Fadderresa till Nepal: Möte med ett blygt fadderbarn

Vi gav oss av tidig morgon till en skola uppe i bergen. Vägen dit var slingrig och guppig, husen runtomkring var enkla.

Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.
Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.

När vi väl var framme vid skolan möttes vi av närmare 100 barn. De hade ställt upp sig på led och gjort fina blomkransar. Jag gick först fram för att hälsa och nästan alla barnen ville hänga sin blomkrans runt mig. Det blev ganska varmt. Rektorn berättade om skolan och barnen sjöng sin nationalsång för oss.

Barnen visade upp några danser och de var väldigt duktiga. Vår svenska grupp sjöng också ”Blinka lilla stjärna”.

Efter lunchen tackade vi för oss och jag och fyra andra begav oss till fadderbarnen. Mitt fadderbarn bodde närmast skolan vi besökte, så vi åkte dit först. Vi blev väldigt vänligt mottagna, vi fick en orange sjal och de bjöd oss på te.

Ett blygt fadderbarn.
Ett blygt fadderbarn.
...Men som mjuknade av lite såpbubblor.
…Men som mjuknade av lite såpbubblor.

Mitt fadderbarn som heter Supriya var lite blyg och väldigt söt. Hon var bara två år gammal, men vi hade med oss en boll och lite såpbubblor. Hon bodde med sina föräldrar, farmor och farfar samt sina kusiner. Mamman var hemma och tog hand om familjen och djuren. Pappan var rektor på skolan vi besökte. De berättade att det skulle byggas en ny väg precis vid deras hus, vilket gjorde att de var tvungna att flytta, men att det nya huset skulle få en fin utsikt över dalen.

Det var väldigt roligt att träffa mitt fadderbarn och jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten. Och kanske ses igen.

Av: Tyra, 14 år, Planfadder

Fadderresan till Nepal: Inspirerande möten med nuvarande och före detta fadderbarn

På måndagen var det äntligen dags för resans höjdpunkt för mig: fadderbarnsbesöket! Och resan blev ett riktigt äventyr när jag fick lämna gruppen under ett dygn för att resa till Sinduli-området. Jag möttes upp av Shanta och annan fadderbarns-ansvarig Planpersonal och tillsammans påbörjade vi den en timme långa resan till byn Ranichuri. Färden gick genom små byar på vägar som var knappt var framkomliga nu, vid bra väder, så jag kan bara tänka mig hur de är under regnperioden.

I byn möttes vi av mitt fadderbarn Tanka och hela släkten Kumari inklusive gammelmormor, 95 år gammal. Hela familjen visade en fantastisk omtanke och fadderbreven visades upp som dyrbara skatter.

 

Marie med familjen Kumari.
Marie med familjen Kumari.

Nästa stopp var Tankas skola. Här fick jag möta lärarinnan som arbetade ideellt för att kunna undervisa sina elever.

Tankas skola.
Tankas skola.

Mitt emot skolan hade Plans lokala ”Child Group” sina lokaler. En av medlemmarna framförde en Bollywoodsång till min ära. Ungdomarna berättade också om alla projekt som gjort att det inga barnäktenskap längre fanns i området och att flickor inte längre utestängs från gemenskapen och till exempel får vara i köket och tillsammans med hela familjen när de har mens.

Sista anhalten i byn var deras ”Youth Club”. Här informerades vi om deras projekt och allt positivt som kommer ut ur deras utbildningar för sponsorfamiljer. En av ledarna var också ordförande för kvinnokooperationen. Hon hade en gång varit ett fadderbarn och engagerat sig i områdets Child Group. Genom detta har hon fått självförtroende att bli en ledare och ansvara för en verksamhet värd 30 miljoner rupies (cirka 2,4 miljoner svenska kronor).

Möte med byns "Youth Club".
Möte med byns ”Youth Club”.

Hennes historia är något som jag verkligen tar med mig från dagen och jag hoppas på en lika ljus framtid för Tanka och alla andra flickor i Nepal.

 

Av: Marie, Planfadder

Fadderresa till Nepal: Funderingar i Makwanpur

Vi klev av bussen  i Makwanpur och på långt håll kunde vi se ett trettiotal barn och vuxna med blommor i händerna som väntade spänt på vår ankomst. När vi närmade oss klev de fram en och en, la handflatorna mot varandra i en Nepalesisk hälsningsgest samtidigt som de bugade och gav oss en varsin blombukett. Vi fick besöka deras hem och se hur de levde och blev enbart bemötta med leenden. Ett sådant välkomnande med en sådan enorm öppenhet har jag aldrig upplevt i Sverige. Men i Nepal, även om man förlorat sitt hem i en jordbävning, så tar man det man har, vilket i detta fall var naturen och blombuketter, och skapar ett magiskt välkomnande. Och det har jag fått uppleva.

Välkomstkommittén i Makwanpur.
Välkomstkommittén i Makwanpur.

Jag har tidigare besökt Nepal, men aldrig på det här sättet. Jag har aldrig tidigare fått se innanför väggarna på dessa plåtskjul där familjer lever. Jag har heller aldrig upplevt en sådan tacksamhet för en så enkel sak som jag upplever det är att komma på besök. Samtidigt som mitt liv ser otroligt annorlunda ut från de unga kvinnor i min ålder som lever i denna by är det också väldigt likt.

Sett utifrån till allt det materiella finns det nästan bara olikheter mellan våra liv. Men under vårt besök kunde såg jag främst likheterna i våra liv. Jag såg hur de yngre tonåringarna lutade sig mot varandra och kramades på ett sätt jag gör med mina vänner hemma också. Jag såg hur en liten flicka på ungefär fyra år absolut inte kunde av att sitta still på bänken, precis som barnen hemma har konstant myror i brallorna. När vi skulle gå såg jag också hur en pojke tog en selfie med armen uppsträckt mot himlen, precis samma pose som vi gör hemma för att få till det där perfekta fotot.

En grupp barn i Makwanpur.
En grupp barn.

Det är lätt att se hur olika liv vi lever, men glöm inte bort alla likheter. För oavsett hur olika liv vi lever är vi ändå alla människor.

 

Av: Sofia Stjernfelt, Planfadder