Fadderinlägg: Känslosamt när olika delar av världen möts i Zambia

Plötsligt står ett 100-tal människor längs en grusväg sjungandes och trummandes. Bilen stannar. Vi är framme i Lwingishi efter sju timmars bilfärd på vägar som kineser asfalterat, som är fulla av potthål, som inte har gatunamnsskyltar och som kantas av poliskontroller. Fylld av värme och kärlek och glädje och skratt och nära till tårar samlar jag ihop de medköpta påsarna med matolja, strösocker och tvättmedel. Slukas av folkhavet och rytmerna.

Några stolar är uppradade och jag leds till dem. Det är då vi möts för första gången, mitt fadderbarn Enerst och jag. Han går försiktigt fram till mig med en gulröd blomma i en glasflaska i sin hand. Det är som om allt runtomkring tystnar i vårt känslosamma möte. Likt ett band som fästs mellan oss för resten av livet.

Sen sitter vi där sida vid sida. Lite försiktiga, nyfikna och spända. Personalen från Plans fältkontor i Luapula, som vi mötte upp på vägen, förklarar och översätter. Nu marscherar 30 kvinnor iklädda kjolar två och två mot oss, och sen runt oss, i takt till trummande plasthinkar. Några har barn på ryggen som lindats fast med sjal.

Snart står vi och dansar till sång och trumslag. Mitt namn är med i låttexterna. Samtidigt kommer kvinnor med pumpor, sötpotatis, majs, en levande kyckling med mera och ställer framför stolarna. Det är gåvor till mig. Så mycket mat som kunde mätta alla här. Det skulle ses som förolämpande om jag tackade nej.

Enersts mamma, pappa, syster, bror och mormor sätter sig hos oss, presenterar sig och berättar inför alla att de är tacksamma och kunde knappt tro det var sant när de fick höra att jag skulle komma och att de fortfarande har svårt att förstå fastän jag sitter där. Pappan sa, under allas jubel och applåder, att nu när han tagit mig i hand så förstår han att han inte drömmer. Detta är första gången en fadder besöker samhället. En dröm har gått i uppfyllelse för mig också. Nu sitter vi där och blinkar för att kontrollera de stigande tårarna i ögonen.

Jag får ett handskrivet tackbrev å samhällets vägnar. I det framgår bland annat hur glada de är över projekten Plan genomfört med mina och andras bidrag och att samhället har dragit stor nytta av detta.

Vi går i samlad trupp till ängen bakom deras hem av tegelväggar, halmtak och jordgolv. Där finns en fotbollsplan som de är väldigt stolta över.

Hela besöket är intensivt och nu serveras mat till oss i uteköket. Här finns ingen elektricitet, inget rinnande vatten och det är koleraepidemi. Jag blir överraskad av det varma vattnet från tillbringaren som möter mina händer. De säger att det är uppvärmt av respekt för mig. Jag blir ombedd att ta först av nshima, sötpotatis, kyckling och allt annat som serveras. Efterrätten består av guava och en dryck som är rökig till doft och smak. Här ska gästerna äta sig mätta. Det skär i mitt hjärta att Enerst pappa sitter bredvid och tittar på utan tallrik.

Allt går snabbt och det är många intryck och känslor att bearbeta. Vi reser oss och går till cirka 10-15 uppradade tjejer i 15-24 års åldern. Jag får förklarat för mig att de är med i ett projekt som ska göra dem mer självständiga och oberoende genom mikrolån.

Det börjar bli dags att säga hejdå. Stolarna flyttas tillbaka ut på tomten från uteköket. Vi sätter oss tillrätta och Enerst håller påsen jag gav honom tätt intill sig. Den innehåller en bok med bilder från Sverige. Fler personer sätter och ställer sig vid oss. Vi ska ta ett familjefoto och i stället för ett cheese/omelett dirigerar Plan-personalen oss att säga Elini – det är så de uttalar mitt namn.

Vi går mot bilen. Nyfikna personer och sång följer oss. Jag öppnar bildörren och sträcker mig efter de rapporter, brev och den teckning jag fått genom åren. Jag sätter mig ner på huk för att visa Enerst. Vill på något sätt med detta visa vad det betytt för mig och visa hur korrespondensen fungerar med Plan som mellanled.

En hejdåkram senare sitter vi i bilen som kör iväg. Vi vinkar där inifrån. Barn försöker springa ikapp. Försöker få en sista skymt.

Omtumlande åker vi nu till skolan som Enerst börjat i för några månader sedan. Han blir 10 år i höst och går i första årskurs. Det är svårt att locka hit lärare, det finns ingen skollunch och i Enerst klass är de 53 elever. Här ska Plan bygga en anpassad toalett för flickor så att de kan gå i skola även när de har mens.

Därefter åker vi vidare till Lubende Rural Health Center, som Plan byggt upp genom sponsrade pengar från faddrar och som sedan skänkts till staten. Vågen för att väga bebisar är rostig, vattenrören från vattentanken är trasiga och de har fått maskiner som de inte vet hur de fungerar. Här finns specialanpassade cyklar med britsar som fungerar som ambulanser.

Slutligen säger vi också hejdå till personalen på Plan. Dagen har satt djupa spår i mig och jag är ännu mer övertygad om vad mitt bidrag kan göra för skillnad tillsammans med deras engagemang. Besöket har också gett mig perspektiv på hur bra vi har det i Sverige och vad mycket vi tar för givet. Jag hoppas att jag kan återkomma om några år, att jag får träffa Enerst igen och att samhället han bor i kommer utvecklas med skola, sjukvård, ekonomi, elektricitet, vatten- och avloppssystem med mera.

 

Av: Elin, Planfadder 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *