Plans ungdomsvolontärer Julienne och Rubin är med och skapar positiv förändring i lägret

Nduta, Kibondo. Det är söndag morgon i flyktinglägret Nduta och människor går i stora klungor längs vägen, klädda i sina bästa kläder på väg till kyrkan. Många kvinnor har färgsprakande klänningar med matchande schalar draperade i håret. Vi är på väg hem till Rubin och Julienne, två av Plan Internationals ungdomsvolontärer som sprider kunskap till andra unga om vikten av att gå i skolan i lägret. Dessutom informerar de om frågor om hygien, menstruation, hiv och barnäktenskap.

Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Julienne är 16 år och flydde ensam till Tanzania i oktober 2015. Båda hennes föräldrar är döda.
– Jag fick en fosterfamilj när jag kom hit till Nduta. Det var så jag fick kontakt med Plan. Jag utbildade mig till ungdomsrådgivare för att jag vill försöka förändra livet för unga här i lägret, säger Julienne.

Hennes kollega, Rubin 17 år, är också fosterbarn. Hans föräldrar dog när han var 7 år och han har blivit omhändertagen av grannar sedan dess. Min pappa var utbildad och arbetade som läkare. Vi levde ett gott liv eftersom han tjänade bra. Människor blev avundsjuka. En dag stormade folk in i vårt hus och mördade både min pappa och mamma, säger Rubin.

Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Vi tar rygg på de här två fantastiska ungdomarna när de ska på uppdrag i lägret. Vi kör till den zon där de brukar arbeta och de går snabbt runt och samlar ihop folk. Julienne börjar tala om hur viktigt det är att föräldrarna skickar sina barn till skolan. Hon må vara en späd 16-åring, men när hon talar inför de femtiotal barn och vuxna som samlats är rösten stark och säker.

En äldre man ställer en motfråga. Han undrar hur han ska kunna skicka sina barn till skolan när de bara har ett ombyte med kläder? De kan inte tvätta kläderna för då måste barnen gå nakna och han vill inte skicka barnen till skolan med smutsiga och trasiga kläder. Flera föräldrar stämmer in, bristen på kläder är det största hindret för att barnen inte går i skolan, enligt dem. Deras röster är upprörda.

Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Men Juliette och Rubin backar inte. De står lugnt kvar och Julienne svarar att det är svårt men att de måste låta barnen gå i skolan i alla fall. Sedan kommer de till de känsliga frågorna om barnäktenskap och hur flickor ska sköta sin hygien vid mens. Bristen på mensskydd och toaletter på skolorna är en av anledningarna till att så få tonårsflickor går i skolan i flyktinglägren.

– Dessutom är det så många flickor som gifts bort eller blir gravida alldeles för tidigt. Det måste vi ändra på och vi märker att vårt arbete har effekt, säger Julienne efteråt.
Hon är nöjd med sessionen. Som ungdomsrådgivarna är de själva med och försöker skapa en positiv förändring i lägret. Det skapar engagemang och mening i en tillvaro som annars är svår och frustrerande. 25 000 unga mellan 15-24 år bor i Nduta. Bara några procent av dem går i skolan eller arbetar.

Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

– Tonåren är en svår period, säger Rubin. Jag trivs inte i lägret eller i familjen jag bor med. Det känns som om de inte tycker om mig. Men det ger mig styrka att jobba som ungdomsrådgivare för jag gillar att dela min kunskap med andra.

Att se så engagerade ungdomar stå och tala inför en stor grupp vuxna och barn gjorde Molly Nutley och oss alla otroligt imponerade. Det krävs stort mod och självförtroende. Något som många unga burundier på flykt uppenbarligen har.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Läs mer om Plan International och Musikhjälpen 2016 här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Vincent, 20: ”Utbildning betyder allt för mig”

Kibondo. Flyktinglägret Nduta ligger mitt ute på savannen. Vi kör på leriga småvägar och det råder en spänd förväntan i minibussen. Vad är det vi kommer att uppleva? Hur stor nöd är det i lägret? Hur kommer människor att bemöta oss? Tills slut kommer vi fram till en enkel hemsnickrad grind omsluten av höga grönskande träd på varje sida. Här finns inga höga stängsel men en vaktkur som kontrollerar alla som passerar in och ut. Vi visar våra tillstånd och pass och kör in.

Två saker slår mig, för det första att det ser så välorganiserat ut. Tält i långa rader, men placerade med lite avstånd emellan så att folk kan odla sina egna grönsaker. Överallt växer höga träd som ger skugga och skydd. Vi passerar flera öppna ytor, fotbollsplaner och barnvänliga platser där barn kan leka.

Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Det andra som slår mig är alla barn. Det är så otroligt många barn överallt. Nduta är idag hem till 80 000 burundiska flyktingar – närmare 50 000 av dem är barn. Lägret har för länge sedan passerat sin maxkapacitet och det råder brist på allt: mat, vatten, toaletter, kläder, filtar och , framför allt, skolor.

Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

25 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år samsas om en enda skola som kan ta emot 750 elever. Vi kör direkt dit. Molly Nutley ska intervjua några av eleverna om vad utbildning betyder för dem. Det pågår examen i matematik. Vi får veta att skolorna i lägret följer den burundiska läroplanen och att burundiska lärare har rekryterats bland flyktingarna.

Vincent är 20 år, har randig skjorta, jeans och jympadojor. Efter matteprovet hoppar han in i minibussen med oss för att visa var han bor. Vi kör flera kilometer genom lägret. Vincent bor i ett tält i utkanten med sin mamma och lillasyster. Han visar Molly det lilla skjulet där de har sitt kök och sedan hans ”rum”, en del av tältet. Bredvid madrassen på golvet står en låda av metall. Den är stor och ser väldigt tung ut. Han öppnar och visar – lådan är full med skolböcker. Vincent säger att han har släpat den genom Burundi hela vägen hit.

Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Vi blir stumma av hans berättelse. En ung man som var på väg att utbilda sig till läkare. Så bröt det ut ett krig som förstörde allt. Ett krig som dödade hans pappa och tvingade honom att lämna sitt land. Han släpade lådan med böcker på cykel genom landet, tog med den på båt över Tanganyikasjön, bar den till fots den sista biten. Flykten tog tre veckor. De hade ingen mat, ingenstans att sova. Människor runt omkring honom dog av sjukdomar på vägen.

Men att lämna lådan med böckerna vore att lämna allt hopp.

”Utbildning betyder allt för mig”, säger Vincent till Molly.
”Du är fantastisk, sluta aldrig tro på framtiden”, svarar hon.

Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

När man möter ungdomar som Vincent förstår man att skolor i flyktinglägren inte är någon överflödig lyx – de är livsavgörande. Skolan är en trygg plats för barnen att vistas i när livet omkring dem är kaos. Skolan signalerar att livet går vidare, ger en känsla av vardag. Och framför allt ger skolan barn och unga framtidshopp.

Det är det hoppet vi måste bygga vidare på. Vi har en skyldighet att inte svika alla de barn och ungdomar som fått utstå tillräckligt med lidande. Jag kan inte sluta tänka på Vincent och hans låda med böcker bredvid madrassen i tältet.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Skådespelaren Molly Nutley är årets resande reporter för Musikhjälpen och reser till Tanzania med Plan International för att skildra barn som är på flykt från inbördeskriget i Burundi. Läs mer här.

Johannas fadderbarnsbesök

FADDERRESAN TILL KENYA. Äntligen, efter nästan två veckors väntan var det min tur att få träffa mitt fadderbarn. Jag och min nyfunna vän på resan, Jovana åkte tillsammans med ett par från Plan-kontoret i Kilifi mot resan mål; Ramadhani och hans familj. Vi stannade på vägen och handlade lite mat som majsmjöl och bönor.

Vi har så här långt in i resan blivit vana av de dåliga vägarna, men den sista biten vi skulle ta oss fram fanns det ingen väg alls utan endast en stig. Planpersonalen berättade att Ramadhani och hans syskon tidigare under veckan tagit bort buskar för att vi skulle kunna komma fram. När vi närmar oss huset står tre killar och vinkar glatt, det visar sig vara Ramadhani och hans bröder som slår följe med oss sista biten i bilen. När vi anländer möts vi av ett gäng glada människor som sjunger och dansar. Efter kramar, hälsningar och presentationer av hur alla är besläktade, får vi sätta oss på varsin stol i skuggan av ett träd.

6

Vi blir bjudna på kasawa, en rot som de kokat och den smakar likt potatis. Vi får även te och bröd som de bakat. En av Ramadhanis farbröder klättrar upp i ett träd och tar ner varsin kokosnöt som vi får dricka ur. När vi sitter ner och äter tillsammans säger farmor plötsligt att Ramadhani måste mata sin gäst, vilket är en tradition. Det slutar med att jag får några symboliska matskedar från både farmor och Ramadhani! Sedan är det dags för sång och dans. Farmor rycker upp oss båda, som även är lika oförberedda dansare.

Farmor säger att det är tradition att mata sin gäst.
Farmor säger att det är tradition att mata sin gäst.
Inbjuden till sång och dans.
Inbjuden till sång och dans.

Jag har med mig en upplåsbar badboll som ser ut som en jordglob. Vi tittar på var Kenya och Sverige ligger. Vi lämnar också över maten som jag och Jovana köpt som tack till familjen för att vi fick komma på besök.

4

Ramadhani och Johanna.
Ramadhani och Johanna.

Det var ett besök med många känslor, glädje över att få träffa Ramadhani och hans familj, lättnad över att se att han har en kärleksfull familj, men även en sorg i att se hur fattigt och torrt det kan vara i delar av världen. Pappan berättar att han drömmer om att bygga ett större hus till sin familj, men att den rådande torkan gör det omöjligt. Vi tackar för oss och säger adjö. Jag har kvar leendet på läpparna efter vårt möte, och för första gången i mitt liv önskar jag innerligt att det snart ska börja regna. Det är ett besök jag aldrig kommer att glömma och jag är mycket tacksam för att jag fått möjligheten att träffa mitt fadderbarn.

Av: Johanna Sjögren, Planfadder

Vill du också bli Planfadder? Läs mer och engagera dig här.

Andra veckan i buss genom Kenya

FADDERRESAN TILL KENYA. De sista två dagarnas projektbesök i området vid Victoriasjön innebar nya hjärtknipande upplevelser. Vi bodde i Kenyas tredje största stad Kisumu. I ett av stadens slumområden fick vi träffa en grupp Boda Boda Riders, alltså en grupp motorcykeltaxiförare, som Plan försöker omvandla från en del av problemet till en del av lösningen. Dessa unga män med MC finns idag över hela landet. Dock har yrkeskategorin inte alltid det bästa ryktet efter hur några av dem behandlat unga kvinnliga kunder, samtidigt som de själva emellanåt utsätts för rånförsök och obehagligheter. Men de ser mycket av vad som händer i byarna för de tar sig fram dit vägbristen hindrar bilarna att nå.

Så Plan försöker genom utbildning om barnsäkerhet och barns rättigheter istället bygga ett gäng hjältar av dessa män i just detta slumområde och få dem att samtala med alla de skjutsar och dessutom anmäla alla övergrepp de ser, efter vägarna eller i hemmen. De har fått reflexvästar med Plans logga, så Plan satsar här sitt goda rykte. Boda Boda-namnet lär förresten komma från Uganda där de första MC-taxiförarna främst körde turister genom landet från ”border to border”.

Vi besökte också en förskola utanför staden med 75 barn per klass i åldrarna 3-5 år. Läraren som informerade oss var fantastisk. Tyvärr var alla skolor i Kenya stängda för vinterlov under vårt besök så vi fick aldrig träffa barnen som går på förskolan.

Dagen efter var vi åter ute bortom allfarvägarna i Homa Bay och besökte en grundskola. Vi träffade en mycket engagerad rektor som stolt visade upp sin skola som hade ca 450 elever. Han var särskilt stolt över sin klass för barn med särskilda behov, alltså mentalt eller fysiskt funktionshindrade. Skolan hade en standard som i alla avseenden – klassrum, utrustning, toaletter och allt annat – var rätt typisk för den kenyanska landsbygden; ganska enkel om man jämför med svenska skolor. Men skolan var den bästa i regionen och lockade elever långväga ifrån. Vi kunde göra två särskilt intressanta iakttagelser. Ett; rektorn förde en framgångsrik kamp mot nedskräpning. Skolgården var den renaste yta vi såg i Kenya! Allt skräp samlades in och brändes på en särskild plats på gården. Två; skolan hade fått 40 laptops av myndigheterna som rektorn ordnat ett kassaskåp till för att de inte skulle stjälas. Tyvärr hade myndigheterna inte lyckats dra fram elektricitet till skolan, så datorerna kunde ännu inte användas. Men vi anar att inom några år kan stora steg tas i Kenya när det gäller IT-pedagogik. Men samtidigt är det lätt att se problemen med att förena modern IT-teknik i undervisningen med den undermåliga infrastrukturen, bristen på skolbänkar, en lärare på 40 elever osv.

Vi hann också med att träffa några föräldragrupper långt ute på landsbygden. Vuxna som av Plan tränats i barnuppfostran, näringslära, utbildningens betydelse och allmänt goda värderingar. Onekligen rätt häftigt att sitta i en samlingslokal bortom vägarnas slut och diskutera med dessa föräldrakollegor hur barn ska bemötas och belönas vid olika tillfällen. Vi besökte också en biodling och en getfarm som föräldrarna initierat och Plan medfinansierat.

Efter dagarna i Kisumu med omnejd drog vi till slut söderut för en avslutande vistelse i Mombasa vid Indiska Oceanen. Vi slapp åka buss dessa 70 fågelmil utan kunde med flyg lätt ta oss ner till den behagliga sydkusten. Sol och bad i inhägnat turistparadis väntade, samt vårt eget fadderbarnsbesök.

Tonårsgraviditeter är ett av de problem som Plan arbetar hårt emot, så visst var det lite trist att notera att vår egen kära Ruth, nu vid 17 års ålder var nybliven mor. Men Ruths mamma var själv bara 15 när hon fick Ruth och tre veckor gamla Patience var bara så oerhört betagande, där hon i hettan låg invirad i sin fina filt med toppluva på huvudet. Med familjens och Plans stöd ska Ruth försöka fullborda en utbildning till skräddare.

Ett dopp i havet och besök hos fadderbarn och hennes barn.
Ett dopp i havet och besök hos fadderbarn och hennes barn.

Näst sista kvällen, när hotellet gjort ett stort garden party av kvällsmiddagen, blev tyvärr Birgitta av med sin handväska som just då inte var placerad under bordet som normalt utan bara hängde över stolens armstöd. Kontokort, plånbok med kontanter och körkort, mobiltelefon och nyinförskaffad kamera försvann puts väck! Tack vare våra fantastiska reseledare Emma och Stephanie var kreditkorten och sim-kortet spärrade inom några få minuter. Kameran var dock förvandlad till ett trist försäkringsärende och alla filmer och bilder den innehöll från resan var borta för evigt. Hotellets säkerhetspersonal var också imponerande tjänstvilliga så vi fick snabbt en fullständig polisrapport som vårt försäkringsbolag förhoppningsvis gillar. Dessutom hittade de senare på natten mobiltelefonen som förövaren valt att slänga ifrån sig, sannolikt för att han bedömde den oanvändbar och/eller spårbar.

Garden party.
Garden party.

Visst innebar detta missöde en smolk i glädjebägaren som vi sent kommer att sluta förebrå oss själva. Men resan var trots allt en lärorik, intressant och mycket rolig glädjebägare. Tack Plan! När alla intryck summerats kan man kanske känna tvivel om hur långt våra insatser räcker. Man kan förstås också fundera över om Plan med våra insatser – vatten, skolor och annat långt ute på landsbygden – kanske snarare konserverar en långsiktigt ohållbar samhällsstruktur än bidrar till ekonomiskt framskridande? Men samtidigt – barnens rätt till trygghet, hälsa och utbildning är icke förhandlingsbar. Plans insatser för barnen är därför humanitärt nödvändiga och vårt hopp är att myndigheterna ska ta över Planprojekten och i dess anda fortsätta driva landets utveckling framåt, till hela befolkningen. Så vi vidhåller – Tack Plan!

Snön låg blöt och klafsig och molntäcket var tjockt när vi nådde Arlanda igen, men i våra minnen lyste solen.

Bästa hälsningar från Birgitta och PO, Planfaddrar.

Barnrättskämpar på motorcykel och aktiva förskoleföräldrar

FADDERRESAN TILL KENYA. Kisumu är Kenyas tredje största stad och i stadens slumområden är våld mot barn ett omfattande problem. Tillsammans med lokalbefolkningen försöker Plan öka medvetenheten om barns rättigheter och ett av dessa projekt utgår ifrån motorcyklister. På grund av den bristande infrastrukturen i många delar av Kenya, inte minst i områdena omkring staden Kisumu, använder lokalbefolkningen sig av motorcyklar som transportmedel. Eftersom det inte finns någon utvecklad kollektivtrafik har det under åren vuxit fram en stark och ledande taxiverksamhet som består av motorcyklister, så kallade Boda Boda Riders, och majoriteten av invånarna använder sig av dessa för att ta sig fram.

Projektet startades för tre år sedan då Plan samlade ihop en grupp frivilliga motorcyklister och utbildade dem inom barnskydd och barns rättigheter. Gruppens uppdrag är att kämpa mot att barn utsätts för våld i och utanför hemmet. Gruppen har även tränats i att identifiera, ingripa och rapportera in fall av våld och övergrepp mot barn i området. De förklarar att de under sina körningar informerar föräldrar om konsekvenser av våld, positiva disciplineringsmetoder och barns rättigheter.

De når även ut till barn när dessa körs till och från skolan. Denna grupp har i sin tur rekryterat fler motorcyklister och driver idag fyra olika grupper med hundratal chaufförer som alla kämpar för barns rättigheter i sin dagliga verksamhet. Man har bland annat noterat ett minskat antal fall av våld mot barn sedan projektet startade. Till stor del handlar det om att föräldrar blivit mer medvetna men Boda Boda drivers har även fungerat som så kallade övervakare vilket i många fall hindrat övergrepp.

Föräldragrupp engagerar sig i utveckling av ECCD-center
Under eftermiddagen får vi möta en föräldragrupp som arbetar i anslutning till en så kallad ECCD-center (Early Childhood Care and Development center). Centret är en form av förskoleverksamhet som grundar sig i en särskild modell som Plan har utvecklat där man involverar föräldrar i verksamheten. De får bland annat vara med och skapa all skolmaterial som används av lärarna i det pedagogiska arbetet, de får lära sig om mödravård, vanliga barnsjukdomar och allt som har att göra med att tillgodose barn med en hälsosam start i livet. Föräldragruppen driver även en lån- och spargrupp som inte bara bidragit med ekonomisk kunskap utan också förbättrad levandsstandard.

Av: Stephanie och Emma, Plan International Sverige

Läs gärna mer om våra fadderesor här.

Två speciella måndagar i Kenya

FADDERRESAN TILL KENYA. Vår första måndag på fadderresan var en av resans två höjdpunkter. Den dagen träffade vi Ndeto, vårt fadderbarn sedan drygt 10 år tillbaka. Han är nu 16 och går i secondary school, det vill säga gymnasiet. Vägen fram till Ndetos hem var mestadels en grusad stig, inte väg, som inte var farbar med svenska mått mätt. Dock icke så för en 4-hjulsdriven jeep och en van kenyansk chaufför.

Vi blev mottagna med dans och sång från familj och grannar. En helt fantastiskt hjärtlig stämning. Ndetos tre yngre bröder och hans föräldrar fanns med där. När vi bekantat oss lite med varandra bjöds det på mer sång och sedan också mat – fem rätter! Maten var tillagad i ett kök som är fjärran från vad en svensk anser vara normal standard. Tänk att kunna tillaga mat till så många under så enkla förhållanden – tre stenar och en glöd. I Ndetos hem finns varken ström eller vatten. Skolan ligger cirka en kilometer bort.

Välkomstdans.
Välkomstdans.
Dansuppvisning och sång.
Dansuppvisning och sång.
Vi bjöds på inte mindre än fem rätter.
Vi bjöds på inte mindre än fem rätter.
Kerstin får testa köksarbetet.
Kerstin får testa köksarbetet.
Här är vi alla samlade.
Här är vi alla samlade.

Vår nästa måndag innehöll besök på två av Plans projekt. Först träffade vi en grupp kvinnor som är aktiva i ett projekt vars syfte är att förhindra våld och sexuella övergrepp mot barn, att skapa rättvisa när våld mot barn skett och att stötta barn som utsatts för våld. Gruppen består totalt av cirka 100 kvinnor vilka alla arbetar som volontärer. De träffas varje vecka och rapporterar om incidenter som skett. Kvinnorna driver också en lån- och spargrupp som ger dem möjlighet att ekonomiskt hantera ärenden som rör våld mot barn, att betala ett läkarbesök, bussbiljett till domstol m.m.

Efter lunch for vi vidare och träffade en annan grupp kvinnor som ingår i Plans arbete för att förhindra att barn föder barn. Det var unga kvinnor, de flesta fortfarande flickor och flicka är man till man fyllt 18. Många hade fött barn redan i 14-årsåldern. Ingen av flickorna hade kontakt med fadern till barnet och många hade slutat skolan när det konstaterades att de var gravida.

I Kenya ses det ofta som skam för familjen om en ung dotter blir gravid. Ofta kräver familjen att den unga flickan snarast hittar en man att gifta sig med. Några av tjejerna berättade sin levnadshistoria och det var berättelser som grep oss alla om hur svårt livet kan vara om man som flicka blir gravid i Kenya och om hur svårt det sedan kan vara att kunna få komma tillbaka till skolan. Flera flickor berättade om hur viktigt Plans stöd är för att de ska kunna gå i skolan.

Briefing för hela gruppen om Plans arbete i Kisumu.
Briefing för hela gruppen om Plans arbete i Kisumu.
Vi möter en stödgrupp för barn som utsatts för våld och övergrepp.
Vi möter en stödgrupp för barn som utsatts för våld och övergrepp.
Vi träffar en grupp för tonårsmammor.
Vi träffar en grupp för tonårsmammor.
Några av gruppens medlemmar.
Några av gruppens medlemmar.

Av: Kerstin och Folke Fischer

Läs mer om våra fadderresor här.

Reflektioner efter en vecka – på en buss genom Kenya

FADDERRESAN TILL KENYA. Så var vi halvvägs på vår fadderresa till Kenya. Sexton glada faddrar, två lika glada Plan-representanter, Stephanie och Emma, och så Peter, vår busschaufför. Han har tagit oss från Nairobi, till de oerhört karga områdena i Machakos och Tharaka, runt Mount Kenya och till slut till Kisumu (Kenyas tredje största stad) nära gränsen till Uganda vid Victoriasjön. Här är några iakttagelser.

Kenya har ett väldigt varierat klimat, regnen är sena i år så torrdistrikten öster om Nairobi var jobbigt torra. När vi rullade norrut blev det bördigare och behagligare. Kom man ännu högre upp på bergssluttningen av Mount Kenya blev det till och med kallt, men här i Kisumo är det grönt och härlig värme igen.

Vägarna varierar från hyggliga till usla. Ute i terrängen vid besök på projekt och hos fadderbarn går det nog knappast att tala om vägar. Men med hjälp av fyrhjulsdrivna terrängfordon tog vi oss fram även där, om än med smärre njurskador. Längs alla vägar finns alltid folk. I byarna verkar man gå ur huse för att umgås vid affärsstånden bredvid vägen. Och kreaturen verkar alltid vara med; kor och getter. Och mellan städerna och byarna finns nästan alltid folk gåendes. Bärandes på ägodelar eller vallandes kreatur. Antalet motorcyklar som används för att frakta varor eller personer är imponerande. Barnen har skollov just nu så därför ser man också barn överallt, som leker eller vallar familjens husdjur. Folket är fattigt på landsbygden, det syns, men man kliver ut ur sina enkla boställen välklädda och propra. Men närmiljö är väldigt skräpig. Vi som är vana vid återvinning och pantsystem, reagerar särskilt på alla tomma plastflaskor som ligger lite varstans utom i skräpkorgar.

Vi ser mängder med kyrkor överallt, representerande många olika samfund och trosinriktningar. Kyrkor verkar vara en av de större inhemska branscherna, jämte biltvättar och skönhetssalonger. Här i Kisumu, där vi nu är, är det dock hela kvarter fulla med elektronik och stora reklamskyltar gör reklam för österländska märken.

kenya1

Fadderbarnsbesöken är starka upplevelser (vårt eget kommer nästa vecka!) och projektbesöken är överlag mycket positiva. Vi har sett två smarta och framgångsrika vattenprojekt, en solcellsdriven vattenpump och ett enkelt system med murade väggar på ett mindre berg som fångar regnvattnet och leder det ner i stora cisterner. Hundratals familjer får på dessa sätt sina dricksvattenbehov tillgodosedda med mindre uppoffringar och bättre vattenkvalitet (minskade sjukdomar) som följd. Det värmer hjärtat.

Så också när vi träffade ett 50-tal kvinnor som stolt berättade att de slutat utföra kvinnlig könsstympning, den gamla traditionen i vissa delar av Kenya. Plan deltar aktivt i kampen för att stoppa denna skadliga tradition och denna kvinnogrupp som nu i stället får sin inkomst genom att tillverka och sälja korgarbeten var ett härligt tecken på framgång.

Därtill har vi varit på safari och studerat elefanter, noshörningar, giraffer, bufflar, zebror och en massa hjortdjur och annat småvilt. Vi har studerat lejonfamiljer i paltkoma efter en avslutad zebramåltid men även ett lejonpar under parning. Leoparden gäckade oss dock. Kanske såg han oss, men vi såg aldrig honom. Och i dag har vi shoppat på en myllrande och märklig marknad här i Kisumu samt studerat flodhästar från båt i Lake Victoria.

Här är utsikten från våra bungalows vid Lake Elementaita.
Här är utsikten från våra bungalows vid Lake Elementaita.

Nu är det bara resten kvar. Fadderbarns- och projektbesök i två dagar här i nordväst och sedan ner till Mombasa för avslutande äventyr där nere. Allt väl således.
Hälsningar från Birgitta och PO

Dags för safari och Victoriasjön

FADDERRESAN TILL KENYA. På morgonen lämnar vi Meru för att ta oss till Ol Pajeta Concervacy i Laikipia-regionen, där vi ska åka på safari. Vi lämnar en mycket torr region och ser under vår busstur till vår slutdestination hur landskapet förändras. Regnperioden borde ha kommit för flera veckor sedan till Machakos och Theraka, men marken är fortfarande snustorr och människor och djur väntar på att det viktiga regnet ska ge jorden bördighet och liv. Under resan ser vi dock hur omgivningen blir allt grönare och på vägen passerar vi jordbruk, boskapsfarmer, kaffeplantage och teodlingar.

Vi rör oss i området runt Mount Kenya, Afrikas näst högsta berg, som ger goda förutsättningar för jordbruk och boskapshållning. Vi passerar för första, men inte sista gången, ekvatorn, skiljelinjen mellan norra och södra halvklotet.

Framme vid Ol Pajeta checkar vi in i våra safaritält och ser till vår förtjusning att det finns fri utsikt över ett vattenhål i närheten som regelbundet besöks av hundratals djur.

På vår eftermiddagssafari ser vi inte bara många av Afrikas fantastiska arter, vi besöker också ett sanctuary för chimpanser. Här rehabiliteras djur som räddats från svarta marknaden. På kvällen ser vi en stor elefanthjord dricka vatten i mörkret. Vi sitter tysta och betraktar dessa fantastiska varelser. Under natten hör vi ljudet från syrsor, apor och savannens djur vid det närliggande vattenhålet. Och på morgonen väcks vi av fåglarnas sång.

Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Hela gänget vid ekvatorn.
Hela gänget vid ekvatorn.

Vi vaknar upp tidigt för att ge oss ut på vår morgonsafari innan frukost. Solen har precis gått upp och det är lite kyligt, men vackert och stillsamt ute. Från våra safaribilar ser vi både elefanter, lejon, zebror, giraffer, antiloper, vårtsvin, bufflar, sjakaler, noshörningar och andra djur.

SONY DSC

Vi besöker ett rhino sanctuary och får se en svart noshörning på nära håll. Det är en 21-årig hane, Barack, som tagits omhand sedan han skadat ena ögat i en strid, och blivit blind på det andra av starr. Ol Pajeta är känt för sina noshörningar och det finns 129 totalt i parken i dagsläget. Rangers skyddar området mot tjyvjägare, ända är det i snitt en noshörning som dödas varje eller vartannat år. Vi passerar en noshörningskyrkogård som vittnar om detta.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

På vår kvällssafari får vi se flera lejon. Både honor med ungar och senare ett par på smekmånad.

När vår vistelse på Ol Pajeta lider mot sitt slut har vi sett fyra av fem djur som utgör the Big Five.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

blogginlagg-6-1

blogginlagg-6

blogginlagg-6-3

På morgonen lämnar vi Ol Pajeta för att resa vidare genom Great Rift Valley och besöker Lake Nakuru National park. Här ser vi bland annat hyenor, buffel, noshörningar och giraffer. Parken är känd för sitt flamingobestånd, men har också drabbats av kraftiga översvämningar till följd av ökad vattennivå och många träd kring saltsjön har därför dött.

Dagen efter reser vi vidare till Kisumo och Viktoriasjön. Vi åker båttur på Viktoriasjön och besöker marknader. Här ska vi återigen få åka ut på fältbesök och se Plans arbete under två dagar.

blogginlagg-7-1

blogginlagg-7-2

blogginlagg-7-4

blogginlagg-7-5

blogginlagg-7-3

blogginlagg-7

Av: Emma och Stephanie, Plan International Sverige

Nyfiken på våra fadderresor? Läs mer här.

Fadderbarnsbesök – den absoluta höjdpunkten på vår resa!

FADDERRESAN TILL KENYA. Äntligen är vi på väg till vårt fadderbarn i Kenya! Vi känner oss lite spända. Resan startar på Plans kontor i Tharakaområdet. Där får vi träffa personalen som ger oss information om Plans verksamhet både vad gäller fadderbarn och olika projekt i fält.

Charles, den Planmedarbetare som har ansvar för vårt fadderbarn, följer med oss som guide på resan tillsammans med Sveriges Planrepresentant Stephanie och en chaufför. Vi börjar resan i en av Plans jeepar och första stoppet blir vid en affär som liknar en kiosk men som verkar ha det mesta som man kan behöva i ett hushåll. Med hjälp av vår guide inhandlar vi gåvor i form av olika hushållsvaror som familjen kan behöva.

Sedan börjar färden på slingriga och skumpiga vägar. Det tar oss över en timme att nå vårt första besök, som är en skola. Vi får träffa skolans ordförande som berättar om det arbete som föräldrar tillsammans med Plan, är involverade i. Det handlar om att bygga en förskola och ett murat latrinhus. På skolans område finns ett nybyggt skolhus som staten har byggt. Det gamla saknar både dörrar och fönster. Barnens skollov har börjat så vi får varken träffa lärare eller barn tyvärr. Vi tackar för besöket och tar adjö av ordföranden och del föräldrar som håller på med byggandet.

Nu fortsätter resan till vårt fadderbarn, Isaiahs hem. Ytterligare en färd på ännu mindre vägar. Efter ett tag, som känns som en evighet, är vi framme. Vi hälsas välkomna med sång och dans av en grupp kvinnor och barn. Och i vimlet ser vi Isaiah, som kommer fram till oss. Vi blir alldeles exalterade. Väl framme vid huset hälsas vi också välkomna av de närvarande männen. Sedan börjar en presentation av alla. Vi sitter ute på plaststolar under ett stort träd. Vi får sitta som på hedersplatser med Isaiah mellan oss. Efter presentationen får vi tid tillsammans med Isaiah och kan berätta för honom, med hjälp av ett fotoalbum, hur vår familj och vårt land ser ut och de olika årstiderna. Vi har tagit med en fotboll och lite andra leksaker. Många av barnen och släktingarna är också intresserade och vill titta. Vi blir bjudna på mat av Isaiahs mamma. Det serveras ris och en köttgryta. Det är oerhört viktigt att man smakar på maten, då ses man som en del av familjen. Efter maten överlämnar vi matgåvorna till Isaiahs mamma och även lite skrivmaterial. Som gåva från mamman får vi en bastmatta som hon gjort. Dessutom får vi och Stephanie var sin sopkvast av Isaiahs farfar. Vi märker att farfar är väldigt stolt över Isaiah. Efter presentöverlämnandet tackar vi för den enorma gästfriheten.

Vår resa till Kenya är fantastisk och besöket hos Isaiah är den absoluta höjdpunkten!


blogginlagg-4-bild-3

Av: Marita och Lennart Wiktorsson

Fadderbarnsbesök – ett minne för livet

FADDERRESAN TILL KENYA. Det är jag och min dotter Tove, 18 år. Vi vaknar till en het dag, tar oss tre timmar med buss på stundtals mycket dåliga vägar ut på landsbygden. På Plankontoret i en större by får vi sällskap av personal som känner familjen så vi flyttar över i jeepar och tar oss 45 minuter ut på landet och kommer slutligen fram då vägen vi färdas på tar slut. I hörnet av ett tält står fyra killar och vinkar ivrigt och får hoppa in i bilen. Vi är försenade och de har nog stått en stund. Beräkande tider i Kenya har vi lärt oss är plus minus 1-2 timmar. Men även det har sin charm.

En av pojkarna visar sig vara Duncan, som är knappt 7 år. Han är mycket blyg till en början. Vi kommer fram till huset där de bor och genast kommer resten av familjen fram, mamma pappa och lillebror, 3 år. I bakgrunden skymtar också farfar och en äldre syster till mamman. De tar emot oss varmt men speciellt mamman är väldigt blyg. Får dock en go kram men hon böjer ner huvudet mot min axel. Efter att jag frågat var Duncan sover visar han mig sitt och sin broders lilla rum. Tror även föräldrarna sover där, men man visar inte mer av det murade lilla huset med plåttak men det verkar rent och snyggt. Tomten runt huset är omgärdat med staket gjort av pinnar där strosar både höns, hund och katt. Bakom huset finns fina mangoträd och vi visas till ca tio stolar under ett gigantiskt mangoträd som vi får veta står på grannens tomt. Duncans släkt är inte stor men det kommer hela tiden fler och fler barn från husen runt omkring.

Med hjälp av tolk pratar vi med familjen och får veta att Duncan trivs i skolan, gör sina läxor och han springer och hämtar sin skolväska och visar stolt upp sina skrivhäften. Pappan säger också att sonen är snäll och skötsam. Jag blir så glad att se båda föräldrarna prata så lugnt och fint med sina barn. Vi tittar i ett fotoalbum som vi tagit med oss med bilder av familjen och naturen och de olika årstiderna. De är väldigt intresserade av när barnen badar i havet med simringar. Det framkommer att de aldrig har sett havet, troligtvis inte ens en större sjö. Flera av de vi möter har aldrig sett en vit människa, de rör sig bara i området där de bor.

blogginlagg-3-1

Vi har väldigt trevligt under mangoträdet. Flickorna dras till dottern Tove och vill ta på henne och sitta i henne knä. Alla är klädda i fina små klänningar. Alla verkar ha klätt upp sig inför kompisens fadderbesök. Man förstår att det också är en stor händelse för alla.

Vi plockar fram lite saker vi har med oss, ett par fotbollar, en uppblåsbar jordglob där vi tittar på Sverige och Kenya. En bok: ”Do you know Pippi Longstocking” som jag några killar i tonåren kan läsa för de mindre barnen. Mamman kommer också med två fina korgar hon gjort till oss. Allting känns så bra. Det går nu inte att ta miste om att Duncan trivs i att stå i centrum. Tittar man på honom nu spricker han i ett stort leende. Precis då vi tror att vi ska bryta upp meddelar familjen att de har förberett en liten måltid åt oss. vi bjuds på en linsgryta med potatis i som smakar mycket bra, till det dricker vi te. Det är vi, Plan-representanterna, Duncan, hans mamma och farfar som äter. Kvinnorna äter för sig själva i köket. De springer bara fram och tillbaka och serverar.

Då vi drar oss mot bilen följer alla med och vinkar av oss. Jag får en jättehård kram av mamman och hon vill inte släppa . Väldigt rörande. Även Duncan ger oss nu en hård kram. Det känns oerhört bra att ha fått träffa Duncan och se att han har människor omkring sig som tar väl hand om honom. Även om han bor enkelt så bor han naturskönt. På en sluttning med en vacker dal framför sig och vackra berg i bakgrunden. Familjen är lantbrukare och verkar klara sig själva på vad marken levererar. Man har en kilometer till närmsta vattenhål och skolan ligger bara på andra sidan ängen. Vi känner oss nöjda med att ha fått träffa Duncan och se att han har det bra. Den absoluta höjdpunkten på resan. Jag är så nöjd med att vi tog beslutet att åka med på fadderresan – verkligen ett minne för livet!

Av: Anne Hellstrand, Planfadder på resa i Kenya

Vill du bli Planfadder? Läs mer här.