Betty föddes hivpositiv – idag sjunger hon för att stoppa spridningen

Kayoro, Uganda. ”Aids är en dödlig sjukdom, som kan döda både unga och gamla, rika och fattiga”, sjunger Betty och hennes kompisar när vi besöker deras by i Tororodistriktet i östra Uganda.

Betty föddes hivpositiv då hennes mamma själv bar på sjukdomen.
Betty föddes hivpositiv då hennes mamma själv bar på sjukdomen.

Betty är med i en ungdomsgrupp, som genom musik, dans och drama sprider information om hiv i området hon bor i. Flera av ungdomarna är hivpositiva och har mist en eller båda föräldrarna. Med sångerna de komponerat sprider de kunskap så att fler personer får information om skydd, men också hur det är att leva med hiv.

En omvänd trend har under senare år konstaterats i Uganda. Antalet hivpositiva har ökat och av de nya fallen beror 20 procent på så kallat mor till barn-smitta, vilket skedde i Bettys fall. Det är när en hivpositiv mamma genom graviditeten, under förlossningen eller via bröstmjölken för över smittan till barnet. Risken är även stor att barnet förlorar sin mamma, ibland båda föräldrarna, då mamman är hivpositiv.

Ungdomsgruppen sprider information om hiv genom musik, dans och drama.
Ungdomsgruppen sprider information om hiv genom musik, dans och drama.

Bristen på information om hivprevention och tillgång till vårdcentraler är några av orsakerna till varför hiv inte förhindras eller behandlas i Uganda. Projektet, som är finansierat av Radiohjälpen, fokuserar på att lösa dessa problem där barns rätt till hälsa och minskad spridning av hiv står i centrum. Detta görs genom bland annat informationsspridning, hiv-rådgivning och provtagning. Projektet ger även stöd till vårdcentraler för att de ska kunna följa upp sina patienter för nödvändig behandling.

Ungdomar med hiv får även tillgång till psykosocialt stöd genom projektet och stöttar även varandra med de grupper de skapat. Efter uppträdandet berättar en av hälsorådgivarna i samhället att han inte trodde att Betty skulle leva länge. Tack vare bromsmedicinerna har hon kunnat gå klart skolan. När projektet startades mobiliserade Betty sina vänner och bildade ungdomsgruppen. Idag är Betty 20 år och har just avslutat första året på college där hon studerar företagsekonomi och logistik.

Betty har gått genom livet, som inte varit lätt, men nu är hon en förebild för andra unga.

Plan International implementerar också ett bredare projekt kring ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter i samma område.

Av: Rosie Grenklo och Luisa Aristondo Karst, Plan International Sverige

Starka känslor på Ebola treatment centre

Jag befinner mig just nu i Sierra Leone tillsammans med Josefin från Plan Produktion och fotografen Olle. Vi är här för att ge en röst åt människorna, och särskilt barn och unga, som överlevde ebola.

Hur är det att vara ung i Sierra Leone, i ett land som återhämtar sig efter ett inbördeskrig och en epidemi? Det är nu ungefär ett år efter landet förklarades fritt från ebola. Men spåren finns kvar, konsekvenserna av katastrofen: stängda skolor i nästan ett år, ökade sexuella övergrepp och 10 000 barn som blev föräldralösa.

Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf
Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf

Vi ska besöka några av Plan Internationals projekt i Moyamba men även ha workshop tillsammans med våra ungdomsreportrar som aktivt engagerat sig genom bland annat informationsspridning under ebolatiden och nu efteråt berättar om sina liv via Instagramkontot @hellofromourside.

Första dagen i Freetown träffar vi våra kollegor på landkontoret och får briefing i säkerhetsläget och status på våra projekt. Runt lunch är det avfärd mot Moyamba. Det är trassligt att ta sig ur stan med bil, plötsligt är det tvärstopp då ett stort släp blockerar vår väg och ett tiotal män kämpar med att lassa av massa cementsäckar. Vi väntar snällt och kommer till slut vidare. Vägen till Moyamba är stundtals skumpig men väldigt vacker. Landsbygden svischar förbi i vackra färger och när solen börjar gå ner glittrar dammet i luften och jorden lyser extra röd.

Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.
Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.

Strax utanför Moyamba stannar vi till vid en ödslig plats, ett stängsel och innanför stora vita tält, hela området är utslängt i ingenstans. Det här är det som användes som behandlingscenter för ebolasjuka under utbrottet. Sist jag var passerade denna plats i april stod fortfarande skylten kvar, de gamla tälten var trasiga och stället övergivet.

Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.
Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.

Nu har området sanerats och ny verksamhet börjat flytta in. Vår Plankollega Abu Bakarr pratar med vakten som sitter vid grinden och frågar om vi får komma in. Vakten i sin tur kallar på en ansvarig som säger okej. Jag har sett många dokumentärer om ebolatiden och hur fruktansvärt det var på dessa center. Människor dog hela tiden, även många vårdare fick sätta livet till. Jag trodde aldrig att jag själv skulle befinna mig mitt i ett sådant center. Vi promenerar sakta på grusgången längs de vita tälten, de är nya och fungerar som kontor för olika organisationer och hälsoverksamhet nu.

Under ebolaepidemin var lägret indelat i olika zoner och där vi går nu är den gröna zonen, där personalen, förråd m.m. fanns. Vi svänger höger och vänster och står plötsligt framför ett slags port, det är slussen till röda zonen.

The red zone - Den röda zonen.  Här stod tälten där de sjuka vårdades.
The red zone – Den röda zonen. Här stod tälten där de sjuka vårdades.

Här fick vårdpersonalen ta på sig personlig skyddsutrustning och sprayas för att skydda sig till max innan de gick in till patienterna.

Framför oss ligger stora cementblock på marken där tälten och sjukhusbäddarna med de drabbade en gång fanns. Mellan blocken växer knallgrönt gräs som lyser i solnedgången. Som en symbol för att liv envisas med att tränga in i det tragiska kanske. Och för hopp och framtid. Fåglarna kvittrar, förutom det är det knäpptyst. Min kollega ser berörd ut:

– Det är första gången jag är här, säger han. Jag kan fortfarande känna vad som hände här ett par år sedan. Så många människor miste livet här, så många barn. Det känns märkligt att vi står här precis som vi är, här fick ingen gå in utom personal med omfattande skyddsutrustning.

Så stillsamt och fridfullt men med en så tydlig känsla av sorg. Jag mår plötsligt väldigt illa och mina ben börjar skaka. Starka intryck, både av platsen i sig men också i min kollegas reaktion, han har själv varit med under utbrottet och jobbat stenhårt i sitt samhälle, först som volontär och sedan via Plan International. Jag går ut genom den gamla säkerhetsslussen och försöker lämna sorgen i den röda zonen.

Anna Andersson
”Det ligger en stor sorg över denna plats. Så lugnt och fridfullt i solnedgången men med en sån fruktansvärd historia som känns av i luften.” – Anna Andersson

Besöket blir en start på resan som påminner om varför vi är här. Om vilka färska minnen människor lever med här från denna katastrof. Barn förlorade sina föräldrar, kanske hela sin familj. Samhället vändes upp och ner, i ett land som redan är fattigt med haltande sjukvård och infrastruktur.

Vi sätter oss i bilen och åker vidare till Moyamba. Solen går ner och Sierra Leone är otroligt vackert.

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

Från medelklass till ett liv i container – besök i flyktinglägret i Jordanien

20 juli 2016

Välkommen till Azraq flyktingläger!

Skylten vid den avspärrade entrén är föga inbjudande. Jordansk militär bevakar alla som åker in och ut ur flyktinglägret och de är tungt beväpnade.

Här bor 40 000 syriska flyktingar som tvingats lämna sina hem och vanliga liv.
Här bor 40 000 syriska flyktingar som tvingats lämna sina hem och vanliga liv.

Återkommande sandstormar och 40-gradig värme gör att människor täcker sina ansikten med sjalar och kepsar för att skydda sig. När solen står som högst ligger flyktinglägret till stor del öde för att det är för jobbigt att röra sig i värmen. I fjärran hörs bomber som faller och vi kan se rök som tornar upp. Tusentals vita containrar står uppradade och här bor omkring 40 000 syriska flyktingar. Att åka runt i lägret ger en kuslig och steril känsla, som att det är tomt samtidigt som det är fullt med människor.

En färgklick i öknen - förskolan i flyktinglägret skapar hopp.
En färgklick i öknen – förskolan i flyktinglägret skapar hopp.

Omringad av tusentals vita containers finns det en strimma hopp; en färgglad förskola dit små barn kan komma och leka på en trygg plats och förbereda sig inför sina kommande skolår. Bara själva byggnaden ger en känsla av att det finns en plats för lek, glädje och trygghet. Plan International, i samarbete med Finska Kyrkan, driver denna förskola som tillhandahåller en trygg plats för små barn.

Jag möter en av våra förskolelärare som själv är flykting från Syrien. Hon berättar att hon finner sitt arbete med barnen meningsfullt och att livet i lägret blir bättre när barnen har tillgång till förskola och skola. Hon är själv utbildad förskolelärare och arbetade som det även i Syrien. Dock är det inte alltid lätt att bemöta en del av de traumatiserade barnen på det sätt hon vill då resurserna är knappa och behoven stora. Hon beskriver att de tillsammans i arbetslaget gör så gott det går och tar stöd av Plan Internationals personal för att hitta ytterligare stöd till de mest drabbade barnen.

Förskolan drivs genom ett samarbete mellan Plan International och Finska Kyrkan.
Förskolan drivs genom ett samarbete mellan Plan International och Finska Kyrkan.

Förskoleverksamhet är självfallet en otroligt viktigt för de barn som deltar, men även för föräldrarna. Under två eftermiddagar varje vecka hålls det föräldramöten men olika teman för att stötta främst mammor i deras föräldraskap. Att ta hand om barnen är här fortfarande till stor del en kvinnas uppgift och männen lyser tyvärr med sin frånvaro.

En syrisk mamma jag träffar berättar att hon är själv kvar med fyra barn efter att hennes make gått bort i kriget. Hon beskriver hur svårt det är att räcka till som förälder och hur förskolan hjälper henne både att få tid till andra sysslor, och att få information om hur hon på bästa sätt kan stötta sina barn. Trots att Azraq är en ganska inhuman plats att bo på, är det i alla fall säkert säger hon.

"Från ett medelklassliv till att leva i en container mitt i öknen"
”Från ett medelklassliv till att leva i en container mitt i öknen”

När jag lämnar lägret för att återvända till Sverige tänker jag åter en gång på hur svårt det måste vara för dessa syriska flyktingar att gå från ett medelklassliv till att leva i en container mitt i öknen. Inte så konstigt att människor desperat försöker hitta bättre möjligheter för deras barn, för någon ljus framtid finns inte i Azraq på längre sikt.

Av: Agnes Björn, humanitär chef, Plan International Sverige

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer.

Säkrare skolor i Thailand

Jag heter Anna-Maija Beloff och arbetar med Disaster Risk Management här på Plan International Sverige. Jag reste nyligen till Thailand för att följa upp vårt arbete med säkra skolor som påbörjats där.

23 juli 2016

Jag reser till Chiang Rai i norra Thailand för att besöka skolorna som deltar i Plan Internationals Safe School-projekt. På plats möter jag kollegorna Kun Oye och Kun Gigi som berättar att vi hittills rullat ut programmet i 20 skolor i Chiang Mai och Chiang Rai-området. Barnen som är med i projekt tillhör de mest sårbara och kommer från minoritetsgrupper (största grupperna som är Akha, Mien och Karen). I dessa områden arbetar Plan International också med lärocenter där burmesiska flyktingbarn som har kommit över gränsen med sina familjer kan få gå i skolan.

Plan International har arbetat i Thailand sedan 1981.
Plan International har arbetat i Thailand sedan 1981.

Projektet med säkra skolor går ut på att öka kompetensen inom katastrofriskreducering för barn, deras familjer och lärare, samt göra skolbyggnader och området vid skolorna säkrare vid händelse av katastrofer.

När vi planerat inför nästa dags besök är det dags att sova. Jag vaknar mitt i natten på grund av tidsskillnaden mellan Sverige och Thailand och ligger och lyssnar till den intensiva morgontrafiken från gatan, som blandas med gräshoppor och geckoödlornas morgonsånger. Jag kan inte sluta tänka på vår diskussion med mina thai-kollegor dagen innan. Jag trodde nog att thailandska skolor skulle ha katastrofriskreducering som skolämne sedan länge, men trots att landet drabbades av den förödande tsunamikatastrofen 2004, och skolor och familjerna med sina barn regelbundet påverkas av översvämningar och jordskred, så har thailandska skolsystemet ingen formell undervisning när det gäller katastrofriskreducering. För många lärare är katastrofriskreducering ett helt nytt ämne.

Tsunamin, samt som en jordbävning i Chiang Rai 2013, var ett wake up call för landet. Vi vet alla vad hände med tsunamin för det uppmärksammades i internationella medier runt om i världen. Men informationen om jordbävningen var knapp. Flera hus, samt några skolor, kollapsade i Chiang Rai och detta ledde till en diskussion och ett första steg att börja integrera mer riskreducering i skolorna. Dålig förberedelsenivå katastrofer i skolorna uppmärksammades igen i thailändska medier i år efter en tragisk händelse. En sovsal på en skola brann ner och sju barn därinne förlorade livet, på grund av att det inte fanns något brandlarm i byggnaden. Skolsystemet i Chiang Rai reagerade och nu har utbildningsministeriet i Thailand börjat stärka upp skolsystemet med katastrofriskreducerings och riskhantering för barnen, vilket Plan International stödjer genom Safe School-projektet.
24 juli 2016

Idag börjar vi vår bilresa tidigt på morgonen upp mot bergen. Vi ska besöka två av Safe School-projektskolorna i Mae Bah Luang-området av Chiang Rai. Första skolan Ban Pha Dua ligger uppför en backe där den lilla cementvägen leder fram till stora vackra träd. Skoldirektören och tre lärare på denna skola med 55 elever (inkluderar också en liten lekskola för 2-5-åringar) berättar om sitt arbete för katastrofriskreducering och de första månadernas intryck av Safe School-projektet med Plan International.

De är nöjda med projektet och betonar vikten av information och kunskap när det gäller katastrofriskreducering som barnen fått genom projektet. En av lärarna har varit väldigt engagerad intresserad av katastrofriskreducering och berättar hur hon följt upp läromaterialet till eleverna med kreativt skapande. Tillsammans med barnen har de kartlagt alla riskerna som fanns i skolan. Vi kollar genom det som barnen skapat – teckningar av katastrofsituationer och hur man förbereder sig och gör för att minimera risken.

Teckningen visar vad som händer när det blir översvämning i älven.
Teckningen visar vad som händer när det blir översvämning i älven.

De torkade pumporna man ser på bilden kan användas som flythjälp vid en översvämning. Nästan alla Mein-familjer har sådana torkade pumpor i huset, de används för att hämta vatten ur brunnen.

När vi hade kollat genom alla katastrofriskreduceringsmaterialet som barnen skapat, tar lärarna med oss till lekskolan var Mein-flickorna förberett en överraskning till oss och visar upp en traditionell Mein-dans. Här ned är vår lilla dansgrupp från skolan.

Mein-dans på lekskolan.
Mein-dans på lekskolan.

Dags att fortsätta till en annan skola som hete Mae Chan. Denna skola är mycket större, med 517 elever i åldrarna 7 till 15 år gammal. Katastrofriskreduceringen i denna skola var ett helt nytt ämne och kom med projektet. Under de första månaderna hade eleverna kartlagt risken och beredskap för brand i skolan. Nästa månad kommer de börja att kartlägga alla risker i skolan och förbereda sig med övningar och kapacitetsuppbyggnad för katastrofriskhantering. En av eleverna, Naan, berättade att hon lärt mycket och väntar ivrigt på nästa steg i Safe School-projektet.

bild tjej

– Med all ny kunskap är jag och mina kompisar mer förbereda för katastrof eller nödsituation och vi vet nu vad vi kan göra för att minimera riskerna i skolorna, berättar Naan.

Hon har besökt andra skolor som inte deltagit i Safe School-projektet för att berätta om vad hon lärt sig, och interesset har varit stort. Plan Internationals projekt forsätter i två år till i Mae Chan, Mae Bah Luang, Tak och Chiang Mai, där målet är att mer än 2 500 barn från minoritetgrupper och deras lärare ska ha bättre kunskap att hantera riskerna i skolan och sin omgivning.

Av: Anna-Maija Beloff, Plan International Sverige

High-five och skratt blandas med allvar i flyktinglägret

FÄLTRESA TANZANIA. Jag hade turen att träffa barn i flera grupper och i olika åldrar där det fanns både lek och sång samt stöd för läxläsning. De flesta sessionerna hölls i temporära eller semi-permanenta byggnader. Tack vare att det är vinter just nu i Tanzania stiger inte temperaturen högre än 25-30 grader under den varma delen av dagen.

Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Tillfällig barnsäker plats. Väggar av plast gör det väldigt varmt. Plan International säkerställer att alla byggnader på sikt blir permanenta eller semi-permanenta.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.
Semi-permanent barnsäker plats. En mer långsiktig lösning där internationell standard för byggnationer uppfylls. Här är luften bättre.

I temporära byggnader, där tak och väggar är gjorda av plast, blir det fortfarande varmt väldigt snabbt när cirka 30 personer delar på utrymmet. Därför är det så viktigt att de byggnader som används för många är byggda för att hålla värmen ute. I många fall har givare svårt att ge bidrag för dessa byggnader på grund av risker som kommer efter att responsen är slut och byggnaderna ska överlåtas i annat syfte. Hur som helst så finns ett enormt värde i att investera i detta, både för att kostnaderna för reparationer minskar men också för att ge barnen en bekväm plats att vara barn på under tiden de flyr. Jag som besökare hade svårt att befinna mig i rummen som var gjorda av plast mer än tio minuter, hade det varit sommar vet jag inte om jag hade klarat mer än någon minut.

Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.
Plats för registrering av nyanlända och case management-aktiviteter.

074 (2)

Tid för utomhusaktivitet där leksaker som rockringar delas ut till barnen.
Tid för utomhusaktivitet där leksaker, till exempel rockringar, delas ut till barnen.

Vad gör Plan International här just nu?
Vårt arbete i dessa läger fokuserar just nu främst på att bidra med barnsäkra platser och psykosocialt stöd. Plan International ser till att det finns platser där barnen kan träffas före och efter skolan där de kan få leka och träffa kompisar, samt få möjlighet till rådgivning av utbildad personal inom psykosocialt stöd om de har behov av att prata. Detta är vanligt efterson alla barn i lägren har varit med om händelser som inget barn ska behöva gå igenom, speciellt för de barn som har särskilda behov, är ensamkommande eller under flykten har blivit separerade från sina familjer.

”Kolla vad jag kan!”

Genom så kallad case management kan vi få en indikation på om något barn eller någon i deras familj behöver stöd som Plan International inte kan bistå med och sedan se till att en organisation som kan tillgodose det specifika behovet kontaktas. I de fall där behoven ligger inom Plan Internationals område, bistår vi med stöd. Till exempel ser vi till att barn som kommer ensamma eller separerade från sina familjer kan få leva i fosterfamilj så länge de behöver. Varje dag kommer nya fall där barn behöver fosterfamiljer och det finns hundratals fall som fortfarande är öppna eftersom Plan International hela tiden följer upp och försäkrar sig om att allt går bra under tiden barnen är i fosterfamiljerna.

Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.
Plan International Tanzanias case management personal som registrerar behov av skydd för barn visar hur systemet fungerar. Systemet heter CPIMS och ägs av UNICEF. Alla aktörer som arbetar med case management i lägren använder detta för att samla all information i en och samma databas.

Självklart blev det uppståndelse i de barnsäkra platserna av min närvaro. Jag försöker alltid smyga och hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt för att inte störa, men det brukar (precis som den här gången) inte fungera alls. Min längd och mitt ljusa hår gör oftast att både klasser stannar av och ett följetåg uppstår. Detta följetåg vill också av någon anledning alltid high-fiva. Dock tar det en stund, men när en modig person vågar sig på att låta sin hand möta min så följer ungefär hundra high-fives, gärna samtidigt. I dessa områden kan ibland tatueringar associeras med häxeri, och jag brukar gömma min tatuering jag har på underarmen för att undvika att skrämma någon. Den här gången gick det inte så bra att göra det, men de barn jag träffade verkade inte avskräckas utan pekade och skrattade vilt istället. Helt okej från min sida. De får gärna skratta åt mig, bara de skrattar en stund och ett litet, litet ögonblick glömmer de hemskheter de genomlevt.

En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.
En high-five session pågår. Mest för barnens skull, men måste erkänna att jag tycker också att det är ganska kul.

Av: Annica Englund, samordnare för Plan International Sveriges humanitära enhet

Du vet väl att du kan besöka ett flyktingläger från din egen mobil eller dator? Mitt nya hem är Plan Internationals 360-upplevelse där du upplever ett av världens största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania, ur ett barns perspektiv. Just nu förflyttas alla burundiaska barn till Nduta och Mtendeli lägren, en process som pågått sedan oktober förra året.

Läs mer om barnen på flykt här.

Nya ungdomsrådet i Plan International Etiopien

Gruppbild på Plan International Etiopiens ungdomsråd
Gruppbild på Plan International Etiopiens ungdomsråd, National Youth Advisory Committee, NYAC, under deras första möte, på Plan International Etiopiens huvudkontor i Addis Abeba. Jag, Julia, i vit klänning till vänster om mitten.

Hej, Julia Grip här igen!

I mitt förra blogginlägg berättade jag om mitt arbete med att starta ett ungdomsråd för Plan International Etiopien. Ungdomsrådet ska, som Plan International Sveriges ungdomsråd (PUR), vara rådgivare i och utanför Planorganisationen för att ge ett ungdomsperspektiv. Nu har Plan International Etiopiens ungdomsråd startats. Ungdomsrådet kallas The National Youth Advisory Committee (NYAC). I december hade vi vår första träff.

Vägen dit

Jag besöker Amhararegionen för att välja ut ungdomar till The National Youth Advisory Committee.
Jag besöker Amhararegionen för att välja ut ungdomar till The National Youth Advisory Committee.

I oktober 2015 fick jag uppdraget att som gammal ungdomsrådsmedlem i Plan International Sveriges ungdomsråd (PUR), starta ett ungdomsråd för Plan i Etiopien. Tyvärr förkortades min vistelse i Etiopien och därmed mitt arbete med projektet. Under tre månader har jag arbetat på Plan International Etiopiens huvudkontor i landets huvudstad Addis Abeba. Det bor cirka 86 miljoner invånare i Etiopien och cirka 3 miljoner i Addis Abeba.

Ungdomarna i ungdomsrådet, NYAC kommer från Plan International Etiopiens fem programområden (Gambella, Amhara, Oromia, SNNP- Southern Nations Nationalities and Peoples Region, Addis Ababa). Där organisationens olika fältprojekt finns. NYAC ges möjlighet att påverka Plans arbete och se till att Plans program gynnar barn och unga.

I november reste jag runt till Plan Internationals programområden i Etiopien för att välja ut 18 ungdomsrepresentanter till NYAC, i åldern 18-25. Ingen av dem kände varandra sedan tidigare. NYAC kommer till att börja med ha möten två gånger om år och platsen för mötena flyttas mellan programområdena. I december höll jag det första mötet med NYAC, i Addis Abeba.

Första mötet för The National Youth Advisory Committee (NYAC)

Plan International Etiopiens generalsekreterare Manoj Kumar, välkomnar ungdomarna i The National Youth Advisory Committee (NYAC). Jag syns till höger om Manoj.
Plan International Etiopiens generalsekreterare Manoj Kumar, välkomnar ungdomarna i The National Youth Advisory Committee (NYAC). Jag syns till höger om Manoj.

Första mötet med NYAC ägde rum helgen den 18-20 december på huvudkontoret i Addis Abeba. Mötet låg på en helg för att inte störa skolarbetet, precis som för ungdomarna i Plan International Sveriges ungdomsråd. Etiopien är ett stort land och mycket planering krävdes kring logistiken, som att ordna boende och transport för ungdomarna till mötet. Ungdomarna från regioner utanför huvudstaden Addis Abeba reste till mötet med flyg eller buss under fredagen den 18 december. En del av ungdomarna fick börja sin resa redan på torsdagen på grund av de stora avstånden. Medlemmarna i NYAC fick snabbt en stark sammanhållning. För många var det första gången som de besökte huvudstaden och jag mötte upp alla då de anlände. En del av ungdomarna som inte hunnit fylla 18 hade en vuxen person med sig, som ansvarade för dem under resan, en medarbetare från Plan International eller en lärare från deras region.

En utmaning under mötet var språket. Jag pratar inte Etiopiens officiella språk amhariska och ungdomarna i NYAC har varierande kunskaper i engelska. Jag höll mötet på engelska, med tolkar som översatte till amhariska.

På mötet berättade jag bland annat om Plan International Sveriges ungdomsråd (PUR) och deras arbete med FN: s barnkonvention. Jag informerade om den afrikanska barnrättsstadgan (african charter on the rights and welfare of the child) som liknar barnkonventionen, men är utvecklad med speciella rättigheter för barn i afrikanska länder. Afrikanska barnrättstadgan innehåller bland annat rättigheter som förbjuder sedvänjor som könsstympning och barnäktenskap. En del ungdomar på mötet hade aldrig hört talas om varken FN:s barnkonvention eller den afrikanska barnrättstadgan. Både FN:s barnkonvention och afrikanska barnrättstadgan är påskriven av Etiopien och de flesta av världens länder, som därmed lovat att följa dem. Det var intressant att följa ungdomarnas diskussioner kring hur barnkonventionen och den afrikanska barnrättsstadgan följdes i Etiopien. Problem som könsstympning, barnäktenskap och brist på tillgång till utbildning kom upp. Jag höll också olika drama- och diskussionsövningar om barn och ungas rättigheter, som jag själv fått testa på under mina år i Plan och PUR. Ungdomarna i NYAC blev inspirerade av PUR och ville fortsätta att arbeta med barnkonventionen och den afrikanska barnrättstadgan för att sprida kunskap om barns rättigheter.

Vad händer nu?

Ungdomar i Plan International Etiopiens National Youth Advisory Comittee
Ungdomar i Plan International Etiopiens National Youth Advisory Comittee, NYAC, deltar i det första ungdomsrådsmötet på huvudkontoret i Addis Abeba.

Det första mötet med NYAC avslutade mina tre projektmånader. Ett ungdomsråd för Plan International Etiopien etablerades och jag fick dela med mig av erfarenheter och kunskaper från Plan International Sverige och PUR. Det kändes bra att kunna peppa ungdomarna och informera dem om barnkonventionen och den afrikanska barnrättsstadgan, som många av dem inte hört talas om förut. Det ska bli spännande att se hur NYAC utvecklas och jag kommer att följa Plan International Etiopien i det fortsatta arbetet med ungdomsrådet. Det har varit lärorikt för mig att arbeta i Planorganisationen i ett annat land. Jag har lärt mig mycket om Plans arbete i ett programland som Etiopien och fått erfarenheter för livet.

Av: Julia Grip

”Jag tänker på hur det blir när det regnar”

Barn i flyktingläger i Tanzania

I det trånga varma tältet råder full koncentration. På plastmattan, ockrafärgad av den röda jorden, sitter 11-årige Eric djupt försjunken i sitt projekt, att trycka fast en hjälmprydd Legogubbe i sin racerbil. Legot är en liten gåva från oss som tack för att vi har blivit inbjudna till tältet där Eric och hans sju syskon bor med mamma och pappa. Tältet är ett i raden av tusentals andra, här i världens tredje största flyktingläger, Nyarugusu i Tanzania.

– Vi kom till fots med pappa, mamma, syskon och grannar. Jag kommer ihåg att första kvällen här i lägret hade vi ingenting att äta. Då var jag ledsen, men också glad över att komma hit, berättar Eric som likt hundratusentals andra burundier flytt hemlandet sedan våldsamheter bröt ut i våras.

– Vi var förföljda och när vi såg att andra flydde hit bestämde vi oss för att också fly, annars skulle vi dödas, förklarar han med tyst röst.
På ett av Plans Internationals barnsäkra platser i lägret mötte vi Eric för första gången. Han ville gärna berätta om sitt liv här i lägret – om förmiddagarna i den lilla tältskolan och eftermiddagarna vid Plan Internationals center, där röddammiga bollar och rockringar är i ständig rörelse och dit barn kommer för att prata och få stöd. Men också om hur han hjälper till med hämtning av ved och vatten, tvätta sina småsyskon och göra sina läxor. Och om tankarna som kommer när det är dags att sova.

– På kvällen när jag ligger i sängen tänker jag på saker. Jag tänker på att regnet kanske kommer och då tänker jag alltid på hur det kommer bli nu när det blir regnsäsong. För när det regnar åker allt vatten in i tältet. Allt vi har blir blött. Då kan vi inte sova utan får stå upp hela natten.

Eric pratade med Sanna Wolff, projektledare för informationsprogrammet Barn i Katastrof, på Plan International Sverige.

Nyarugusu – ett flyktingläger fullt av barn som väntar på framtiden

familj

Sverige översvämmas av bilder på barn och vuxna på flykt. En globalflyktingkris. Du kanske sitter hemma och ser flyktingläger bilder på tv och i tidningar, men är det svårt att föreställa sig utmanande förhållanden under vilka flyktingar måste leva, eller snarare försöka överleva. För mig är det lika svårt att förstå hur det egentligen är att vara på flykt, trots att jag idag befinner mig i Nyarugusu, ett av världens största flyktigläger.

Hur känns det egentligen att fly för sitt liv och lämna allt man känner till bakom sig? Hur känns det att komma fram till en lerig och dammig plats mitt i skogen där det är stor risk för kolera och det inte finns tillräckligt med varken mat eller rent vatten? Hur känns det att veta att risken för att själv bli våldtagen eller att någon av ens barn blir våldtagen är stor speciellt när ved hämtas eller någon behöver använda latrinerna som inte har tillräckliga lås eller lampor. Flykten är farlig, men likaså är flyktiglägret en farlig plats att vara barn på. Risk för kolera, malaria, undernäring, lungsjukdomar, och avsaknaden av vanlig skolgång och säkra platser att leka på gör att många pojkar och flickor. De väntar på ett annat liv. De väntar på att mardrömmen ska ta slut.

I Nyarugusu, i västra Tanzania befinner sig just nu över 160,000 flyktingar från Burundi och Kongo. Nästan 100,000 burundiska flyktingar har kommit över gränsen till det trygga Tanzania under de senaste månaderna. Barn på flykt vittnar om övergrepp, hur de sett föräldrar blivit dödade och hur de tappat kontakten med familj under resans gång. De flesta av dem övergett alla sina ägodelar och flydde på natten för att undvika att upptäckas. Våldet har rånat dem på deras värdighet, identitet och en chans att leva ett normalt liv.

lekochlarNyarugusu upprättades redan 1997 med en infrastruktur för 50.000 kongolesiska flyktingar som flytt sitt land på grund av krig. Men sedan maj i år, har det också blivit hem för nästan 100,000 burundiska flyktingar. Lägret är överbelamrat och överallt du går så möter du flickor och pojkar som traskar omkring barfota i den röda leran. Omkring 60 procent av alla människor som lever i Nyarugusu är under 18 år gamla.

Lägret är enormt. Tusentals vita tält täcker den röda jorden på ett område som är 30 kvadratkilometer, vilket är ungefär som 375 fotbollsarenor stort. Många av de nyanlända bor i så kallade masskyddsrum som är överfulla. Upp till 200 personer bor på 64 kvadratmeter, vilket innebär att ungefär tre personer delar en kvadratmeter utrymme mellan dem. Det är svårt att föreställa sig hur de klarar sig månad ut och månad in i dessa förhållanden.

lek-ringarFlickor är en av de mest utsatta grupperna. Jag ser dem bära vatten, hämta ved, ta hand om syskon, och diska. Pressen på de unga flickorna är hög och de är även i riskzonen för sexuellt våld. Många berättar om våldtäkter både i tältlägren och när de ska hämta ved.

Att vara på flykt berövar barn deras rätt till utbildning och ökar deras behov av psykosocialt stöd och skydd – särskilt om de blir separerade eller ensamma. De flesta av dem jag möter i lägret är fortfarande rädda för vad framtiden har för dem och inte vill gå tillbaka till sitt hemland. I dagarna öppnar två nya läger, kallade Nduta och Mtendeli, dit många av de burundiska kommer att flyttas eftersom Nyarugusu är överfullt.

skolaPlan International har ett team på plats sedan i maj när de burundiska flyktingarna började fly över gränsen. Vi driver tack vare stöd från Sverige totalt sju center som fungerar både som temporära förskolor och barnsäkraplatser. Varje dag deltar mer än 3000 barn mellan tre och 17 år som får lära sig nya saker, sjunga och dansa, spela, ha kul och känna sig trygga och skyddade. Barnen uppmuntras att diskutera de svårigheter som de och deras familjer står inför, samtidigt som våra socialarbetare använder våra center som en plats för att identifiera barn som behöver mer strukturerad rådgivning, eller hälsovård. En viktig komponent i ett överbelamrat läger är att vi i våra center har både rent vatten och säkra latriner som barnen kan använda. Varje vecka hålls praktiska träningar i hygienlära för att undvika sjukdomar som främst kolera, men även malaria. Behoven är enorma, så därför delar även Plan ut förnödenheter som tvålar, skolmaterial och kläder. Samtidigt som jag och mitt team arbetar i Nyarugusu, sätter vi också upp en ny respons i de nya lägren för att se till att alla barn på flykt får de stöd de behöver.

Signatur fotoAv: Agnes Björn, Plan International Sveriges Humanitära chef, utplacerad i västra Tanzania

”Unga måste inkluderas mer i katastrofarbete”

Aminata, 20, from Sierra Leone, a blogger with Plan InternationaIdag samlas unga från hela världen i Doha, Qatar, för att diskutera humanitära utmaningar och lösningar och framförallt se till att ungas röster och perspektiv blir hörda. Med i Plans delegation finns 20-åriga Aminata som tillsammans med andra ungdomar har bidragit till att stoppa spridningen av ebola i sitt hemland. Läs om deras innovativa metoder och Aminatas uppmaning till världens ledare.

– Jag vill att organisationer och regeringar ska bli inspirerade av vårt arbete. Plan Sierra Leones ungdomsråd, som jag är engagerad i, gjorde stora insatser för att minska spridningen av ebola. Nu höjer vi våra röster för att unga ska inkluderas mer i katastrofarbete.

Ebolan har lämnat bittra minnen för många människor där jag bor. Effekterna är fortfarande tydliga, jag ser till exempel ofta rader av tomma hus i byar jag besöker. Jag var själv rädd att bli smittad av familj eller vänner eftersom sjukdomen sprids så lätt. Situationen förvärrades också av bristen på information.

Vårt ungdomsråd genomförde många innovativa insatser under epidemin för att se till att viktig information nådde ut till de drabbade samhällena. Vi skapade virtuella mötesplatser för unga att mötas och få psykosocialt stöd. Vi bloggade och skapade filmer med budskap till unga. Det hjälpte till att minska rädslan som ofta berodde på bristande eller felaktig information om ebola.

Vi jobbade med drama, radioprogram och tävlingar och delade viktiga budskap via Skype, WhatsApp och SMS. Framförallt var den ungdomsledda radiokanalen, där unga kunde ringa in och ge sina rekommendationer till lokala och nationella ledare, en stor källa till inspiration och hopp för drabbade samhällen att själva bidra till att lösa sina problem.

500 barn och unga har nåtts direkt av vårt arbete. Indirekt har vi nått över 30 000 personer och vi har hört att våra bloggar och vloggar har uppmärksammats av tusentals människor världen över.

Vi kommer fortsätta vårt arbete med unga i Sierra Leone som bloggar, samlar information och med ord och bild lyfter viktiga historier från sina samhällen – och så småningom skriver en blogg om det. Precis som den här.

15 nyutbildade ungdomsreportrar

Plan International Sverige har tillsammans med prisbelönte fotografen Pieter ten Hoopen nyligen utbildat 15 ungdomsreportrar i Sierra Leone. Deras uppgift är att beskriva situationen för unga i ebolans spår. Projektet har möjliggjorts av Svenska Postkodlotteriet och resultatet blir snart synligt i Plans sociala kanaler och på vår nya sajt om barn i katastrofer.

1-2 september pågår ungdomsledda konferensen “World Humanitarian Summit Global Youth Consultation”, där 300 delegater från hela världen ger sin syn på humanitära frågor och lösningar inför FN:s stora humanitära konferens i maj 2016.

Av: Aminata, Plan Sierra Leones ungdomsråd.
Bearbetning: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer.

”Vi flickor är ingenting värda”

Rugiatu Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Efter att under en vecka ha frågat unga människor i Moyamba, Sierra Leone, om deras situation efter ebolakrisen så utmärker sig två problem som ungdomar upplever. Det första är bristen på utbildning, att de inte har råd att fortsätta i skolan. Och det andra är den explosionsartade ökningen av tonårsgraviditeter. Det finns inga säkra siffror ännu men alla vi träffar säger att det är extremt många flickor som blivit gravida det senaste året. Den sista dagen på den workshop vi har hållit för Plans ungdomsråd ber vi dem gå ut och skildra barns och ungas vardag i text och bild. Mer än hälften kommer tillbaka med intervjuer av gravida tjejer och unga mammor.

En av de unga mammorna är sextonåriga Rugiatu. Hon sitter på en stol på verandan och ammar sin nio månader gamla son Augustin. Rugiatu ser tärd ut. Blicken är nedstämd. Hon blev gravid när hon var femton år.
”Jag visste ingenting om preventivmedel och var ihop med en kille som var 18 år. Jag grät och blev rädd när jag upptäckte att jag var gravid. Jag vågade inte säga det till någon. Den första jag berättade för var min tolvåriga bror”, säger Rugiatu och fortsätter:
”Han gav mig rådet att inte göra abort, för min äldre syster dog när hon gjorde det.”

Illegala aborter, utförda av traditionella healers, är mycket vanliga och livsfarliga. Rugiato säger att hon har en klasskompis som dog efter en abort nyligen.

Graviditeten var svår och Rugiatu blev inlagd på sjukhus flera gånger. Hon var också tvungen att sluta i skolan eftersom man inte tillåter gravida elever. Relationen med pojkvännen tog slut, hennes föräldrar förbjöd honom att besöka henne.

Under tiden kom ebolan till Moyamba och Rugiatu födde sin son i november 2014, när epidemin var som värst. Det här året har varit ett av hennes svåraste. Ebolan dödade hennes två yngre bröder, fyra och sex år gamla. Jag frågar Rugiatu hur hon känner sig idag.
”Jag känner mig ledsen och mår inte bra. Mina bröder dog på ett behandlingscenter och begravdes där så jag fick aldrig chans att se dem. Jag är bara hemma på dagarna och kan inte börja i skolan igen eftersom jag inte har någon som kan se efter min son.”

Antalet tonårsgraviditeter har ökat explosionsartat under ebolakrisen. Maseray, 18 år, från Plans ungdomsråd, berättar att många av hennes kompisar antingen redan är mammor eller väntar barn. Inte sällan har flickorna blivit gravida till följd av sexuella övergrepp.
”Jag är rädd att samma sak kommer hända mig. Jag har själv varit utsatt för ett våldtäktsförsök.”

Maseray berättar att för ett tag sedan försökte hon stoppa en våldtäkt av en flicka i byn. Hon sprang för att hämta hjälp och rapporterade sedan händelsen till byns ledare. Men när han fick höra vem förövaren var sa han till henne att glömma alltihop. Det var sonen till en högt uppsatt man.
”Ingenting händer om du rapporterar en våldtäkt. Alla män skyddar varandra. De bryr sig inte om oss flickor, vi är ingenting värda i deras ögon”, säger Maseray.

Väldigt många flickor och kvinnor jag pratar med uttrycker en rädsla för sexuella övergrepp. Bara den senaste månaden har det rapporterats in 19 våldtäkter i Moyamba, flera med barn. Mörkertalet är mycket högre. Det sexuella våldet i kombination med bristen på sexualundervisning, preventivmedel och mödravård är förödande för Sierra Leones flickor och kvinnor.

Artonåriga Maseray känner sig deprimerad.
”Vårt land borde satsa på att utbilda oss flickor. Inte låta oss bli mammor i förtid.” 

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige