Maja från Plans ungdomsråd om den stundande Indonesien-resan: ”Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans”

Bild på MajaDen 31 mars kommer jag åka till Indonesien tillsammans med fyra andra från Plan International Sveriges ungdomsråd för att besöka olika projekt och utbyta erfarenheter med andra unga. Det kommer att bli en upplevelse jag aldrig kommer att glömma och schemat är fullspäckat. De Planstödda projekt vi kommer besöka fokuserar på vatten och sanitet, skydd mot barn, säkra skolor och hållbara städer. Om bara några dagar kommer jag alltså att stå på Arlanda och ha 9 dagar i Indonesien framför mig. Det känns pirrigt, nervöst men också extremt kul.

Efter tre år som aktiv medlem i Ungdomsrådet ser jag mycket fram emot att äntligen få uppleva Plan Internationals arbete i fält, och med egna ögon se den skillnad som organisationen gör tillsammans med lokalbefolkningen. Det här är en resa som få unga har möjligheten att göra och det känns väldigt roligt att få ta del av allt på plats och få sådan erfarenheten redan vid 18 års ålder.

En av de viktigaste sakerna vi kommer göra under resan är att möta engagerade unga från Indonesien som precis som ungdomsrådet i Sverige vill förändra den orättvisa värld vi lever vi. Även om vi har helt olika förutsättningar. Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans. Genom att lära av varandra och utbyta erfarenheter och idéer. Under resan kommer vi därför att möta två av Plan International Indonesiens ungdomsråd (ett från huvudstaden och ett från landsbygden) samt landets ”Coalition for Girls”. Att träffa andra unga kommer ge mig hopp om att vi tillsammans kan förändra, och det kommer inspirerar mig i mitt engagemang. Att träffa ungdomar med helt annan bakgrund och kultur är spännande, och det finns mycket vi kan lära av varandra.

Mina förväntningar är höga. Jag ser fram emot att ta med ny kunskap hem, och fortsätta arbetet för att organisationen ska vara så relevant den bara kan för barn och unga. Men också sprida mina nya kunskaper och erfarenheter till barn och unga i Sverige. Mitt engagemang kommer sannolikt bli starkare och jag kommer få erfarenheter som jag kan ha användning av hela livet. Det kommer stärka mig i min kamp för barn och ungas rättigheter.

Reflektioner efter Plandagar i Anuradhapura

Kicki på besök i en av skolorna där Plan Internationl bedriver projekt

Tänk att jag får vara med om mitt livs resa, träffa otroliga resenärer och två fantastiska färdledare Mia och Stephanie, även lokala medarbetare inom Plan International. En otroligt välorganiserad resa på alla sätt! Få se och uppleva dessa olika projekt och se kvinnor som med stolthet berättar om vad de åstadkommer. Mitt liv som fadder får en helt ny dimension när jag får vara med och se vilka förändringar man kan göra tillsammans.

Kram Kicki

Lasse: ”Mötet med mitt fadderbarn var väldigt känslosamt”

Jag har länge längtat på att få träffa Cindy, vi har haft tät brevkontakt i ca 3 år nu. Hennes syster som är 16 år är den som vanligtvis svarar på mina brev. Med mig till besöket hade jag med mig lite fotografier på min familj och presenter som jag trodde att hon kunde tycka var roliga, så som kritor och block. En ask suddgummi fick också följa med, så hon kan dela med sig till kompisar och klasskamrater.

Eftersom jag tidigare gjort ett fadderbarnsbesök visste jag att det kan vara ett väldigt känslosamt möte, därför bjöd jag med mig Gunilla som också är med på Plan Internationals fadderresa. Dels som stöd till mig själv, men även för att hon ska få en möjlighet att se hur ett fadderbarnsbesök kan gå till.

Äntligen var det dags för besöket; det var onsdagen den 21 mars och jag satte mig i bilen ut mot Cindys familj tillsammans med Gunilla och personal från Plan International. När vi kom fram möttes jag av en blomsterkrans som hängdes runt min hals och ett blad man ger för att lyckönska varandra. Det var ett väldigt fint och känslosamt första möte.

Lasse, Badra från Plan International Sri Lanka och Cindy
Lasse, Badra från Plan International Sri Lanka och Cindy

Familjen bor i hus med cirka 3 rum, väggarna är av lera och golvet är stampat kobajs. När vi kommer in möts vi av en bild på mig som jag en gång i tiden har skickat i ett av mina många brev. Familjen har ingen toalett men där finns el. Familjen består av Cindy, hennes mamma, pappa, storasyster och storebror. Cindy går i skolan, men idag hade hon fått ledig eftersom jag skulle komma på besök.

Fotografiet av Lasse hänger på väggen i Cindys hus
Fotografiet av Lasse hänger på väggen i Cindys hus

Jag ställde en del frågor om hennes skola och kompisar, hon tycker bäst om matte och har många kompisar i skolan som även bor i närheten av henne. I hennes skola har Plan International bland annat byggt toaletter samt handfat. De hade även ordnat med en datasal där eleverna kan förbättra sina skrivkunskaper.

Hennes mamma berättade för oss att Cindy har varit så uppspelt för att träffa mig att hon inte fått i sig någon frukost och att hon inte kunnat sitta still på hela dagen och när vi väl träffades var hon lite blyg. Men efter ett tag börjar hon le och skratta. Vi avslutade besöket med att plantera ett kokosnötsträd tillsammans på deras tomt, det är en traditions Plan International Sri Lanka har vid fadderbarnsbesök. Jag fick namnge trädet och det fick namnet Lasse.

Sedan var vårt besök slut för denna gång men vi kommer alla minnas denna dag en lång tid framöver!

Av: Lasse, Planfadder

 

 

Projektbesök under vår fadderresa till Sri Lanka

Sri Lanka – ett land med otrolig kultur, riklig natur och ett uttrycksfullt folkliv. Nu är vi äntligen här och upplever mer av landet än det som en vanlig resa hit kan erbjuda.

Sri Lanka-gänget 2018!
Sri Lanka-gänget 2018!

Våra fältdagar börjar i Anuradhapura, där vi besöker projekt och fadderbarn under tre dagar. Efter en intressant presentation om Plan Internationals programarbete i området satte vi oss åter i bussen för att åka ut till resans första projektbesök – ett entreprenörsprojekt som drivs av kvinnor. Det var så inspirerande att höra kvinnornas berättelser och se produkterna de tillverkade.

Ett traditionellt välkomnande med löv hos yoghurt-tillverkaren
Vi lär oss om vägen från hemmafru till egen företagare
Vi lär oss om vägen från hemmafru till egen företagare

En av de kvinnor vi träffade tillverkade yoghurt. Hon berättade hur hennes liv förbättrats sedan hon uppmuntrats av Plan International att gå en yrkesutbildning. Från att ha varit hemmafru – och tagit hand om hushållet och inte haft så mycket att säga till om i olika familjebeslut – driver hon nu en yoghurtproduktion som engagerar hela familjen. Nyligen skrev hon också ett avtal med ett företag som kommer sälja hennes yoghurt i många av de lokala butikerna, vilket innebär att familjens inkomst är säkrad framöver. Vi kan berätta att yoghurten hon tillverkade var helt fantastiskt god!

Innan vi lämnar detta besök får vi smaka på den hemmagjorda yoghurten
Innan vi lämnar detta besök får vi smaka på den hemmagjorda yoghurten

Efter detta projektmöte besökte vi ytterligare en grupp kvinnor som tillsammans tillverkar bland annat ryggsäckar, handväskor och pennskrin. Vi blev bjudna på en god lunch och fick höra hur deras projekt numera bidrar till sina familjers inkomst. Besöket avslutades med att vi alla köpte några riktigt fina väskor och kunde bidra till kvinnornas verksamhet!

 

Svettiga och glada hälsningar från Sri Lanka,
Mia och Stephanie på Plan International Sverige

 

Äventyret i Sri Lanka är igång!

Marie och Mari tar in den vackra utsikten från Lejonklippan
Marie och Mari tar in den vackra utsikten från Lejonklippan

Vi drar igång fadderresans första dag med ett äventyr! Efter bara en natt i Sigiriya är vi uppe tidigt för att bege oss mot den välkända Lejonklippan. Historien om klippan är tragisk och utspelar sig cirka 500 f kr. då en kung med två söner blir brutalt mördade av den sonen som inte var tronarvinge. Kungadömet fick flyttas från Anuradhapura till Sigiriya där den nya kungen tog över ett munkkloster som var belägrat på en klippa. Kungen behöll sin tron i 18 år tills han blev besegrad av sin bror, den sanna tronarvingen, som åter flyttade kungadömet till Anuradphura. Idag är denna välbesökta plats en av UNESCOs världsarv.

Lasse på toppen av berget
Lasse på toppen av berget

Väl på plats gav vi oss upp mot klippan och efter många steg i den stekande solen, tog sig en stor del av gruppen hela vägen upp till toppen. Under resan upp fick vi ta del av fantastiska grottmålningar, underbara vyer och storslagen natur.

Ett varmt välkomnande till byn
Ett varmt välkomnande till byn
Dagens lunch
Dagens lunch

Under eftermiddagen fick vi njuta av en god, traditionell, Sri Lankesiska lunch i en närliggande by. Där fick vi också lära oss gamla traditioner och det blev en avkopplande tur över sjön.

På väg till nästa by
På väg till nästa by
Edel gör rismjöl
Edel gör rismjöl

Hälsningar från:

Mia och Stephanie, färdledare från Plan International Sverige

Felicia, 14, om sin fadderresa till Filippinerna

Hej!

Jag heter Felicia och är 14 år gammal. Jag bor i en lite fiskeby nere i Skåne. Just nu går jag i årskurs åtta i en liten skola som heter Jonstorpsskolan.

Jag och min mormor började stödja ett fadderbarn i Filippinerna genom Plan International för några år sedan. För två år sedan fick min mormor reda på att det skulle bli en fadder resa till Filippinerna och berättade det sedan för mig. Jag själv blev väldigt intresserad och vill att vi skulle anmäla oss till resan. Vi gick på en informationskväll för att få reda på vad det skulle innebära att vara med på resan  och för att få reda på vad man skulle göra på resan.

Ett halvår senare hade vi anmält oss till resan och väntade då på svar. Det var lite osäkert om resan skulle bli av för att det var inte tillräckligt många som hade anmält sig. Några veckor efter att vi hade fått reda på att det inte var säkert att resan skulle bli av fick vi meddelandet att det skulle bli en resa även om det totalt blev nio personer inklusive två ledare från Plan.

Emma, en av de två ledarna från Plan International Sverige, visar bilder för barn i Filippinerna.

Den 17 mars fick jag gå tidigare från skolan för att då bar det av till Filippinerna. Jag och min mormor åkte från Köpenhamns flygplats till Qatars flygplats. Vi träffade två personer som också skulle till Filippinerna i Köpenhamn och resten av gruppen i Qatar.

Vi landade i Filippinerna på eftermiddagen och checkade sedan in på vårt första hotell. Vi spenderade de två första dagarna i Filippinernas huvudstad Manila. Efter att vi hade varit i Manilla åkte vi ut i fält. Vi hälsade på tre stycken olika fadderbarn varav ett var mitt och min mormors.

Det var väldigt roligt och intressant att hälsa på mitt fadderbarn eftersom vi fick veta hur hon lever och hur hennes livsstil ser ut. Under resten av resan fick vi se många olika katastrofområden och hälsa på olika skolor. Vi fick också se hur Plan international jobbar på olika ställen i Filippinerna.

En dag fick vi lyssna på katastrof teamet som berättade om hur de jobbar under katastrofer och en annan dag fick hjälpa till med att lämna ut skolmaterial till olika barn. Ungefär i mitten av veckan fick vi åka till en by där plan hade byggt upp olika hus som ska klara av olika naturkatastrofer. Det roliga med dessa husen var att barnen fick bestämma vilken färg husen skulle ha.

När jag kom hem kände jag hur stor skillnad det är på min och mitt fadderbarns livsstil. Efter resan blev jag mer intresserad av hur olika personer i olika länder lever och varför vissa har det sämre än andra.

Under denna veckan som har varit, exakt ett år efter min resa, har jag praoat här på Plan Sveriges huvudkontor i Stockholm. Jag fick iden om att praoa här efter resan för att jag ville lära mina mer om hur plan jobbar och hur de hjälper olika personer.

När jag började i måndags var alla jättetrevliga och välkomnande. Stämningen här väldigt lugn och det känns som att alla känner alla. Jag och en annan tjej, som heter Alina, har nu fått göra massa olika uppgifter och prova jobba på de olika enheterna som finns här. Min prao har varit väldigt lärorik och intressant och jag skulle absolut kunna vara här en till vecka.

Av: Felicia, prao-elev

Alina, 14: ”Barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv”

Jag heter Alina, är 14 år och jag är en av många unga som fått chansen att förändra och förbättra vår värld med hjälp av Fryshusets och Utrikesdepartementets projekt “Barnforum”.

I fem veckor träffade jag ungdomar från olika områden i Sverige för att diskutera om hur vi kunde hjälpa barn som är i väpnade konflikter. Vi fick chansen att lära oss om barn och väpnad konflikt, prata med barn som just nu påverkas av det och vi fick även skriva 15 rekommendationer på hur vi tycker att FN kan förbättra barnens situation.

Det som jag och alla andra ungdomar hade gemensamt var att vi verkligen brinner för att barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv, ett liv där de inte behöver vara rädda för att bli mördade,ett liv där de slipper utsättas för trauma.

Rekommendationerna

Den 22 mars var det dags att framföra våra rekommendationer till utrikesministern Margot Wallström. Några rekommendationer löd så här:

GLOBAL TELEFONLINJE:

Det är essentiellt att barn ska kunna få hjälp och support när de
inte känner sig trygga, behöver någon att prata med eller inte mår
så bra. Därför är en global telefonlinje (likt BRIS) en viktig
åtgärd.

SURVIVAL KIT:

När krisen sker oväntat och tiden är knapp ska Survival kit:et vara vägen till säkerheten. Med GPS som visar vart närmaste skyddsrum finns, vattentäta armband som kan användas som pengar, varningslarm som aktiveras vid kriser och nerpackade essentiella artiklar i kit:et så blir det en oro mindre man slipper bära med sig.

Mötet med Margot Wallström

Jag kände nerverna och pirret i magen när jag steg upp på morgonen. Jag kände verkligen att jag gjorde något bra, något kreativt och något som faktiskt skulle kunna ändra på något barns liv. När jag väl stod uppe på den stora scenen i fryshuset kände jag ett lugn. Att framföra ett tal var inte så svårt som jag hade trott och de glada och uppmuntrande kommentarerna från publiken och Margot Wallström gjorde det bara bättre.

Vad jag tar med mig från denna upplevelse

Att få möjligheten att medverka i ett sånt här projekt har verkligen öppnat mina ögon och fått mig att inse att jag har en röst och att jag borde använda den för att hjälpa andra. Att jag som ung ändå kan påverka. Samt att jag fått chansen att träffa och prata med Virginia Gamba, FN: s särskilda representant för barn och väpnade konflikter fick mig att inse att det faktiskt finns människor som vill lyssna och ta del av det som vi barn har att säga.