Annica Englund – om jobbet med barn i katastrofer på Plan International

Idag, den 19 augusti, är det Internationella dagen för humanitärt arbete och vi passar på att lyfta en av våra medarbetare, Annica Englund, som jobbar som Programme Manager på Plan International Sveriges humanitära enhet.

Hej Annica, berätta om ditt jobb!
”Jag har jobbat här sedan juni 2015. Vi är nu ett team på sju personer som arbetar med den humanitära delen av Plans arbete här i Sverige och jag trivs fantastiskt bra! Jag och min kollega Sofia Gustavsson har samma tjänst så vi arbetar med delad portfolio där jag jobbar med Asien och Östra- och Södra Afrika medan hon fokuserar på Västafrika och Latinamerika.”

"Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid" berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.
”Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid” berättar Annica. Bilden är från ett besök i ett flyktingläger i Tanzania i somras.

Varför valde du att jobba med humanitärt arbete och vad har du för utbildning och erfarenhet?
”Jag har jobbat inom sektorn sedan 2007 och provat på allt ifrån utvecklingsarbete både i fält och i Sverige, administration, implementering och jag har haft möjlighet att jobba i olika kontexter i Asien, Mellanöstern och Afrika. Jag har alltid vetat att jag vill vara till hjälp på något vis men det tog mig många år innan jag kunde sätta fingret på exakt hur jag kan hjälpa andra. Efter några år på universitetet bytte jag bana till internationella relationer och freds- och konfliktvetenskap i hopp om att hitta en väg fram till ett arbete som gör skillnad. För några år sedan jobbade jag på en av FNs organisationer för minhantering och problematiken med små och lätta vapen, speciellt i konflikter. Där fick jag för första gången prova på att arbeta inom den humanitära sektorn. Jobbet krävde mycket flexibilitet, att kunna planera och planera om när oförutsedda saker hände för att kunna hjälpa människor under och efter konflikter. Detta arbete passade mig perfekt och jag kände att jag ville göra mer. Så efter 1,5 år åkte jag ut i fält för att arbeta direkt i konflikt och post-konflikt områden med dessa frågor. Det var när jag kom ut i fält med humanitär verksamhet som det blev det så uppenbart att det är barn och unga som drabbas mest i katastrofer, även fast jag visste det rent teoretiskt var det skillnad att se det ute med egna ögon. Jag bestämde mig för att jag ville arbeta för just barn och ungdomar, som är en väldigt utsatt grupp – och vår framtid.”

Berätta om hur ditt jobb ser ut. Vad gör du på kontoret och vad gör du på resorna?
”Jag arbetar med planering, utveckling, implementering och uppföljning av vår verksamhet. Att se till att de behov som barn i katastrofer har tillgodoses samtidigt som vi håller en hög kvalitet på projekten för barnen och för våra givare. Det innebär också många resor till de länder jag arbetar med där jag får samarbeta med mina kollegor direkt i landet och träffa de barn och ungdomar som vi jobbar för och med. En typisk dag på kontoret innebär ofta att jag går igenom mail som inkommit och lägger till, tar bort och omprioriterar att-göra-listan från gårdagen, sedan är det bara att sätta igång. Ofta pågår många processer samtidigt och jag växlar mellan att skriva ansökningar, följa upp rapporter och planera med kollegorna för framtida arbete. Under resor ser arbetet helt annorlunda ut eftersom mycket av tiden går åt till att vara i fält och besöka flyktingläger eller andra katastrofkontexter där våra förmånstagare finns. Jag gillar de omväxlande arbetsuppgifterna eftersom jag får möjlighet att se hela Plan Internationals verksamhet och inte bara delar av den.”

Vilket har varit det viktigaste ögonblicket för dig i ditt arbete?
”Det finns så många! Det som alltid får mig tillbaka på banan under tider av motgångar och svårigheter är när jag får se det vi gör på plats. Att till exempel få sitta i ett klassrum och lyssna när barn som flytt får undervisning på ett tryggt ställe och med bra kvalitet, gör att jag blir övertygad både om att jag valt rätt och att vi som organisation gör exakt det vi ska, på de ställen där vi behövs mest. Dessa stunder gör att jag vill fortsätta så att vi kan göra mer för fler.”

Berätta om ditt starkaste minne från en fältresa!
”Här finns det också många. Men ett extra starkt minne är från min första fältresa med Plan. Jag och min kollega Lotte Claessens var i Darfur i Sudan och besökte våra tidigare projekt tillsammans med kollegor från vårt landkontor. Schemat var späckat av möten, samtal och besök i flyktingläger. Vid ett tillfälle var vi i en skola, som Plan byggt, för att prata med lärarna som arbetade där. Jag hade kommit till en punkt där alla intryck och känslor hade blivit alldeles för många på en och samma dag – självklart blandade av oro, frustration men också hopp och glädje. Jag kände att jag inte riktigt var närvarande i det sista mötet eftersom minnen från dagen kom upp gång på gång. Klockan ringer och omkring 200 flickor springer ut från sina klassrum, och de ser så glada ut. Innan vi vet ordet av står alla dessa barn omkring oss, nyfikna och vissa lite fundersamma över vårt besök. Alla vill bli sedda, vinkar, skrattar och ropar. Självklart kan jag inte hålla mig från att hänga på eftersom jag likt dem har ett stort behov av att leka för att smälta dagens alla intryck. Det var en så fin avslutning på en fullspäckad dag, att få träffa och leka med dem vi var där för, och de vi alla hade pratat om och planerat för hela dagen.”

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

Läs Annicas tidigare blogginlägg från en fältresa i Tanzania här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Filmtips från ett gymnasiearbete

Nyligen så fick vi ett mejl från Lova Karlsson som har gjort ett gymnasiearbete där hon reste till Bangladesh. Under resans gång så skapades ett par filmer. Dessa filmer handlar om den interna förflyttning som sker till följd av de klimatförändringar som sker i landet. Syftet med detta arbete var att undersöka ifall det finns ett internationellt ansvar för de migranter som väljer att flytta på grund utav klimatförändringen.

Dessa två filmer liknar en tidigare kampanj som Plan har haft, under denna kampanj så skulle man skapa en film där man skulle visa hur man kunde förändra klimatet på 1 minut.

Lovas filmer:

Finns det ett internationellt ansvar?

Budskapet i dessa två filmer är en viktig fråga, nämligen finns det ett internationellt ansvar? Tyvärr så finns det idag inget som säger något om miljöinducerad migration. Detta är något som Lova tycket är fel. Hon anser nämligen att denna sorts migration påverkar barn, samt att det är ett utav de största problemen inför framtiden.

Detta är även något jag finner stor oro i att det finns folk som förmodligen skulle hamna i slummen, bara för att de inte har någonstans att ta vägen ifall att något skulle hända. Något måste ske! Dessa personer måste få någonstans ditt de kan fly ifall de måste! Något måste ske, och det måste ske nu!

Av Alexander Malmström, Plans ungdomsråd

Varför är du fadder i Plan?

Magnus Schüler, 38 år, Ängelholm

– Att barnen själva är involverade i de projekt som genomförs tycker jag är en bra idé och därför stödjer jag Plans arbete. Ett långsiktigt arbete tillsammans med befolkningen är en bra väg till förändring, Att jag själv med egna ögon fått se detta arbete i tre länder genom Plans gruppresor gör mig trygg att bidragen kommer till nytta. Det engagemang jag sett bland befolkningen och Plans lokala personal gör mig stolt att vara fadder i Plan och det har gett mig mer i livet än vad det kostar.

Alexandra Nagelius, 13 år, Falsterbo

– Fadderskapet betyder jättemycket för mig. Det är otroligt coolt att ha kontakt med en jämnårig tjej från en helt annan kontinent. Att veta att jag hjälper barn i min egen ålder att uppfylla sina drömmar är magiskt. Och att hålla kontakt med ett annat barn är förstås jättekul. Jag vet att Ajmeri och hennes familj uppskattar att jag hjälper till i hennes by. För mig är det frihet att känna att folk uppskattar det man gör. En stor dröm är att få träffa henne och hennes familj. Varje dag går jag och längtar efter nya brev och jag blir jätteglad varje gång det kommer ett nytt. Jag mår bra när andra människor mår bra. Att känna att man gör det där lilla extra för någon. Att ha kontakt med Ajmeri har lärt mig jättemycket.

Samuel Sköldö, 60 år, Stockholm

– Om vi på något sätt kan vara med och göra livet drägligare för barn i utsatta länder är det en självklarhet. Det är inget att tveka om. Eftersom vår dotter jobbar på Plan har vi fått inblick i hur det fungerar och vet att det är ett seriöst och säkert sätt att förmedla pengar. Pengarna kommer fram dit de ska och fastnar inte i en massa mellanhänder.

Annika Fridmark, 67 år, Stockholm

– Bakgrunden till att jag tog steget att bli fadder är att jag sett faddergalor och är allmänt engagerad. För att få en demokratisk utveckling krävs utbildning och då måste man börja med barnen. Jag har tidigare stöttat många olika organisationer men efter att ha rest med Plan till Kenya har jag bara stöttat Plan eftersom de gör ett väldigt bra arbete. Jag har sett och upplevt det och är imponerad av det jobb de gör.

Elina Tamker, 10 år, Ekerö

– Jag tycker att det är bra att hjälpa andra som har det fattigt i sina länder, det är kul att hjälpa dem så att de får det bättre. Vi har ett fadderbarn i Tanzania och det är intressant att se hur de har det och det är roligt att höra om han har det bra. Han har skickat bild på sig och sin mormor utanför deras hus, när jag såg det tänkte jag att det var en väldigt annorlunda miljö.

”Nu kan jag ge tillbaka till Plan”

CATHY SECO KOMMUNIKATIONSANSVARIG/PLAN FILIPPINERNA Jag kommer från en stor familj med sex barn, som mina föräldrar kämpade för att uppfostra och skicka vidare till universitetet. Jag hade två faddrar genom Plan – båda australiensiska. Den ena var ett barn i samma ålder som jag, och den andra en vuxen man. Den unga faddern skrev till mig ofta och jag tyckte att det var roligt att svara på hennes brev. Hon var anledningen till att jag njöt av att ha en fadder och om vi fick chansen att träffas skulle jag vilja tacka henne.

Hon berättade att hon sålde isglassar för att kunna skicka sitt bidrag till Plan. Jag blev rörd av hennes vänlighet, generositet och omsorg om en fattig flicka som jag, från ett fjärran land. Den andra faddern skrev aldrig, men han besökte mig när jag gick på högstadiet. Besöket var en oförglömlig upplevelse och det kändes som att jag blev en omedelbar stjärna på skolan. Alla frågade vem den vite mannen var som gav mig choklad.

Efter gymnasiet började jag på universitetet. På grund av min familjs ekonomiska ställning och mina inte alltför dåliga betyg, kunde jag utnyttja ett program som subventionerade mina böcker och mitt studentrum och gav mig ett litet bidrag för levnadskostnader. Min syster och bror, som redan hade tagit universitetsexamen och arbetade i Manila, betalade för mina andra behov eftersom stödet inte räckte till allt. Några månader innan min universitetsexamen blev jag erbjuden ett jobb av en av mina professorer. Eftersom jag hade fått många vänner på universitetet och trivdes med universitetslivet så tackade jag ja.

Efter att ha arbetat i ett år började jag en forskarutbildning och eftersom jag var anställd vid universitetet behövde jag inte betala terminsavgiften. Men efter fem år bestämde jag att det var dags att lämna universitetet och leta jobb på annat håll. Jag såg en annons från Plan International i tidningen och sökte jobbet. Under intervjun fick jag syn på en bekant logotyp – den gamla Plan-logotypen.

Så fick jag veta att Plan International var samma organisation som jag var ansluten till när jag växte upp. När intervjuaren berättade det kände jag en omedelbar samhörighet och resten är historia.
Jag har inte lämnat Plan sedan dess. Att jobba för Plan är mer än en återförening. Det betyder att jag kan ge tillbaka till den organisation som har gjort bra saker för mig.

När jag reser ut i fält berättar jag alltid om min bakgrund för barnen. Jag vill att de ska veta att de kan forma sina egna liv och sin framtid om de verkligen vill, och bli den person de vill vara. Att vara fattig borde inte hindra barn från att drömma och att försöka få drömmen att gå i uppfyllelse.

Hallå där Fredrik Karlsson…

Fredrik Karlsson. Foto: Sofia/Plan

Hallå där Fredrik Karlsson, Katastrofsamordnare, som är på plats i Niger.

Vad ska du göra där?
– Plan Sverige har nyligen tagit emot pengar, både från Sida och från allmänheten, för insatser i Niger. Anledningen är den matbrist som vårens svåra torka medfört. Situationen har förvärrats av att tiotusentals flyktingar kommit över gränsen från det konfliktdrabbade grannladet Mali. Plan Niger genomför nu insatser för att lindra nöd och rädda liv i den svårt drabbade västra delen av landet. Jag är här för att se hur de pengar som Plan Sverige förmedlat används på plats och för att lära mig mer om situationen och se hur Plan Sverige bäst kan bidra till insatserna.

Hur länge blir du där?
– I två veckor.

Hur känns det att vara på plats?
– Det känns allvarligt. Plans insatser i området handlar om människors överlevnad, så allvar är den dominerande känslan.

Vilka är dina förhoppningar med resan?
– Att förstå situationen i området bättre. Att få ett ansikte på de som jobbar med insatserna. I förlängningen är förhoppningen att kunna bidra till att Plan Sverige får in mer pengar till Sahel och till att pengarna gör mesta möjliga nytta.

Vad kommer du blogga om?
– Jag hoppas kunna dela med mig något litet av intryck och aha-upplevelser. Vad det blir får vi se helt enkelt.

Vill du bidra till Plans katastrofarbete i Sahel?

  • Sms:a KATASTROF till 72910 och bidra med 50 kr.
  • Sätt in ett bidrag på något av våra 90-konton: Pg 90 07 31-1 eller Bg 900-7311. Märk inbetalningen med ”Sahel”
  • Besök vår gåvoshop och ge 100 kronor.
  • Du kan också bidra till arbetet i Sahel genom att bli katastroffadder. Tack för ditt stöd!

/Sofia Carlberg

Därför är jag fadder

Foto: Pressbild/Tre vänner produktion


Suzanne Reuter
, skådespelare med fadderbarn i Nepal

– Jag reste med Plan till Nepal 2006. Mitt starkaste minne är när vi besökte en skola som Plan hade byggt. Även om de sedan dess hade lämnat byn hade skolan klarat sig själv och den andra våningen hade de byggt utan stöd från Plan. Jag gillar idén att man kan lämna platsen. Där kunde jag se med egna ögon att det var hjälp till självhjälp.

 

Foto: Pressbild


Tobias Blom,
trollkarl, programledare och fadder

– Jag har alltid gillat Plan och ert jobb. Det bästa med att ha ett fadderbarn är känslan av att man faktiskt bidrar lite till en bättre värld. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är en sliten klyscha men ack så sann. Stort grattis Plan (vi fyller 75 år i år) och BRA jobbat! Keep it up!

 

Foto: Plan

Bengt Magnusson, TV4-profil och Plans första fadder i Sverige

– Under mina resor med Plan har jag slagits av hur många starka människor jag mött, människor som definitivt inte har gett upp utan kämpar för att förbättra sina liv. Jag har också sett att man med relativt små insatser kan förbättra människors liv och att Plans envetna arbete utifrån barns perspektiv ger gott resultat.

Hallå där, Alan Frisk



Hallå där Alan Frisk, Regionsamordnare Afrika, som åker till Etiopien på söndag.

Vad ska du göra där?
– Jag kommer att träffa Plan Etiopien och lokala partners för att påbörja två nya projekt som syftar till att skydda unga flickor från våld samt förbättra undervisningen i skolan. Jag kommer även att besöka ett område i södra Etiopien där Plan, med stöd av våra katastroffaddrar och Sida, försörjde samhällen med livsmedel och vatten under den svåra torkan förra året.

Hur länge blir du borta?
– 10 dagar.

Hur känns det att åka?
– Etiopien är ett land jag känner till sedan jag själv var barn, men aldrig har besökt. Under 80-talet led landet också av svår torka och uppmärksammades av flera artister under den så kallade Live Aid konserten. Det var min första kontakt med internationellt utvecklingsbistånd där jag har jobbat nu i snart 20 år. Så det känns lite som att uppfylla en dröm från barndomen.

Vilka är dina förhoppningar med resan?
– Plan i Sverige och Etiopien börjar en ny fas i vårt samarbete för Etiopiens barn där vi kompletterar vår humanitära verksamhet med mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Katastrofer, liksom torkan som sker i Sahel just nu, kan alltid inträffa. Det viktiga är att vi bygger upp samhällen som bättre kan möta svårigheter, bland annat genom att få barnens perspektiv och behov med i utvecklingen. Jag hoppas att kunna bidra till detta i Etiopien med Plan Sveriges erfarenheter av barnrättsperspektivet och våra växande kunskaper inom humanitärt bistånd.

Hallå där! Cecilia Karlén…

Cecilia Karlén, IIC Coordinator (IIC:Indigenous and isolated children) ska jobba med minoritetsfadderskap i Filippinerna.

….som just lämnat Plan Sveriges kontor för Filippinerna.

Vad ska du göra?
– Jag ska arbeta med ett projekt som stöds av svenska minoritetsfaddrar. Och i mitten på mars kommer en grupp svenska och finska faddrar hit och hälsar på i 10 dagar så jag ska styra upp lite för det. Och blogga så klart! Följ mig här 🙂

Hur länge blir du borta?
– Jag kommer att vara här i fyra månader, alltså till sista maj.

Hur känns det?
– Jättespännande så klart. Projekten som ingår i minoritetsfadderskapet är väldigt bra och jag tycker det är viktigt att Plan internationellt satsar mer på att verkligen försöka nå de mest utsatta barnen i de länder där vi har verksamhet. Det har också länge varit min dröm att få arbeta utomlands och att få arbeta med och se resultaten från projekten på plats.

Vad har hänt sen du kom fram?
– Först var jag några dagar i Manila för att besöka regional- och landskontoret där jag fick en introduktion till Plans arbete i Filippinerna och praktisk information. Sedan har jag åkt med färja och bil ända ner till staden San Jose, som ligger på ön Occidental Mindoro. Sen har jag precis börjat mitt uppdrag här – hunnit träffa mina nya kollegor och börjat anpassa mig till mitt nya liv här i San Jose.

Vad har du för förhoppningar med din tid i Filippinerna?
– För det första hoppas jag att fadderbesöket från Sverige och Finland blir lyckat! Det är ett stort intresse för den här resan internationellt och regionalkontoret i Asien hoppas att fler länder ska intressera sig för minoritetsfadderskapet och på så sätt få fler faddrar till projekten. Sedan hoppas jag kunna lära mig mer så att jag kan sprida det vidare.

Minoritetsfadder
Som Minoritetsfadder är du med och bidrar till Plans långsiktiga utvecklingsarbete för att främst barn i isolerade områden ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Genom projekten vill vi bland annat uppnå minskad undernäring, fler registrerade barn, tillgång till grundskoleutbildning och ökad medvetenhet om barns rättigheter. Ditt bidrag går till projekt i Filippinerna, Laos, Pakistan och Thailand.


Hallå där Åsa Malmqvist

Åsa Malmqvist

Hallå där Åsa Malmqvist, projektledaransvarig för Plans gruppresor som åkte till Etiopien i lördags.

Vad ska du göra där?
– Jag åker tillsammans med en grupp faddrar och min kollega Ylva Kullander. Vi är totalt 24 stycken och vi ska ta oss runt till många platser i detta stora land med flyg och buss. Vi kommer att besöka huvudstaden Addis Abeba, Jimma, Lalibela, Arba Minch och Gondar. Se reseprogrammet här!

Vad kommer faddrarna få vara med om?
– Många spännande möten och intressanta upplevelser. Många av fadderbarnen bor på avlägsna platser så vi kommer att få resa långa sträckor. Det är inte ens så att det finns vägar fram till byarna så vissa sträckor kommer vi att gå till fots eller om det är väldigt långt ta hjälp av åsnor.

Hur länge blir du borta?
– 17 dagar

Vad ser du mest fram emot?
– Jag har aldrig varit i Etiopien och jag tror att det är ett fascinerande land på många sätt som jag ser fram emot att lära känna.

Vad glömmer du inte att packa ner?
– Passet och ficklampa i fall det blir strömavbrott!

Hallå där, Åsa Malmqvist

Åsa Malmqvist i Peru.

Hallå där Åsa Malmqvist, projektledaransvarig för Plans gruppresor som åker till Dominikanska republiken i dag.

Vad ska du göra där?
– Jag åker med en grupp på 18 faddrar för att ta del av Plans arbete och för att lära känna en annan del av Dominikanska republiken än vad de flesta gör som reser hit. Vi kommer att hålla till främst i den sydvästra delen av landet, på gränsen till Haiti. Det är här Plan har sin verksamhet och det är också här det är som fattigast.

Vad kommer faddrarna som reser med få uppleva?
– Vi kommer först att vara några dagar i huvudstaden Santo Domingo. En förmiddag besöker vi Plans kontor där för att få en överblick och introduktion av Plans arbete i landet. Sedan reser vi till Barahona som blir vår bas under en vecka då vi besöker Plans programområden och fältkontoren San Juan, Azua, Barahona och Pedernales. Alla som har fadderbarn i landet kommer att få träffa dem och deras familjer och framförallt kommer vi att få ta del av flera projekt som Plan bedriver tillsammans med lokalbefolkningen. Till exempel projekt för barns deltagande och skydd, projekt inom utbildning och mikrofinansiering. Ett av projekten vi besöker ligger på andra sidan gränsen i Haiti. I tillägg till detta kommer vi även att uppleva vackra stränder och små färgrika städer, marknader och kanske ta oss ett och annat bad.

Hur länge blir ni borta?
– I drygt två veckor.

Hur känns det att åka?
– Spännande! Jag tror hela gruppen är väldigt förväntansfull. Det är svårt att föreställa sig helt hur det kommer att bli då det är första gången vi reser hit.

Vilka är dina förhoppningar med resan?
– Ambitionen är alltid att faddrarna ska vara med om sitt livs resa, så det är min förhoppning att det ska bli så. Självklart hoppas jag också att alla kommer att känna sig stolta över att stödja Plans arbete och att de vill sprida sina nya erfarenhet till vänner och bekanta när de kommer hem. Så att vi får fler faddrar till Plan och inte minst Dominikanska republiken.

Läs mer om Plans gruppresor