Fadderresa till Sri Lanka: Ceremoni i den Heliga tandens tempel

Gruppen träffades i receptionen kl. 18 för att gå tvärs över gatan från vårt hotell till den Heliga tandens tempel. För att få gå in i templet måste vi ta av os skorna. Först kom vi in i den så kallade ”Trumslagarnas gård” där det spelades väldigt högt på trummor. Detta är början av ceremonin som kallas för ”Purjan”. Därefter öppnades dörren till Huvudhelgedomen.

Gruppen på väg in mot Tandtemplet
Gruppen på väg in mot Tandtemplet.
En av många Buddhastaty där besökare kan lämna gåvor
En av många Buddhastaty där besökare kan lämna gåvor.

På övervåningen överlämnades det offergåvor i form av blommor och pengar. På bottenvåningen fanns det många Buddhastatyer varav flera är gåvor från andra länder. Där fanns även målningar som skildrar hur Buddhas tand hamnade här i staden Kandy och slutligen i templet. Vart 5:e år bärs en kopia av tandreliken i en guldstupa, på ryggen av en Maligawe elefant, genom Kandy.

Av: Mona, Planfadder

Fadderresa till Nepal: Funderingar i Makwanpur

Vi klev av bussen  i Makwanpur och på långt håll kunde vi se ett trettiotal barn och vuxna med blommor i händerna som väntade spänt på vår ankomst. När vi närmade oss klev de fram en och en, la handflatorna mot varandra i en Nepalesisk hälsningsgest samtidigt som de bugade och gav oss en varsin blombukett. Vi fick besöka deras hem och se hur de levde och blev enbart bemötta med leenden. Ett sådant välkomnande med en sådan enorm öppenhet har jag aldrig upplevt i Sverige. Men i Nepal, även om man förlorat sitt hem i en jordbävning, så tar man det man har, vilket i detta fall var naturen och blombuketter, och skapar ett magiskt välkomnande. Och det har jag fått uppleva.

Välkomstkommittén i Makwanpur.
Välkomstkommittén i Makwanpur.

Jag har tidigare besökt Nepal, men aldrig på det här sättet. Jag har aldrig tidigare fått se innanför väggarna på dessa plåtskjul där familjer lever. Jag har heller aldrig upplevt en sådan tacksamhet för en så enkel sak som jag upplever det är att komma på besök. Samtidigt som mitt liv ser otroligt annorlunda ut från de unga kvinnor i min ålder som lever i denna by är det också väldigt likt.

Sett utifrån till allt det materiella finns det nästan bara olikheter mellan våra liv. Men under vårt besök kunde såg jag främst likheterna i våra liv. Jag såg hur de yngre tonåringarna lutade sig mot varandra och kramades på ett sätt jag gör med mina vänner hemma också. Jag såg hur en liten flicka på ungefär fyra år absolut inte kunde av att sitta still på bänken, precis som barnen hemma har konstant myror i brallorna. När vi skulle gå såg jag också hur en pojke tog en selfie med armen uppsträckt mot himlen, precis samma pose som vi gör hemma för att få till det där perfekta fotot.

En grupp barn i Makwanpur.
En grupp barn.

Det är lätt att se hur olika liv vi lever, men glöm inte bort alla likheter. För oavsett hur olika liv vi lever är vi ändå alla människor.

 

Av: Sofia Stjernfelt, Planfadder

Fadderresan genom Sri Lanka: Människor vi möter

Förutom de fantastiska platser vi besöker får vi även möjlighet att lära känna de fantastiskt varmhjärtade och givmilda människor vi möter under resans gång. En av dessa är vår otroligt proffsiga busschaufför som tagit oss igenom krokiga bergsvägar, omöjliga landsvägar och trafikerade städer.

Att mötas av en person som förutom ett leende ger dig en vacker blomma, ser dig i ögonen och önskar god morgon är en förunderligt härlig start på dagen. Något att ta efter för oss som stressade glömmer att se och bekräfta varandra – fastän det är det vi alla längtar efter och behöver …

Vår busschaufför Kamal med morgonens blomma.
Vår busschaufför Kamal med morgonens blomma.
Marie möts av leende ungdomar som hälsar henne välkommen till skolan vi besöker.
Marie möts av leende ungdomar som hälsar henne välkommen till skolan vi besöker.
Busschauffören Kamal ger dagens blomma till Mona.
Busschauffören Kamal ger dagens blomma till Mona.

Av: Marie, Planfadder 

Fadderresan i Sri Lanka: Vi besöker Plan-projektet som ger 400 familjer dricksvatten

En tidig tisdag morgon beger vi oss mot landsbygden, utanför den antika och kulturrika staden Anuradhapura, för att besöka ett av Plan Internationals vatten- och sanitetsprojekt. Vi befinner oss i ett av landets torraste distrikt där tillgången till vatten är ett omfattande problem. Med endast en regnsäsong per år förlitar sig hela samhället på konstgjorda sjöar och kanaler. Markvattnet i detta område innehåller höga halter av fluorid samt andra farliga ämnen vilket gör att vattenreningssystem är livsviktiga.

Vår kollega från Plan International Sri Lanka förklarar vattenreningsprocessen för Uno
Vår kollega från Plan International Sri Lanka förklarar vattenreningsprocessen för Uno.

Det är ett fattigt område där majoriteten lever på sitt jordbruk. Befolkningen i detta område beskrivs som ett krigsdrabbat jordbruksfolk. Det var bara några år sedan som inbördeskrigets strider härjade här, en plats där landminor tidigare låg och beväpnade grupper belägna i den omringande djungeln terroriserade lokalbefolkningen.

Vi stannar vid sidan av vägen efter att ha kört i nästan tre timmar längs en grusig landsväg. Där får vi träffa gruppen som är ansvariga för områdets vattenrenings- samt distributionsprojekt. Plan International startade denna grupp tillsammans med lokalbefolkningen år 2006 med syfte att öka tillgången till rent vatten och med det förebygga spridning av vattenburna sjukdomar och bland annat njursvikt som är ett utbrett problem i hela landet på grund av vattenbrist.

En kvinna berättar om hur vattensystemet förändrat hennes vardag.

Under projektets första tre år bistod Plan med finansiellt och tekniskt stöd där vi bland annat utbildat gruppen inom vatten- och sanitet samt byggde en vattenrenings- och distributionsstation. Idag har gruppen bildat en styrelse som består av lika många kvinnor som män och styrelsen är självständig nog att underhålla systemet, dock deltar en Plan representant på styrelsens möten en gång per kvartal för uppföljning och som stöd. Plan International har även kopplat samman gruppen till det statliga vattenverket för en långsiktig påverkan.

Det är inte bara vi som tar en massa bilder – här blir det en selfie med en av projektdeltagarna!
Anna och Donald har parkerat sig vid vattentanken och lyssnar på informationen som ges.
Det är inte bara vi som tar en massa bilder – här blir det en selfie med en av projektdeltagarna!
Det är inte bara vi som tar en massa bilder – här blir det en selfie med en av projektdeltagarna!

Tack vare projektet har 400 familjer idag nära tillgång till rent dricksvatten. Från vattentanken har man även lagt rör som pumpar vatten för bevattning av jordbruk samt rengöring till alla hushåll.

De kvinnliga medlemmarna i styrelsen berättar för oss hur deras liv har förändrats sedan detta projekt startade. Istället för att gå flera kilometer för att hämta vatten, eller tvinga sina barn att hämta vatten, har de mer tid att fokusera på barnens utbildning. Andra medlemmar berättar om hur Plan även skapat möjligheter för lokalbefolkningen att genomgå yrkesutbildningar för att hitta nya inkomstkällor, tränat lärare och föräldrar om barns utveckling och rättigheter samt förbättrat hälsokliniker.

 

Av: Stephanie, färdledare från Plan International Sverige

Maja från Plans ungdomsråd om den stundande Indonesien-resan: ”Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans”

Bild på MajaDen 31 mars kommer jag åka till Indonesien tillsammans med fyra andra från Plan International Sveriges ungdomsråd för att besöka olika projekt och utbyta erfarenheter med andra unga. Det kommer att bli en upplevelse jag aldrig kommer att glömma och schemat är fullspäckat. De Planstödda projekt vi kommer besöka fokuserar på vatten och sanitet, skydd mot barn, säkra skolor och hållbara städer. Om bara några dagar kommer jag alltså att stå på Arlanda och ha 9 dagar i Indonesien framför mig. Det känns pirrigt, nervöst men också extremt kul.

Efter tre år som aktiv medlem i Ungdomsrådet ser jag mycket fram emot att äntligen få uppleva Plan Internationals arbete i fält, och med egna ögon se den skillnad som organisationen gör tillsammans med lokalbefolkningen. Det här är en resa som få unga har möjligheten att göra och det känns väldigt roligt att få ta del av allt på plats och få sådan erfarenheten redan vid 18 års ålder.

En av de viktigaste sakerna vi kommer göra under resan är att möta engagerade unga från Indonesien som precis som ungdomsrådet i Sverige vill förändra den orättvisa värld vi lever vi. Även om vi har helt olika förutsättningar. Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans. Genom att lära av varandra och utbyta erfarenheter och idéer. Under resan kommer vi därför att möta två av Plan International Indonesiens ungdomsråd (ett från huvudstaden och ett från landsbygden) samt landets ”Coalition for Girls”. Att träffa andra unga kommer ge mig hopp om att vi tillsammans kan förändra, och det kommer inspirerar mig i mitt engagemang. Att träffa ungdomar med helt annan bakgrund och kultur är spännande, och det finns mycket vi kan lära av varandra.

Mina förväntningar är höga. Jag ser fram emot att ta med ny kunskap hem, och fortsätta arbetet för att organisationen ska vara så relevant den bara kan för barn och unga. Men också sprida mina nya kunskaper och erfarenheter till barn och unga i Sverige. Mitt engagemang kommer sannolikt bli starkare och jag kommer få erfarenheter som jag kan ha användning av hela livet. Det kommer stärka mig i min kamp för barn och ungas rättigheter.

Reflektioner efter Plandagar i Anuradhapura

Kicki på besök i en av skolorna där Plan Internationl bedriver projekt

Tänk att jag får vara med om mitt livs resa, träffa otroliga resenärer och två fantastiska färdledare Mia och Stephanie, även lokala medarbetare inom Plan International. En otroligt välorganiserad resa på alla sätt! Få se och uppleva dessa olika projekt och se kvinnor som med stolthet berättar om vad de åstadkommer. Mitt liv som fadder får en helt ny dimension när jag får vara med och se vilka förändringar man kan göra tillsammans.

Kram Kicki

Lasse: ”Mötet med mitt fadderbarn var väldigt känslosamt”

Jag har länge längtat på att få träffa Cindy, vi har haft tät brevkontakt i ca 3 år nu. Hennes syster som är 16 år är den som vanligtvis svarar på mina brev. Med mig till besöket hade jag med mig lite fotografier på min familj och presenter som jag trodde att hon kunde tycka var roliga, så som kritor och block. En ask suddgummi fick också följa med, så hon kan dela med sig till kompisar och klasskamrater.

Eftersom jag tidigare gjort ett fadderbarnsbesök visste jag att det kan vara ett väldigt känslosamt möte, därför bjöd jag med mig Gunilla som också är med på Plan Internationals fadderresa. Dels som stöd till mig själv, men även för att hon ska få en möjlighet att se hur ett fadderbarnsbesök kan gå till.

Äntligen var det dags för besöket; det var onsdagen den 21 mars och jag satte mig i bilen ut mot Cindys familj tillsammans med Gunilla och personal från Plan International. När vi kom fram möttes jag av en blomsterkrans som hängdes runt min hals och ett blad man ger för att lyckönska varandra. Det var ett väldigt fint och känslosamt första möte.

Lasse, Badra från Plan International Sri Lanka och Cindy
Lasse, Badra från Plan International Sri Lanka och Cindy

Familjen bor i hus med cirka 3 rum, väggarna är av lera och golvet är stampat kobajs. När vi kommer in möts vi av en bild på mig som jag en gång i tiden har skickat i ett av mina många brev. Familjen har ingen toalett men där finns el. Familjen består av Cindy, hennes mamma, pappa, storasyster och storebror. Cindy går i skolan, men idag hade hon fått ledig eftersom jag skulle komma på besök.

Fotografiet av Lasse hänger på väggen i Cindys hus
Fotografiet av Lasse hänger på väggen i Cindys hus

Jag ställde en del frågor om hennes skola och kompisar, hon tycker bäst om matte och har många kompisar i skolan som även bor i närheten av henne. I hennes skola har Plan International bland annat byggt toaletter samt handfat. De hade även ordnat med en datasal där eleverna kan förbättra sina skrivkunskaper.

Hennes mamma berättade för oss att Cindy har varit så uppspelt för att träffa mig att hon inte fått i sig någon frukost och att hon inte kunnat sitta still på hela dagen och när vi väl träffades var hon lite blyg. Men efter ett tag börjar hon le och skratta. Vi avslutade besöket med att plantera ett kokosnötsträd tillsammans på deras tomt, det är en traditions Plan International Sri Lanka har vid fadderbarnsbesök. Jag fick namnge trädet och det fick namnet Lasse.

Sedan var vårt besök slut för denna gång men vi kommer alla minnas denna dag en lång tid framöver!

Av: Lasse, Planfadder

 

 

Projektbesök under vår fadderresa till Sri Lanka

Sri Lanka – ett land med otrolig kultur, riklig natur och ett uttrycksfullt folkliv. Nu är vi äntligen här och upplever mer av landet än det som en vanlig resa hit kan erbjuda.

Sri Lanka-gänget 2018!
Sri Lanka-gänget 2018!

Våra fältdagar börjar i Anuradhapura, där vi besöker projekt och fadderbarn under tre dagar. Efter en intressant presentation om Plan Internationals programarbete i området satte vi oss åter i bussen för att åka ut till resans första projektbesök – ett entreprenörsprojekt som drivs av kvinnor. Det var så inspirerande att höra kvinnornas berättelser och se produkterna de tillverkade.

Ett traditionellt välkomnande med löv hos yoghurt-tillverkaren
Vi lär oss om vägen från hemmafru till egen företagare
Vi lär oss om vägen från hemmafru till egen företagare

En av de kvinnor vi träffade tillverkade yoghurt. Hon berättade hur hennes liv förbättrats sedan hon uppmuntrats av Plan International att gå en yrkesutbildning. Från att ha varit hemmafru – och tagit hand om hushållet och inte haft så mycket att säga till om i olika familjebeslut – driver hon nu en yoghurtproduktion som engagerar hela familjen. Nyligen skrev hon också ett avtal med ett företag som kommer sälja hennes yoghurt i många av de lokala butikerna, vilket innebär att familjens inkomst är säkrad framöver. Vi kan berätta att yoghurten hon tillverkade var helt fantastiskt god!

Innan vi lämnar detta besök får vi smaka på den hemmagjorda yoghurten
Innan vi lämnar detta besök får vi smaka på den hemmagjorda yoghurten

Efter detta projektmöte besökte vi ytterligare en grupp kvinnor som tillsammans tillverkar bland annat ryggsäckar, handväskor och pennskrin. Vi blev bjudna på en god lunch och fick höra hur deras projekt numera bidrar till sina familjers inkomst. Besöket avslutades med att vi alla köpte några riktigt fina väskor och kunde bidra till kvinnornas verksamhet!

 

Svettiga och glada hälsningar från Sri Lanka,
Mia och Stephanie på Plan International Sverige

 

Äventyret i Sri Lanka är igång!

Marie och Mari tar in den vackra utsikten från Lejonklippan
Marie och Mari tar in den vackra utsikten från Lejonklippan

Vi drar igång fadderresans första dag med ett äventyr! Efter bara en natt i Sigiriya är vi uppe tidigt för att bege oss mot den välkända Lejonklippan. Historien om klippan är tragisk och utspelar sig cirka 500 f kr. då en kung med två söner blir brutalt mördade av den sonen som inte var tronarvinge. Kungadömet fick flyttas från Anuradhapura till Sigiriya där den nya kungen tog över ett munkkloster som var belägrat på en klippa. Kungen behöll sin tron i 18 år tills han blev besegrad av sin bror, den sanna tronarvingen, som åter flyttade kungadömet till Anuradphura. Idag är denna välbesökta plats en av UNESCOs världsarv.

Lasse på toppen av berget
Lasse på toppen av berget

Väl på plats gav vi oss upp mot klippan och efter många steg i den stekande solen, tog sig en stor del av gruppen hela vägen upp till toppen. Under resan upp fick vi ta del av fantastiska grottmålningar, underbara vyer och storslagen natur.

Ett varmt välkomnande till byn
Ett varmt välkomnande till byn
Dagens lunch
Dagens lunch

Under eftermiddagen fick vi njuta av en god, traditionell, Sri Lankesiska lunch i en närliggande by. Där fick vi också lära oss gamla traditioner och det blev en avkopplande tur över sjön.

På väg till nästa by
På väg till nästa by
Edel gör rismjöl
Edel gör rismjöl

Hälsningar från:

Mia och Stephanie, färdledare från Plan International Sverige

Felicia, 14, om sin fadderresa till Filippinerna

Hej!

Jag heter Felicia och är 14 år gammal. Jag bor i en lite fiskeby nere i Skåne. Just nu går jag i årskurs åtta i en liten skola som heter Jonstorpsskolan.

Jag och min mormor började stödja ett fadderbarn i Filippinerna genom Plan International för några år sedan. För två år sedan fick min mormor reda på att det skulle bli en fadder resa till Filippinerna och berättade det sedan för mig. Jag själv blev väldigt intresserad och vill att vi skulle anmäla oss till resan. Vi gick på en informationskväll för att få reda på vad det skulle innebära att vara med på resan  och för att få reda på vad man skulle göra på resan.

Ett halvår senare hade vi anmält oss till resan och väntade då på svar. Det var lite osäkert om resan skulle bli av för att det var inte tillräckligt många som hade anmält sig. Några veckor efter att vi hade fått reda på att det inte var säkert att resan skulle bli av fick vi meddelandet att det skulle bli en resa även om det totalt blev nio personer inklusive två ledare från Plan.

Emma, en av de två ledarna från Plan International Sverige, visar bilder för barn i Filippinerna.

Den 17 mars fick jag gå tidigare från skolan för att då bar det av till Filippinerna. Jag och min mormor åkte från Köpenhamns flygplats till Qatars flygplats. Vi träffade två personer som också skulle till Filippinerna i Köpenhamn och resten av gruppen i Qatar.

Vi landade i Filippinerna på eftermiddagen och checkade sedan in på vårt första hotell. Vi spenderade de två första dagarna i Filippinernas huvudstad Manila. Efter att vi hade varit i Manilla åkte vi ut i fält. Vi hälsade på tre stycken olika fadderbarn varav ett var mitt och min mormors.

Det var väldigt roligt och intressant att hälsa på mitt fadderbarn eftersom vi fick veta hur hon lever och hur hennes livsstil ser ut. Under resten av resan fick vi se många olika katastrofområden och hälsa på olika skolor. Vi fick också se hur Plan international jobbar på olika ställen i Filippinerna.

En dag fick vi lyssna på katastrof teamet som berättade om hur de jobbar under katastrofer och en annan dag fick hjälpa till med att lämna ut skolmaterial till olika barn. Ungefär i mitten av veckan fick vi åka till en by där plan hade byggt upp olika hus som ska klara av olika naturkatastrofer. Det roliga med dessa husen var att barnen fick bestämma vilken färg husen skulle ha.

När jag kom hem kände jag hur stor skillnad det är på min och mitt fadderbarns livsstil. Efter resan blev jag mer intresserad av hur olika personer i olika länder lever och varför vissa har det sämre än andra.

Under denna veckan som har varit, exakt ett år efter min resa, har jag praoat här på Plan Sveriges huvudkontor i Stockholm. Jag fick iden om att praoa här efter resan för att jag ville lära mina mer om hur plan jobbar och hur de hjälper olika personer.

När jag började i måndags var alla jättetrevliga och välkomnande. Stämningen här väldigt lugn och det känns som att alla känner alla. Jag och en annan tjej, som heter Alina, har nu fått göra massa olika uppgifter och prova jobba på de olika enheterna som finns här. Min prao har varit väldigt lärorik och intressant och jag skulle absolut kunna vara här en till vecka.

Av: Felicia, prao-elev