Hej!

Jag heter Felicia och är 14 år gammal. Jag bor i en lite fiskeby nere i Skåne. Just nu går jag i årskurs åtta i en liten skola som heter Jonstorpsskolan.

Jag och min mormor började stödja ett fadderbarn i Filippinerna genom Plan International för några år sedan. För två år sedan fick min mormor reda på att det skulle bli en fadder resa till Filippinerna och berättade det sedan för mig. Jag själv blev väldigt intresserad och vill att vi skulle anmäla oss till resan. Vi gick på en informationskväll för att få reda på vad det skulle innebära att vara med på resan  och för att få reda på vad man skulle göra på resan.

Ett halvår senare hade vi anmält oss till resan och väntade då på svar. Det var lite osäkert om resan skulle bli av för att det var inte tillräckligt många som hade anmält sig. Några veckor efter att vi hade fått reda på att det inte var säkert att resan skulle bli av fick vi meddelandet att det skulle bli en resa även om det totalt blev nio personer inklusive två ledare från Plan.

Emma, en av de två ledarna från Plan International Sverige, visar bilder för barn i Filippinerna.

Den 17 mars fick jag gå tidigare från skolan för att då bar det av till Filippinerna. Jag och min mormor åkte från Köpenhamns flygplats till Qatars flygplats. Vi träffade två personer som också skulle till Filippinerna i Köpenhamn och resten av gruppen i Qatar.

Vi landade i Filippinerna på eftermiddagen och checkade sedan in på vårt första hotell. Vi spenderade de två första dagarna i Filippinernas huvudstad Manila. Efter att vi hade varit i Manilla åkte vi ut i fält. Vi hälsade på tre stycken olika fadderbarn varav ett var mitt och min mormors.

Det var väldigt roligt och intressant att hälsa på mitt fadderbarn eftersom vi fick veta hur hon lever och hur hennes livsstil ser ut. Under resten av resan fick vi se många olika katastrofområden och hälsa på olika skolor. Vi fick också se hur Plan international jobbar på olika ställen i Filippinerna.

En dag fick vi lyssna på katastrof teamet som berättade om hur de jobbar under katastrofer och en annan dag fick hjälpa till med att lämna ut skolmaterial till olika barn. Ungefär i mitten av veckan fick vi åka till en by där plan hade byggt upp olika hus som ska klara av olika naturkatastrofer. Det roliga med dessa husen var att barnen fick bestämma vilken färg husen skulle ha.

När jag kom hem kände jag hur stor skillnad det är på min och mitt fadderbarns livsstil. Efter resan blev jag mer intresserad av hur olika personer i olika länder lever och varför vissa har det sämre än andra.

Under denna veckan som har varit, exakt ett år efter min resa, har jag praoat här på Plan Sveriges huvudkontor i Stockholm. Jag fick iden om att praoa här efter resan för att jag ville lära mina mer om hur plan jobbar och hur de hjälper olika personer.

När jag började i måndags var alla jättetrevliga och välkomnande. Stämningen här väldigt lugn och det känns som att alla känner alla. Jag och en annan tjej, som heter Alina, har nu fått göra massa olika uppgifter och prova jobba på de olika enheterna som finns här. Min prao har varit väldigt lärorik och intressant och jag skulle absolut kunna vara här en till vecka.

Av: Felicia, prao-elev

Alina, 14: ”Barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv”

Jag heter Alina, är 14 år och jag är en av många unga som fått chansen att förändra och förbättra vår värld med hjälp av Fryshusets och Utrikesdepartementets projekt “Barnforum”.

I fem veckor träffade jag ungdomar från olika områden i Sverige för att diskutera om hur vi kunde hjälpa barn som är i väpnade konflikter. Vi fick chansen att lära oss om barn och väpnad konflikt, prata med barn som just nu påverkas av det och vi fick även skriva 15 rekommendationer på hur vi tycker att FN kan förbättra barnens situation.

Det som jag och alla andra ungdomar hade gemensamt var att vi verkligen brinner för att barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv, ett liv där de inte behöver vara rädda för att bli mördade,ett liv där de slipper utsättas för trauma.

Rekommendationerna

Den 22 mars var det dags att framföra våra rekommendationer till utrikesministern Margot Wallström. Några rekommendationer löd så här:

GLOBAL TELEFONLINJE:

Det är essentiellt att barn ska kunna få hjälp och support när de
inte känner sig trygga, behöver någon att prata med eller inte mår
så bra. Därför är en global telefonlinje (likt BRIS) en viktig
åtgärd.

SURVIVAL KIT:

När krisen sker oväntat och tiden är knapp ska Survival kit:et vara vägen till säkerheten. Med GPS som visar vart närmaste skyddsrum finns, vattentäta armband som kan användas som pengar, varningslarm som aktiveras vid kriser och nerpackade essentiella artiklar i kit:et så blir det en oro mindre man slipper bära med sig.

Mötet med Margot Wallström

Jag kände nerverna och pirret i magen när jag steg upp på morgonen. Jag kände verkligen att jag gjorde något bra, något kreativt och något som faktiskt skulle kunna ändra på något barns liv. När jag väl stod uppe på den stora scenen i fryshuset kände jag ett lugn. Att framföra ett tal var inte så svårt som jag hade trott och de glada och uppmuntrande kommentarerna från publiken och Margot Wallström gjorde det bara bättre.

Vad jag tar med mig från denna upplevelse

Att få möjligheten att medverka i ett sånt här projekt har verkligen öppnat mina ögon och fått mig att inse att jag har en röst och att jag borde använda den för att hjälpa andra. Att jag som ung ändå kan påverka. Samt att jag fått chansen att träffa och prata med Virginia Gamba, FN: s särskilda representant för barn och väpnade konflikter fick mig att inse att det faktiskt finns människor som vill lyssna och ta del av det som vi barn har att säga.

”Tyvärr är sätten att göra pengar på barn oändliga”

En flicka rullar cigaretter i Kadiri, Indien. Totalt beräknar man att omkring 1,7 miljoner barn arbetar med detta i Indien.

Nu är Musikhjälpen igång med sin årliga satsning, och årets tema – Barn är inte till salu – är oerhört angeläget. Det är dock viktigt att uppmärksamma att frågan handlar om långt mer än barnsexhandel. Barnäktenskap, barnarbete, barnsoldater – tyvärr är sätten att göra pengar på barn oändliga.  

Barn är särskilt utsatta och sårbara eftersom de är beroende av andra för sin överlevnad. Det är därför som FN:s barnkonvention, till skillnad från andra internationella konventioner om mänskliga rättigheter, inte bara nämner staten utan även föräldrar och samhällen i stort som ansvariga för barns välfärd. Men tyvärr lämnar barns utsatthet också utrymme för hänsynslösa människor världen över att utnyttja barn för sin egen vinning.

Det finns flera exempel på när barn används som handelsvara runt om i världen. Inom väpnade konflikter tvångsrekryteras barn som soldater eller till andra uppgifter. Barn används som billig arbetskraft i fabriker och gruvor eller säljs under slavliknande förhållanden som hembiträden. I många fattiga länder finns dessutom en uppsjö av barnhem och andra institutioner, där man tjänar pengar på barn.

En pojke arbetar som svetsare i Dhakas slum i Bangladesh.

Barnäktenskap – en transaktion med barn
Ett annat sätt att handla med barn är genom barnäktenskap. Barnäktenskap är vanligt förekommande i många länder och flickor i synnerhet drabbas hårt av sedvänjan. Över 47 000 flickor gifts bort varje dag och av alla kvinnor i världen över 18 år beräknas 720 miljoner ha ingått äktenskap innan de fyllt 18 år. En tredjedel av dessa blev bortgifta redan innan de fyllt 15 år.

Ofta förekommer olika former av betalning i samband med giftemålet. Brudpris och hemgift är två olika traditionella former av betalningar där flickan blir en slags handelsvara. Brudpris innebär att mannen, eller mannens familj, ger en summa pengar eller varor, exempelvis boskap, till flickans familj och eftersom han har betalat för henne blir hon också ”hans egendom”. Hemgift innebär att flickans familj betalar till mannens familj eftersom flickor har så pass lågt värde att det anses vara nödvändigt att komma med pengar för att ens kunna få en man.

Flickor i Nepal informeras om sina rättigheter av Plan International Nepals programenhet.  De lär sig bland annat om jämställdhet, sexualkunskap och – inte minst – barnäktenskap. I Nepal är det officiellt sett olagligt att ingå giftermål före 18 års ålder, men fattigdom, låga utbildningsnivåer och desperation gör att omkring 41% av alla flickor är gifta innan de nått den lagliga åldern.

Barnäktenskap har förödande konsekvenser på flickors liv och välmående – avbruten skolgång, ytterligare isolering i samhället, ökad risk för fysiskt och sexuellt våld och alltför tidigt barnafödande. Barnäktenskap är också en starkt bidragande orsak till att den vanligaste dödsorsaken i världen bland flickor 15-19 år är graviditetsrelaterade komplikationer.

Skydda barn genom att ge stöd till familjer och samhällen
Gemensamt för de olika formerna av handel med barn är att barnen separeras från sina familjer och samhällen – de miljöer som i de allra flesta fall är de absolut säkraste för dem. Barn som förs bort från sina familjer blir omedelbart mer utsatta och sårbara och deras utveckling eftersätts på ett sätt som kommer att bli mycket svårt att kompensera senare i livet.

Barn knyter en matta i Egypten. 2011 beräknade man att barnarbete påverkar omkring 3 miljoner barn i landet. Barnen tvingas ofta jobba långa dagar för att hjälpa till att försörja sin familj.

Därför har vi inom Plan International utvecklat en stödmodell som fokuserar på att hålla ihop familjer och ge stöd till hela samhällen. På så sätt bygger vi en trygg och säker miljö för barn. Genom att minska människors utsatthet och motverka att barn skiljs från sina familjer kan vi förbygga att barn blir handelsvaror – vare sig de gifts bort, blir barnsoldater, exploateras på nätet, hamnar på barnhem eller adopteras bort.

 

Av Annette Lyth, rådgivare för skydd av barn på Plan International Sverige

Utbildning på hjul – och svårigheten att ge alla en plats

Solen står nästan i zenit men vi befinner oss i skuggan av ett träd, på en öppen plats ett par hundra meter från ett stort internflyktingläger i utkanterna av Maiduguri i nordöstra Nigeria.

Intill oss finns en liten moské och utanför den har barnen börjat strömma till inför distributionen av skolmaterial såsom pennor, skrivböcker och väskor. Vi är här för att följa upp arbetet med en utbildningssatsning i regionen. Projektet går ut på att barn och ungdomar som drabbats av Boko Harams våld ska få en chans att komma in i ordinarie skolsystem igen.

Stämningen är förväntansfull och nyfiken i de raka leden av barn som ställt upp sig i väntan på att få sitt utbildningspaket. Stoltheten i att ha sin egen skrivbok och skolväska går inte att ta miste på hos barn vars föräldrar inte kan bekosta sådana saker. På platsen finns ingen riktig skolbyggnad, undervisningen hålls normalt under trädet och är en mobil utbildningslösning som Plan International använder.

En oförutsedd konsekvens av projektet är att antalet barn som kommer till lektionerna är fler än väntat, den tänkta målgruppen för de 10 skolorna var 1 000 barn, men är i praktiken runt 1 500 barn eftersom grannbarn och syskon som först inte planerades in i projektet också vill få chans att gå i skolan.

Konsekvensen blir att klasserna kan bli för stora och det finns inte utbildningspaket så att det räcker till alla. Därför ser vi nu över hur vi kan komplettera projektet med att engagera ytterligare några volontärlärare och införskaffa fler paket.

I nordöstra Nigeria är drygt 8 miljoner människor i behov av humanitärt stöd på grund av den extremistiska gruppen Boko Harams flera år långa terror, som resulterat i att folk ofta tvingats fly landsbygden och bo tillfälligt runt samhällen och städer där militären har kontroll. Självmordsattacker är vanliga och tvångsrekrytering och kidnappning av unga och barn hör till det människor flyr ifrån.

Plan International är med och möjliggör att barn kan få gå i skolan och att tonåringar får en möjlighet att lära sig ett yrke. I området är 2,9 miljoner barn i behov av utbildning men det internationella samfundet förmår bara nå 1,6 miljoner i nuläget på grund av säkerhetsläget och bristande finansiering.

Arbetet med att ge barnen tillgång till utbildning är mycket viktigt, framförallt eftersom det är en mänsklig rättighet i barnkonventionen, men även eftersom det förebygger konflikter och minskar risken för att barn och unga ska radikaliseras.

FN:s utvecklingsorgan UNDP slog nyligen i en rapport fast att utbildning och att kunna försörja sig är av stor vikt för att förebygga radikalisering till extremistiska terrororganisationer. Att Plan International kan bidra till det i Nigeria, där Boko Haram särskilt angripit skolor och lärare, är viktigt eftersom utbildningen stärker kritiskt tänkande och skapar motståndskraft mot mobilisering och radikalisering.

Slutligen finns också ett enormt värde i att Plan International prioriterar flickors lika rätt till skolgång genom att säkerställa att det även finns kvinnliga lärare i klasserna. Skulle inte de finnas skulle många föräldrar välja att inte låta sina döttrar gå till skolan.

Vi pratar med en av lärarna och hon berättar hur de unga tjejerna i klassen vågar anförtro sig till henne om saker de inte skulle våga prata med sina föräldrar om. De många svåra upplevelserna sätter sina spår hos både barn och vuxna i en sådan här utdragen kris.

Att kunna få möjlighet att bearbeta dem genom bland annat psykosocialt stöd är en annan viktig insats Plan International arbetar med i nordöstra Nigeria och det är efter vårt besök helt klart att det arbetet behöver få fortgå.

 

Av: Mikael Wiking – Programsamordnare DRM, Plan International Sverige