Två speciella måndagar i Kenya

FADDERRESAN TILL KENYA. Vår första måndag på fadderresan var en av resans två höjdpunkter. Den dagen träffade vi Ndeto, vårt fadderbarn sedan drygt 10 år tillbaka. Han är nu 16 och går i secondary school, det vill säga gymnasiet. Vägen fram till Ndetos hem var mestadels en grusad stig, inte väg, som inte var farbar med svenska mått mätt. Dock icke så för en 4-hjulsdriven jeep och en van kenyansk chaufför.

Vi blev mottagna med dans och sång från familj och grannar. En helt fantastiskt hjärtlig stämning. Ndetos tre yngre bröder och hans föräldrar fanns med där. När vi bekantat oss lite med varandra bjöds det på mer sång och sedan också mat – fem rätter! Maten var tillagad i ett kök som är fjärran från vad en svensk anser vara normal standard. Tänk att kunna tillaga mat till så många under så enkla förhållanden – tre stenar och en glöd. I Ndetos hem finns varken ström eller vatten. Skolan ligger cirka en kilometer bort.

Välkomstdans.
Välkomstdans.
Dansuppvisning och sång.
Dansuppvisning och sång.
Vi bjöds på inte mindre än fem rätter.
Vi bjöds på inte mindre än fem rätter.
Kerstin får testa köksarbetet.
Kerstin får testa köksarbetet.
Här är vi alla samlade.
Här är vi alla samlade.

Vår nästa måndag innehöll besök på två av Plans projekt. Först träffade vi en grupp kvinnor som är aktiva i ett projekt vars syfte är att förhindra våld och sexuella övergrepp mot barn, att skapa rättvisa när våld mot barn skett och att stötta barn som utsatts för våld. Gruppen består totalt av cirka 100 kvinnor vilka alla arbetar som volontärer. De träffas varje vecka och rapporterar om incidenter som skett. Kvinnorna driver också en lån- och spargrupp som ger dem möjlighet att ekonomiskt hantera ärenden som rör våld mot barn, att betala ett läkarbesök, bussbiljett till domstol m.m.

Efter lunch for vi vidare och träffade en annan grupp kvinnor som ingår i Plans arbete för att förhindra att barn föder barn. Det var unga kvinnor, de flesta fortfarande flickor och flicka är man till man fyllt 18. Många hade fött barn redan i 14-årsåldern. Ingen av flickorna hade kontakt med fadern till barnet och många hade slutat skolan när det konstaterades att de var gravida.

I Kenya ses det ofta som skam för familjen om en ung dotter blir gravid. Ofta kräver familjen att den unga flickan snarast hittar en man att gifta sig med. Några av tjejerna berättade sin levnadshistoria och det var berättelser som grep oss alla om hur svårt livet kan vara om man som flicka blir gravid i Kenya och om hur svårt det sedan kan vara att kunna få komma tillbaka till skolan. Flera flickor berättade om hur viktigt Plans stöd är för att de ska kunna gå i skolan.

Briefing för hela gruppen om Plans arbete i Kisumu.
Briefing för hela gruppen om Plans arbete i Kisumu.
Vi möter en stödgrupp för barn som utsatts för våld och övergrepp.
Vi möter en stödgrupp för barn som utsatts för våld och övergrepp.
Vi träffar en grupp för tonårsmammor.
Vi träffar en grupp för tonårsmammor.
Några av gruppens medlemmar.
Några av gruppens medlemmar.

Av: Kerstin och Folke Fischer

Läs mer om våra fadderresor här.

Reflektioner efter en vecka – på en buss genom Kenya

FADDERRESAN TILL KENYA. Så var vi halvvägs på vår fadderresa till Kenya. Sexton glada faddrar, två lika glada Plan-representanter, Stephanie och Emma, och så Peter, vår busschaufför. Han har tagit oss från Nairobi, till de oerhört karga områdena i Machakos och Tharaka, runt Mount Kenya och till slut till Kisumu (Kenyas tredje största stad) nära gränsen till Uganda vid Victoriasjön. Här är några iakttagelser.

Kenya har ett väldigt varierat klimat, regnen är sena i år så torrdistrikten öster om Nairobi var jobbigt torra. När vi rullade norrut blev det bördigare och behagligare. Kom man ännu högre upp på bergssluttningen av Mount Kenya blev det till och med kallt, men här i Kisumo är det grönt och härlig värme igen.

Vägarna varierar från hyggliga till usla. Ute i terrängen vid besök på projekt och hos fadderbarn går det nog knappast att tala om vägar. Men med hjälp av fyrhjulsdrivna terrängfordon tog vi oss fram även där, om än med smärre njurskador. Längs alla vägar finns alltid folk. I byarna verkar man gå ur huse för att umgås vid affärsstånden bredvid vägen. Och kreaturen verkar alltid vara med; kor och getter. Och mellan städerna och byarna finns nästan alltid folk gåendes. Bärandes på ägodelar eller vallandes kreatur. Antalet motorcyklar som används för att frakta varor eller personer är imponerande. Barnen har skollov just nu så därför ser man också barn överallt, som leker eller vallar familjens husdjur. Folket är fattigt på landsbygden, det syns, men man kliver ut ur sina enkla boställen välklädda och propra. Men närmiljö är väldigt skräpig. Vi som är vana vid återvinning och pantsystem, reagerar särskilt på alla tomma plastflaskor som ligger lite varstans utom i skräpkorgar.

Vi ser mängder med kyrkor överallt, representerande många olika samfund och trosinriktningar. Kyrkor verkar vara en av de större inhemska branscherna, jämte biltvättar och skönhetssalonger. Här i Kisumu, där vi nu är, är det dock hela kvarter fulla med elektronik och stora reklamskyltar gör reklam för österländska märken.

kenya1

Fadderbarnsbesöken är starka upplevelser (vårt eget kommer nästa vecka!) och projektbesöken är överlag mycket positiva. Vi har sett två smarta och framgångsrika vattenprojekt, en solcellsdriven vattenpump och ett enkelt system med murade väggar på ett mindre berg som fångar regnvattnet och leder det ner i stora cisterner. Hundratals familjer får på dessa sätt sina dricksvattenbehov tillgodosedda med mindre uppoffringar och bättre vattenkvalitet (minskade sjukdomar) som följd. Det värmer hjärtat.

Så också när vi träffade ett 50-tal kvinnor som stolt berättade att de slutat utföra kvinnlig könsstympning, den gamla traditionen i vissa delar av Kenya. Plan deltar aktivt i kampen för att stoppa denna skadliga tradition och denna kvinnogrupp som nu i stället får sin inkomst genom att tillverka och sälja korgarbeten var ett härligt tecken på framgång.

Därtill har vi varit på safari och studerat elefanter, noshörningar, giraffer, bufflar, zebror och en massa hjortdjur och annat småvilt. Vi har studerat lejonfamiljer i paltkoma efter en avslutad zebramåltid men även ett lejonpar under parning. Leoparden gäckade oss dock. Kanske såg han oss, men vi såg aldrig honom. Och i dag har vi shoppat på en myllrande och märklig marknad här i Kisumu samt studerat flodhästar från båt i Lake Victoria.

Här är utsikten från våra bungalows vid Lake Elementaita.
Här är utsikten från våra bungalows vid Lake Elementaita.

Nu är det bara resten kvar. Fadderbarns- och projektbesök i två dagar här i nordväst och sedan ner till Mombasa för avslutande äventyr där nere. Allt väl således.
Hälsningar från Birgitta och PO

Dags för safari och Victoriasjön

FADDERRESAN TILL KENYA. På morgonen lämnar vi Meru för att ta oss till Ol Pajeta Concervacy i Laikipia-regionen, där vi ska åka på safari. Vi lämnar en mycket torr region och ser under vår busstur till vår slutdestination hur landskapet förändras. Regnperioden borde ha kommit för flera veckor sedan till Machakos och Theraka, men marken är fortfarande snustorr och människor och djur väntar på att det viktiga regnet ska ge jorden bördighet och liv. Under resan ser vi dock hur omgivningen blir allt grönare och på vägen passerar vi jordbruk, boskapsfarmer, kaffeplantage och teodlingar.

Vi rör oss i området runt Mount Kenya, Afrikas näst högsta berg, som ger goda förutsättningar för jordbruk och boskapshållning. Vi passerar för första, men inte sista gången, ekvatorn, skiljelinjen mellan norra och södra halvklotet.

Framme vid Ol Pajeta checkar vi in i våra safaritält och ser till vår förtjusning att det finns fri utsikt över ett vattenhål i närheten som regelbundet besöks av hundratals djur.

På vår eftermiddagssafari ser vi inte bara många av Afrikas fantastiska arter, vi besöker också ett sanctuary för chimpanser. Här rehabiliteras djur som räddats från svarta marknaden. På kvällen ser vi en stor elefanthjord dricka vatten i mörkret. Vi sitter tysta och betraktar dessa fantastiska varelser. Under natten hör vi ljudet från syrsor, apor och savannens djur vid det närliggande vattenhålet. Och på morgonen väcks vi av fåglarnas sång.

Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Anne och Ingrid sträcker på benen under ett av våra busspauser.
Hela gänget vid ekvatorn.
Hela gänget vid ekvatorn.

Vi vaknar upp tidigt för att ge oss ut på vår morgonsafari innan frukost. Solen har precis gått upp och det är lite kyligt, men vackert och stillsamt ute. Från våra safaribilar ser vi både elefanter, lejon, zebror, giraffer, antiloper, vårtsvin, bufflar, sjakaler, noshörningar och andra djur.

SONY DSC

Vi besöker ett rhino sanctuary och får se en svart noshörning på nära håll. Det är en 21-årig hane, Barack, som tagits omhand sedan han skadat ena ögat i en strid, och blivit blind på det andra av starr. Ol Pajeta är känt för sina noshörningar och det finns 129 totalt i parken i dagsläget. Rangers skyddar området mot tjyvjägare, ända är det i snitt en noshörning som dödas varje eller vartannat år. Vi passerar en noshörningskyrkogård som vittnar om detta.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

På vår kvällssafari får vi se flera lejon. Både honor med ungar och senare ett par på smekmånad.

När vår vistelse på Ol Pajeta lider mot sitt slut har vi sett fyra av fem djur som utgör the Big Five.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

blogginlagg-6-1

blogginlagg-6

blogginlagg-6-3

På morgonen lämnar vi Ol Pajeta för att resa vidare genom Great Rift Valley och besöker Lake Nakuru National park. Här ser vi bland annat hyenor, buffel, noshörningar och giraffer. Parken är känd för sitt flamingobestånd, men har också drabbats av kraftiga översvämningar till följd av ökad vattennivå och många träd kring saltsjön har därför dött.

Dagen efter reser vi vidare till Kisumo och Viktoriasjön. Vi åker båttur på Viktoriasjön och besöker marknader. Här ska vi återigen få åka ut på fältbesök och se Plans arbete under två dagar.

blogginlagg-7-1

blogginlagg-7-2

blogginlagg-7-4

blogginlagg-7-5

blogginlagg-7-3

blogginlagg-7

Av: Emma och Stephanie, Plan International Sverige

Nyfiken på våra fadderresor? Läs mer här.

Fadderbarnsbesök – den absoluta höjdpunkten på vår resa!

FADDERRESAN TILL KENYA. Äntligen är vi på väg till vårt fadderbarn i Kenya! Vi känner oss lite spända. Resan startar på Plans kontor i Tharakaområdet. Där får vi träffa personalen som ger oss information om Plans verksamhet både vad gäller fadderbarn och olika projekt i fält.

Charles, den Planmedarbetare som har ansvar för vårt fadderbarn, följer med oss som guide på resan tillsammans med Sveriges Planrepresentant Stephanie och en chaufför. Vi börjar resan i en av Plans jeepar och första stoppet blir vid en affär som liknar en kiosk men som verkar ha det mesta som man kan behöva i ett hushåll. Med hjälp av vår guide inhandlar vi gåvor i form av olika hushållsvaror som familjen kan behöva.

Sedan börjar färden på slingriga och skumpiga vägar. Det tar oss över en timme att nå vårt första besök, som är en skola. Vi får träffa skolans ordförande som berättar om det arbete som föräldrar tillsammans med Plan, är involverade i. Det handlar om att bygga en förskola och ett murat latrinhus. På skolans område finns ett nybyggt skolhus som staten har byggt. Det gamla saknar både dörrar och fönster. Barnens skollov har börjat så vi får varken träffa lärare eller barn tyvärr. Vi tackar för besöket och tar adjö av ordföranden och del föräldrar som håller på med byggandet.

Nu fortsätter resan till vårt fadderbarn, Isaiahs hem. Ytterligare en färd på ännu mindre vägar. Efter ett tag, som känns som en evighet, är vi framme. Vi hälsas välkomna med sång och dans av en grupp kvinnor och barn. Och i vimlet ser vi Isaiah, som kommer fram till oss. Vi blir alldeles exalterade. Väl framme vid huset hälsas vi också välkomna av de närvarande männen. Sedan börjar en presentation av alla. Vi sitter ute på plaststolar under ett stort träd. Vi får sitta som på hedersplatser med Isaiah mellan oss. Efter presentationen får vi tid tillsammans med Isaiah och kan berätta för honom, med hjälp av ett fotoalbum, hur vår familj och vårt land ser ut och de olika årstiderna. Vi har tagit med en fotboll och lite andra leksaker. Många av barnen och släktingarna är också intresserade och vill titta. Vi blir bjudna på mat av Isaiahs mamma. Det serveras ris och en köttgryta. Det är oerhört viktigt att man smakar på maten, då ses man som en del av familjen. Efter maten överlämnar vi matgåvorna till Isaiahs mamma och även lite skrivmaterial. Som gåva från mamman får vi en bastmatta som hon gjort. Dessutom får vi och Stephanie var sin sopkvast av Isaiahs farfar. Vi märker att farfar är väldigt stolt över Isaiah. Efter presentöverlämnandet tackar vi för den enorma gästfriheten.

Vår resa till Kenya är fantastisk och besöket hos Isaiah är den absoluta höjdpunkten!


blogginlagg-4-bild-3

Av: Marita och Lennart Wiktorsson

Fadderbarnsbesök – ett minne för livet

FADDERRESAN TILL KENYA. Det är jag och min dotter Tove, 18 år. Vi vaknar till en het dag, tar oss tre timmar med buss på stundtals mycket dåliga vägar ut på landsbygden. På Plankontoret i en större by får vi sällskap av personal som känner familjen så vi flyttar över i jeepar och tar oss 45 minuter ut på landet och kommer slutligen fram då vägen vi färdas på tar slut. I hörnet av ett tält står fyra killar och vinkar ivrigt och får hoppa in i bilen. Vi är försenade och de har nog stått en stund. Beräkande tider i Kenya har vi lärt oss är plus minus 1-2 timmar. Men även det har sin charm.

En av pojkarna visar sig vara Duncan, som är knappt 7 år. Han är mycket blyg till en början. Vi kommer fram till huset där de bor och genast kommer resten av familjen fram, mamma pappa och lillebror, 3 år. I bakgrunden skymtar också farfar och en äldre syster till mamman. De tar emot oss varmt men speciellt mamman är väldigt blyg. Får dock en go kram men hon böjer ner huvudet mot min axel. Efter att jag frågat var Duncan sover visar han mig sitt och sin broders lilla rum. Tror även föräldrarna sover där, men man visar inte mer av det murade lilla huset med plåttak men det verkar rent och snyggt. Tomten runt huset är omgärdat med staket gjort av pinnar där strosar både höns, hund och katt. Bakom huset finns fina mangoträd och vi visas till ca tio stolar under ett gigantiskt mangoträd som vi får veta står på grannens tomt. Duncans släkt är inte stor men det kommer hela tiden fler och fler barn från husen runt omkring.

Med hjälp av tolk pratar vi med familjen och får veta att Duncan trivs i skolan, gör sina läxor och han springer och hämtar sin skolväska och visar stolt upp sina skrivhäften. Pappan säger också att sonen är snäll och skötsam. Jag blir så glad att se båda föräldrarna prata så lugnt och fint med sina barn. Vi tittar i ett fotoalbum som vi tagit med oss med bilder av familjen och naturen och de olika årstiderna. De är väldigt intresserade av när barnen badar i havet med simringar. Det framkommer att de aldrig har sett havet, troligtvis inte ens en större sjö. Flera av de vi möter har aldrig sett en vit människa, de rör sig bara i området där de bor.

blogginlagg-3-1

Vi har väldigt trevligt under mangoträdet. Flickorna dras till dottern Tove och vill ta på henne och sitta i henne knä. Alla är klädda i fina små klänningar. Alla verkar ha klätt upp sig inför kompisens fadderbesök. Man förstår att det också är en stor händelse för alla.

Vi plockar fram lite saker vi har med oss, ett par fotbollar, en uppblåsbar jordglob där vi tittar på Sverige och Kenya. En bok: ”Do you know Pippi Longstocking” som jag några killar i tonåren kan läsa för de mindre barnen. Mamman kommer också med två fina korgar hon gjort till oss. Allting känns så bra. Det går nu inte att ta miste om att Duncan trivs i att stå i centrum. Tittar man på honom nu spricker han i ett stort leende. Precis då vi tror att vi ska bryta upp meddelar familjen att de har förberett en liten måltid åt oss. vi bjuds på en linsgryta med potatis i som smakar mycket bra, till det dricker vi te. Det är vi, Plan-representanterna, Duncan, hans mamma och farfar som äter. Kvinnorna äter för sig själva i köket. De springer bara fram och tillbaka och serverar.

Då vi drar oss mot bilen följer alla med och vinkar av oss. Jag får en jättehård kram av mamman och hon vill inte släppa . Väldigt rörande. Även Duncan ger oss nu en hård kram. Det känns oerhört bra att ha fått träffa Duncan och se att han har människor omkring sig som tar väl hand om honom. Även om han bor enkelt så bor han naturskönt. På en sluttning med en vacker dal framför sig och vackra berg i bakgrunden. Familjen är lantbrukare och verkar klara sig själva på vad marken levererar. Man har en kilometer till närmsta vattenhål och skolan ligger bara på andra sidan ängen. Vi känner oss nöjda med att ha fått träffa Duncan och se att han har det bra. Den absoluta höjdpunkten på resan. Jag är så nöjd med att vi tog beslutet att åka med på fadderresan – verkligen ett minne för livet!

Av: Anne Hellstrand, Planfadder på resa i Kenya

Vill du bli Planfadder? Läs mer här.

Fadderresan till Kenya – första upplevelserna

Vi anländer till Nairobi på kvällen med flyget från Amsterdam. Trots den långa flygresan är vi förväntansfulla när vi susar fram längs gatorna till vårt hotell och vi slås över att klimatet känns mildare i Nairobi än vad vi förväntade oss. Det beror på att staden ligger 1700 meter över havet.

Vattenprojekt i Machakos. Efter en god natts sömn är det dags för fadderresans första fältdag. Plans fältkontor i Machakos ligger precis bredvid vårt lilla hotell i provinsen Matuu och dagens börjar med en briefing från Plans personal om områdets verksamhetsfokus. Efter mötet delas faddrarna in i tre grupper och en av grupperna besöker ett av Plan Internationals vattenprojekt.

På väg till projektet blir den pågående torkan väldigt påtaglig och vi förstår snabbt vikten av att regnsäsongen ska komma. Vi träffar en kommitté som består av lokala volontärer utbildade av Plan. Deras uppgift är att driva och följa upp verksamheten kring vattentanken och vattenförsörjningen i närområdet. Projektet startades för tre år sedan då Plan International, i samarbete med regeringen, installerade två vattentankar som drivs av solpaneler eftersom tillgången till rent vatten var nästintill obefintlig i detta område. Idag är det över 1000 personer som tar del av vattenfaciliterna och personer från kommittén förklarar att detta har förbättrat familjernas livskvalitet avsevärt. Framför allt har de nu tillgång till rent vatten, som inte behöver filtreras, de drabbas av färre sjukdomar och behöver inte gå lika långt för att hämta vatten. På så vis får föräldrar mer tid för sina egna sysslor och barnen får tid till att göra sina läxor.

SONY DSC

I Machakos får vi även träffa en lokal grupp med frivilliga hälsoarbetare. Gruppen har initierats av Plan International som stått för utbildning, där flera invånare fått lära sig om en rad olika områden, så som skydd av barn, sexuell- och reproduktiv hälsa, vanliga barnsjukdomar och mikrofinansiering. Tack vare gruppens olika aktiviteter i området har man under de senaste åren sett en ökad förståelse för barns rättigheter i området, antal fall av barnmisshandel har minskat och färre barn hoppar av skolan. Volontärerna ser även till att samla hälsoinformation från hushåll, de stöttar barn och ungdomar som blivit utsatta för våld med att rapportera till rätt myndighet, transportera till hälsokliniker och även sprida kunskap om sjukdomar.

 Faddrar tillsammans med lokala volontärer som utbildats av Plan International.
Faddrar tillsammans med lokala volontärer som utbildats av Plan International.
Medarbetare från Plans programkontor i Machakos och Emma Bergflo från Plan International Sverige som även är resledare på denna fadderresa.
Medarbetare från Plans programkontor i Machakos och Emma Bergflo från Plan International Sverige som även är resledare på denna fadderresa.

Av: Stephanie och Emma, Plan International Sverige

Läs mer om våra populära fadderresor här.

Elma, 18: min takeover på Plan International Genève

#GirlsTakeOver Genève. Nu har vi varit i Genève i 5 dagar och jag ska berätta lite om vad vi har hunnit göra, vilket är en hel del!

Vi har fått lära känna helt fantastiska eldsjälar, både unga och vuxna, som kämpar för barn och flickors specifika rättigheter. Rent praktiskt har vi förberett oss inför våra take overs och fått mediaträning för att veta hur man svarar på journalisters frågor. Varje ungdom fick träffa sitt lands representation i FN här i Genève så det var en självklarhet att vi skulle få träffa Veronica Bard, svenska ambassadören, och prata om ungdomsinflytande.

Jennie, Veronica Bard och jag, Elma.
Jennie, Veronica Bard och jag, Elma.

För mig betyder detta väldigt mycket, då det ger mig en chans att utveckla mitt engagemang på nationell och internationell nivå. Samt att bevisa att unga flickor faktiskt har en röst och åsikt. Att få chansen att träffa ambassadören var väldigt givande då jag fick väldigt intressanta idéer och tankar som jag kommer ta med mig och arbeta med på ett djupare plan i Sverige. Utöver att få träffa Veronica, fick jag även privilegiet att ta över Anne-Sophie Lois jobb för en dag.

Hjärtat i det hela ligger i människorna bakom arbetet man ser. Det är vi som utgör Plan International.

Anne- Sophie är chef för Plan Internationals FN-kontor i Genève. Hon har lyckats skapa fantastiska kontakter runt om i Genève med andra NGOs, organisationer, ambassadörer och direktörer. Under min take over slog det mig hur viktigt både hennes och mitt arbete och engagemang är. Jag fick chansen att leda hennes personalmöte. Till ytan är det bara ännu än organisation, men hjärtat i det hela ligger i människorna bakom arbetet man ser. Det är vi som utgör Plan International. Att få höra varje enskild individs arbete på kontoret var roligt för även om Plan International enbart har ett projekt på gång arbetas det med massa olika områden och saker samtidigt. Det fick mig att inse att för att kunna arbeta med ett projekt behöver en skapa andra vägar till det projektet, och så fungerar livet också.

Jag höll i personalmötet på Plankontoret i Genève.
Jag höll i personalmötet på Plankontoret i Genève.

Sedan hade jag och Anne-Sophie ett möte med YWCA (Young Woman Christian Association) där vi diskuterade inflytande men specifikt meningsfullt inflytande. Det slog mig att det inte enbart räcker med att låta unga säga vad de tycker, det ska även höras för annars finns det ingen poäng med att ha en demokrati där bara en del av befolkningen är inbjuden. Och för mig som flicka, eller tjej, kände jag mig enormt påverkad och rörd av vårt samtal med YWCA. Jag blev oerhört tagen av deras engagemang för flickors och ungas rättigheter eftersom det inte är ofta en ser någon varje morgon vakna, åka till jobbet och älska vartenda sekund av det man gör. Det såg jag i dessa kvinnorna och i deras ögon, de älskade sitt arbete och försvarade det till sista droppen. Jag tror aldrig jag kommer glömma dem, Linnea och Julie.

Till sist, satt jag och pratade med Anne-Sophie om Plan internationals vernissage #childmothers. Utställningen ska presenteras i Genève i tre veckor och hon undrade lite om hur utställningen skulle se ut och frågade mig om råd.

geneve8

För att sammanfatta, är jag i extas över min framtid. Jag har fått upp hoppet för mänskligheten, för flickors rättigheter och för mina rättigheter. Jag har lärt mig att flickors rättigheter inte är en sakfråga eller klassfråga, det är en samhällsfråga. Och för att lyfta ett helt samhälle måste vi börja från grunden, det vill säga utbildningen – för alla.

Jag har lärt mig hur viktigt det är att säga vad man tycker och känner men även hur stort ansvaret är hos mottagaren av ens åsikter. Denna erfarenhet har verkligen varit en resa. Det har gått upp och ner under bara ett par dagar och jag ser så fram emot att få fortsätta denna resa med Plan International men även personligen, min egen utvecklingsresa. Jag är fortfarande ung och har livet framför mig som man säger. Och det är nu efter denna upplevelse som jag inser vikten av mitt engagemang och kollektivets ansvar för att engagemang uppmärksammas, hörs och respekteras. Dessa fantastiska kvinnor som kämpar för sina och andras rättigheter sedan två århundraden tillbaka. Det går framåt och i min framtid står det skrivet att jag ska vara en av de som fortsätter att driva frågan tills vi har det vi är berättigade till.

Tack till alla i Genève för ett fantastiskt välkomnande, för att ni fick mig att hoppas igen och för att ni kämpar varje dag för vår skull och tack till alla som gav mig möjligheten att föra fram mina åsikter.

Under vår vistelse i Genève snappade vi via plansverige, här är ett exempel.

Av: Elma, Plan International Sveriges Ungdomsråd

Läs med om Plan International Sveriges Ungdomsråd här.

När 17-åriga Jennie tog över FN

#GirlsTakeOver Genève. Nu är flickdagen över. Jag sitter i skrivande stund på planet på väg hem, Loveness och Ngandu har åkt hem till Zambia och Luca till Tyskland. Det var de, tillsammans med mig och Elma som deltog i firandet av internationella flickdagen vid FN i Genève.Det kändes väldigt konstigt och tomt att splittras med detta fantastiska gäng som jag haft vid min sida i en vecka. Tjejer som går ihop och stöttar varandra kan göra otroliga saker. Jag kommer att sakna mina nya vänner väldigt mycket.

geneve4
Jag och Elma framför FN.

Innan min take over var jag minst sagt nervös när jag gick i FNs stora korridorer mot Michael Møllers kontor. När jag hälsat på generaldirektören och han visat mig intill sitt kontor där jag fick sitta på hans plats försvann nervositeten och jag blev helt lugn.

Det var ju trots allt jag som var generaldirektör för hela FN nu, vilket bara kändes väldigt mäktigt och fantastiskt roligt!

Vi diskuterade ungdomsinflytande i FN och om de utmaningar som finns. Jag väckte frågan om att FN borde fixa ett särskilt rum för barn och ungdomar att vara i nu när det ska göras en jättestor renovering av FN. Tanken är att de ska kunna ha en plats att diskutera och nätverka på i samband med deltagande i debatter och liknande arbete i FN, vilket inte finns idag. De hade inte tänkt på det tidigare och tyckte idén var väldigt bra och spännande. När take overn var över kände jag mig bara väldigt glad och stolt. Det hade gått bra och jag kunde slappna av helt, fastän kamerorna fortfarande klickade runt oss.

Generaldirektör för en dag.
Generaldirektör för en dag.

Det jag tar med mig mest från hela denna upplevelse är det globala engagemanget för flickors rättigheter. Att det över hela världen finns tjejer som brinner och kämpar för sina rättigheter, men även alla andra som står bakom och kämpar med oss. Detta är otroligt häftigt men också nödvändigt för att uppnå jämställdhet.

Av: Jennie, Plan International Sveriges Ungdomsråd

Läs med om Plan International Sveriges Ungdomsråd här.

Maja, 17, generalsekreterare för en dag

Jag heter Maja, är 17 år och med i Plan International Sveriges Ungdomsråd. På internationella flickdagen skedde över 250 takeovers där flickor tog över ledande positioner i världen för en dag. Jag fick ta över Plan International Sveriges generalsekreterare. Så här var min dag.

08.40 Jag kommer till kontoret, lite nervös över att ta över Plan International Sveriges generalsekreterare. Tankar som dyker upp är vad gör en generalsekreterare? Vad kommer jag få göra? Jag går direkt till kaffemaskinen och funderar på om jag ska ta kaffe istället för varm choklad för att verka vuxen men tar en varm choklad och låtsas som att det är kaffe. Det är ändå en kaffemugg det är ingen som märker tänker jag.

photo-11-10-16-08-57-30
08.50 Anna Hägg Sjöquist kommer fram till mig. Vi hälsar på varandra (vi har träffats förut) och hon säger till mig att vi har ett möte klockan nio angående naturkatastroffen i Haiti.

09.00 Vi har ett möte angående läget i Haiti just nu där jag känner mig delaktig och kan ställa frågor samt föra en diskussion.

09.30 Vi går till Annas skrivbord där jag sätter mig bredvid henne. Där får jag ”ta över” hennes mail. Hon sitter bredvid mig och förklarar vad varje mail innebär och så får jag svara på det. Det var alltifrån kollegor i andra Planländer, mötesinbjudningar, reklam samt kollegorna i Plan Sverige.

11.00 Vi har ett möte kring den globala strategin som ska skickas till de högst beslutfattande inom Plan International (MA). Där får jag vara med och föra in åsikter kring uppbyggnaden etc. Det kändes enormt häftigt att få vara med och finputsa på något som kommer röra hela Plan International.

12.00 Lunchen äter vi under mötets gång, som generalsekreterare vet man inte vad ordet lunchrast betyder.

13.30 Vi går tillbaks till hennes skrivbord och kollar upp vilka kontakter jag vill maila till.

14.30 Jag ”inviger” flickadagen för Planpersonalen här i Sverige på deras personalmöte i köket. Där pratar jag om vikten att lyfta fram unga flickors åsikter samt att det har skett olika takovers runt om i världen, bland annat i FN.

15.00 Jag skriver ihop ett mail till olika kontakter Anna har med förhoppningen att de blir inspirerade av mig och vill lyfta fram unga flickor mer i sina jobb. Jag vill också uppmärkamma flickors situation i media och vill att fler och fler ska förstå vikten av att låta unga flickor få sin talan.

maja-generalsekreterare
16.00 Dagen är slut. Jag är jättetrött och jättetacksam över att få ha tagit över Anna Hägg Sjöquist plats för en dag. Jag har fått en klarare överblick på hur Plan International jobbar, mer än vad jag hade förut samt lärt mig vad en generalsekreterare gör. Det jag tyckte var bäst med dagen var att jag fick vara med och påverka mycket. Jag fick vara med och påverka kring den globala strategin och försöka påverka hennes kontakter att ta ställning för flickors rättigheter och inspireras av mig.

”Jag håller med Maja om att det här har varit en nyttig dag och jag är jätteglad att Maja faktiskt ber andra om att göra samma sak, så låt tjejerna ta plats” avslutar Anna Hägg Sjöquist generalsekreterare på Plan International Sverige.

Av: Maja Lundqvist, Plan International Sveriges Ungdomsråd

Jennie och Emla tar över FN

Hej! Jag heter Jennie, är 17 år och engagerad i Plan International Sveriges ungdomsråd.

Den 11 oktober är en speciell dag. Det är nämligen internationella flickdagen, som Plan International var med i arbetet för att instifta. Vi vill lyfta att flickor har samma kapacitet som andra. Det är också ett sätt att fira styrkan hos flickor runt om i världen.

Emla och Jennie.
Emla och Jennie.

Under och kring flickdagen kommer Plan International att anordna så kallade take overs. Det är när en flicka tar över en ledande position i samhället under några timmar eller en dag. Leder möten, använder personens kontaktnät för att påverka och har ett utbyte av åsikter och tankar. Detta kommer att ske över hela Planvärlden på många olika sätt: på organisationer, företag och mediahus på lokal, nationell och global nivå, ibland även på webben.

Jag har fått möjligheten att delta på en take over i FN i Genève, i Schweiz, tillsammans med fyra andra tjejer från Zambia, Tyskland och Sverige som alla ska genomföra take overs.

Det känns fantastiskt och stärkande att få vara med om en sån här resa, men också pirrigt. Tänk att jag kommer att få göra en take over av Michael Møller som är självaste generaldirektören på FN:s kontor i Genève! Jag kommer troligen vara nervös, men det är något jag verkligen ser fram emot.

Jag kommer att berätta om hur det är att vara flicka i Sverige. I Sverige är vi alla lika enligt lag, men verkligheten skiljer sig ofta åt. Flickor måste kämpa mer för att få samma respekt som pojkar. Flickor mäts inte bara utifrån sina erfarenheter, utan också utifrån hur de ser ut, pratar och beter sig, vilket skapar ohållbara normer och orättvisa i många delar av samhället. Det tar sig bland annat uttryck genom sexuella trakasserier. Många flickor blir antastade i folkmassor såsom festivaler och konserter. Pojkar kan utan att egentligen reflektera över det, begå övergrepp på flickor, eftersom de har fötts upp i en kultur som objektifierar kvinnor.

Jag tycker det är viktigt för flickor att få möjligheten att höja sina röster och att vi har samma förmåga att vara en del av beslutsfattande och bryta förtryck. De globala målen för hållbar utveckling uttrycker tydligt att jämställdhet är grundläggande för att skapa en hållbar värld för alla.

Vi fem flickor kommer också vara på Plan International Genèves kontor. Två av tjejerna kommer att medverka i ett panelsamtal inför hundratals människor. Jag och Elma, som också kommer från Plan International Sveriges Ungdomsråd kommer få möjlighet att träffa den svenska ambassadören i Genève. Dessa dagar är ett tillfälle för mig att utrycka mina åsikter, lära mig mer om mänskliga rättigheter, beslutsprocesser inom FN-systemet och såklart att få nya vänner.

Följ vår resa på Plan International Sveriges Snap!

Följ oss på Snap!

Jennie Gustafsson, 17 år från Emmaboda