Fadderresa till Östtimor, del 8: Resans sista dagar

På valsafari på vägen till Atáuro island.

Vi avslutar vår tid i Östtimor med några dagar på Atáuro island, där vi upptäcker ön och simmar i havet. Sikten på snorklingen är riktigt bra och vi får simma i ett av världens artrikaste vatten. Vi bor på Barry’s Place som är en så kallad ”ecolodge” och drivs av australiensaren Barry med fru. Det är svår brist på vatten på ön och de har bland annat hittat ett finurligt sätt att spara på vattentillgången. Istället för vanlig duschanordning fyller man på vatten i en tekanna med hål i och hänger på en krok, vilket ger en dusch på två minuter.

Atáuro island.

Sista dagen tar vi båten till fastlandet och besöker Plan International Östtimor där vi tillsammans äter lunch och säger hej då till personalen. Efter fantastiska och omvälvande dagar i Östtimor tar vi flyget till Singapore. Här ska vi avsluta vår resa tillsammans med några dagar med guidade turer och fri tid att upptäcka staden. För många i gruppen blir det lite av en chock att komma till en sådan storstad efter att ha upplevt landsbygden i Östtimor. Att snabbt kastas mellan de olika miljöerna ger verkligen perspektiv och hur olika förutsättningar länder kan ha, trots att de ligger så nära varandra. Sista kvällen äter vi vår avslutningsmiddag tillsammans innan det är dags för resan hem sent på kvällen. Vi lämnar Asien med fina minnen.

På besök hos landskontoret i Östtimor.
Resans sista stopp: storstaden Singapore.

Av: Emma och Josefin, färdledare

Nu tar barnen ton i Colombias fredsarbete

De colombianska barnen tillsammans med den svenska ambassadören Tommy Strömberg och Gufran Al-Nadaf, Sveriges ambassadör för Barn och väpnad konflikt.

Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i över 50 år. Enligt officiell statistik har den resulterat i fler än 8 miljoner offer, varav 31% är barn (UARIV). Ett viktigt steg mot fred togs dock i slutet av 2016 när ett fredsavtal mellan regeringen och FARC-gerillan slöts.

Det återstår dock andra icke-statliga väpnade grupper i landet och det kvarstår stora utmaningar vad gäller att skydda och stödja de barn och unga som varit del av väpnade grupper samt att minska riskerna för att barn och unga fortsätter att drabbas.

Som ett bidrag i det pågående fredsbyggandet i landet anordnade därför vår Colombianska motsvarighet Fundación Plan och den Svenska Ambassaden i Colombia nu i fredags ett seminarium om barns roll och situation under väpnad konflikt och i fredsprocesser. På seminariet deltog representanter från regeringen, ambassader, FN och det civila samhället. Gufran Al-Nadaf, Sveriges ambassadör för barn och väpnad konflikt, deltog dessutom som hedersgäst.

Under seminariet fick barnen delta i en panel där de talade om flickors och pojkars situation i de samhällen de bor och representerar.

I Colombia driver Plan Sverige och Fundacion Plan Colombia med finansiering av Sida Civsam ett 3,5-årigt projekt som syftar till att öka barns och ungas deltagande i fredsbyggandet. Med fredsavtalet öppnas en ny möjlighet att bygga ett inkluderande samhälle, med garantier för befolkningen som indirekt eller direkt drabbats av den långa konflikten. Barn och unga har drabbats hårt och utsatts för mycket stora risker såsom rekrytering till väpnade grupper, sexuellt våld och exploatering. Dessa risker förstärks av svaga skyddssystem och en låg statlig närvaro i landet och i en konfliktsituation ökar dessa än mer.

”Paramilitärerna gick in i våra hus, åt vår mat, våldtog”

– Flicka, 15 år

I det fortsatta fredsarbetet är det av stor vikt att lyssna på barn och unga som drabbats av konflikten och deras förslag för att förbättra sin situation.  Inför detta seminarium har därför 80 barn från de mest drabbade områdena konsulterats om barns situation under väpnad konflikt och fredsprocesser. Därefter har de formulerat rekommendationer till landets regering. 6 barn (5 flickor och en pojke) deltog nu i seminariet där de fick presentera sina rekommendationer och erfarenheter och de lyfte särskilt fram flickornas utsatta situation:

”Flickor i mitt samhälle lever med stora begränsningar på grund av säkerheten. Vi kan inte gå ut ur våra hus. Vi är inte fria. Paramilitärerna gick in i våra hus, åt vår mat, våldtog. Familjerna var tvungna att skicka iväg barnen och kvinnorna till andra byar”, berättade en 15-årig flicka.”Vi flickor ses som sexobjekt, de tar med oss bort från våra familjer och tvingar oss att laga mat och utsätter oss för sexuellt våld.”

Projektet att öka barn och ungas deltagande i fredsbyggandet drivs gemensamt av Plan International Sverige och vår motsvarighet på plats Fundacion Plan Colombia med finansiellt stöd från SIDA.

Barnen efterfrågade även fler kvinnliga ledare som förstår och tar tag i problematiken. En 13-årig flicka summerade deras erfarenheter: ”Vi vill ha ett land i fred, ett land i harmoni, med fler möjligheter att växa och ta sig framåt. Vi vill att regeringen ger oss fler möjligheter.”

Av: Rut Feuk, programsamordnare på Plan International Sverige

Fadderresa till Östtimor, del 7: Allhelgona i Hauto Builico

På morgonen den 2 november firades Allhelgona av byborna i Hauto Builico. Vi gick i tidig morgontimme till kyrkan för att se på hur man firade denna helg. Solen hade nyss stigit upp över bergkanten och från olika håll kom byborna familjevis i finkläder och bar på gåvor för att hedra de avlidna. Utefter de mycket vackra bergssluttningarna såg vi dem redan på långt håll. Kyrkan var fullsatt så många fick stanna utanför. Namnen på de avlidna lästes upp i kyrkans högtalare så alla kunde höra.

Det var intressant att följa de för oss ovanliga ritualerna innan vårt dagsprogram började. Nästan så att man upplevde en idyllisk stämning, det otroligt vackra bergslandskapet, bybornas vackra kläder, den svala och klara morgonluften samt våra ömsesidiga hälsningar ”Bondia”.

Vid dagens slut vid solnedgången gick vi till byns kyrkogård och tände ljus vid det stora korset i kyrkogårdens mitt. De omgivande vackra bergen övergick i mörka skuggor och fullmånen lyste och de fladdrande ljuslågorna tog över mer och mer. Stämningen var rent magisk, många tankar virvlade runt; tankar på våra egna nära som inte längre finns, på de som känner sig ensamma, på alla barn här som har så svåra förhållanden.

Men också på det unga landet Östtimor som har så stora utmaningar i att bygga ett samhälle med stabilitet och tillit och med bättre levnadsförhållanden. Förutsättningarna för detta är svåra för oss att egentligen förstå när en tredjedel av landets invånare för mindre än en generation sedan dött vid ockupation, förföljelser eller efterföljande svält.

Det blev en mycket fin och stilla stund för eftertanke och fundering där vår medresenär Hedwig mot slutet sade några ord som kondenserade allas våra tankar på ett mycket fint sätt. Vid promenaden hemåt i månskenet kom mer närliggande problem upp; ficklampa behövdes för att undvika gropar och kanter på vägen.

Det var fint att uppleva Allhelgonahelgen på Östtimor och det kändes som en mycket bra inramning av alla de Plan-projekt som vi sett och som vi fått förtroende för samt alla de entusiasmerande och engagerade lokala medarbetarna som vi mötte.

Av: Bernt och Britt Freiholtz, Planfaddrar

Fadderresa till Östtimor, del 6: På besök i barnrättsklubben

”I believe the children are our future. Teach them well and let them lead the way. Show them all the beauty they possess inside – give them a sense of pride to make it easier. Let the children’s laughter remind us how we used to be.”

Så börjar Whitney Houstons gamla dänga ”Greatest love of all” , en låt jag funnit mig själv nynna på vid flera tillfällen under denna resa (don’t judge me…). Jag tycker ändå att Whitney är rätt så mitt i prick med dessa textrader. Alldeles särskilt när det kommer till att beskriva vår sista Plan-dag här i Östtimor.

Under vår sista Plan-dag besökte vi nämligen en Barnrättsklubb i området Alieu, som ligger i bergen här i Östtimor. Det var en fantastisk avslutning på Plan-dagarna och en definitivt det projektbesök som gjorde starkast intryck på mig.

En barnrättsklubb syftar till att lära barn om vilka rättigheter de har utifrån FN:s Barnkonvention och riktar sig till barn i alla åldrar – ju tidigare barnen får lära sig om sina rättigheter desto bättre! Barnen får inte bara lära sig om vad de har för rättigheter enligt Barnkonventionen utan också hur och vad de kan göra för att skydda dem – bland annat genom att öva på att säga ifrån och få information om vart de kan vända sig för att be om hjälp.

Jag jobbar till vardags som jurist på Barn- och elevombudet (BEO) som är en del av Skolinspektionen. BEO:s uppgift är att ta tillvara barns och elevers rättigheter i skolan genom att se till att förskolor och skolor följer den del av skollagen som handlar om kränkande behandling. I mitt yrke är det tydligt att man, för att kunna ställa krav och stå upp för sina rättigheter, också måste känna till dem.

Att se skillnaden på de barn vi träffade på Alieus Barnrättsklubb, jämfört med de barn vi har träffat tidigare under projektdagarna var helt mind blowing. Vid de andra projektbesöken och under fadderbesöken har barnen varit väldigt reserverade och blyga. Få har vågat sig fram för att leka och interagera med oss. På barnrättsklubben var stämningen mer uppsluppen, barnen tog för sig inte bara fysiskt utan också psykiskt. De vågade ta plats helt enkelt och det var fantastiskt att se!

Det som är extra fint med Barnrättsklubbarna är att de arbetar med en ”peer to peer-metod”, det vill säga att barnen lär varandra om sina rättigheter. Detta innebär att barnen också lär sig att stå upp för sina rättigheter och kommunicera dem till andra. I ett land där barn inte alltid får komma till tals och där våld i hemmet och i skolan är vanligt förekommandet är rätten att göra sig hörd inte en självklarhet.

En stor del av Barnrättsklubbens verksamhet går också ut på att låta barn få vara barn. De allra flesta barn som bor på landsbygden i Östtimor tillbringar nämligen en stor del av den tid de inte går i skolan med att hjälpa sina föräldrar med jordbruk och andra sysslor i hemmet, som till exempel matlagning, hämta vatten och ta hand om sina syskon. Då blir barnrättsklubben en extra viktig plats, en fristad där allvar blandas med lek. Arbetet med rättigheterna utgår ofta från kreativa övningar såsom att musik, skriva dikter och måla – självklart anpassade efter barnens ålder och förmåga. Barnen får även möjlighet att spela fotboll och leka med varandra.

Under vårt besök ställer sig en representant ur föräldragruppen upp och tackar oss för vårt besök. Han berättar för oss att han arbetade som lärare och att han tidigare i sin lärarroll brukade använda sig av fysisk bestraffning, bland annat genom att nypa eleverna. Han berättade också att eleverna kunde springa och gömma sig när de såg honom komma gåendes på vägen, bara för att slippa träffa honom mer än nödvändigt. Han hade helt enkelt ett rykte om sig att vara en av de elakaste lärarna i området. När Barnrättsklubben konsulterade barnen om vilka vuxna representanter som de tyckte skulle bli ansvariga för projektet valde eleverna honom – för att de ansåg att han var i störst behov av utbildningen.

Idag är mannen en mycket omtyckt lärare och beskriver att han nu har helt annan förståelse för vad barn behöver för att skapa den värld vi alla vill ha. Hans berättelse om hur barnrättsklubben har inverkat på honom och hans liv gjorde ett otroligt starkt intryck på oss alla. Det krävs mod att stå och berätta för andra mäniskor om sina egna fel och det krävs mod att våga göra en förändring. Men det är just sådana här förändringar som ger en positiv dominoeffekt och det är just sådana här berättelser som väcker hopp.

Jag har sällan svårt att hitta orden – men denna resa, detta land och alla fantastiska projekt vi har fått se! Jag har inga ord… Mina tankar och känslor vill inte riktigt landa ännu. Det finns så många trådar att följa och väva samman, så många intryck att smälta och så mycket historia att ta in. Jag tror att tankarna i lugn och ro måste få ta vägen genom hjärtat och landa någonstans däri.

Precis som Whitney Houston sjunger så är det i barnen vi ser framtiden växa fram. Tänk hur mycket magi som skapas bara genom att skapa en plattform för barn att göra sina röster hörda. Den här resan har verkligen gjort det så tydligt att även de insatser som till synes är relativt små kan leda till stora förändringar – inte minst när det gäller de förutsättningar vi ger till barnen.

Av: Hedwig Westerberg, Planfadder

Fadderresa till Östtimor, del 5: ”Mottagandet vi får är helt otroligt”

Planfaddrar på besök i skola i Östtimor.

Ett mail landar från Plan International – ”välkommen att följa med på en fadderresa till Östtimor”

Jag läste om mailet flera gånger, sedan kände jag att ”jag åker med”. Jag behövde inte en lång betänketid.

Jag har ett fadderbarn i Östtimor men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så har jag inte satt mig in i var Östtimor ligger på kartan, vilka förhållande som finns där, hur stort landet är osv.

Jag tänkte även att ”mitt fadderbarn” bor i ett land så långt bort så dit kommer jag ändå inte.

När jag väl hade bestämt mig för att resa så blev jag ganska orolig. Vilka kläder ska jag ta med, att tänka på att göra vaccinationer, äta malaria tabletter, kolera, åksjuketuggummi (de var otroligt bra). Fick höra att det är bra att ta med sig ficklampa, myggnät, reselakan, resehanduk, små valörer i dollarsedlar etc.

Jag tänker mig som en ganska berest person men jag kände nu att jag aldrig har varit så osäker inför en resa. Lite rädd, men ändå väldigt nyfiken.

Väl på plats blir vi så välkomnade av Plans lokala personal i Dili, huvudstaden i Östtimor. Det är mycket varmt och solen gassar. Biltrafiken är lite ostrukturerad med bilister, mopedister och vägar som jag inte riktigt uppfattar som riktiga vägar med filsystem och struktur. Men ljussignalerna var bra, för de räknar ner när det blir grönt även för gångtrafikanter, och chaufförerna var mycket noggranna med säkerhetsbälten.

Längs med vägarna står det skjul där invånare säljer sina varor: lök, salt, papaya, mango, senapsblad som äts som sallad osv. Det beror på vad som säljs då det går efter skördesäsong.

Jag upptäcker ganska fort att det är väldigt fattigt, men att det är ett otroligt vänligt folk som hälsar och ler. De ser så lyckliga ut och jag tror faktiskt att de är väldigt lyckliga.

Plan personalen berättade för gruppen om Östtimors historia och jag fick lära mig hur mycket som helst. Portugiserna kom hit för fyra orsaker, katolska läran, kryddor, cederträ och kaffe. Timor kaffe är supergott och säljs på Starbucks.

Efter 400 år med Portugisiskt styre blev de självständiga, men tyvärr höll det bara 9 dagar. Indoneser kom och invaderade och orsakade mycket skada. Som med alla invasioner så bildades det en motståndsrörelse och kamp för ett fritt Östtimor, eller som de kallar sig: Timor-Leste.

Det finns många fruktansvärda incidenter som utspelades på 90-talet. Även i svenska tidningar stod det t ex om massakern på en fredlig demonstration där ungdomar blev nerskjutna till sista man på kyrkogården Santa Cruz av indonesisk militär. 2002 blev landet helt självständigt.

Alla faddrar fick varsin gåva i form av en traditionell halsduk, en så kallad ”tai”.

Det kände bra för mig att få en bild och historia om Östtimor och jag var redo att se landet och vad Plan gör här i Östtimor.

Vi började åka till en stad, men för mig uppfattade jag det som en större by. Aileu.

För att komma dit åkte vi som en kunglig kortege med 5 bilar, typ toyota terräng bilar. Vägarna är inte vägar som jag kallar det, utan det var grus eller sandvägar, stora hål överallt. När det har regnat så blir det fåror i vägen, typ 1-2 meter breda, 40 cm djupa. Stora stenbumlingar ligger lite överallt etc. Ifall vi åkte förbi vägbyggen så låg materialet som användes till att bygga vägen kvar på vägen tillsammans med stora grushögar. Så våra enormt duktiga chaufförer körde lite slalom ganska ofta.

Vi besökte en skola där det fanns ett Plan projekt med inriktning på katastrofhjälp och förebyggande inför naturkatastrofer. Vi blev så välkomnade med en ceremoni där vi fick deras ”tai” – en vävd halsduk. De visade oss vad de gjorde i projektet och berättade vad Plan har hjälpt till med.

Vi besökte också en plantage där Plan International startat upp tillsammans med byborna och lär ut om hur man sköter odlingar för att kunna försörja sig. Så fort det är självgående så drar sig Plan ur för att de ska fortsätta på egen hand.

Vi har också fått vara med om att fira Östtimors nationella kvinnodag med tal, sång och teater och blev bjudna på mat.

Jag tänker att allt mottagande vi får oavsett var vi kommer är helt otroligt. Det verkar som att de flesta känner till Plan International och organisationens arbete kring saker som barnens rätt i samhället och barnäktenskap.

Jag åkte tillsammans med 3 medresenärer, guider och översättare till mitt fadderbarn Celine 11år. Vi har haft sporadisk kontakt med brev, men jag har tänkt att det är väldigt svårt att skriva till henne ibland. Jag kan förstå att det är lika svårt att för henne att skriva till mig.

Nu kom vi till hennes hem. Hon bor i distriktet Ainaro, i en liten by med 5-6 hus. Husen är byggda med plåt och inne är det jordgolv. De hade ett separat litet skjul där de lagade mat över öppen eld och där sprang även en höna omkring. Huset med köket hade bast-tak och träpålar men plåt väggar. Köket används även till förråd när de har skördat. Östtimor har två årstider – regnperiod som börjar i november och torrperiod.

Celine familj består av: mamma, 47, pappa, 49, en bror, 19, en syster 17 år, Celine 11 år, lillasyster, 4, och en lillebror på 4 månader.

Celines familj har jordbruk där de odlar Kassava. De odlar även senapsblad som kokas och äts som vi äter spenat. Celine berättade att hon hjälper familjen med jordbruket men då bara med att hacka upp jorden. Hon hjälper också familjen att hämta vatten. Det tar 30 min att gå till brunnen och 30 minuter tillbaka.

Hon berättade också att hon går i skola måndag – fredag och det tar för henne att gå 40 min en väg. Det är en brant stigning och hon går uppför denna backe till och från skola. Hon tycker att matematik är hennes favoritämne.

Jag frågade vad hon hade för framtidsdrömmar och det var att bli lärare. Familjen hade även en liten kiosk och hon hjälpte sina föräldrar med att passa och sälja det de hade där. Hon berättade även att det var roligast att få betalt, inte sälja.

Jag hade med mig presenter som pennor, anteckningsböcker med silver på omslaget, en liten ficklampa, ballonger och kritor. De hade en griffeltavla inne i huset så det passade jättebra. Annars så hade de ingen inredning alls.

Celine var mycket blyg men verkade vara en duktig flicka som även tyckte om att gå i skola. Hon är vetgirig. Jag hade med mig en badboll med världskarta och där visade jag henne var jag kommer ifrån och hur vi åkte från Stockholm via Moskva till Singapore och sedan till Dili i Östtimor.

Stort avstånd mellan Sverige och Östtimor.

Jag visade bilder från min mobil på min familj och på vinter i Sverige, bilder på björkar på vintern där jag berättade att våra träd sover då. Snö hade familjen aldrig sett tidigare. Pappan frågade hur vi kom till jobbet när det är snö. Jag förklarade hur vi skottar och kör bil på vägarna när de är skottade. I jämförelse med dem så kan deras lilla by bli helt isolerad under regnperioden pga. att det inte går att köra på dessa vägar. Stigningar och lera är ett problem. Det kändes som de tyckte om att se foton och bilder.

Jag tog i Celines hand och hon höll hård i den och tryckte till som ett hemligt språk, jag blev så rörd när hon visade uppskattning och respekt på det sättet. Väldigt fint möte med henne och hennes familj. Nu känner jag en stor lust att skriva till henne och ha en bra kommunikation för jag tänker att jag har lärt mig mer om henne och hennes familj och framförallt om skolor, historia och levnadsstandard.

Eleverna lär sig om katastrofförebyggande arbete.

Jag är så privilegierad att få besöka ett fadderbarn och se hur hon har det och framförallt se vad Plan International gör för dessa barn.

Jag är djupt imponerad hur stor del Plan International medverkar och stöttar skolor som lär sig barnens rätt i samhället, alla de olika projekten där Plan medverkar och framför allt hur Plan ser hur sponsorpengar används på rätt sätt, att det kommer folket tillgodo.

Den här resan är en av det häftigaste jag varit med om. Från att duscha med tama kackerlackor (det var inte någon höjdare), bestiga Östtimors högsta berg Ramelau på 3150 m, alla projekt som vi besökte där barn mottog oss med dans och musik, till att möta de barn som står vid sidan av vägen och skriker ”tarde” (god dag, det är sällsynt att 5 bilar kommer åkande till de avlägsna byarna).  Att jag får lära mig så mycket om ett lands historia och uppbyggnad, se valar/delfiner och att avsluta med att besöka ön Atauro där vi bor i en eko by, snorklar och där jag har gjort mitt första dyk med tuber. Där Plan International också har projekt.

Tack Plan International att jag fick ta del av detta land och tack mina underbara reseledare Josefin och Emma för att ni har ordnat allt så helt fantastiskt för hela denna grupp. Jag är stolt att jag kan titulera mig sponsor för Plan International.

Av: Eva Israelsson, Planfadder

 

 

 

Fadderresa till Östtimor, del 4: ”En helt fantastisk uppvisning”

Glada Planfaddrar i Östtimors berg.

Efter vår första dag i Aileu så var det dags att åka vidare till nästa projektområde – Ainaro

Ainaro ligger ännu längre upp i bergen än Aileu som vi precis lämnat och det är en färd att minnas.

Östtimors landskap är otroligt varierat och helt magiskt vackert. Dock så är vägarna fortfarande fruktansvärt eftersatta, går i skarpa kurvor, sluttar och går brant uppåt om vartannat och det känns som man åker berg och dalbana.

Flera gånger per dag kommer tanken ”det här kommer aldrig att gå”. Men med de fyrhjulsdrivna bilarna och dess fantastiska chaufförer så kommer vi trots allt fram.

Östtimor, liksom flera andra länder runt omkring i Sydostasien, blir ofta utsatta för olika typer av naturkatastrofer. Alltifrån jordbävningar till tyfoner och översvämningar.

Därför finns här många projekt i landets skolor där barn får lära sig om katastroferna, hur de ska hantera dem när de väl händer samt hur de kan förebygga dem.

Barnen lär sedan ut detta vidare till sina familjer och till sitt lokalsamhälle.

Det första projektet inom detta som vi besökte så blev vi mottagna med en ceremoni. Vi besökare fick ställa upp oss i en rad och ta emot varsin Tai.

Gästerna får ta emot varsin ”tai” (traditionell halsduk) under ceremonin.

Tai är som en traditionell halsduk med broderade färger och mönster. I mönstret på våra Tais var det broderat Timor-Leste (Östtimor på engelska).

Sedan fick vi gå in med barnen i klassrummet där vi lärde oss hur de jobbade med katastrofhantering i sitt område.  Barnen satt i sina skolbänkar med olika lappar framför sig som berättade vem som hade vilken uppgift i gruppen. Allt från ”president” för gruppen till ”ansvarig för HLR”. Sedan presenterade vi oss och fick ställa våra frågor.

Östtimor blir ofta utsatta för olika typer av naturkatastrofer. Därför finns här många projekt i landets skolor där barn får lära sig om katastroferna, hur de ska hantera dem när de väl händer samt hur de kan förebygga dem.

Vårt andra besök inom katastrofförebyggande såg helt annorlunda ut. När vi anlände till den mest svåråtkomliga plats (vi trodde på riktigt att bilen skulle välta fem gånger) fick vi först samlas ute på skolgården. Projektansvarige på plats berättade att barnen ville göra en demonstration för vad de lärt sig.

Plötsligt drar en megafon igång med ett ljud som gjorde oss lomhörda. Detta var ljudet av samhällets varningssignal när en naturkatastrof inträffar.

Från skolan springer sedan ett 40-tal barn i åldrarna 7-12 år gamla ut med händerna över huvudet. De delas upp i en större och en mindre grupp och samlar sig på två olika ställen.

I den mindre gruppen står en flicka med en första hjälpen-väska i handen. Den stora gruppen symboliserade lokalsamhället medan den mindre gruppen symboliserade barnen som medverkar i projektet.

Plötsligt ramlar en liten pojke mitt på skolgården. Han spelar någon som blivit skadad i en jordbävning. Den mindre gruppen springer genast dit. De tittar på hans skador och lägger om hans ben. Samtidigt så ringer en flicka i gruppen ambulansen på telefonen.

Vips så dyker en lärare med skottkärra upp. Han symboliserar ambulansen som kör den skadade pojken till sjukhuset. Sjukhuset är i den här demonstrationen skolans kök som har en handskriven lapp uppsatt utanför där det står ”hospital”.

En pojke blir hämtad med ”ambulans” när barnen demonstrerar hur de jobbar katastrofförebyggande.

Efter det springer två representanter ur den mindre gruppen till ”lokalsamhället”. Nästa punkt är att de ska se till deras behov. Vad som kommer fram är att samhället saknar vatten! De två representanterna springer tillbaka, hämtar två vattenflaskor och lämnar över dem

Faran är över. Barnen avslutar och går tillbaka till skolan.

Det hela var en helt fantastisk uppvisning och vi blev otroligt imponerade över vad de kunde och vad de lärt sig.

Efter detta berättade barnen mer ingående på vad de får för utbildning och vad de gör praktiskt i förebyggandet. De hade planterat träd runtomkring skolan, visade hur de skulle lägga bandage och visade de skyltar de gjort för att leda vägen till säkra platser för de boende i samhället och en massa annat.

Det här var bara ett av de projekt vi har fått se den här veckan med Plan och utöver det så har vi även fått möjligheten att besöka förskolan, mikrofinansieringsprojekt, kvinnor i ledarskap, barngrupper och en massa annat.

Befolkningen i det här landet är helt fantastisk. Kollegorna på plats är hjältar och barnen får ens hjärta att svämma över. Resan är inte slut ännu och vi ser fram emot varje ny dag!

Av: Josefin och Emma, färdledare

Fadderresa till Östtimor, del 3: Mitt fadderbarnsbesök

Det jag visste om mitt fadderbarn Lorenzo och hans familj innan jag åkte till Östtimor var att han gick på förskola, hade åtminstone en syster som var i 10-årsåldern och hade föräldrar som var jämngamla med mina föräldrar.

Då jag, eller någon jag känner, aldrig har gjort något liknande tidigare hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig.

Det hela började med att vi åkte vilse och fick invänta guide. Det visade sig sedan att vi redan passerat huset på väg från ett tidigare projektbesök. När vi till slut kom fram möttes vi av flertalet människor som visade sig vara familjemedlemmar till mitt fadderbarn.

Mamman i familjen kom fram och hälsade och uppmuntrade Lorenzo att komma fram till mig, med väldigt blyga steg kom han till slut fram och sa hej. I dörröppningen stod ett antal syskon och kikade nyfiket på. Vi blev inbjudna i huset som bestod av plåtväggar och plåttak uppbyggt med ett skelett av trädpålar och trampat jordgolv. Vi kommer in i huset och det är ett större rum med två mindre avskärmade rum. I det större rummet står två enkla sängar och ett uppdukat bord med kaffe. Vi sätter oss på framtagna stolar och med hjälp av tolk får jag och mitt sällskap ställa frågor till Lorenzo och hans mamma.

Hans mamma berättar att han är 5 år och går på förskola. Han går dock inte varje dag då det är en bit att gå men de dagarna han går får han sällskap av sin storebror eller någon av volontärerna som jobbar på förskolan. Hon berättar även att de är 15 syskon i familjen men att fem stycken tyvärr har gått bort. Ett av de äldre barnen studerar i huvudstaden Dili och nästa år kommer  en till i syskonskaran att börja studera där. De andra äldre barnen gick på grundskolan i byn, ca 30 minuters promenad bort.

Med uppmaningar och uppmuntran svarar Lorenzo på mina frågor, att han tycker om att gå på förskolan och spela fotboll med kompisarna. Han tycker om djur, speciellt hundar, hans favoritfärg är röd och han vill bli konstnär när han blir stor.

Jag har med mig lite små presenter till Lorenzo och hans syskon, kritor och ritblock, en liten boll i form av en jordglob samt såpbubblor. Den lilla jordglobsbollen släppte han inte under hela besöket förutom en kort stund när de jagade såpbubblor, han och syskonen.

Jag får även reda på att familjen är jordbrukare och att pappan var ute på marken som låg ca 2km bort. Mamman berättade även att de tar vatten från en brunn som låg ett par meter bort från huset och vill gärna visa oss. Vi kommer fram till brunnen och det är en liten grop i marken, ca 40 meter i diameter och i är det glasklart vatten som kommer från berget. Hon visade oss även deras gamla hus precis bredvid som var byggt på traditionellt Timorianskt vis med stråtak. Huset användes nu för lagring och lagande av mat. De äldre syskonen bodde även där när de kom hem på besök.

När vi sedan gick tillbaka in i huset och satte oss och tog lite kaffe kom även pappan i familjen hem så när vi sedan skulle åka vidare fick vi till ett nästan komplett familjefoto.

Värmen och kärleken i den familjen var så otroligt fantastisk, mamman var verkligen uppmuntrande och satte Lorenzo i centrum och satte fokus på honom trotts nyfikna syskon. Det var hans moment. Jag var så otroligt rörd när vi åkte därifrån och har varit med om något jag aldrig kommer att glömma.

 

Av: Johanna Alm, Planfadder

Fadderresa till Östtimor, del 2: Mikrofinansiering i bergen

Kvinnorna räknar med att kunna skörda 3-4 gånger om året.

Det är måndag morgon och vi vaknar upp på hotell Timor i Dili. Idag är det vår första Plan-dag och vi ska lämna den bastuliknande hettan nere vid havet och åka upp i bergen till Plans programområden.

Vårt första stopp blir på Plan Internationals landkontor där vi får en genomgång av Plans fokusområden i landet; vatten och sanitet, riskreducering inför och under katastrofer, ungas ekonomiska säkerhet och sysselsättning, barns utveckling, barnskydd och barns deltagande. Därefter beger vi oss till det första programområdet; Alieu.

Om det är någonting Östtimor inte snålar med så är det att bjuda på fantastiska landskap. Vi snirklar oss upp på gropiga, grusiga vägar med hisnande utsikter. Det är definitivt ingen infrastruktur gjord för den åksjuke eller den höjdrädde… Efter att ha fått våra inre organ väl masserade kommer vi fram till vårt första projekt; ett mikrofinansieringsprojekt, Womens Economical Empowerment, som fokuserar på jordbruk.

Ett mikrofinansieringsprojekt fungerar här i området som så att Plan International sponsrar en grupp människor med ett startpaket för ett mindre jordbruk. Gruppen består av 15-25 personer som själva har gått ihop och ansökt om att få delta. Ett startpaket kostar ungefär $ 300 och i det ingår frön, enkla verktyg som spade och hackor framförallt med kunskap där gruppen utbildas i hur ett jordbruk bedrivs.

Just den här gruppen odlar bland annat broccoli och blomkål. När grödorna är redo för skörd ser man till att ta sticklingar för att direkt kunna sätta ner nya plantor. De räknar med att kunna skörda tre till fyra gånger per år. Den skörd som jordbruket genererar säljs och de pengar som gruppen tjänar sparas. Medlemmarna kan ansöka om att få ta ett lån från projektbesparingarna för investeringar som avser hälsa, utbildning eller arbete/företagsamhet. Det är de övriga gruppmedlemmarna som beviljar lånet.

Vi får gå in i planteringsboden, en kvadratisk liten byggnad med en stomme av trästockar och väggar och tak klädda i nät för att skapa lite skydd från solen. En grupp kvinnor står inne i boden och planterar sticklingar. Det finns även några barn därinne. Det blir trångt när vår grupp om 11 personer kliver in. Barnen sitter avvaktande under odlingsbänkarna. Ett barn blir lite rädd när vi kliver in och söker sig till sin mammas famn. Hans mamma lyfter upp honom, viskar några lugnande ord i hans öra och låter honom sitta på hennes arm medan hon fortsätter plantera sticklingar.

Några kvinnor sitter på huk på marken och formar små cylindrar av blad från bananplantor. Jag slår mig ner bredvid en av kvinnorna på golvet, som visar mig hur man formar små cylindrar av bananblad och en trästicka som fäste. Dessa cylindrar fylls sedan med jord och toppas med en liten stickling. Så himla smart tyckte vi, hållbart och miljövänligt att bara kunna stoppa ner hela cylindern i marken när sticklingen är mogen. Men det finns ju ytterligare en aspekt till denna finurliga och miljövänliga konstruktion – den kostar inget… Det är så lätt att glömma att de arbetar med oerhört få resurser.

Faddrarna får testa att plantera varsin planta.

Det är varmt. Svetten rinner längs ryggen bara av den korta promenaden upp till åkern där projektet är lokaliserat. Solen bränner i nacken. Det är svårt att förstå hur någon ska orka stå med hacka och spade och bruka jorden i det här vädret. Deltagarna spenderar ungefär fyra timmar med att arbeta med jordbruksprojektet. Barnen är ofta med, förutsatt att de inte går i skolan (vilket de flesta barn faktiskt gör i Östtimor, ca 75 % faktiskt). De allra flesta på landsbygden har andra jobb, ofta egna jordbruk, att gå till efteråt. De flesta odlar hemma för självhushåll.

Just nu håller gruppen även på att bygga ett hus bredvid planteringshuset. Huset har sponsrats av Plan och kostar $100 att bygga. Men det kommer att ge skydd från sol och regn, fungera som förvaring av redskap men också innebära en skyddad plats där barnen kan uppehålla sig medan föräldrarna arbetar.

På eftermiddagen besöker vi ytterligare ett mikrofinansieringsprojekt i samma område. Där arbetar de även med höns och fiske. Där föräras vi med att få plantera en varsin broccoliplanta i jorden – en fin avslutning på vår första Plan-dag.

Av: Hedwig Westerberg, Planfadder

Fadderresa till Östtimor, del 1: Framme i värmen

Förväntansfulla faddrar och färdledare i Östtimor.

Efter att ha befunnit oss i fyra länder på mindre än 24 timmar känner vi äntligen värmen i ansiktet när vi stiger av planet i Dili, Östtimors huvudstad. Det är sol och över 30 grader. Efter en natts återhämtning upptäcker vi området i och runt Dili tillsammans med en lokal guide. Vi får besöka fängelset där portugiserna fängslade upprorsmakare. De skickade även hit politiska fångar från bland annat Moçambique och Macao.

Vi får se den mäktiga kristusstatyn i Cristo Rei och delar av gruppen tar sig de 700 stegen upp för att få njuta av utsikten över havet. Östtimor har en våldsam historia kantad av förtryck. Portugiserna koloniserade landet i över 400 år och mindre än två veckor efter att landet blev självständigt blev Östtimor invaderat av Indonesien. Vi besöker kyrkogården där flera hundra studenter i en fredlig demonstration blev mördade av den indonesiska auktoriteten.

På kvällen äter vi middag med Terence, tidigare landschef för Plan Östtimor och Gilda, landschef för Oxfam i Östtimor där vi får lära oss många spännande saker om Östtimorianska kulturen och historien.

På måndagen besöker vi Plan Internationals landkontor och får en genomgång av våra fokusområden i landet; vatten och sanitet, riskreducering inför och under katastrofer, ungas ekonomiska säkerhet och sysselsättning, barns utveckling, barnskydd och barns deltagande.

Av: Emma och Josefin, färdledare

Ett säkert hem börjar i skolan

Flickor i Östtimor som gjort en kartläggning av risker och säkra platser i sin skola

Klimatförändringar. Ett ord som det skrivs och pratas om mycket i media till vardags. Vi förknippar det kanske mest med bilder på simmande isbjörnar, förorenade städer, bränder och översvämningar. Den globala uppvärmningen förändrar klimatet globalt, det innebär till exempel att det regnar mer på vissa ställen, mindre på andra och under längre eller kortare perioder. Enligt NASA har de senaste tio åren varit de varmaste som någonsin uppmätts. Och nya rekord slås varje år. Men vad innebär de för barnen i många av de länder vi jobbar?

Ofta drabbas samhällen som redan är utsatta och där många familjer lever på ytterst små marginaler. Barn drabbas alltid hårdast. Det handlar inte bara om storskaliga katastrofer, som massiva jordskred eller tyfoner, utan också många mindre händelser som det inte rapporteras om i nyheterna, men som urholkar familjers resurser. Och det är ofta skolgången som först får stryka på foten när katastrofen inträffar och det blir svårt att betala skolavgifter eller när barnen behöver hjälpa till med familjens försörjning. Flickor och pojkar drabbas på olika sätt av katastrofer. Flickor riskerar i högre utsträckning att bli bortgifta, och pojkar att tvingas in i barnarbete.

Lösningen och vägen mot trygghet

Men det finns ett sätt att förhindra att katastrofer tar liv, resurser och tvingar familjer att lämna sina hem. Det heter katastrofriskreducering. Det låter krångligt men det är något som de flesta redan gör – varje dag. Som med eld: du vet att det kan vara farligt, men du har lärt dig hur du ska hantera en eld för att den inte ska spridas, hur du släcker den och vart du ringer om du behöver hjälp. Plan International arbetar precis med det här med en miljon barn i fler än 40 länder runt om i världen.

Säkra skolor

I vårt projekt för säkra skolor får barnen lära sig analysera risker och förstå vad de själva kan göra för att minska sin utsatthet och förbereda sig bättre inför en eventuell katastrof. Eleverna undersöker risker på sina skolor. Kanske riskerar ett tak att flyga av vid en storm, en vägg som har stora sprickor efter en jordbävning, kanske är det risk för brand eller saknas det staket runt skolan? Efteråt gör de en plan tillsammans med rektorn, lärare och några föräldrar i en kommitté. Eleverna får också vara med i olika evakueringsövningar och till exempel plantera träd för att minska risken för jordskred eller köpa in flytvästar.

Barnen tar med kunskaperna hem och kan hjälpa till att öka tryggheten i sin familj och på sina hemorter. Barnen har en enorm förändringspotential för hela samhället och våra erfarenheter visar att familjer, lokala beslutsfattare och myndigheter lyssnar till vad barnen har att säga om de får chansen. Det är en stomme i Plan Internationals projekt – barnens röst och rätt till meningsfullt deltagande i allt vad vi gör.

Internationella dagen för katastrofriskreducering

I dag firar vi FN:s Internationella dag för katastrofriskreducering. Varje år drabbas allt fler av olika typer av katastrofer, men antalet som dör minskar tack vare investeringar i bättre hus, bättre kunskap om risker och bättre beredskap. 2017 års tema är ett tryggt hem. Sedan 2008 har ungefär 26 miljoner människor årligen tvingats lämna sina hem på grund av katastrofer som jordbävningar, stormar eller översvämningar. Det innebär en person per sekund. Att lämna sitt hem har en stor inverkan på livet och känslan av trygghet. Genom vårt arbete med eleverna i skolan minskar också risken för att de ska behöva uppleva otrygghet hemma.

 

Av: Olivia Forsberg, rådgivare för katastrofriskhantering, Plan International Sverige