”Jag tänker på hur det blir när det regnar”

Barn i flyktingläger i Tanzania

I det trånga varma tältet råder full koncentration. På plastmattan, ockrafärgad av den röda jorden, sitter 11-årige Eric djupt försjunken i sitt projekt, att trycka fast en hjälmprydd Legogubbe i sin racerbil. Legot är en liten gåva från oss som tack för att vi har blivit inbjudna till tältet där Eric och hans sju syskon bor med mamma och pappa. Tältet är ett i raden av tusentals andra, här i världens tredje största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania.

– Vi kom till fots med pappa, mamma, syskon och grannar. Jag kommer ihåg att första kvällen här i lägret hade vi ingenting att äta. Då var jag ledsen, men också glad över att komma hit, berättar Eric som likt hundratusentals andra burundier flytt hemlandet sedan våldsamheter bröt ut i våras.

– Vi var förföljda och när vi såg att andra flydde hit bestämde vi oss för att också fly, annars skulle vi dödas, förklarar han med tyst röst.
På ett av Plans Internationals barnsäkra platser i lägret mötte vi Eric för första gången. Han ville gärna berätta om sitt liv här i lägret – om förmiddagarna i den lilla tältskolan och eftermiddagarna vid Plan Internationals center, där röddammiga bollar och rockringar är i ständig rörelse och dit barn kommer för att prata och få stöd. Men också om hur han hjälper till med hämtning av ved och vatten, tvätta sina småsyskon och göra sina läxor. Och om tankarna som kommer när det är dags att sova.

– På kvällen när jag ligger i sängen tänker jag på saker. Jag tänker på att regnet kanske kommer och då tänker jag alltid på hur det kommer bli nu när det blir regnsäsong. För när det regnar åker allt vatten in i tältet. Allt vi har blir blött. Då kan vi inte sova utan får stå upp hela natten.

Eric pratade med Sanna Wolff, projektledare för informationsprogrammet Barn i Katastrof, på Plan International Sverige.

Nyarugusu – ett flyktingläger fullt av barn som väntar på framtiden

familj

Sverige översvämmas av bilder på barn och vuxna på flykt. En globalflyktingkris. Du kanske sitter hemma och ser flyktingläger bilder på tv och i tidningar, men är det svårt att föreställa sig utmanande förhållanden under vilka flyktingar måste leva, eller snarare försöka överleva. För mig är det lika svårt att förstå hur det egentligen är att vara på flykt, trots att jag idag befinner mig i Nyarugusu, ett av världens största flyktigläger.

Hur känns det egentligen att fly för sitt liv och lämna allt man känner till bakom sig? Hur känns det att komma fram till en lerig och dammig plats mitt i skogen där det är stor risk för kolera och det inte finns tillräckligt med varken mat eller rent vatten? Hur känns det att veta att risken för att själv bli våldtagen eller att någon av ens barn blir våldtagen är stor speciellt när ved hämtas eller någon behöver använda latrinerna som inte har tillräckliga lås eller lampor. Flykten är farlig, men likaså är flyktiglägret en farlig plats att vara barn på. Risk för kolera, malaria, undernäring, lungsjukdomar, och avsaknaden av vanlig skolgång och säkra platser att leka på gör att många pojkar och flickor. De väntar på ett annat liv. De väntar på att mardrömmen ska ta slut.

I Nyarugusu, i västra Tanzania befinner sig just nu över 160,000 flyktingar från Burundi och Kongo. Nästan 100,000 burundiska flyktingar har kommit över gränsen till det trygga Tanzania under de senaste månaderna. Barn på flykt vittnar om övergrepp, hur de sett föräldrar blivit dödade och hur de tappat kontakten med familj under resans gång. De flesta av dem övergett alla sina ägodelar och flydde på natten för att undvika att upptäckas. Våldet har rånat dem på deras värdighet, identitet och en chans att leva ett normalt liv.

lekochlarNyarugusu upprättades redan 1997 med en infrastruktur för 50.000 kongolesiska flyktingar som flytt sitt land på grund av krig. Men sedan maj i år, har det också blivit hem för nästan 100,000 burundiska flyktingar. Lägret är överbelamrat och överallt du går så möter du flickor och pojkar som traskar omkring barfota i den röda leran. Omkring 60 procent av alla människor som lever i Nyarugusu är under 18 år gamla.

Lägret är enormt. Tusentals vita tält täcker den röda jorden på ett område som är 30 kvadratkilometer, vilket är ungefär som 375 fotbollsarenor stort. Många av de nyanlända bor i så kallade masskyddsrum som är överfulla. Upp till 200 personer bor på 64 kvadratmeter, vilket innebär att ungefär tre personer delar en kvadratmeter utrymme mellan dem. Det är svårt att föreställa sig hur de klarar sig månad ut och månad in i dessa förhållanden.

lek-ringarFlickor är en av de mest utsatta grupperna. Jag ser dem bära vatten, hämta ved, ta hand om syskon, och diska. Pressen på de unga flickorna är hög och de är även i riskzonen för sexuellt våld. Många berättar om våldtäkter både i tältlägren och när de ska hämta ved.

Att vara på flykt berövar barn deras rätt till utbildning och ökar deras behov av psykosocialt stöd och skydd – särskilt om de blir separerade eller ensamma. De flesta av dem jag möter i lägret är fortfarande rädda för vad framtiden har för dem och inte vill gå tillbaka till sitt hemland. I dagarna öppnar två nya läger, kallade Nduta och Mtendeli, dit många av de burundiska kommer att flyttas eftersom Nyarugusu är överfullt.

skolaPlan International har ett team på plats sedan i maj när de burundiska flyktingarna började fly över gränsen. Vi driver tack vare stöd från Sverige totalt sju center som fungerar både som temporära förskolor och barnsäkraplatser. Varje dag deltar mer än 3000 barn mellan tre och 17 år som får lära sig nya saker, sjunga och dansa, spela, ha kul och känna sig trygga och skyddade. Barnen uppmuntras att diskutera de svårigheter som de och deras familjer står inför, samtidigt som våra socialarbetare använder våra center som en plats för att identifiera barn som behöver mer strukturerad rådgivning, eller hälsovård. En viktig komponent i ett överbelamrat läger är att vi i våra center har både rent vatten och säkra latriner som barnen kan använda. Varje vecka hålls praktiska träningar i hygienlära för att undvika sjukdomar som främst kolera, men även malaria. Behoven är enorma, så därför delar även Plan ut förnödenheter som tvålar, skolmaterial och kläder. Samtidigt som jag och mitt team arbetar i Nyarugusu, sätter vi också upp en ny respons i de nya lägren för att se till att alla barn på flykt får de stöd de behöver.

Signatur fotoAv: Agnes Björn, Plan International Sveriges Humanitära chef, utplacerad i västra Tanzania

”Unga måste inkluderas mer i katastrofarbete”

Aminata, 20, from Sierra Leone, a blogger with Plan InternationaIdag samlas unga från hela världen i Doha, Qatar, för att diskutera humanitära utmaningar och lösningar och framförallt se till att ungas röster och perspektiv blir hörda. Med i Plans delegation finns 20-åriga Aminata som tillsammans med andra ungdomar har bidragit till att stoppa spridningen av ebola i sitt hemland. Läs om deras innovativa metoder och Aminatas uppmaning till världens ledare.

– Jag vill att organisationer och regeringar ska bli inspirerade av vårt arbete. Plan Sierra Leones ungdomsråd, som jag är engagerad i, gjorde stora insatser för att minska spridningen av ebola. Nu höjer vi våra röster för att unga ska inkluderas mer i katastrofarbete.

Ebolan har lämnat bittra minnen för många människor där jag bor. Effekterna är fortfarande tydliga, jag ser till exempel ofta rader av tomma hus i byar jag besöker. Jag var själv rädd att bli smittad av familj eller vänner eftersom sjukdomen sprids så lätt. Situationen förvärrades också av bristen på information.

Vårt ungdomsråd genomförde många innovativa insatser under epidemin för att se till att viktig information nådde ut till de drabbade samhällena. Vi skapade virtuella mötesplatser för unga att mötas och få psykosocialt stöd. Vi bloggade och skapade filmer med budskap till unga. Det hjälpte till att minska rädslan som ofta berodde på bristande eller felaktig information om ebola.

Vi jobbade med drama, radioprogram och tävlingar och delade viktiga budskap via Skype, WhatsApp och SMS. Framförallt var den ungdomsledda radiokanalen, där unga kunde ringa in och ge sina rekommendationer till lokala och nationella ledare, en stor källa till inspiration och hopp för drabbade samhällen att själva bidra till att lösa sina problem.

500 barn och unga har nåtts direkt av vårt arbete. Indirekt har vi nått över 30 000 personer och vi har hört att våra bloggar och vloggar har uppmärksammats av tusentals människor världen över.

Vi kommer fortsätta vårt arbete med unga i Sierra Leone som bloggar, samlar information och med ord och bild lyfter viktiga historier från sina samhällen – och så småningom skriver en blogg om det. Precis som den här.

15 nyutbildade ungdomsreportrar

Plan International Sverige har tillsammans med prisbelönte fotografen Pieter ten Hoopen nyligen utbildat 15 ungdomsreportrar i Sierra Leone. Deras uppgift är att beskriva situationen för unga i ebolans spår. Projektet har möjliggjorts av Svenska Postkodlotteriet och resultatet blir snart synligt i Plans sociala kanaler och på vår nya sajt om barn i katastrofer.

1-2 september pågår ungdomsledda konferensen “World Humanitarian Summit Global Youth Consultation”, där 300 delegater från hela världen ger sin syn på humanitära frågor och lösningar inför FN:s stora humanitära konferens i maj 2016.

Av: Aminata, Plan Sierra Leones ungdomsråd.
Bearbetning: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer.

”Vi flickor är ingenting värda”

Rugiatu Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Efter att under en vecka ha frågat unga människor i Moyamba, Sierra Leone, om deras situation efter ebolakrisen så utmärker sig två problem som ungdomar upplever. Det första är bristen på utbildning, att de inte har råd att fortsätta i skolan. Och det andra är den explosionsartade ökningen av tonårsgraviditeter. Det finns inga säkra siffror ännu men alla vi träffar säger att det är extremt många flickor som blivit gravida det senaste året. Den sista dagen på den workshop vi har hållit för Plans ungdomsråd ber vi dem gå ut och skildra barns och ungas vardag i text och bild. Mer än hälften kommer tillbaka med intervjuer av gravida tjejer och unga mammor.

En av de unga mammorna är sextonåriga Rugiatu. Hon sitter på en stol på verandan och ammar sin nio månader gamla son Augustin. Rugiatu ser tärd ut. Blicken är nedstämd. Hon blev gravid när hon var femton år.
”Jag visste ingenting om preventivmedel och var ihop med en kille som var 18 år. Jag grät och blev rädd när jag upptäckte att jag var gravid. Jag vågade inte säga det till någon. Den första jag berättade för var min tolvåriga bror”, säger Rugiatu och fortsätter:
”Han gav mig rådet att inte göra abort, för min äldre syster dog när hon gjorde det.”

Illegala aborter, utförda av traditionella healers, är mycket vanliga och livsfarliga. Rugiato säger att hon har en klasskompis som dog efter en abort nyligen.

Graviditeten var svår och Rugiatu blev inlagd på sjukhus flera gånger. Hon var också tvungen att sluta i skolan eftersom man inte tillåter gravida elever. Relationen med pojkvännen tog slut, hennes föräldrar förbjöd honom att besöka henne.

Under tiden kom ebolan till Moyamba och Rugiatu födde sin son i november 2014, när epidemin var som värst. Det här året har varit ett av hennes svåraste. Ebolan dödade hennes två yngre bröder, fyra och sex år gamla. Jag frågar Rugiatu hur hon känner sig idag.
”Jag känner mig ledsen och mår inte bra. Mina bröder dog på ett behandlingscenter och begravdes där så jag fick aldrig chans att se dem. Jag är bara hemma på dagarna och kan inte börja i skolan igen eftersom jag inte har någon som kan se efter min son.”

Antalet tonårsgraviditeter har ökat explosionsartat under ebolakrisen. Maseray, 18 år, från Plans ungdomsråd, berättar att många av hennes kompisar antingen redan är mammor eller väntar barn. Inte sällan har flickorna blivit gravida till följd av sexuella övergrepp.
”Jag är rädd att samma sak kommer hända mig. Jag har själv varit utsatt för ett våldtäktsförsök.”

Maseray berättar att för ett tag sedan försökte hon stoppa en våldtäkt av en flicka i byn. Hon sprang för att hämta hjälp och rapporterade sedan händelsen till byns ledare. Men när han fick höra vem förövaren var sa han till henne att glömma alltihop. Det var sonen till en högt uppsatt man.
”Ingenting händer om du rapporterar en våldtäkt. Alla män skyddar varandra. De bryr sig inte om oss flickor, vi är ingenting värda i deras ögon”, säger Maseray.

Väldigt många flickor och kvinnor jag pratar med uttrycker en rädsla för sexuella övergrepp. Bara den senaste månaden har det rapporterats in 19 våldtäkter i Moyamba, flera med barn. Mörkertalet är mycket högre. Det sexuella våldet i kombination med bristen på sexualundervisning, preventivmedel och mödravård är förödande för Sierra Leones flickor och kvinnor.

Artonåriga Maseray känner sig deprimerad.
”Vårt land borde satsa på att utbilda oss flickor. Inte låta oss bli mammor i förtid.” 

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Ebola har satt våra liv på paus

Abibatu, Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Regnet är öronbedövande. Vattnet dundrar ner på taket och bildar små bäckar på vägen framför oss. Vi befinner oss mitt i regnperioden i Moyamba, ett distrikt tre timmars bilfärd sydöst om huvudstaden Freetown i Sierra Leone. Här har femton ungdomar samlats under tre dagar för att vara med på en workshop som jag och frilansfotografen Pieter ten Hoopen håller i. De tillhör Plans ungdomsnätverk och ska lära sig fota och blogga för att kunna berätta för världen om hur det är att vara ung i spåren av en livshotande epidemi som skördat över 11 000 människors liv och smittat 28 000 i Västafrika.

Och ungdomar här har mycket att berätta. Artonåriga Abibatu, som är med på workshopen, har förlorat nästan hela sin familj i ebola och höll själv på att dö. I sex veckor vårdades hon på en klinik innan hon mirakulöst tillfrisknade.
”Det var hemskt. Under tiden på sjukhuset såg jag otroligt många barn dö omkring mig. Jag försökte trösta dem men ingen fick lov att krama eller röra dem”, berättar Abibatu.

Nu bor hon ensam med sin storasyster och har inte råd att börja på universitetet. Systrarna bakar kakor som de säljer på marknaden för att försörja sig men de har knappt så det räcker till mat.

”Alla mina planer grusades när pappa dog. Jag vill bli revisor men vet inte när jag kommer få råd till den utbildning som krävs. Jag försöker studera själv hemma för att inte tappa motivationen.”

Artonåriga Maseray får tårar i ögonen när hon berättar att i stället för att sitta i skolbänken och bygga vidare på sin karriär så har hon tvingats flytta tillbaka till byn och tillbringar dagarna på baksidan av huset. Hon orkar inte se sina kompisar gå till skolan medan hon själv har varit tvungen att sluta.
”Min morbror var läkare och har alltid varit min förebild och den som uppmuntrat mina studier. Jag ville bli läkare som honom och var en toppstudent. Men han dog i ebola och nu har jag ingen som kan stötta mig.”
Maserey säger att hon känner sig ensam och förtvivlad. På dagarna måste hon hjälpa sin familj med jordbruket. Livet går bakåt i stället för framåt.

Även unga män drabbas hårt. Ingen av killarna som deltar i workshopen studerar eller har ett avlönat jobb. Många är volontärer för olika organisationer, som Plan. 21-åriga Ishmail drömmer om att bli socialarbetare och jobba med barn.

”Ebola har påverkat mitt liv studiemässigt, ekonomiskt och socialt. Hade det inte varit för ebolaepidemin hade jag kunnat hitta ett jobb och sparat ihop till min universitetsutbildning.”

Ishmael har förlorat en kusin så året har varit fullt av sorg och skräck för att själv bli smittad.

”Ovanpå allt annat har vi dessutom inte fått lov att träffas och titta på fotboll eller något annat kul som vi unga är vana vid.”

Plan har arbetat för att minska ebolaspridningen och stötta barn och unga under hela utbrottet. Nu när antalet smittade har minskat drastiskt går arbetet in i en ny fas. Plan Sverige finansierar genom Postkodlotteriet ett program som ska pågå i två år för att på olika sätt stödja utsatta barn och ungdomar i Moyamba efter ebolakrisen. Tanken är att ungdomarna på workshopen ska dokumentera projektet och genom Instagram och en egen blogg berätta om sin egen och andras vardag. Resultatet kommer vi sprida på vår sajt framöver. Ebolakrisen har satt ungas liv på paus under ett drygt år.

Nu är det hög tid att trycka på play.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Att vända sårbarhet till kapacitet

El Salvador. Landet ligger mitt i Centralamerika och har ca 6 miljoner invånare. 95 % av befolkningen bor i områden där risken för naturkatastrofer är mycket hög. När man frågar vilka typer av risker som finns får man svaret ”vi har allt”: orkaner, jordskred, översvämningar, jordbävningar och tsunamier bara för att nämna några få. När man anländer till San Salvador så slås man inte bara av den frodiga växtligheten men även av att huvudstaden ligger intill en stor vulkan. Den är heller inte den ende store vulkanen i landet, en annan minst lika praktful, San Miguel, ligger några mil bort och är högaktiv. Det senaste utbrottet från den i 2013 resulterade i att fler än 5 000 personer fick evakueras.

Plan har arbetat i El Salvador sedan 1976 och har under de senaste 16 månaderna, via finansiering från EU:s katastrofprogram DIPECHO och stöd från Plan Sverige, arbetat med invånarna i samhällena som identifierats som mest sårbara för olika naturkatastrofer.

Riskreducerande utbildning i skolor

Riskreducering i skolan
En mur vid en skola utanför San Salvador som barnen har identifierat som farlig pga. att grunden inte är stabil. Muren kan rasa om det sker en översvämning eller jordbävning. Riskbedömningarna är en del av de katastrofriskreducerande projekten,

Vi besökte en skola där barnen hade fått lära sig att bedöma vilka olika faror de hade i sin skola. Barnen identifierade att taket skulle vid en kraftig storm kunna blåsa av och därför behövde förstärkas. En annan risk som barnen märkte ut på kartorna var muren runt skolgården. Den ansågs vara en fara eftersom den inte var stabil och skulle kunna ramla ned över barnen om det skedde en jordbävning eller översvämning.

Barn tillbringar en stor del av sin vardag i skolan, därför är viktigt att barnen får lära sig vad som är en fara och inte, för att minimera att de skadas i sin vardag eller vid en katastrof. Flickorna och pojkarna får lära sig att även om de är sårbara för vissa risker så har de kapaciteten att kunna hantera dem. Att veta vad man ska göra om katastrofen är ett faktum är a och o. I Plans program skapar man därför skolkatastrofkommittéer som övar olika scenarier som exempelvis evakuering.

Skolbarnen visar med stor inlevelse hur man ger första hjälpen.
Skolbarnen visar med stor inlevelse hur man ger första hjälpen.

Genom att utbilda barnen och öka deras kunskap bygger man upp en medvetenhet i samhället då barnen tar med sig kunskapen hem till familjerna och övar exempelvis första hjälpen på föräldrar och syskon.

Under programmet utvecklade Plan El Salvador, tillsammans med sin partner och utbildningsministeriet, utbildningsmaterial till vuxna och civilskyddsmyndigheterna men även barnvänliga versioner. Ett exempel är El volcán som via illustrationer berättar för ett barn vad en vulkan är, farorna med den och vad man ska göra vid ett utbrott.

Invånarna i Jardines del Colón delar på ansvaret

En tidig varningsmodell för att mäta risken för översvämningar vid en flod utanför San Salvador. Grön indikerar ingen fara, orange varning och röd evakuera.
En tidig varningsmodell för att mäta risken för översvämningar vid en flod utanför San Salvador. Grön indikerar ingen fara, orange varning och röd evakuera.

Dagen efter begav vi oss till ett litet samhälle utanför San Salvador, som tidigare drabbats hårt av översvämningar.  Där träffade vi en liten grupp bestående av kvinnor och män i olika åldrar. De presenterade sig var och en för sig och berättade stolt om sina titlar och sin roll i den lokala katastrofkommittén. En person var t.ex. ansvarig för att varje dag kontrollera risken för översvämning genom att avläsa vilken nivå vattnet är på enligt den tre gradiga skalan som är målad på broväggen. Grön nivå innebär ingen fara, men orange innebär att personen måste informera kommittén om att vattennivåerna börjar bli farliga och att man behöver varna och förbereda dem som bor i högriskområdena för eventuell evakuering om vattnet stiger till röd – vilket innebär att floden kommer att översvämmas.

En kvinna i katastrofkommitten berättar om riskkartläggningen och resurskartläggningen som deras samhälle gjort för att minska sårbarheten och öka beredskapen. Stora delar av samhällets invånare i Jardines de Colón deltog i kartläggningsövningen.
En kvinna i katastrofkommitten berättar om riskkartläggningen och resurskartläggningen som deras samhälle gjort för att minska sårbarheten och öka beredskapen. Stora delar av samhällets invånare i Jardines de Colón deltog i kartläggningsövningen.

I samhället Jardines de Colón har man identifierat att översvämning är den största faran. På kartan har man markerat ut farliga områden, vilka hus som lider störst risk för att svämmas över samt vilka resurser samhället har – exempelvis i form av sjukvård. På kartorna markeras även evakueringsvägar och återsamlingspunkter ut. Invånarna utbildar varandra och delar på ansvaret tillsammans.

I kommittén finns en person med uppgift att larma om fara och kontakta andra byar nedströms för att varna dem samt kontakta civilskyddsrepresentanter i distriktet för hjälp. Gruppen berättade entusiastiskt vad de lärt sig av Plan – att de nu själva kunde mäta, planera för evakuering och minska riskerna för översvämning genom att inte kasta sopor eller annat i floden och liknande. Deras stolthet gick inte att ta miste på och att de involverade både unga och gamla i alla processer, vilket är mycket positivt!

Naturkatastrofer kommer alltid att ske med varierande kraft. Klimatförändringarna har gjort att t.ex. styrkan och intensiteten av orkaner kommer att öka vilket i sin tur generar, förutom starka stormar, även kraftigare regn och översvämningar och jordskred. Nyckel till att rädda liv och resurser är att säkra att alla (från barn till äldre) utbildas inom riskhantering och har kunskap om sitt områdes specifika risker och vad de är sårbara för så de kan både minimera riskerna samt förbereda sig med beredskapsplaner om katastrofen är ett faktum.

Plan arbetar idag aktivt med katastrofriskreducerande program i fler än 20 länder, där flickor och pojkars rättigheter och deltagande är i centrum av alla aktiviteterna.

Av: Olivia Forsberg, Rådgivare i katastrofriskhantering, Plan Sverige

”Bangui, var ligger det?”

Flickor gungar

Kvinnan bakom incheckningsdisken på Arlanda ser frågande på mina biljetter med fyra mellanlandningar och ett visum som är skrivet på ett papper istället för i mitt pass. Hon konstaterar att jag inte är en standardresenär och kallar på sin chef för att bekräfta att jag verkligen får resa till Bangui med detta provisoriska visum. Efter att ID-kort, pass, och arbetsdokument granskats får jag grönt ljus och kan påbörja den långa resan mot centrala Afrika.

Väl på plats i Bangui inser jag ganska snabbt att detta är ett av de fattigste länder jag någonsin besökt. I Bangui, som är huvudstaden i Centralafrikanska republiken, finns bara en asfalterad väg och den går från flygplatsen in till centrum – som mer liknar en by än en stad.

Huvudstaden omges av brunröd jord som breder ut sig över landskapet, tillsammans med tät växtlighet i skiftande gröna nyanser. Växtligheten och luftfuktigheten är påträngande och det känns som att ha klivit in i ett växthus där allt frodas. Under den torra perioden är det dammigt och hett och under den våta perioden, som precis inletts, förvandlar regnet jorden till en gyttja och gör det både svårt att gå och köra bil.

Men under den grönskande ytan finns det en underliggande fattigdom och en blodig konflikt som vi knappt har hört talas om i Sverige. En bortglömd mänsklig tragedi.

Hundratusentals barn är på flykt från stridigheter

Det har varit några riktigt tuffa år för barnen i Centralafrikanska republiken. Under de senaste årens uppror och stridigheter har hundratusentals barn flytt sina hem och tusentals har dödats i stridigheterna. Våldtäckter och rekrytering av barnsoldater är tragiskt nog ett vanligt inslag i den centralafrikanska vardagen under konflikten.

Vi träffar en grupp pojkar mellan 10-13 år i en av Plans barnvänliga platser. De får frågan om vad de skulle ta med sig till en öde ö, om de bara fick välja en sak. Skrämmande många av pojkarna svarar att de skulle ta med sig sitt vapen så de kunde försvara sig och sin familj. Så ska ingen 10-åring behöva resonera.

Under större delen av 2014 var det så oroligt i landet att skolorna hölls stängda och många barn befann sig på flykt. Skolorna har tack och lov börjat öppna igen, men många barn har tappat flera värdefulla år av skolgång. Och detta i ett land där inte ens hälften kan läsa och skriva.*

Konflikten är långt ifrån över i Centralafrikanska republiken. Hus med skotthål står tomma eller tillfälligt ockuperade och internflyktingarna är fortfarande många. När vi åker runt i staden rör vi oss i konvojer med minst två bilar och vissa områden kan vi biståndsarbetare inte besöka alls, på grund av säkerhetsriskerna.

Vi upprättar skolor och barnvänliga platser

Plan arbetar för att skydda de flickor och pojkar som drabbats av konflikten och bidrar med barnvänliga platser, psykosocialt stöd, familjeåterförening och temporära skolor. Under min resa besöker jag några av Plans förskolor, som gett små pojkar och flickor en chans att komma tillbaka till en säker plats. Där kan barn få både stöd och mat.

Det är tydligt att barnen här behöver få en ny vardag där de kan fokusera på att leka och lära sig nya saker och slippa tänka på hur de ska skydda sig mot konflikten. Jag ser att mina kollegor på plats arbetar hårt för att situationen ska bli bättre och tryggare. Men ännu återstår mycket arbete innan Centralafrikanska republiken kommer vara en trygg plats för barn. Det vi kan göra är att inte ge upp och fortsätta att stötta.

Av: Agnes Björn, Plan Sverige.

*FNs senaste siffror från 2011 indikerar att endast 37 % av befolkningen i Centralaftikanska republiken kan läsa och skriva.

”Jag sa att jag var törstig men ingen vågade ge mig vatten”

Kadiatu

Liberia har nyligen utropats fritt från ebola men än registreras nya fall i grannlandet Sierra Leone. Plan Sveriges Sanna Wolff har träffat Kadiatu som mot alla odds överlevde den dödliga sjukdomen.

17-åriga Kadiatu kommer ut ur sitt hus som hon delar med mamma, pappa och tre bröder, i byn Masiaka i västra Sierra Leone. Hon är finklädd i orange blus och byxor. Som de flesta tonåringar verkar kläderna vara viktiga, och idag är de valda med omsorg.

Med allvarlig och lite avvaktande blick tar hon emot oss på den öppna platsen framför det lilla huset i betong och plåt. I handen har hon ett papper som hon håller upp framför bröstet så att vi kan läsa vad det står. På något sätt känns det också som att hon vill visa att det är ok att vi står så här nära varandra, trots att hon varit så sjuk. På pappret, som har myndigheternas officiella stämpel, står det nämligen att Kadiatu är friskförklarad från ebola. Certifikatet är en viktig markering att hon är som alla andra tonåringar igen, som den tjej hon var innan allt det hemska började – i juli, för snart ett år sedan.

Ensam och dödssjuk

– Jag var väldigt sjuk. Jag kräktes och kunde inte stå på benen, berättar Kadiatu som låg hemma sjuk i två veckor innan ambulansen kom och hämtade henne.

Färden till ebolacentret i huvudstaden Freetown var lång och plågsam. Två gånger stannade man för att rengöra ambulansen med klorinvatten, som dödar viruset. Kadiatu sprejades också med det starka medlet och idag, nästan ett år senare, har hon fortfarande kliande utslag och ärr efter behandlingen. Mamma och pappa fick inte följa med i ambulansen och sjuksköterskorna var själva väldigt rädda att bli smittade.

– Jag sa till sköterskorna att jag inte kunde resa mig själv, men de var för rädda för att hjälpa mig ner från ambulansen. Jag sa att jag var törstig och behövde dricka men ingen vågade ge mig vatten.

I flera veckor låg Kadiatu ensam och dödssjuk på ebolacentret. Hemma i byn förlorade familjen hoppet om att få återse sin dotter igen. Men långsamt och mot alla odds tillfrisknade Kadiatu och i början av oktober 2014 fick hon komma hem till sin familj. Idag är hon tillbaka i skolan igen. Släkt och vänner som tidigare hållit sig på avstånd kommer återigen på besök. När vi säger hej då är det till en ung stark tjej som står omgiven av sin familj mitt i solen på den lilla gårdsplanen.

Långsiktigt stöd till barnen

Plan har gjort olika typer av insatser för de 18 000 barn som drabbats av ebola i de tre västafrikanska länderna Sierra Leone, Liberia och Guinea. Ett av de viktigaste är det psykosociala stödet. Genom lokala socialarbetare och hälsoteam har barn som Kadiatu fått kontinuerliga besök av personer de känner sig trygga att prata med.

– Det viktiga är att lära sig att berätta om sina känslor och inte känna skam för det man har varit med om, förklarar Kefa Mayange, rådgivare för skydd av barn i katastrofer på Plan Sierra Leone.

Ebolaepidemin har lämnat efter sig många sårbara barn. Barn som själva har varit sjuka eller som förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Många av dessa barn har lämnats helt utan vuxnas tillsyn, ibland med ansvar för sina yngre syskon. Plans insatser kommer därför fortsätta under lång tid framåt, för att skapa långsiktiga förutsättningar för de drabbade barnen.

Av: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer

Arbetet mot barnäktenskap drivs på flera nivåer samtidigt i Pakistan

ungdomsgrupper pakistanI Pakistan jobbar Plan med projektet Plan Pakistan Child Marriage (Prevention) Initiative, vilket finansieras av Svenska Postkodlotteriet och även av de medel som vi i Sverige har samlat in via våra flickafaddrar. Det övergripande målet är att minska antalet barnäktenskap med 30 % i tre områden i södra Punjab i Pakistan. Vi besöker en av byarna för utvärdering och uppföljning av projektet. Här har Plan bland annat etablerat 12 Youth Friendly Communities, vilket är en form av ungdomsgrupper som drivs av volontärer som utbildats av Plan och som i sin tur ska handleda ungdomarna.

– Innan jag gick med i Plans ungdomsgrupp visste jag inte vad jag hade för rättigheter. Men nu vet jag, och tillsammans med de andra flickorna i gruppen har vi lärt oss hur vi ska hitta lösningar på våra problem och hur vi ska argumentera för vår sak, berättar Mehwish Jan som är 23 år.

Ungdomsgrupper ger ökad medvetenhet

Gruppen har funnits i närmare ett år och har ett 15-tal mer eller mindre aktiva medlemmar. Volontärerna undervisar ungdomarna i s.k. livskunskap (Life skill based education), vilket syftar till att ge ungdomarna en bättre förståelse för vilka rättigheter de har och förhoppningsvis ge dem en bättre självkänsla och ökad medvetenhet. Vissa av ungdomarna utbildas också till handledare så att de kan vidareförmedla vad de lärt sig i andra sammanhang.

Flickorna berättar att vissa föräldrar varit skeptiska till dessa center.

– Mina föräldrar var mycket tveksamma. De trodde att jag skulle bli alldeles för modern och att jag skulle börja klä mig i jeans och ha annorlunda åsikter, berättar Memona, 24 år, som vanligtvis besöker centret flera gånger i veckan.

Memona bor i byn tillsammans med sina föräldrar och sina två bröder och två systrar. Hon menar att många föräldrar verkar tycka att det är ok att låta flickorna vara med. Det är värre för dem som gifter sig.

– Jag har en vän som kom hit ofta förut, men nu har hon gift sig och nu får hon inte för hennes man säger nej.

Hon är dock övertygad om att detta inte kommer hända henne, eftersom hon nu vet hur hon ska argumentera på ett övertygande sätt och få föräldrarna att vänta med att gifta bort henne. De andra flickorna instämmer. De är överens om att den största fördelen att vara med i Plans ungdomsgrupper är att de blivit starkare som grupp och mer kunniga om sina rättigheter.

Teaterföreställning öppnar för diskussion

När vi besöker pojkarnas ungdomsgrupp får vi bland annat vara med på en interaktiv teaterföreställning om barnäktenskap, som framförs av en grupp unga vuxna som tillsammans med professionella skådespelare och pedagoger skrivit flera olika pjäser på temat barnäktenskap.

TeaterföreställningHela byn bjuds in för att delta och diskutera problematiken kring barnäktenskap, och föreställningen tas väl emot av de nära 200 besökarna. De är engagerade i frågorna och diskuterar livfullt. Teaterföreställningarna har visat sig vara ett effektivt sätt att förmedla information. Dels eftersom läskunnigheten är så låg, men även för att det finns en rad förutfattade meningar gällande barnäktenskap som man kan lyfta utifrån flera olika perspektiv.

De flesta som gifter sig slutar skolan

Plan har inlett samarbete med lokala skolor där de utbildar personalen om riskerna med barnäktenskap och hur det påverkar flickornas skolgång. Syftet är att de ska kunna jobba förebyggande och identifiera fall av barnäktenskap. Vi besöker byn Muhammad Shah där det finns en högstadieskola för flickor. Det är den enda flickskolan i området, vilket gör att det är väldigt svårt för de flesta flickorna att ta sig dit. Skolan har ca 500 elever men endast 11 lärare. Många av klasserna var lärarlösa eftersom en lärare kunde ha två klasser samtidigt. Av skolans alla elever är det två flickor som är gifta, de flesta som gifter sig slutar skolan.

flickskola-pakistan

Samina Ahmed, 24 år, är lärare på skolan. Hon berättar att de numera pratar med både lärare och elever om barnäktenskap för att öka medvetenheten om de här frågorna. De jobbar aktivt med eleverna för att de ska lära sig hur de ska argumentera till föräldrarna för att de ska förstå vikten av att de ska få gå kvar i skolan.

larare-pakistan

– Innan Plan kom hit kände jag inte till den lagstiftning som fanns gällande barnäktenskap, det vill säga att en flicka måste vara 16 år för att få gifta sig.

Samina berättar att hon vet att hon ska kontakta rektorn om hon upplever att någon av hennes elever är utsatta. Det är emellertid väldigt känsligt för skolan att lägga sig i familjens privatliv. Det bästa sättet ett påverka familjens beslut är att gå via Plan eller andra liknande organisationer.

Plan jobbar med nyckelpersoner på alla nivåer samtidigt

Genom att jobba med personal inom skola och sjukvård, samt med flickor och pojkar, deras föräldrar, religiösa ledare och andra viktiga personer i flickornas omgivning vill Plan öka medvetenheten och förändra attityden till barnäktenskap hos allmänheten. Men vi jobbar även på nationell nivå, med politisk påverkan för förbättrad lagstiftning mot barnäktenskap och med påverkansarbete gentemot nyckelpersoner som politiker, advokater och media för att säkerställa implementering av de lagar som finns. Dessa personer har i ett initialt skede bearbetats individuellt, och nästa steg är att etablera nätverk och samarbetsformer så att de kan upprätta system där man säkerställer implementering av lagarna.

Det är tydligt att våra kollegor på Plan i Pakistan har lyckats genomföra en gedigen insats på alla nivåer, och det ska bli intressant att följa utvecklingen i dessa områden framöver.

Av: Jessica Zimmerman, projektledare för Because I am a Girl, Plan Sverige

Fadderresan i Bolivia 2014 – Avfärd mot nya höjder

Tidig morgon i regnet för avfärd mot Sucre klockan 05:30.  Desvärre blev vår vistelse på flygplatsen lite längre än planerat eftersom flyget var försenat men vi kom till slut iväg och fick oss en vacker flygresa. När vi landade på den lilla flygplatsen i Sucre kunde vi verkligen njuta av omgivningarna innan vi begav oss av till hotellet.

Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill
Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill
Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer
Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer

Sucre är en väldigt vacker stad i kolonialstil på cirka 2800 meters höjd. Vi vandrade ned i strålande sol till vår lunchrestaurang. Det smakade gott med en bit mat. När alla var mätta och belåtna var det dags för lite stadsvandring. Vi fick se vackra hus och den vackra stora parken Bolivar innan vi begav oss upp på höjden för att besöka ett textilmuseum. Staden Sucre är känt för sitt hantverk och några av våra faddrar passade på att inhandla lite vackra alster.

Våra faddrar i fototagen
Våra faddrar i fototagen

På kvällen var det dags för lite dans och musik. Vår restaurang bjöd på underhållning i form av dans från olika delar av Bolivia och som representerar olika folkgrupper. Mätta och ganska trötta efter en lång dag gick vi till sängs.