På väg till Zambia

Inslagsproducent Viktor på flygplatsen. Foto: Elsa Falk

Vi har flugit hela natten. Litet stopp i Rom för att släppa på passagerare. Dock inte en eventuellt flyende Berlusconi. Fascineras över lufttrycket; dåligt uppblåst nackkudde på marken blir sprängfylld uppe i luften. Eller om det var tvärt om… Inte konstigt att mina fötter känns som bowlingklot.

Nu är vi på Addis flygplats i väntan på planet till Lusaka. Såg nyss en parant dam bära resväskan på huvudet. Vi är inte på Arlanda kan man lugnt konstatera. Inslagsproducent Viktor är sömnig och irriterad för att han glömde Läkerol-asken på förra planet. Själv är jag nöjd över glädjen av trådlöst Internet.

/Elsa Falk

14 år och gift

Kvinnor, flickor och barn i organisationshuset i samhället Tamouh.

I Egypten är det sedan ett par år tillbaka olagligt att gifta sig om man inte är 18 år. Men verkligheten ser annorlunda ut och det är vanligt att flickor gifter sig mycket tidigare. Idag träffade vi några av de flickor som gifte sig när de var så unga som 14 år. Vi träffar några av dem i byn Tamouh som ligger i Giza utanför Kairo, där Plan tillsammans med lokala organisationer arbetar för att stödja och stärka flickors rättigheter.

En av flickorna vi träffar heter Hanaa. Hon gifte sig när hon var 14. Idag är hon 18 år, skild och tar ensam hand om hennes treåriga son.
– Jag hoppade av skolan för att gifta mig. Jag ville flytta hemifrån och trodde att jag skulle få bo i en egen lägenhet med min man, men jag fick flytta in hos min svärmor som behandlade mig som hennes betjänt. Jag ville skilja mig men blev gravid och min man sa att han skulle ta barnet om jag inte stannade hos honom. När han gick med på att skilja sig efter fyra år visade det sig att vi inte var officiellt gifta utan endast traditionellt vigda i byn. Jag lever nu ensam med min son.

”Jag vill sprida information”

En äldre kvinna vid namn Amal berättar hur hon gick med på att gifta bort sin fjortonåriga dotter.
– Mona blev gravid kort efter att hon gift sig och fick missfall efter tre månader. En månad senare blev hon gravid igen och blev sängliggande då hon var svag efter missfallet.  Barnet föddes i sjunde månaden efter en komplicerad förlossning. Det finns inga erfarna läkare i vår by och vi fick leta länge efter en som kunde hjälpa Mona. Idag mår min dotter bra men jag vill nu sprida information om hur skadligt det är för hälsan att gifta sig och få barn vid en så tidig ålder. Jag kunde ha förlorat Mona.

Vi träffar kvinnorna, flickorna och några av deras barn i det lokala föreningshuset.  Där träffas de en gång i veckan för att ha möte med sin spar- och lånegrupp som har som syfte att förbättra medlemmarnas ekonomi. Gruppmedlemmarna kommer tillsammans överens om vem som ska få låna av pengarna i den gemensamma potten för att starta upp mindre verksamheter och på så sätt bidra till familjens försörjning. Vi får bland annat smaka på goda hemgjorda munkar som en av kvinnorna brukar laga och sälja samt se på de handarbeten som de producerar till försäljning.

På mötena diskuterar kvinnorna och flickorna sina rättigheter och hur de skall kunna säkerhetsställa att dessa inte kränks. Problemen med hur man ska förhindra tidiga äktenskap dryftas ofta. De sprider information om svårigheterna som uppstår vid tidiga äktenskap till vänner och grannar. Gruppmedlemmarna stödjer varandra och de kämpar gemensamt för en förbättrad tillvaro.

/Ida Wistbacka

Flickors rätt till utbildning

Skolelever med deras lärare.      Foto: Ida Wistbacka

Dag tre i Egypten inleds med ett besök i en byskola i det lilla samhället Tamouh som ligger i Giza utanför Kairo. Byskolorna är inte officiella skolor, utan det är gratis skolor som Plan är med och finansierar.  Här fångas elever som av olika anledningar inte går i den vanliga grundskolan upp. När vi besöker skolan sitter en grupp flickor runt ett bord och pysslar, vissa ritar medan andra syr eller virkar. Vid ett annat bord sitter några pojkar och en flicka. De är alla i åldern 9-15 år.

Vi frågar barnen hur det kom sig att de började i den här skolan. Magda, en 15-årig flicka, berättar.
– Jag blev slagen av min matematiklärare och ville inte gå till skolan längre. Mina föräldrar hade inte råd att betala för privatundervisning. Här behandlar lärarna mig bra och jag får lära mig nya saker.

Vår Plankollega Samia Abdallah förklarar:
– Våld i skolan är en av anledningarna till att en femtedel av flickorna hoppar av skolan. En annan anledning är att föräldrarna inte har råd att låta barnen gå kvar då det är dyrt att betala avgifter och köpa skoluniform. Om pengar inte finns för alla barnens skolgång är det oftast flickorna som får stanna hemma.

I byskolan är undervisningen gratis, lärarna brukar inte våld mot eleverna och utöver den mer formella undervisningen får man lära sig praktiska saker som att sy och virka. När flickorna inte går i skolan ökar även risken att de blir bortgifta vid tidig ålder. Byskolan är även ett exempel på hur arbetet med att integrera barn med funktionsnedsättning sker – de är välkomna och har en plats på lika villkor.

/Ida Wistbacka

De gömda barnen

Center för funktionsnedsatta barn i Nawa.
Foto: Elisabet Larsson

Den andra dagen i Egypten får vi besöka byn Nawa, som är en del av Kalioubia. Kalioubia ligger nära Kairo och där bor ca 4,5 miljoner människor. Det är svårt att förstå att en förort kan ha lika många invånare som halva Sveriges befolkning.

I Nawa får jag och Elisabet besöka ett center för barn med funktionsnedsättning. I Egypten lever 10% av befolkningen med någon form av funktionsnedsättning. Av dessa är 2,6 miljoner barn. Väldigt få har tillgång till någon form av rehabilitering.

Barnen göms i sina hem

Plan Egypten arbetar tillsammans med lokala organisationer för att på olika sätt stödja de funktionsnedsatta barnen som ofta göms i sina hem. Det är inte ovanligt att familjen skäms och är rädda för vad grannar och andra i samhället skulle tycka om de visste att de hade ett barn med funktionsnedsättning. Eva Tanku på Plan förklarar:

– Egypten har skrivit på FN:s Barnkonvention och Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Trots det göms barnen ofta i sina hem, eftersom det råder stor okunskap om deras rättigheter. Plan och andra organisationer arbetar för att det ska skapas en ny lag kallad ”Disability law”, som slår fast vilka rättigheter som funktionsnedsatta personer har i Egypten. När lagen godkänns kommer vi arbeta för att den blir känd och även implementeras på lokal nivå.

Plan och lokala organisationer sprider information om funktionsnedsattas rättigheter och arbetar för att inkludera barnen i samhället. Ett första steg i arbetet är att bryta barnens isolering och att ge föräldrarna en möjlighet att träffa andra föräldrar med funktionsnedsatta barn. Centret för funktionsnedsatta barn blir ofta den första platsen där detta möte sker.

När vi besöker centret i Nawa är det fyra grupper barn där. Två grupper lär sig läsa och skriva, en grupp arbetar med rehabilitering av barnen och en grupp (se bilden ovan) tränar på finmotoriken med hjälp av montessoripedagogik. Föräldrarna är med barnen när de utför de olika aktiviteterna och kan sedan fortsätta träningen hemma tillsammans med barnen.

”De har inte kunskap”

Jag frågar samordnaren för Plans verksamhet i Kalioubia, Ahmed Abdel-Samad, om inte den lokala myndigheten gör något för att se till att de funktionsnedsatta barnen ska få möjlighet att utvecklas och gå i skola.
– Myndigheterna betalar oftast för något konkret, till exempel en rullstol. De gör dock ingenting mot de fördomar som finns i samhället som gör att barnen hålls gömda. De har inte heller kunskap om vilket slags stöd som barnen behöver för att få samma möjligheter som andra barn, säger Ahmed.

Genom Plans och lokala organisationers arbete lär sig de lokala myndigheterna om vilka rättigheter som barnen har. Barnen blir synliga i samhället.

Efter besöket på centret träffar vi representanter för lokala organisationer som Plan samarbetar med. De kommer från flera byar där liknande verksamhet bedrivs. Genom att sprida information och inkludera de funktionsnedsatta barnen och deras familjer i samhället arbetar de för och med barnen mot de fördomar som finns. Det finns mycket kvar att göra för att motverka diskrimineringen av funktionsnedsatta barn i Egypten, men det är hoppingivande att arbetet bedrivs på flera ställen och på olika nivåer i samhället.

Planpersonal tillsammans med lokala organisationer.

Av: Ida Wistbacka

Möten på Plans kontor i Egypten

Radwa och Tarek, kollegor på Plan Egypten.
Foto: Ida Wistbacka.

Jag har nu varit två dagar i Kairo tillsammans med mina svenska kollegor Mia och Elisabet. Båda dagarna har varit fulla av nya intryck och ny kunskap. Det är otroligt inspirerande att få träffa kollegorna på Plan Egypten och få ta del av deras erfarenheter. Eftersom jag själv är relativt ny på Plan Sverige imponeras jag snabbt av hur länge många av kollegorna har arbetat för Plan. Många har arbetat för organisationen i mer än 10 år. Det är också tydligt att de brinner för sitt arbete och för ett rättvisare samhälle.

Den första dagen spenderades på Plans landskontor där vi fick lära oss mer om hur Plan Egypten arbetar. I Egypten är en tredjedel av befolkningen barn och en femtedel av dem växer upp i fattigdom. Vi får lära oss att en särskilt utsatt grupp i samhället är barn som har funktionsnedsättning. Om de här barnen också är flickor så möter de ofta dubbel diskriminering.  De närmaste dagarna ska vi besöka Plans verksamhet för att se hur arbetet för att främja funktionsnedsatta barns och flickors rättigheter går till i praktiken.
/ Ida Wistbacka

Lansering av ”Because I am a Girl” i Malawi

Förra veckan lanserades den senaste rapporten från den globala kampanjen Because I am a Girl här i Malawi. Som det redan har skrivits om på Planbloggen lyfter årets rapport pojkar och mäns roll i arbetet för att förverkliga flickors rättigheter.

Många kom till lanseringen av rapporten här i Lilongwe, däribland tre ministrar; utbildningsministern, informationsministern och jämställdhetsministern. Att få en minister att komma till ett event hör inte till vanligheterna här, än mindre att få hela tre ministrar att komma! Samtliga ministrar lovordade såväl rapporten som Plans arbete generellt i Malawi.

Utbildningsministern fick äran att klippa bandet

Annorlunda helgnöje

Som jag skrivit tidigare så råder det ständig brist på bensin här i Malawi. När jag var här i våras hände det ibland att vi på helgerna packade med oss lunch och hade picknick på macken i väntan på bensin. Nu är det dags igen – under hela förra veckan fanns det ingen bensin i Lilongwe. Gatorna ekade tomma och folk kunde inte ta sig till jobbet. Såväl taxipriser som minibusspriserna tredubblades på en dag, vilket också ledde till att alltfler kontor gapade tomma.

Jag vill minnas att det blev ett herrans liv när SL höjde sina biljettpriser med en hundralapp för inte så länge sedan. Föreställ er hur det hade blivit om de hade tredubblat priserna – på en dag!

För någon dag sedan började det sakta men säkert komma in lite bensin till huvudstaden och picknicken på mackarna runtom i staden var återigen ett faktum. Bensin räckte dock enbart till ett fåtal personer och de flesta blev utan. Många bunkrar upp med bensindunkar som de sedan säljer på svarta marknaden, vilket i dagsläget är det enda sättet att få tag på bensin.

Det ryktas om att det kanske kommer in lite bensin framåt helgen, så då blir det till att packa picknick-korgen igen och bege sig mot macken.

/Shifteh

Kö till en bensinmack i Lilongwe

Varje dag är ett äventyr…

Livet i Afrika är ganska oförutsägbart – när jag vaknar på morgonen har jag en plan för hur min dag ska bli och vad jag ska uträtta under dagen. De flesta kvällar när jag går och lägger mig inser jag att inget av det jag planerat under morgonen har hänt. Däremot en hel del annat. Här kommer ett sådant exempel.

I helgen tänkte jag och en kompis ta en minisemester och åka till Malawisjön. Stället som vi skulle åka till ligger ungefär två timmars bilfärd från Lilongwe. Vi lyckades hitta en mack där det finns bensin (ständig bristvara i Malawi), fyllde tanken och gav oss iväg.

Efter en halvtimmes resa började mätaren sjunka snabbare än Greklands ekonomi. Trots att vi var ganska säkra på att mätaren måste ha fått fnatt, så var det lite oroväckande när den började närma sig tom tank. Vi stannade på en mack där vi fick veta att det inte skulle komma bensin förrän på måndag och att närmaste mack där det fanns bensin låg tre timmar bort. Så vi körde vidare och hoppades på det bästa. Mitt i den här oron hörde vi ljudet som man absolut inte vill höra när man är mitt ute i ingenstans – punktering.

När vi märkte att vi inte har verktygen för att byta däck, att reservdäcket har sett sina bästa dar och att solen är på väg ned, började det bli dags att bli lite lätt orolig.

En man kom cyklandes på vägen och talade om för oss att det fanns en pytteliten by inte så långt därifrån och att det fanns en pytteliten ”stad” ungefär en halvtimmes bilresa bort, där det kanske fanns en mekaniker och kanske reservdäck.

Jag stannade i byn medan kompisen fick lift till den så kallade staden. Jag försökte umgås med folket i byn som först var livrädda för mig, men sedan genom teckenspråk blev mina vänner och lagade middag åt mig. Två timmar senare kom kompisen tillbaka med en mekaniker och ett däck. Vi bytte däcket i mörkret, sa farväl till mina nyfunna vänner i byn och åkte vidare till ”staden” och ”mekanikern” för att kolla de andra däcken. När vi väl kom fram till sjön var det läggdags, och morgonen därpå gav vi oss av tidigt på morgonen ifall vårt ”nya” fina däck skulle krångla. Behöver jag säga att det inte blev mycket till semester? Eller att jag aldrig igen kommer att köra en meter utan att kolla att reservdäck och verktyg är med?

/Shifteh

Första arbetsveckan i Malawi

Det är intressant hur minnet fungerar – trots att jag tillbringade tre månader här på kontoret i Lilongwe i våras, har jag helt och hållet glömt att det är en annan värld. När jag var i Sverige tänkte jag bara på hur härligt det var på kontoret i Malawi – vilket det också är, men ibland har man en tendens att försköna saker och ting. Jag hade till exempel glömt hur ensamt det kan kännas att sitta på ett kontor fullt med folk men där man inte förstår ett ord av vad folk säger. Eller att fredagsfikat som man annars är van vid har bytts ut mot en hink med rutten fisk som står här bedvid mig och förgyller min eftermiddag.

Det är dock fantastiskt roligt att vara här igen och att få arbeta med frågor som jag brinner för! Den här veckan har jag mest installerat mig och börjat planera för mitt arbete här under de kommande tre månaderna. Nästa vecka börjar arbetet på riktigt, och jag ser fram emot att sätta igång – med eller utan rutten fisk.

En bild på hinken som sprider en härlig odör här bredvid mig kommer så snart jag får med mig tekniken på min sida.

/Shifteh

Hallå där, Shifteh Khodaei!

Shifteh Khodaei är i Malawi för Plans räkning till och med nyårsafton.

Hallå där, Shifteh Khodaei ”Project Coordinator”
på projektet Learn 
Without Fear.

Du befinner dig i Malawi. Vad ska du göra i där?
–  Jag kommer arbeta med Plans Skolfadderskap som bedrivs här i Malawi och finansieras genom svenska faddrar. Jag var här under tre månader i våras och utvärderade detta projekt som har bedrivits i tre år. Nu är jag här igen för att stödja Plan Malawi i att fortsätta utveckla och förbättra projektet för de kommande tre åren.

Hur länge blir du borta?
–  Jag blir borta i tre månader.

Hur känns det?
–  Det känns superkul att vara här igen, och att se lite mer konkreta resultat från arbetet som jag gjorde här i våras.

Vad har du för förhoppningar/mål med resan?
–  Jag hoppas att det kommer att resultera i att det här projektet blir ännu bättre och bland annat leda till att våldet i skolorna minskar på sikt i Malawi. Jag har även en förhoppning om att vi ska kunna få fler personer i Sverige att stödja projektet och på så vis kunna uppnå mer resultat, då behoven är väldigt stora här. Det är givetvis även en fantastisk möjlighet för mig personligen att få lära känna ett helt annat land och kultur. Kunskaper som jag kommer att ha stor nytta och glädje av när jag är åter på kontoret i Stockholm.

Följ Shiftehs arbete i Malawi här på Plan-bloggen.

Jag vill veta mer om Learn Without Fear!