Maja från Plans ungdomsråd om den stundande Indonesien-resan: ”Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans”

Bild på MajaDen 31 mars kommer jag åka till Indonesien tillsammans med fyra andra från Plan International Sveriges ungdomsråd för att besöka olika projekt och utbyta erfarenheter med andra unga. Det kommer att bli en upplevelse jag aldrig kommer att glömma och schemat är fullspäckat. De Planstödda projekt vi kommer besöka fokuserar på vatten och sanitet, skydd mot barn, säkra skolor och hållbara städer. Om bara några dagar kommer jag alltså att stå på Arlanda och ha 9 dagar i Indonesien framför mig. Det känns pirrigt, nervöst men också extremt kul.

Efter tre år som aktiv medlem i Ungdomsrådet ser jag mycket fram emot att äntligen få uppleva Plan Internationals arbete i fält, och med egna ögon se den skillnad som organisationen gör tillsammans med lokalbefolkningen. Det här är en resa som få unga har möjligheten att göra och det känns väldigt roligt att få ta del av allt på plats och få sådan erfarenheten redan vid 18 års ålder.

En av de viktigaste sakerna vi kommer göra under resan är att möta engagerade unga från Indonesien som precis som ungdomsrådet i Sverige vill förändra den orättvisa värld vi lever vi. Även om vi har helt olika förutsättningar. Jag tror att vi förändrar världen bäst tillsammans. Genom att lära av varandra och utbyta erfarenheter och idéer. Under resan kommer vi därför att möta två av Plan International Indonesiens ungdomsråd (ett från huvudstaden och ett från landsbygden) samt landets ”Coalition for Girls”. Att träffa andra unga kommer ge mig hopp om att vi tillsammans kan förändra, och det kommer inspirerar mig i mitt engagemang. Att träffa ungdomar med helt annan bakgrund och kultur är spännande, och det finns mycket vi kan lära av varandra.

Mina förväntningar är höga. Jag ser fram emot att ta med ny kunskap hem, och fortsätta arbetet för att organisationen ska vara så relevant den bara kan för barn och unga. Men också sprida mina nya kunskaper och erfarenheter till barn och unga i Sverige. Mitt engagemang kommer sannolikt bli starkare och jag kommer få erfarenheter som jag kan ha användning av hela livet. Det kommer stärka mig i min kamp för barn och ungas rättigheter.

Felicia, 14, om sin fadderresa till Filippinerna

Hej!

Jag heter Felicia och är 14 år gammal. Jag bor i en lite fiskeby nere i Skåne. Just nu går jag i årskurs åtta i en liten skola som heter Jonstorpsskolan.

Jag och min mormor började stödja ett fadderbarn i Filippinerna genom Plan International för några år sedan. För två år sedan fick min mormor reda på att det skulle bli en fadder resa till Filippinerna och berättade det sedan för mig. Jag själv blev väldigt intresserad och vill att vi skulle anmäla oss till resan. Vi gick på en informationskväll för att få reda på vad det skulle innebära att vara med på resan  och för att få reda på vad man skulle göra på resan.

Ett halvår senare hade vi anmält oss till resan och väntade då på svar. Det var lite osäkert om resan skulle bli av för att det var inte tillräckligt många som hade anmält sig. Några veckor efter att vi hade fått reda på att det inte var säkert att resan skulle bli av fick vi meddelandet att det skulle bli en resa även om det totalt blev nio personer inklusive två ledare från Plan.

Emma, en av de två ledarna från Plan International Sverige, visar bilder för barn i Filippinerna.

Den 17 mars fick jag gå tidigare från skolan för att då bar det av till Filippinerna. Jag och min mormor åkte från Köpenhamns flygplats till Qatars flygplats. Vi träffade två personer som också skulle till Filippinerna i Köpenhamn och resten av gruppen i Qatar.

Vi landade i Filippinerna på eftermiddagen och checkade sedan in på vårt första hotell. Vi spenderade de två första dagarna i Filippinernas huvudstad Manila. Efter att vi hade varit i Manilla åkte vi ut i fält. Vi hälsade på tre stycken olika fadderbarn varav ett var mitt och min mormors.

Det var väldigt roligt och intressant att hälsa på mitt fadderbarn eftersom vi fick veta hur hon lever och hur hennes livsstil ser ut. Under resten av resan fick vi se många olika katastrofområden och hälsa på olika skolor. Vi fick också se hur Plan international jobbar på olika ställen i Filippinerna.

En dag fick vi lyssna på katastrof teamet som berättade om hur de jobbar under katastrofer och en annan dag fick hjälpa till med att lämna ut skolmaterial till olika barn. Ungefär i mitten av veckan fick vi åka till en by där plan hade byggt upp olika hus som ska klara av olika naturkatastrofer. Det roliga med dessa husen var att barnen fick bestämma vilken färg husen skulle ha.

När jag kom hem kände jag hur stor skillnad det är på min och mitt fadderbarns livsstil. Efter resan blev jag mer intresserad av hur olika personer i olika länder lever och varför vissa har det sämre än andra.

Under denna veckan som har varit, exakt ett år efter min resa, har jag praoat här på Plan Sveriges huvudkontor i Stockholm. Jag fick iden om att praoa här efter resan för att jag ville lära mina mer om hur plan jobbar och hur de hjälper olika personer.

När jag började i måndags var alla jättetrevliga och välkomnande. Stämningen här väldigt lugn och det känns som att alla känner alla. Jag och en annan tjej, som heter Alina, har nu fått göra massa olika uppgifter och prova jobba på de olika enheterna som finns här. Min prao har varit väldigt lärorik och intressant och jag skulle absolut kunna vara här en till vecka.

Av: Felicia, prao-elev

Alina, 14: ”Barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv”

Jag heter Alina, är 14 år och jag är en av många unga som fått chansen att förändra och förbättra vår värld med hjälp av Fryshusets och Utrikesdepartementets projekt “Barnforum”.

I fem veckor träffade jag ungdomar från olika områden i Sverige för att diskutera om hur vi kunde hjälpa barn som är i väpnade konflikter. Vi fick chansen att lära oss om barn och väpnad konflikt, prata med barn som just nu påverkas av det och vi fick även skriva 15 rekommendationer på hur vi tycker att FN kan förbättra barnens situation.

Det som jag och alla andra ungdomar hade gemensamt var att vi verkligen brinner för att barn i väpnade konflikter ska få ett bättre liv, ett liv där de inte behöver vara rädda för att bli mördade,ett liv där de slipper utsättas för trauma.

Rekommendationerna

Den 22 mars var det dags att framföra våra rekommendationer till utrikesministern Margot Wallström. Några rekommendationer löd så här:

GLOBAL TELEFONLINJE:

Det är essentiellt att barn ska kunna få hjälp och support när de
inte känner sig trygga, behöver någon att prata med eller inte mår
så bra. Därför är en global telefonlinje (likt BRIS) en viktig
åtgärd.

SURVIVAL KIT:

När krisen sker oväntat och tiden är knapp ska Survival kit:et vara vägen till säkerheten. Med GPS som visar vart närmaste skyddsrum finns, vattentäta armband som kan användas som pengar, varningslarm som aktiveras vid kriser och nerpackade essentiella artiklar i kit:et så blir det en oro mindre man slipper bära med sig.

Mötet med Margot Wallström

Jag kände nerverna och pirret i magen när jag steg upp på morgonen. Jag kände verkligen att jag gjorde något bra, något kreativt och något som faktiskt skulle kunna ändra på något barns liv. När jag väl stod uppe på den stora scenen i fryshuset kände jag ett lugn. Att framföra ett tal var inte så svårt som jag hade trott och de glada och uppmuntrande kommentarerna från publiken och Margot Wallström gjorde det bara bättre.

Vad jag tar med mig från denna upplevelse

Att få möjligheten att medverka i ett sånt här projekt har verkligen öppnat mina ögon och fått mig att inse att jag har en röst och att jag borde använda den för att hjälpa andra. Att jag som ung ändå kan påverka. Samt att jag fått chansen att träffa och prata med Virginia Gamba, FN: s särskilda representant för barn och väpnade konflikter fick mig att inse att det faktiskt finns människor som vill lyssna och ta del av det som vi barn har att säga.