Fadderresa till Nepal: Möte med ett blygt fadderbarn

Vi gav oss av tidig morgon till en skola uppe i bergen. Vägen dit var slingrig och guppig, husen runtomkring var enkla.

Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.
Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.

När vi väl var framme vid skolan möttes vi av närmare 100 barn. De hade ställt upp sig på led och gjort fina blomkransar. Jag gick först fram för att hälsa och nästan alla barnen ville hänga sin blomkrans runt mig. Det blev ganska varmt. Rektorn berättade om skolan och barnen sjöng sin nationalsång för oss.

Barnen visade upp några danser och de var väldigt duktiga. Vår svenska grupp sjöng också ”Blinka lilla stjärna”.

Efter lunchen tackade vi för oss och jag och fyra andra begav oss till fadderbarnen. Mitt fadderbarn bodde närmast skolan vi besökte, så vi åkte dit först. Vi blev väldigt vänligt mottagna, vi fick en orange sjal och de bjöd oss på te.

Ett blygt fadderbarn.
Ett blygt fadderbarn.
...Men som mjuknade av lite såpbubblor.
…Men som mjuknade av lite såpbubblor.

Mitt fadderbarn som heter Supriya var lite blyg och väldigt söt. Hon var bara två år gammal, men vi hade med oss en boll och lite såpbubblor. Hon bodde med sina föräldrar, farmor och farfar samt sina kusiner. Mamman var hemma och tog hand om familjen och djuren. Pappan var rektor på skolan vi besökte. De berättade att det skulle byggas en ny väg precis vid deras hus, vilket gjorde att de var tvungna att flytta, men att det nya huset skulle få en fin utsikt över dalen.

Det var väldigt roligt att träffa mitt fadderbarn och jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten. Och kanske ses igen.

Av: Tyra, 14 år, Planfadder

Fadderresan till Nepal: Inspirerande möten med nuvarande och före detta fadderbarn

På måndagen var det äntligen dags för resans höjdpunkt för mig: fadderbarnsbesöket! Och resan blev ett riktigt äventyr när jag fick lämna gruppen under ett dygn för att resa till Sinduli-området. Jag möttes upp av Shanta och annan fadderbarns-ansvarig Planpersonal och tillsammans påbörjade vi den en timme långa resan till byn Ranichuri. Färden gick genom små byar på vägar som var knappt var framkomliga nu, vid bra väder, så jag kan bara tänka mig hur de är under regnperioden.

I byn möttes vi av mitt fadderbarn Tanka och hela släkten Kumari inklusive gammelmormor, 95 år gammal. Hela familjen visade en fantastisk omtanke och fadderbreven visades upp som dyrbara skatter.

 

Marie med familjen Kumari.
Marie med familjen Kumari.

Nästa stopp var Tankas skola. Här fick jag möta lärarinnan som arbetade ideellt för att kunna undervisa sina elever.

Tankas skola.
Tankas skola.

Mitt emot skolan hade Plans lokala ”Child Group” sina lokaler. En av medlemmarna framförde en Bollywoodsång till min ära. Ungdomarna berättade också om alla projekt som gjort att det inga barnäktenskap längre fanns i området och att flickor inte längre utestängs från gemenskapen och till exempel får vara i köket och tillsammans med hela familjen när de har mens.

Sista anhalten i byn var deras ”Youth Club”. Här informerades vi om deras projekt och allt positivt som kommer ut ur deras utbildningar för sponsorfamiljer. En av ledarna var också ordförande för kvinnokooperationen. Hon hade en gång varit ett fadderbarn och engagerat sig i områdets Child Group. Genom detta har hon fått självförtroende att bli en ledare och ansvara för en verksamhet värd 30 miljoner rupies (cirka 2,4 miljoner svenska kronor).

Möte med byns "Youth Club".
Möte med byns ”Youth Club”.

Hennes historia är något som jag verkligen tar med mig från dagen och jag hoppas på en lika ljus framtid för Tanka och alla andra flickor i Nepal.

 

Av: Marie, Planfadder

Fadderresa till Sri Lanka: Skolbesök

Igår besökte vi bland annat en skola i Uva-provinsen. Skolan fanns sedan tidigare men med hjälp av Plan har den vuxit och idag går där ca 600 elever. Med hjälp av Plan kunde man bygga flera ordentliga skolbyggnader, utbilda och anställa lärare samt ordna med riktiga toaletter, något som inte fanns tidigare.

Gruppfoto vid skolbesök i Uva.
Gruppfoto vid skolbesök i Uva.
Ett av de musikframträdanden som vi mottogs med.
Ett av de musikframträdanden som vi mottogs med.

Vi blev fint mottagna av rektor, lärare, barn och ungdomar och fick en presentation av skolan och hur den utvecklats över tid. Ungdomarna höll i huvuddelen av presentationen och gjorde stort intryck på mig. Det var modigt av dem att ställa sig upp inför en grupp besökare och berätta på engelska om sin skola. Vi fick också en presentation av deras ”mediaklubb” och se exempel på ett par av de kortfilmer som de gjort tillsammans. Ansvarig för mediaklubben var en före detta elev som jag tyckte mycket om. Hon var positiv och framåtriktad. På frågan om vad hon ville arbeta med senare i livet svarade hon ”media director” så hon var uppenbart ambitiös. Vi frågade fler av barnen vad de ville arbeta med när de blev vuxna och fick svar som läkare, lärare, sjuksköterska och astronom.

Marie och några av barnen.
High five! Det verkade som att barnen uppskattade vårt besök.

Det var roligt att se att skolan var så fin och att barnen tilläts vara delaktiga på ett sätt som jag känner igen från Sverige. Barnen var frimodiga och hade fint sätt. Jag tror att de tyckte att det var roligt med besök. På Sri Lanka har skolbarnen skoluniform och jag kan tycka att det är bra, speciellt i de fattigare områdena, eftersom man slipper jämförelser med andra när det kommer till klädseln.

Av: Mari, Planfadder

Fadderresa till Sri Lanka: ”De stora skillnaderna för familjen gjorde mig mycket glad”

Amals mamma, syskon och grannar
Amals mamma, syskon och grannar.

Besöket hos mitt fadderbarn var fantastiskt och jag kommer inte att glömma det så länge jag lever. Familjen hade gjort många saker för att hälsa mig välkommen. Detta gjorde mig mycket glad. Jag hade besökt familjen för 6 år sedan, 2012. Då bodde familjen i ett lerhus med en stomme av träkvistar. Jag tror att familjen inte hade elektricitet då men de hade en toalett (hål i marken). Vid slutet av besöket 2012 skulle mitt fadderbarn Amal och jag plantera en kokosnötspalm. Jag kände mig mycket hedrad.

Edel på ett skolbesök
Edel på ett skolbesök.

Den här gången blev jag hälsad välkommen med ett halsband som hade en jättestor pappersblomma i rosa med mycket glitter på, jättevacker. Amal skulle egentligen vara i skolan för att göra ett nationellt prov men han var hemma för att träffa mig och skulle cykla tillbaka till skolan för att göra provet efter mitt besök. Han hade växt mycket sedan jag såg honom sist och han var nästan lika lång som jag, han såg ut att må bra och att vara frisk.

Hans mor, far, lillebror, andra familjemedlemmar samt en grannfru bad mig att komma in i huset. Amals syster var i skolan på grund av nationella prov så henne träffade jag tyvärr inte. Huset var nytt och byggt i sten då det gamla hade blivit svårt skadat under en regnperiod. Enligt information som jag fick var det Amals pappa som själv hade byggt huset och även byggmaterialet inklusive stenar var betalda av honom. Jag tror de hade fyra rum. Vi satt och pratade mycket om skolan och framtiden.

 

Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka
Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka.

Under vårt samtal bjöd Amals mamma oss på olika sorters kakor, kokosnötsvatten och frukt. Kakorna, som Amals mamma hade bakat, var mycket goda och jag tänkte att hon kanske kunde baka lite mera av dessa underbara kakor och sälja dem! Jag hade några presenter till föräldrarna och barnen. Amal fick ett lexikon från engelska till tamil och singalesiska språket och från dessa två språk till engelska. Jag hoppas detta kommer att hjälpa honom och även hans syster och lillebror under deras engelskalektioner i skolan. Jag frågade Amal vad han ville bli när han är klart med skolan men han var inte säker, någonting med teknik tyckte han. Jag hoppas och önskar för honom att han går vidare när han gått färdigt grundskolan.

Amal berättade även att ett av ämnen hade studerade var jordbruk. Hans mamma är mycket stolt över honom och hon berättade att han hade planerat och planterat en egen liten trädgård med olika grönsaker på gården. Familjen har också några getter. Jag såg också köket, som jag tyckte mycket om. Den öppna eldstaden var placerad i höjd av Amals mammas höfter vilket gör att hon slipper att böja knäna eller huka sig ner när hon ska laga mat.

Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka
Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka.

Innan vi avslutade besöket fick Amal och jag tillsammans plantera ett mangoträd och jag hoppas familjen så småningom får många mangofrukter så att de även kan sälja några. Kokosnötspalmen vi hade planterad 2012 såg frisk ut men har inte än kokosnötter på grund av att det är för torrt men jag tror att om några år kommer den att ha en massa kokosnötter. Mitt besök har gjort mig mycket glad, framförallt för att jag har kunnat se den stora skillnaden sedan 2012 (det nya och välbyggda huset, att de har elektricitet, Amals lilla trädgård som han har anlagt själv och att familjen är friska och mår bra). Vatten för trädgården får familjen från en brunn på tomten men dricksvatten får de köpa i affären.

Jag är stolt att jag kan och får vara en del av detta genom mitt lilla bidrag.

Jag vill tacka Plan International i Sri Lanka för ett fantastiskt program där vi, förutom att hälsa på våra fadderbarn, även fick vara med om olika projekt som pågår i olika områden som till exempel familjeprojekten med bland annat en familj som själva producerar och säljer yoghurt och ghee (en sorts olja som används vid matlagning), kvinnoprojekten: kvinnor som gör skor, väskor, myggnät, babykläder, leksaker och skolryggsäckar.

De lär sig även att marknadsföra och sälja sina produkter till olika företag. Dessutom besökte vi olika skolor, förskolor, hälsoprojekt för blivande mödrar, lekplatser och barnrummen där barnens alla sinnen stimuleras vilket gör att det är lättare för dessa barn att börja i skolan. Tack också Plan International Sverige samt våra två fantastiska reseledare, Stephanie och Mia, som gjorde resan till en jackpott!

Av: Edel, Planfadder

Fadderresa till Sri Lanka: Ceremoni i den Heliga tandens tempel

Gruppen träffades i receptionen kl. 18 för att gå tvärs över gatan från vårt hotell till den Heliga tandens tempel. För att få gå in i templet måste vi ta av os skorna. Först kom vi in i den så kallade ”Trumslagarnas gård” där det spelades väldigt högt på trummor. Detta är början av ceremonin som kallas för ”Purjan”. Därefter öppnades dörren till Huvudhelgedomen.

Gruppen på väg in mot Tandtemplet
Gruppen på väg in mot Tandtemplet.
En av många Buddhastaty där besökare kan lämna gåvor
En av många Buddhastaty där besökare kan lämna gåvor.

På övervåningen överlämnades det offergåvor i form av blommor och pengar. På bottenvåningen fanns det många Buddhastatyer varav flera är gåvor från andra länder. Där fanns även målningar som skildrar hur Buddhas tand hamnade här i staden Kandy och slutligen i templet. Vart 5:e år bärs en kopia av tandreliken i en guldstupa, på ryggen av en Maligawe elefant, genom Kandy.

Av: Mona, Planfadder

Fadderresa till Nepal: Funderingar i Makwanpur

Vi klev av bussen  i Makwanpur och på långt håll kunde vi se ett trettiotal barn och vuxna med blommor i händerna som väntade spänt på vår ankomst. När vi närmade oss klev de fram en och en, la handflatorna mot varandra i en Nepalesisk hälsningsgest samtidigt som de bugade och gav oss en varsin blombukett. Vi fick besöka deras hem och se hur de levde och blev enbart bemötta med leenden. Ett sådant välkomnande med en sådan enorm öppenhet har jag aldrig upplevt i Sverige. Men i Nepal, även om man förlorat sitt hem i en jordbävning, så tar man det man har, vilket i detta fall var naturen och blombuketter, och skapar ett magiskt välkomnande. Och det har jag fått uppleva.

Välkomstkommittén i Makwanpur.
Välkomstkommittén i Makwanpur.

Jag har tidigare besökt Nepal, men aldrig på det här sättet. Jag har aldrig tidigare fått se innanför väggarna på dessa plåtskjul där familjer lever. Jag har heller aldrig upplevt en sådan tacksamhet för en så enkel sak som jag upplever det är att komma på besök. Samtidigt som mitt liv ser otroligt annorlunda ut från de unga kvinnor i min ålder som lever i denna by är det också väldigt likt.

Sett utifrån till allt det materiella finns det nästan bara olikheter mellan våra liv. Men under vårt besök kunde såg jag främst likheterna i våra liv. Jag såg hur de yngre tonåringarna lutade sig mot varandra och kramades på ett sätt jag gör med mina vänner hemma också. Jag såg hur en liten flicka på ungefär fyra år absolut inte kunde av att sitta still på bänken, precis som barnen hemma har konstant myror i brallorna. När vi skulle gå såg jag också hur en pojke tog en selfie med armen uppsträckt mot himlen, precis samma pose som vi gör hemma för att få till det där perfekta fotot.

En grupp barn i Makwanpur.
En grupp barn.

Det är lätt att se hur olika liv vi lever, men glöm inte bort alla likheter. För oavsett hur olika liv vi lever är vi ändå alla människor.

 

Av: Sofia Stjernfelt, Planfadder

Fadderresan genom Sri Lanka: Människor vi möter

Förutom de fantastiska platser vi besöker får vi även möjlighet att lära känna de fantastiskt varmhjärtade och givmilda människor vi möter under resans gång. En av dessa är vår otroligt proffsiga busschaufför som tagit oss igenom krokiga bergsvägar, omöjliga landsvägar och trafikerade städer.

Att mötas av en person som förutom ett leende ger dig en vacker blomma, ser dig i ögonen och önskar god morgon är en förunderligt härlig start på dagen. Något att ta efter för oss som stressade glömmer att se och bekräfta varandra – fastän det är det vi alla längtar efter och behöver …

Vår busschaufför Kamal med morgonens blomma.
Vår busschaufför Kamal med morgonens blomma.
Marie möts av leende ungdomar som hälsar henne välkommen till skolan vi besöker.
Marie möts av leende ungdomar som hälsar henne välkommen till skolan vi besöker.
Busschauffören Kamal ger dagens blomma till Mona.
Busschauffören Kamal ger dagens blomma till Mona.

Av: Marie, Planfadder 

Fadderresan i Sri Lanka: Vi besöker Plan-projektet som ger 400 familjer dricksvatten

En tidig tisdag morgon beger vi oss mot landsbygden, utanför den antika och kulturrika staden Anuradhapura, för att besöka ett av Plan Internationals vatten- och sanitetsprojekt. Vi befinner oss i ett av landets torraste distrikt där tillgången till vatten är ett omfattande problem. Med endast en regnsäsong per år förlitar sig hela samhället på konstgjorda sjöar och kanaler. Markvattnet i detta område innehåller höga halter av fluorid samt andra farliga ämnen vilket gör att vattenreningssystem är livsviktiga.

Vår kollega från Plan International Sri Lanka förklarar vattenreningsprocessen för Uno
Vår kollega från Plan International Sri Lanka förklarar vattenreningsprocessen för Uno.

Det är ett fattigt område där majoriteten lever på sitt jordbruk. Befolkningen i detta område beskrivs som ett krigsdrabbat jordbruksfolk. Det var bara några år sedan som inbördeskrigets strider härjade här, en plats där landminor tidigare låg och beväpnade grupper belägna i den omringande djungeln terroriserade lokalbefolkningen.

Vi stannar vid sidan av vägen efter att ha kört i nästan tre timmar längs en grusig landsväg. Där får vi träffa gruppen som är ansvariga för områdets vattenrenings- samt distributionsprojekt. Plan International startade denna grupp tillsammans med lokalbefolkningen år 2006 med syfte att öka tillgången till rent vatten och med det förebygga spridning av vattenburna sjukdomar och bland annat njursvikt som är ett utbrett problem i hela landet på grund av vattenbrist.

En kvinna berättar om hur vattensystemet förändrat hennes vardag.

Under projektets första tre år bistod Plan med finansiellt och tekniskt stöd där vi bland annat utbildat gruppen inom vatten- och sanitet samt byggde en vattenrenings- och distributionsstation. Idag har gruppen bildat en styrelse som består av lika många kvinnor som män och styrelsen är självständig nog att underhålla systemet, dock deltar en Plan representant på styrelsens möten en gång per kvartal för uppföljning och som stöd. Plan International har även kopplat samman gruppen till det statliga vattenverket för en långsiktig påverkan.

Det är inte bara vi som tar en massa bilder – här blir det en selfie med en av projektdeltagarna!
Anna och Donald har parkerat sig vid vattentanken och lyssnar på informationen som ges.
Det är inte bara vi som tar en massa bilder – här blir det en selfie med en av projektdeltagarna!
Det är inte bara vi som tar en massa bilder – här blir det en selfie med en av projektdeltagarna!

Tack vare projektet har 400 familjer idag nära tillgång till rent dricksvatten. Från vattentanken har man även lagt rör som pumpar vatten för bevattning av jordbruk samt rengöring till alla hushåll.

De kvinnliga medlemmarna i styrelsen berättar för oss hur deras liv har förändrats sedan detta projekt startade. Istället för att gå flera kilometer för att hämta vatten, eller tvinga sina barn att hämta vatten, har de mer tid att fokusera på barnens utbildning. Andra medlemmar berättar om hur Plan även skapat möjligheter för lokalbefolkningen att genomgå yrkesutbildningar för att hitta nya inkomstkällor, tränat lärare och föräldrar om barns utveckling och rättigheter samt förbättrat hälsokliniker.

 

Av: Stephanie, färdledare från Plan International Sverige

Maja från Plans ungdomsråd om den stundande Indonesien-resan: ”Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans”

Bild på MajaDen 31 mars kommer jag åka till Indonesien tillsammans med fyra andra från Plan International Sveriges ungdomsråd för att besöka olika projekt och utbyta erfarenheter med andra unga. Det kommer att bli en upplevelse jag aldrig kommer att glömma och schemat är fullspäckat. De Planstödda projekt vi kommer besöka fokuserar på vatten och sanitet, skydd mot barn, säkra skolor och hållbara städer. Om bara några dagar kommer jag alltså att stå på Arlanda och ha 9 dagar i Indonesien framför mig. Det känns pirrigt, nervöst men också extremt kul.

Efter tre år som aktiv medlem i Ungdomsrådet ser jag mycket fram emot att äntligen få uppleva Plan Internationals arbete i fält, och med egna ögon se den skillnad som organisationen gör tillsammans med lokalbefolkningen. Det här är en resa som få unga har möjligheten att göra och det känns väldigt roligt att få ta del av allt på plats och få sådan erfarenheten redan vid 18 års ålder.

En av de viktigaste sakerna vi kommer göra under resan är att möta engagerade unga från Indonesien som precis som ungdomsrådet i Sverige vill förändra den orättvisa värld vi lever vi. Även om vi har helt olika förutsättningar. Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans. Genom att lära av varandra och utbyta erfarenheter och idéer. Under resan kommer vi därför att möta två av Plan International Indonesiens ungdomsråd (ett från huvudstaden och ett från landsbygden) samt landets ”Coalition for Girls”. Att träffa andra unga kommer ge mig hopp om att vi tillsammans kan förändra, och det kommer inspirerar mig i mitt engagemang. Att träffa ungdomar med helt annan bakgrund och kultur är spännande, och det finns mycket vi kan lära av varandra.

Mina förväntningar är höga. Jag ser fram emot att ta med ny kunskap hem, och fortsätta arbetet för att organisationen ska vara så relevant den bara kan för barn och unga. Men också sprida mina nya kunskaper och erfarenheter till barn och unga i Sverige. Mitt engagemang kommer sannolikt bli starkare och jag kommer få erfarenheter som jag kan ha användning av hela livet. Det kommer stärka mig i min kamp för barn och ungas rättigheter.

Reflektioner efter Plandagar i Anuradhapura

Kicki på besök i en av skolorna där Plan Internationl bedriver projekt

Tänk att jag får vara med om mitt livs resa, träffa otroliga resenärer och två fantastiska färdledare Mia och Stephanie, även lokala medarbetare inom Plan International. En otroligt välorganiserad resa på alla sätt! Få se och uppleva dessa olika projekt och se kvinnor som med stolthet berättar om vad de åstadkommer. Mitt liv som fadder får en helt ny dimension när jag får vara med och se vilka förändringar man kan göra tillsammans.

Kram Kicki