Fadderresa till Nepal: Funderingar i Makwanpur

Vi klev av bussen  i Makwanpur och på långt håll kunde vi se ett trettiotal barn och vuxna med blommor i händerna som väntade spänt på vår ankomst. När vi närmade oss klev de fram en och en, la handflatorna mot varandra i en Nepalesisk hälsningsgest samtidigt som de bugade och gav oss en varsin blombukett. Vi fick besöka deras hem och se hur de levde och blev enbart bemötta med leenden. Ett sådant välkomnande med en sådan enorm öppenhet har jag aldrig upplevt i Sverige. Men i Nepal, även om man förlorat sitt hem i en jordbävning, så tar man det man har, vilket i detta fall var naturen och blombuketter, och skapar ett magiskt välkomnande. Och det har jag fått uppleva.

Välkomstkommittén i Makwanpur.
Välkomstkommittén i Makwanpur.

Jag har tidigare besökt Nepal, men aldrig på det här sättet. Jag har aldrig tidigare fått se innanför väggarna på dessa plåtskjul där familjer lever. Jag har heller aldrig upplevt en sådan tacksamhet för en så enkel sak som jag upplever det är att komma på besök. Samtidigt som mitt liv ser otroligt annorlunda ut från de unga kvinnor i min ålder som lever i denna by är det också väldigt likt.

Sett utifrån till allt det materiella finns det nästan bara olikheter mellan våra liv. Men under vårt besök kunde såg jag främst likheterna i våra liv. Jag såg hur de yngre tonåringarna lutade sig mot varandra och kramades på ett sätt jag gör med mina vänner hemma också. Jag såg hur en liten flicka på ungefär fyra år absolut inte kunde av att sitta still på bänken, precis som barnen hemma har konstant myror i brallorna. När vi skulle gå såg jag också hur en pojke tog en selfie med armen uppsträckt mot himlen, precis samma pose som vi gör hemma för att få till det där perfekta fotot.

En grupp barn i Makwanpur.
En grupp barn.

Det är lätt att se hur olika liv vi lever, men glöm inte bort alla likheter. För oavsett hur olika liv vi lever är vi ändå alla människor.

 

Av: Sofia Stjernfelt, Planfadder