Fadderresa till Östtimor, del 6: På besök i barnrättsklubben

”I believe the children are our future. Teach them well and let them lead the way. Show them all the beauty they possess inside – give them a sense of pride to make it easier. Let the children’s laughter remind us how we used to be.”

Så börjar Whitney Houstons gamla dänga ”Greatest love of all” , en låt jag funnit mig själv nynna på vid flera tillfällen under denna resa (don’t judge me…). Jag tycker ändå att Whitney är rätt så mitt i prick med dessa textrader. Alldeles särskilt när det kommer till att beskriva vår sista Plan-dag här i Östtimor.

Under vår sista Plan-dag besökte vi nämligen en Barnrättsklubb i området Alieu, som ligger i bergen här i Östtimor. Det var en fantastisk avslutning på Plan-dagarna och en definitivt det projektbesök som gjorde starkast intryck på mig.

En barnrättsklubb syftar till att lära barn om vilka rättigheter de har utifrån FN:s Barnkonvention och riktar sig till barn i alla åldrar – ju tidigare barnen får lära sig om sina rättigheter desto bättre! Barnen får inte bara lära sig om vad de har för rättigheter enligt Barnkonventionen utan också hur och vad de kan göra för att skydda dem – bland annat genom att öva på att säga ifrån och få information om vart de kan vända sig för att be om hjälp.

Jag jobbar till vardags som jurist på Barn- och elevombudet (BEO) som är en del av Skolinspektionen. BEO:s uppgift är att ta tillvara barns och elevers rättigheter i skolan genom att se till att förskolor och skolor följer den del av skollagen som handlar om kränkande behandling. I mitt yrke är det tydligt att man, för att kunna ställa krav och stå upp för sina rättigheter, också måste känna till dem.

Att se skillnaden på de barn vi träffade på Alieus Barnrättsklubb, jämfört med de barn vi har träffat tidigare under projektdagarna var helt mind blowing. Vid de andra projektbesöken och under fadderbesöken har barnen varit väldigt reserverade och blyga. Få har vågat sig fram för att leka och interagera med oss. På barnrättsklubben var stämningen mer uppsluppen, barnen tog för sig inte bara fysiskt utan också psykiskt. De vågade ta plats helt enkelt och det var fantastiskt att se!

Det som är extra fint med Barnrättsklubbarna är att de arbetar med en ”peer to peer-metod”, det vill säga att barnen lär varandra om sina rättigheter. Detta innebär att barnen också lär sig att stå upp för sina rättigheter och kommunicera dem till andra. I ett land där barn inte alltid får komma till tals och där våld i hemmet och i skolan är vanligt förekommandet är rätten att göra sig hörd inte en självklarhet.

En stor del av Barnrättsklubbens verksamhet går också ut på att låta barn få vara barn. De allra flesta barn som bor på landsbygden i Östtimor tillbringar nämligen en stor del av den tid de inte går i skolan med att hjälpa sina föräldrar med jordbruk och andra sysslor i hemmet, som till exempel matlagning, hämta vatten och ta hand om sina syskon. Då blir barnrättsklubben en extra viktig plats, en fristad där allvar blandas med lek. Arbetet med rättigheterna utgår ofta från kreativa övningar såsom att musik, skriva dikter och måla – självklart anpassade efter barnens ålder och förmåga. Barnen får även möjlighet att spela fotboll och leka med varandra.

Under vårt besök ställer sig en representant ur föräldragruppen upp och tackar oss för vårt besök. Han berättar för oss att han arbetade som lärare och att han tidigare i sin lärarroll brukade använda sig av fysisk bestraffning, bland annat genom att nypa eleverna. Han berättade också att eleverna kunde springa och gömma sig när de såg honom komma gåendes på vägen, bara för att slippa träffa honom mer än nödvändigt. Han hade helt enkelt ett rykte om sig att vara en av de elakaste lärarna i området. När Barnrättsklubben konsulterade barnen om vilka vuxna representanter som de tyckte skulle bli ansvariga för projektet valde eleverna honom – för att de ansåg att han var i störst behov av utbildningen.

Idag är mannen en mycket omtyckt lärare och beskriver att han nu har helt annan förståelse för vad barn behöver för att skapa den värld vi alla vill ha. Hans berättelse om hur barnrättsklubben har inverkat på honom och hans liv gjorde ett otroligt starkt intryck på oss alla. Det krävs mod att stå och berätta för andra mäniskor om sina egna fel och det krävs mod att våga göra en förändring. Men det är just sådana här förändringar som ger en positiv dominoeffekt och det är just sådana här berättelser som väcker hopp.

Jag har sällan svårt att hitta orden – men denna resa, detta land och alla fantastiska projekt vi har fått se! Jag har inga ord… Mina tankar och känslor vill inte riktigt landa ännu. Det finns så många trådar att följa och väva samman, så många intryck att smälta och så mycket historia att ta in. Jag tror att tankarna i lugn och ro måste få ta vägen genom hjärtat och landa någonstans däri.

Precis som Whitney Houston sjunger så är det i barnen vi ser framtiden växa fram. Tänk hur mycket magi som skapas bara genom att skapa en plattform för barn att göra sina röster hörda. Den här resan har verkligen gjort det så tydligt att även de insatser som till synes är relativt små kan leda till stora förändringar – inte minst när det gäller de förutsättningar vi ger till barnen.

Av: Hedwig Westerberg, Planfadder